Onsdagstankar

Hälsa
Två inspirerande föreläsningar

Jag har varit på två föreläsningar de senaste dagarna. I söndags hade Team Rynkeby bjudit in den coola cykeläventyraren @cykeldanne, som jag har följt en del på Instagram. Han berättade om många häftigt upplevelser han gjort på cykeln, som tips på vägen till vår cykelresa i sommar. Men det kanske var lite för mycket, långt, krävande och primitivt även för min del. Häftig inspiration ändå!

Igår kväll var jag på Friskis & Svettis för att lyssna på Susanne Dalsätt och Johan Thor prata hälsoinspiration med en touch av triathlon. De inledde med att visa filmen nedan, från Ironman Kalmar i somras. Jag såg den när den publicerades, strax efter tävlingen. Men att se den på storbild ett halvår senare gjorde mig så rörd. Just nu kan jag inte riktigt fatta att jag har gjort det där. Rysningar i hela kroppen.

Nu kommer jag ihåg vad jag vill, motivationen är tillbaka

Samtidigt var det bra att få se den för det gav mig något att längta efter. Jag hade glömt bort det, men nu kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur det är jag vill att mitt liv ska vara och vad det är jag vill kämpa för. Jag hade bestämt mig för att igår var nystarten på att satsa på hälsan igen, efter många förkylningar i vinter. Jag vet vart jag vill, jag vill träna att jag klarar sommarens mål. Den föreläsningen kom precis i rätt tid och jag är supertaggad idag.

Dessutom är inaktivitet och stillasittande en riktig hälsobov. Jag tycker att jag har suttit ner lite för mycket hittills i år. Föreläsningen påminde oss lyssnare om hur mycket fysisk aktivitet en vecka ska innehålla, 150 minuter på medelintensitet. Det komiska är att jag även har tenta på det nästa vecka. Så nu är det dags att ta tag i vardagsmotionen och träningen.

Stress är inte lösningen på problem

Tidigare idag kom jag på mig själv må kass, jag försökte tänka på vad anledningen kunde vara. Kom då på att jag hade stressat i fyra timmar, utan någon egentlig anledning. Alltså det här med att-göra-listor är verkligen inte bra för mig, för jag vill ha den ren så snabbt som möjligt. Den här veckans lista var jag klar med igår. Jag jobbade med den i två dagar. Det är arbete som ska vara utspritt på sju. Inte undra på att jag kände mig stressad.

En promenad i vårsolen är däremot en lösning

Jag släppte allt och gick ut i solen. Jag tog en kravlös promenad, bara gick dit fötterna bar mig. Vilket var befriande. Jag rensade tankarna och stressen gick ner. Många tankar löste jag på den timman. Fysisk aktivitet är verkligen en lösning på problem. Nu känner jag mig mer levande.

Jag har bestämt mig för att försöka få in en promenad så många dagar det bara går framöver, för jag går in i rätt krävande period nu på någon vecka. För att komma ut levande på andra sidan är det viktigt att jag tvingar mig till den fysiska aktiviteten. Det ska inte vara det som bortprioriteras. Punkt slut.

Mars mars månad

Utmaningar

Dagarna bara rusar förbi, framförallt månaderna. Tänk att det redan är mars månad. Utan att jag egentligen har tänkt så mycket på det. Jag försöker mest vara här och nu. Men egentligen vet jag inte om jag ens är det? Det känns som jag bara brottar mig fram genom uppgifter och måsten. När jag väl tvingar mig att inte göra någonting då har jag absolut ingenting att göra, då blir jag istället rastlöst.

Jag vet att jag måste vara fokuserad för att orka med den här månaden, samtidigt är jag inte mentalt här. Jag svävar i några andra tankar. Tankar som plötsligt växte fram förra veckan när jag hade en veckas ledighet. Det brukar bli så. Undra om det är sådana tankar som flyger på en direkt när man upptäcker annat än vardagen, eller om det faktiskt är något jag vill fortsätta tänka på? Det kanske är rätt väg framåt?

En full-fart-månad

Just nu ska jag bara kämpa på den här månaden, sen får jag andas. Jag vet dock att det inte är helt optimalt, den livsstil jag lever just nu. Jag åker på förkylning efter förkylning. Jag är småstressad mest hela tiden. Egentligen vet jag inte vad det är jag vill göra eller behöver göra. Jag har tappat motivation till det mesta och jag måste hitta det där gyllene som jag kan fylla dagarna med. Jag måste bara överleva och på vägen dit hitta en balansgång, med lediga stunder. När april är här då kan jag pusta ut. Då måste jag pusta ut!

