Sommarvärme

Allmänt

Förr om vårarna brukade jag känna mig lite nere. 2016 däremot var jag typ high on life under våren, det var verkligen den bästa tiden i mitt liv kändes det som. I år känns det som om jag är ännu mer high on life. Flera gånger i veckan upplever jag #lovelife-moments. Jag älskar det! Livet leker.

Det här grundas mest på hur jag själv mår och vad jag gör. Som nu vill jag bara cykla mest hela tiden. Vilket jag också gör, känns det som. Jag är tacksam för att jag har möjligheten till det och att jag faktiskt kan göra det så pass mycket som jag gör. Jag är inte så hård mot mig själv heller och gör sådant jag känner för att göra – dessutom försöker jag att inte stressa.

Solbränna och cykelbränna

Däremot har inte vädret i vår varit det roligaste. I fredags snöade det och igår kom sommarvärmen med typ 25°C. Vädret kan liksom inte vara lagom. Och klantiga jag trodde jag klarade 2h cykling i solen igår. Men det resulterade i en otroligt vass cykelbränna som jag kanske inte ska vara speciellt nöjd över. För det sved och hettade rätt rejält på armarna igår kväll. Men jag har förhoppningsvis lärt mig att solkrämen alltid ska vara på. Jag som var nöjd över att jag klarade en hel vecka på Mallorca och det enda jag brände var handryggen.

Men cykelturen igår var ljuvlig. Första rundan i kortkort, alltså tshirt och shorts. Vindarna var varma och jag cyklade lugnt med pappa. Efter ett tag blev jag hungrig och det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha pannkakor, med grädde och jordgubbar till lunch när vi kom hem. Så fick det bli, vi premiäråt ute.

På kvällen var jag på Stadsparksvallen med Team Rynkeby för att se min typ livs första fotbollsmatch, när J-Södra spelade. Fast uppdraget var att samla in pengar till Barncancerfonden. Kvällen var i alla fall ljuvlig och när jag kom hem fick jag grillat till middag.

Morgoncykling med Öster Cykel

Cykelaffären Öster Cykel har under fyra fredagar bjudit in till morgoncykling i fart-efter-kamrat-tempo. Jag har varit med på tre av dem, men nästan alla gångerna har jag varit ensam tjej (var är alla tjejer?). Idag när jag stack iväg på cykeln vid 05 kände jag på mig att det skulle bli en bra dag. Vi var nog nästan tjugo cyklister som tog oss an typ alla backar man kan hitta i Jönköping (kändes det som). Rundan var slitig och jag fick kämpa för att orka med – men jag orkar med. Jag tillåter mig själv att bli trött, för jag transportcyklar ju till och från den rundan. Dessutom får man inte så många sovtimmar innan heller, när klockan ringer vid 04. Det är i alla fall riktigt roligt, trots att det är en utmaning för mig varje fredag. Efteråt serveras det frukost där.

Uppladdningen inför Göteborgsvarvet

I morgon springer jag Göteborgsvarvet för tredje gången. Jag skulle gärna vilja få till ett personligt rekord. Men det ska bli varmt, vilket inte är min styrka. Den här gången har jag testat en ny uppladdning. Att se det som ett träningspass. Därför har jag kört på som vanligt med cyklingen i veckan och likaså med maten. Inga konstigheter. Hela veckan har jag haft en enorm energi, nästan att jag inte känt igen mig själv. Energin har jag försökt göra mig av på cyklingarna, så passen har varit rätt hårda. Vi får helt enkelt se om benen orkar med i morgon, för just nu är både jag och benen trötta. Dessutom har jag inte löptränat speciellt många mil i vår, men i tisdags sprang jag och då gick det riktigt bra. Jag håller tummarna för samma flow i morgon. Om den här metoden var lyckad får vi se.

Det kommer i alla fall bli en bra helg i Göteborg har jag bestämt.

bi
Äntligen kom sommarvärmen

sommarvarme
Jag kan leva på pannkakor… för alltid

jsodra
J-Södra mötte Djurgården igår kväll

morgunhaniMorgoncykling med grabbarna i morse

Otroligt starka ben

Hälsa

Det bästa med att det är måndag är att veckan börjar om på nytt och jag alltid har massvis med energi från helgen när jag vaknar. Det sämsta med att det är måndag är att det känns som en omstart varje gång. Allt finns framför en, inga mil samlade, inga träningstimmar samlade, inga uppgifter är avbockade eller någonting. Nystarter som kan vara riktigt sega.