Förra veckan var verkligen magisk och jag önskar jag var kvar där uppe på fjället. Men nu ska jag jobba massor och jag har massvis av plugg. I övrigt är det inte speciellt mycket planerat. Jag hoppas på att våren kommer och att jag kan ta de första cykelturerna för säsongen. Som jag längtar!

tandadalen

Sälen 2017

Allmänt, Livet i Sälen

Jag har haft världens härligaste semester i Sälen. Jag har varit mer än ledig, vilket jag verkligen behövde. Jag har åkt massor med skidor, även om jag hade kunnat åka ännu mer. Grymmaste veckan.

En supersmarrig semla på fettisdagen

Förra söndagen åkte hela familjen med faster och farbror till Tandådalen i Sälenfjällen. Sist vi var i Sälen, var 2014. Under måndagen var det Öppet spår som gällde för min och pappas del. Även om jag hade sett fram emot Vasaloppet, såg jag ännu mer fram emot utförsåkningen. Jag kan vara den som är i backen från öppning till stängning. Men eftersom jag inte mådde speciellt bra även på tisdagen tog jag den som en vilodag, vi spelade sällskapsspel och vi åkte till Sälen by för att inhandla semlor. Det var ju fettisdagen och jag åt den godaste semlan.

På onsdagen var det äntligen dags för skidåkning. Jag älskar verkligen att åka utför, det är livet. Men vi började lite lugnt eftersom kroppen fortfarande inte var helt pigg och eftersom jag hade fruktansvärt ont i mina tår. Men efter de timmarna blev jag som en ny Clara, pigg och glad. Inget kunde stoppa mig.

Jag älskar snö

Har jag sagt att jag älskar snö? Det gör jag i alla fall och strax innan skymningen kom stack jag ut i den orörda snön i naturen och pulsade i den över halvmeter höga lössnön. Det var häftigt och riktigt roligt. På vägen ner mot längdskidspåren som var målet med min lilla tur gick det ganska enkelt, men på tillbakavägen var det uppför och sjukt jobbigt. Jag och syrran hjälptes åt för att ta oss hemåt igen. En sträcka på kanske hundra meter, tog över en timma tur och retur (inklusive lite fotostopp och skratt). När vi var hemma igen var vi lagom svettiga.

tandadalen

Under torsdagens skidåkning åkte vi i Tandådalen och i Hundfjället. Det var mycket snö och temperaturen var rätt hög att det blev stora vallar i de populära backarna framåt eftermiddagarna. Jag och pappa köpte pannkakor till lunch och sedan orkade vi skida ända till kvällsåkningen. Idag var det “Smålands nationaldag” också att det blev tårta till efterrätt. En mycket härlig torsdag.

Sista dagen i backen

Syrran sa att hon skulle vara först ut i backen på fredagen, det var hon inte. Men vid tiotiden stod vi i liftkön, idag började vi i Östra Tandådalen för att förflytta oss bort mot Tandådalen och senare till Hundfjället. Solen strålade, himlen var klarblå. Det var en magisk dag. Framåt eftermiddagen kom dimman krypandes. Men det var många som hade sportlov att liftköerna var långa. Efter att vi hade grillat korv till lunch körde jag och pappa fram till stängning. Jag älskar backar där jag kan utmanas. På slutet hoppade jag och lekte i Tandådalens Snowpark. Lycklig blev jag igen.

Jag älskar fjällen, skidåkning och snö. När det var lördag ville jag inte åka hem. Jag ville stanna kvar mycket mycket längre. Men jag är glad för vad veckan hade att bjuda på. Låt det hända snart igen.

salensalen

Öppet spår 2017

Livet i Sälen, Racereport

I måndags vaknade jag upp i en stuga i Tandådalen alldeles för tidigt och alldeles för pigg. Jag var otroligt taggad. Men klockan var bara 01.30 och jag behövde inte gå upp förrän 04.30. Jag somnade om och vaknade strax innan klockan ringde. Åter ingen galet pigg och laddad. Laddad för Öppet spår 2017. Jag ville det här så mycket och jag såg fram emot dagen. Jag var positiv och hade ett sikte inställt, jag skulle ta mig i mål i Mora. Det var den enda tanken jag hade.

För fjärde gången gav jag mig på äventyret

Det här var fjärde gången jag ställde mig på startlinjen i Sälen, för att skida de nio milen till Mora. 2013 när jag gjorde det för första gången var jag snabbast, bäst och tog mig i mål. Samma år som jag gjorde klassikern. 2014 testade jag på Vasaloppet, då kom jag till första kontrollen i Smågan efter en isig mil och väldigt få träningstimmar. 2015 gick jag tillbaka till att köra Öppet spår som är så mycket härligare. Då lika dåligt tränad och med kassa förhållanden. Jag tog mig till Risberg och sen hoppade jag in i bussen till Mora. Förra året tog jag en paus, jag klarade inte av stressen och jag har rätt dålig teknik att jag inte klarar mig nio mil på skidor utan snöträning.

Men nu har jag varit sugen i ett helt år på en revansch och att äntligen få ta mig till målet i Mora. En andra gång på fyra försök. Jag kunde inte riktigt fatta att det var den här dagen som det gällde igen. Jag blev sjuk förra torsdagen och det satt kvar i kroppen några dagar. Jag kände mig ändå pigg när jag vaknade i måndags och det enda jag hade i huvudet var att jag skulle ta mig till målet.

Mer säker på skidorna

I år var jag självsäker på min teknik, jag var mer tränad och att jag faktiskt kunde åka skidor. Jag kan åka skidor. I januari var jag på skidläger i Sälen, det var otroligt härligt och jag blev ännu mer säker på att jag faktiskt kan åka skidor.

Jag ville vara i tid vid starten och ha så mycket tid som möjligt i spåret, för repet skulle inte få ta mig. Jag och pappa var beredda i Berga By vid 07.00 när starten gick. Allt flöt på riktigt bra, det snöade och jag var lycklig. Jag skulle ta en kontroll åt gången och det enda jag hade hade som mål var att ta mig till Mora. Oavsett hur lång tid det tog. För att orka dit visste jag att det krävdes energipåfyllning, det var en till sak jag inte skulle missa.

Jag har aldrig åkt så bra skidor

Första backen till loppets högsta punkt gick otroligt bra, uppe på myrarna flög jag fram. Jag har ärligt talat aldrig åkt så bra skidor som jag gjorde. Mil efter mil flöt på. Jag hade riktigt bra skidor. Jag åkte på tejp i år. För vallan var ytterligare en sak som inte skulle få stoppa mig. Det gick snabbt för att vara mig, jag bytte spår och åkte om åkare efter åkare. Min svaghet har alltid varit nedför och att just byta spår. Jag hade otroligt bra glid att jag var tvungen att byta ofta. Självförtroendet flödade. Det var fantastiskt.

När jag kom till första kontrollen i Smågan fyllde jag på med sportdryck och snabbt var vi iväg igen. Det snöade och spåren var tröga. Men jag körde på. Jag försökte hitta ryggar, att dra gick otroligt trögt. Jag hade trots allt bara drygt sex skidmil i kroppen sedan tidigare. Det är nästan lika mycket som jag hade 2013 och då det gick hela vägen. Det året var det dock fantastiskt väder och förhållanden. Nu snöade det.

Kroppen var fortfarande sjuk

När jag kom till Risbergsbacken strax innan Risbergskontrollen sa kroppen bara stopp. Jag började bli trött och jag orkade inte åka snabbare än vad jag gjorde för tillfället. På någon sekund ville inte kroppen lyda. Jag fick inte luft. Lungorna knöt sig, tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle göra. Pappa försvann uppför backen och jag visste att han hade medicin som skulle kunna hjälpa. Jag kämpade på lite till, men det gick inte. Kroppen mådde inte bra. Kroppen var fortfarande sjuk. Huvudet ville så mycket.

Om inte planen till Mora skulle hålla hade jag en backup att jag skulle ta mig halvvägs. Då hade jag ändå tagit mig halvvägs och jag hade dessutom tagit mig längre än förra gången jag körde. Men kroppen ville inte mer. Jag grät, för huvudet ville så gärna ta sig till Mora.

Jag har aldrig åkt så bra skidor som de första tre milen, det gick snabbare än första året och mycket mycket bättre. Jag kämpade de sista kilometerna till kontrollen, efter en paus i en snödriva för att få luft. Ytterligare en paus i en annan snödriva i slutet av en nedförsbacke när jag var nära att glida på en tjej framför mig, då var snödriva vid sidan av spåret min räddning. Eventuellt kanske jag blir Youtube-kändis på den vurpan. Men äntligen kunde jag skratta lite igen.

Såhär i efterhand var det klokt att jag tog bussen från Risberg i år igen, för jag mådde inte bra på hela dagen. Jag hade feber och ingen ork, jag ville inget annat än att sova. Jag kunde knappt gå till bilen sen, jag mådde dåligt och orken var helt borta.

Jag åt, jag sov och jag vilade mina tår

På kvällen åt vi traditionsenligt pizza och jag försökte komma till sängs tidigt. Jag sov och sov. När jag vaknade på tisdagen mådde jag inte heller speciellt bra. Jag vilade. När jag åkte skidor i januari hade jag fått en blå tå, under mina 35 kilometer som jag åkte i måndags hade jag tappat den nageln. Vilket gjorde ont i flera dagar efteråt.

Ett år i framtiden ska bli mitt år igen

En dag ska jag ta mig till målet igen. Jag vill så gärna kunna åka skidor bra. Jag vill vara med om den där upplevelsen som alla får vara med om. Om det blir nästa år vet jag inte, men jag känner att jag kan de första tre milen nu, någon gång vill jag åka de sista milen också. Arrangemanget är så häftigt och bra ordnat.

Idag vaknade jag också upp krasslig, så det har varit en heldag i soffan framför skidor. Först Vasaloppet. Får inte jag uppleva det själv vill jag vara med när andra upplever det. Sen femmilen i Lahtis.

Stort GRATTIS till alla er som har tagit er i mål i något av Vasaloppsveckans lopp. Ni är bäst!

vasaloppet

Coaching triathlon

Allmänt
Jag hade Jojje Borssén som coach

När jag bestämde mig för att anmäla mig till Ironman Kalmar och därmed rikta in mig på triathlon sommaren 2015, tänkte jag att jag hade kapaciteten för att klara av ett års träningsresa själv. Men helst av allt ville jag ha en coach som kunde ge mig mer kunskap gällande triathlon. En sport som var alldeles ny för min del. Jag visste hur man simmade, hur man cyklade och ungefär hur man sprang. Men inte på en och samma gång.

Jag hoppade på ett projekt som Jojje Borssén startade upp. Jag hade han som coach från september 2015 till februari 2016. Sen bytte han koncept på coachingen och gick ihop med Jonas Colting. Även att jag verkligen gillade Jojje och dessutom gillar Jonas träningsfilosofi var inte det nya konceptet något jag var ute efter.

Sedan bytte jag till triathleten Andreas Lindén

Jag kom i kontakt med triathleten Andreas Lindén, som arrangerade ett träningsläger i Borås samma helg som jag ändå hade vägarna förbi Borås. Jag ville vara med, jag ville skaffa mig mer kunskap från flera olika parter. Jag blev nyfiken på hans sätt att coacha. I flera dagar övervägde jag om jag skulle sluta med Jojje och byta till Andreas. Till slut bytte jag. Ett beslut som var otroligt svårt för stunden. Ett beslut jag aldrig har ångrat i efterhand.

När jag tog beslutet om att anmäla mig till Ironman den där sommaren har min träningsfilosofi ändrats en hel del, framförallt tankesättet, min kunskap och hur jag prioriterar i vardagen. Om första halvåret byggde på att komma in i träningsrutin, där det mentala spelade en stor roll. Dessutom var jag inne i den stressigaste perioden jag någonsin befunnit mig i och var skadad i mina fötter.

Det blev som en nystart vid den här tidpunkten förra året

På något sätt blev det en nystart när jag började med Andreas, även att jag hade byggt upp en ganska bra grund att stå på. Hans träningsscheman var varierade, roliga och peppande. Jag blev otroligt motiverad. Jag har aldrig varit så motiverad. Jag har aldrig tränat så fokuserat för ett mål.

Från att planera in träningsdagar i kalendern var jag tvungen att bromsa mig själv med att istället planera in vilodagarna. Jag förändrades helt, jag prioriterade annorlunda och jag älskade perioden från februari fram till tävlingen i augusti. Jag utvecklades och jag såg resultat. Allra mest förvånad var jag över hur snabbt jag sprang (för att vara jag) på Landsjön runt förra året. Eller hur både fysisk och psykisk stark jag kände mig.

Jag har drömt om Ironman Kalmar i flera år

Jag hade i många år sagt till mig själv att jag innan byter åldersgrupp vid 25 år, ska jag ha genomfört minst en Ironman Kalmar. Vilket jag lyckades med förra året. Men det blev inte riktigt vad jag och Andreas hade planerat för. Mitt första mål var att jag bara ville ta mig runt, men sen byggdes ett tidsmål upp eftersom jag utvecklades. Jag ville inte längre bara ta mig runt, jag ville göra det bra. Men i och med att jag skadades igen, fick jag ändra mitt fokus väl på tävlingsdagen. Jag gjorde den där dagen till en magisk upplevelse istället och nöjdheten var i att jag tog mig hela vägen till mål, trots bristningen i vaden. Något jag inte hade trott bara dagen före start, när jag fortfarande haltade.

Senare i augusti förändrades väldigt mycket i mitt liv på olika fronter, men framförallt åkte jag på en lång rehabilitering. Jag var dock helt säker på att jag 2017 skulle komma tillbaka till Kalmar och göra det jag egentligen skulle gjort redan förra året – gå i mål på elva timmar. Nu vet jag hur det är, jag vet vad som krävs och jag har väldigt mycket mer kunskap om träning idag än för bara något år sen.

2016 var helt fantastiskt

Hela förra träningsåret var fantastiskt och så som jag vill att mitt liv ska vara. Jag älskade livet. Jag ville vara en tränande person, det vill jag fortfarande. Året bjöd på över 550 träningstimmar och nästan 600 cykelmil runt om i Europa. Det är otroligt mycket mer än vad jag hade satt upp som mål för året. Dessutom otroligt häftiga uppleveser. Hela 2016 fram till september var upplevelsernas tid. Som jag älskade det. 2o16 var minst sagt ett aktivt år! Många bra beslut tog jag också.

Ett år med Andreas som coach

Just nu har jag haft Andreas som coach i nästan exakt ett år. Ett år som har gått otroligt snabbt. Jag kan inte riktigt fatta hur snabbt egentligen. Hur mycket jag har gjort. Hur mycket jag har utvecklats.

Idag är jag inte alls lika aktiv i vardagen, tycker jag själv. Jag vistas mycket sittandes inomhus, även om jag hade önskat mer natur och upplevelser. Men det är en period till, sen när våren kommer ska jag se till att det blir ändring på allt igen.

Gnistan och motivationen till prestation är inte riktigt lika stark

Jag köpte en triathloncykel förra våren för att köra sådär snabbt på Ironman, men jag blev inte alls kompis med den och körde på linjecykeln istället. I år har jag bestämt mig för att sälja den och lägga allt fokus på landsvägscykeln, redan från start. På det viset sänker jag stressen också. Jag vet vad jag ska prioritera, jag vet hur processen går till. Jag måste bara göra det jag ska göra, eller det Andreas säger till mig att göra. Förra året hade jag en högre coachingnivå, men nu har vi ändrat lite och anpassat det mer efter mig och min vardag. Något som känns bra för mig, även om det inte är nyhet längre. Ibland funderar jag på om jag blir så motiverad till massa saker för att det är okänd mark för mig – jag är nyfiken på att utforska!

Jag har tappat lite motivation, men jag håller på att bygga upp den. Något jag tror kan ha att göra med att det inte längre än första gången jag gör den här resan. Men jag vill det här och om det nu blir sista gången i Kalmar på ett tag vill jag prestera. Framförallt vill jag vara hel, utan några skador.

Det känns som jag inte riktigt är i samma form som förut

I tanken känns det som jag är i sämre form än tidigare, och det kanske jag är om jag jämför med formen jag var i i somras – före skadan. Men jag är mycket längre fram än var jag var vid samma tidpunkt för ett år sen. Vilket betyder att jag kan kämpa för att bli lika bra igen eller bättre. Även om jag just nu inte riktigt ser mig själv som en tränande person. Idag har jag dagar jag sitter helt stilla och bara jobbar eller pluggar. Eller tanken om att jag knappt har simmat på någon månad.

Men jag är lugn och jag är glad över att jag har Andreas som hjälper mig att planera för sommarens olika lopp. Kika gärna in på hans hemsida om du också är intresserad över att ha en coach.

En full fart-vecka

Allmänt

Jag har en vecka som kommer gå i full fart, framför mig. Jag känner det på mig eftersom min att-göra-lista är otroligt full. Med extra jobb, styrelsemöten och studier. Och också eftersom jag vill jobba och plugga ikapp nästa veckas semester i förväg.

Nu i helgen har jag redan försökt vara lite före i schemat, samtidigt som jag har försökt få in vilotid och egentid. Jag har kollat på när Stina Nilsson tog guld, igår hade vi Mellomys och idag gick jag till gymmet för en timmas styrketräning.

Det är inte många dagar kvar till Öppet spår

Jag är redo för fullt fokus i några dagar till för att på lördag kväll ta semester i drygt en vecka. Jag har inte riktigt förstått att jag redan på måndag, om en vecka ska ge mig på Vasaloppet igen. Eller Öppet spår. Förra året tog jag en paus från längdskidåkningen. För att hitta längtan igen, efter två år på raken när jag har brutit ganska tidigt in i loppet. I år har jag inte fått mycket skidträning heller, men jag har fått en helg på snö i Sälen och jag har tränat alternativ träning. Nu är det bara att plocka fram den mentala styrkan. För i år vill jag så gärna ta mig i mål igen. Oavsett vad det krävs och absolut inte på någon särskild tid.

I mål ska jag!

Efteråt ska jag försöka återhämta mig så mycket som möjligt för jag vill maxa fjällenveckan. Massvis av fysisk aktivitet, frisk luft och utförsåkning hela semestern. Det kommer bli så galet roligt, det har jag bestämt! Jag har även bestämt att jag kommer lämna allt plugg och jobb hemma. För att få en paus och stänga av hjärnan i några dagar. Hemma igen kommer jag tillbaka starkare och med ny energi, för att orka med hektiska mars månad.

gym

Hjärtan till dig

Traditioner

Många glada hjärtekramar till dig, från mig!

Såhär på Alla hjärtans dag sänder jag några hjärtan till dig. Ta hand om dig, ge dig själv kärlek. Ta hand om de du tycker om, ge dem en extra tanke och håll hårt om dem. Gör det idag, gör det i morgon, gör det i helgen, gör alltid det.

En dag som den här dagen kan vara som en påminnelse om att inte glömma dem som du vill ha i ditt liv. Dem du gillar så mycket. Skicka en tanke, ett meddelande, blommor eller något helt annat. Glöm inte bort dem. Glöm inte bort dig själv.

Jag gjorde den här dagen till en sådan dag, en dag med extra omtanke. Jag skickade kort till hon jag älskar allra mest – syrran. Jag städade huset som en snäll gest till mamma, pappa och mig själv. Jag lyfte några vikter i gymmet, för att vara snäll mot kroppen. Mormor och morfar kom med rosor och choklad. Sen gick jag på fik i Gränna och åt en hjärtbakelse med kusinen och hennes söta barn. Just att fika på café är inte en del av min vardag. En tisdag i februari helt enkelt.

Har du inte gjort något för varken dig själv eller någon annan idag – gör det nu, gör det i morgon, gör det varje dag. Omtanke till alla kära hela året om.

Ta hand om dig!

valentine

Jag är spinningledare

Allmänt

Sportlovsmåndag och jag hade tänkt göra den här måndagen till en riktigt Happy Monday. Det var längesen jag hade en sådan. Trots att jag inte har speciellt mycket sportlov, förutom att simskolorna har lov, känns det ändå som ett äkta sportlov i tanken.

När jag somnade igår kände jag mig otroligt nöjd, för jag antog min egen utmaning från i fredags om att försöka vara ledig. Att stänga av. Jag stängde inte av allt, men jag gjorde bara sådant som var lugnande för mig, lite jobb och lite fix, inte så mycket plugg. Helgen blev därför riktigt lugn och bra. Ron i kroppen började infinna sig.

Något annat jag är nöjd över är att jag fick till en bra träningsvecka, utan någon större ansträngning. En timmas träning varje dag. Det fick räcka, trots att jag mycket väl kunde har rört på mig mer än det och då framförallt med hjälp av vardagsmotion. Men en sak i taget.

Jag är spinningledare i Örserum

Jag körde fyra spinningpass, det var flera månader sen jag satt på cykeln så mycket. Och två av passen var mina egna. För numera är jag spinningledare i min cykelklubb – Örserums IK.

Just spinningledare har jag funderat ett tag på att vilja bli, men istället ansökte jag om att bli tränare i gymmet på Friskis & Svettis. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där? Det var hård konkurrens och få platser vi slogs om. Jag är nöjd över att jag faktiskt tog mig igenom hela den processen och tillslut snubblade på mållinjen. Såhär några månader senare insåg jag att jag har en del kvar att öva på när det kommer till styrketräning. Men däremot har jag insett att på instruktörscykeln för spinningpass, där passar jag bra.

Jag har fortfarande väldigt lite erfarenhet av att sitta på just instruktörscykeln, däremot har jag spinnat mycket i mina dagar så ifrån det har jag en hel del erfarenhet. Sen kan jag säga att när man själv är deltagare kanske man inte tänker på vilken musik som används, hur passet är uppbyggt och hur instruktören instruerar. Inte i detalj. Det har inte jag gjort i alla fall. Men ju mer och mer som jag har blivit intresserad över att en dag ta över rollen som instruktör försöker jag analysera, utvärdera och komma fram till något bra. Men det är ett nytt tänk. Förutom när jag har en bassäng framför mig, då gjorde jag samma resa för flera år sen.

Fredagsfysen före fredagsmyset

Jag har kört mitt spinningpass på fredagskvällar i en månad kanske och det var för att det saknades en instruktör för att det passet skulle bli av. Från början skulle det ställas in, men min fina familj sa “Men Clara, kan inte du köra?”. Bara sådär, utan att jag ens tänkt tanken. Den här gången blev jag pushad till att anta utmaningen. Jag tänkte efter i någon minut och sedan tänkte jag “varför inte?”.

Det var verkligen utanför min zon, jag är absolut inte lika säker och trygg som när jag instruerar simning. Men jag vet hur jag vill att ett spinningpass ska se ut. Sen kanske mina spinningpass är ganska stor skillnad mot de vanliga spinningpassen. För jag spinnar för att bli en bättre cyklist.

Så från att ha varit inhoppare på fredagar, blev jag tillfrågad om jag även kunde vara det på gårdagens söndagspass. Och visst att jag börjar känna mig mer bekväm på mitt fredagspass, men att byta dag, som dessutom var tio minuter längre – bara tanken på det var läskigt.

En ordentlig utmaning för mig

Men jag är otroligt glad över att jag hoppade på tåget när det rullade iväg, för det här behöver jag. Jag växer och det är otroligt nyttigt för mig. Jag är sjukt nervös varje gång, men de verkar gilla det i alla fall. Jag tänker att det viktigaste är att de får träna, för ett pass är bättre än inget – trots att jag är ny på instruktörscykeln.

När det kommer till min egen träning drabbas inte den av att jag är instruktör, snarare tvärtom. För passet är inte det lättaste, jag är nervös, jag måste kunna prata samtidigt och spinningsalen är liten men varm – jag är uppe i några slag från maxpuls varje gång. Utan att jag tänker på det. Det enda jag tänker på är hur jag ska instruera. En timma flyger iväg och känns som en minut. En härlig känsla med tanke på att under den tiden har pulsen utmanats en hel del. Nöjd och glad är jag!

I dagsläget vet jag inte hur många mer pass det blir, men jag tar det lite som det kommer. För som sagt är jag bara inhoppare, en nöjd sådan. Jag har ett 60 min pass och ett 70 min pass färdiga. Det svåraste var helt klart att hitta rätt och passande musik.

spinning

Ge kroppen rörelse

Träning

Det ironiska i att jag i veckan har läst en bok om vad stillasittandet gör mot kroppen. Hur ohälsosamt det är. Hur man kan förlänga livslängden med flera år samt förbättra ens hälsa av att röra på sig. Men jag har lite för mycket på mitt bord just nu. Eller kanske inte absolut just nu men i februari och framförallt mars att jag sitter ner i stort sett hela dagarna. Jag tvingar in stunder jag måste resa på mig. För kroppen skriker efter rörelse, den mår inte bra av att sitta stilla.

Jag tänker att jag bara ska överleva till april så är allt lugnt igen, då kan jag fylla livet med allt det där jag älskar att göra och mår bra av. Tills dess ska jag bara överleva och göra det bästa av dagen. För nu finns det ändå inget jag längtar efter att göra som jag inte redan gör. I vår däremot kan jag cykla. Jag har varit otroligt sugen på våren och att få fånga cykellycka.

En längtan efter att träna

Det var längesen jag kände den längtan, för under vintern tappade jag fotfästet helt och ett tag kände jag inte för att träna överhuvudtaget. Det kan ha att göra med min sega förkylning i nästan en månad som nog orsakades av julgranen. Senast jag var så pass sjuk att jag inte kunde träna var efter Vasaspinningen förra mars vad jag kan minnas. Men nu tycker jag ändå jag är på rätt spår när det kommer till träningen.

Jag spinner för fullt att benen knappt orkar med, jag försöker komma ut på löprundor så länge det inte är allt för halt på vägarna, jag styrketränar – där hade jag mina triathlongrenar. Förutom simningen då, som verkligen har fått stryka med eftersom jag numera är i Jönköping ungefär två gånger i veckan, mot sju som var snittet förut.

Jag tänker att snart får jag in lite simning också, men det är inget att stressa med för det är grenen jag inte blir speciellt mycket sämre i av lite uppehåll. Mot våren kanske det blir lättare att få till simpassen i bassängen, men kanske också ute i sjön. Nedan foto är från en fredagsmorgon i höstas, när jag skulle simma framför kameran.

Jag pluggar och arbetar nu så kan jag cykla sen

Just längtan efter cyklingen gör att jag nu kan motivera mig till att jobba och plugga hela dagarna, jag intalar mig själv att det bara är några veckor på det här viset. 150% studier, minst 25% jobb och nästan lika mycket arbete med Team Rynkeby.

Men samtidigt förstår jag inte hur jag känner mig lite stressad eller hur jag ens kan vara så fokuserad på att bocka av uppgifter, för jag är i fas eller kanske till och med före. Inom en snar framtid har jag en vecka i fjällen och då vill jag vara så mycket ledig som det bara går.

I helgen skulle jag också kunna vara ledig, men vad gör man när man är ledig? Jag kan bara inte ta sovmorgon utan att väckarklockan ringer, att inte jobba av uppgifter när jag inte har något annat bättre för mig. När jag är ledig kan jag inte låta samvetet bli rastlöst. Just att stänga av är svårt. Jag tvingar mig till att inte jobba.

Veckans träningsutmaning

Jag gjorde en liten utmaning till mig själv den här veckan, att träna minst 1h varje dag. Jag tränar mina pass, jag sover mina timmar att jag är utvilad, jag äter min mat, jag återhämtar mig genom att kolla på Tv-serier och filmer. Övrig tid pluggar jag och jobbar.

Men trots att alla pusselbitar klaffar känner jag mig stressad och just plugg/jobbtiden har fyllt dagarna lite för många timmar mot vad min hjärna klarar av. Det känns som hjärnan är kokt, jag glömmer saker, jag vill ha full kontroll hela tiden och jag pressar mig själv till att fortsätta jobba. För det jag inte gör idag, måste jag göra i morgon eller nästa vecka.

Vad gör man när man är ledig?

Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer? Scrolla sociala medier gör jag också tillräckligt att jag är i fas. Det skulle väl vara att inte sitta stilla lika mycket kanske? Mer vardagsmotion.

Clara1Foto: Linnéa Palm

28 dagar av februari

Utmaningar

Årets kortaste månad är här. 28 dagar av februari som jag ska ta tillvara på och göra det bästa utav. Jag vill prioritera kroppen igen. För hälsan har det varit lite sisådär med sedan den långdragna förkylningen i en månad över julen, som nog troligtvis orsakades av julgranen. Men så fort granen åkte ut blev jag frisk. Januari blev en riktigt skön start, med både några äventyr på bortaplan samt förändring i vardagen.

Numera är jag hemma väldigt stor del av veckan, det har hindrat styrketräningen och simträningen som finns i Jönköping. Däremot känns det som jag är ledig hela veckan, eftersom jag sitter hemma och arbetar eller pluggar. Jag gillar min nya vardag.

Fånga dagen och var aktiv!

Nu vill jag lyssna på kroppen och komma tillbaka till en aktiv livsstil igen. Jag har några mål i sikte till sommaren. Allt i vardagen är i sprillans nytt längre, så på något sätt borde rutiner gå att få in. Att gå några hundra fler steg om dagen eller att få några minuter mer frisk luft borde också gå.

Det jobbigaste är att jag gärna vill bocka av veckans uppgifter så snabbt som möjligt för att känna mig klar. Men det går inte riktigt, för då jobbar och pluggar jag hela dagarna för att sedan upptäcka att man alltid kan göra mer. Det har stressat upp mig. Jag måste minska stressen, försöka vara i fas med alla deadlines och känna mig nöjd för dagen med det jag har åstadkommit.

Att stänga av är viktigt. Vila och återhämtning är viktigt. Att röra på sig är viktigt.

Dessutom ska jag börja träna ordentligt, som en paus från allt annat. Som en belöning. För att vara snäll mot kroppen. För att ta vara på livet. Jag förstår inte riktigt varför jag inte har fått till det hittills, men jag hamnade i en riktig motivationsdipp i och med förkylningen. Sen har jag försökt jobba mig tillbaka.

Idag beställde jag en ny mer ergonomisk kontorsstol så att ryggen blir glad igen. Redan från pluggstarten i höstas har ryggen och nacken bråkat med mig, till skillnad från ett aktivt jobb innan dess. Jag har skaffat gymkort på ett gym bara några hundra meter hemifrån också, så att jag faktiskt kan styrketräna när som helst i veckan utan att åka fyra mil enkel väg. Löpningen och spinningen är jag också igång med.

Februaris utmaning – Vasaloppet

I slutet av månaden ska jag åka nio mil skidor mellan Sälen och Mora, därefter ska jag ha en vecka i fjällen med massor av skidåkning. Några kalas ska hinnas med innan dess och säkert massa andra saker. Men jag ser fram emot en lugn februari, där jag upptäcker min närmiljö – kanske i ett par löparskor. Vardagsäventyr tror jag på nu och att bara göra det som kommer på tanken. Att göra det enkelt för sig.

Det är viktigt att stanna upp. Förra året inledde jag månaden med en träningshelg i Borås, en simvecka på Playitas och sportlovet i Åre. Det var en fin månad, med mycket aktivitet. Ett år går snabbt, men det innehåller mycket också. Nu rockar vi kärleks-februari!

hantlar