Men idag är jag rätt nöjd över att det är måndag, faktiskt. För jag tror det här kommer bli en bra vecka, likt mina två senaste veckor. Kanske inte lika mycket cykling. Men utmaningen den här veckan kommer bli att just få till cyklingen – trots allt annat som händer. Helst av allt vill jag även få till bra löpning, komma igång med simningen igen och riva av ett styrkepass på gymmet. Men efter att ha planerat får jag nog nöja mig med cykling och löpning, resten får bli utmaning för nästa vecka. Man vet dock aldrig vad det är som triggar igång mig.

Motivationen är i alla fall tillbaka tycker jag. Benen är otroligt starka också. Och när man har ett flow, det går riktigt bra, då får man en boost och blir gladare. Mallis-veckan har verkligen gett utdelning i benen. Nu är det bara att trampa på för att utvecklas ännu mer och fånga ännu mer cykellycka. Benen har inte svikit mig en gång på senaste tiden.

En personlig utmaning förra veckan

Jag hade som ett litet mål att samla ihop 50 mil på cykeln förra veckan. Jag tänkte att om jag kan cykla över 70 på Mallorca, då borde det gå med 50 på hemmaplan. Men cyklingen i början av veckan blev inte som planerat och jag hamnade efter. Så det fick jag ta ikapp i helgen istället. Med tre otroligt bra rundor. I lördags var den bästa i år (i Sverige), vilken lycka. Vilken klungkörning och behagligt väder. Igår rev jag av min längst för säsongen, drygt 20 mil – för jag hade ju inget bättre för mig och det var perfekt cykelväder. När jag kom hem sprudlade jag av glädje.

Cykelsäsongen kom igång sent i år, efter kyla och förkylningar. Vädret har varit långt ifrån optimalt, i alla dess slag. Men jag har inte gett upp, jag har istället bara velat mer. På mina sex cykelveckor är jag uppe i 240 mil och det är jag överraskande nöjd över. För det är högre än min plan och då brukar jag sätta mina utmaningar rätt högt ofta. Nu gör vi vecka 20 lika bra som 18 och 19!

bolmen

Cykellycka på Mallorca

Resor

Bara fem dagar innan avresa bokade jag och en vän från Team Rynkeby 2015 en sista minuten till Mallorca. Jag hade inte ens en tanke på att jag skulle dit, eller ens att det var möjligt att man kunde spontana en resa bara sådär. Jag tog ett väldigt snabbt beslut om att åka och det kan ha varit årets bästa beslut faktiskt. Det var verkligen utanför den där bekväma zonen, men varför inte?

Jag hade faktiskt haft tankarna på att åka till Mallis ett bra tag, redan förra våren blev jag sugen och i år var jag nära att förverkliga det. Men tillslut bestämde jag mig för att spara det ytterligare och kanske sticka iväg på en weekend själv någonstans. Tanken på Mallorca var i alla fall förbi och sen helt plötsligt satt jag på det där planet mot Mallis ändå, 2017.

En ljuvlig träningsvecka

Vi flög ner på Valborg och sen cyklade vi i sju dagar. Jag fick ihop drygt 70 mil ren cykellycka, varav 7000 höjdmeter. Det blev verkligen en otroligt vacker träningsvecka och härlig semester på samma gång. Den där veckan hade allt jag kunde önska mig just nu, i alla fall i cykellycka. Jag fick se de ställena jag ville se och bada i havet som också fanns på min bucketlist för veckan. Sen att jag inte var den starkaste av oss gjorde att varenda kilometer blev kvalitativ cykelträning.

Vi bodde på ett trevligt hotell lite utanför Port d’Alcudia, perfekt ställe om jag får säga det. Vi var snabbt ute på vägarna, utan att passera krångliga stadspartier. Vi hade nära till bergen och vi kunde ta oss vart vi ville på den plattare delen av ön. Uppför är min svaghet, för varmt är också min svaghet. Men man blir bättre på det man tränar på, eller hur? Varenda höjdmeter i veckan var värt både träningen och utsikten, även att det var otroligt jobbigt. Det bästa var att man inte var ensam, någon gång. Hur alla cyklister ägde vägarna på ön och hur många olika valmöjligheter det fanns.

Och vädret, det kan man absolut inte klaga på. Alldeles perfekt. Såklart några regnstänk här och där, en hel del vind och någon grad för varmt vissa dagar. Men äntligen blev det rundor där man inte frös och slapp ha alla lager man äger på sig typ. Solkrämen är betydligt behagligare än arm/benvärmare.

Allt var magiskt vackert. Vackraste rundan var till Cap de Formentor, som vi avslutade med i söndags. Visst att jag kände till en hel del och visste några ställen man inte fick missa, men eftersom det var första gången jag var där samt att resan blev den spontanaste någonsin hade jag inte speciellt många förväntningar. Jag visste att det skulle bli mycket cykling, en hel del backar och att jag skulle få kämpa. En riktig träningsresa alltså, med massor av #lovelife-moments och cykellycka.

En punktering på 1500 mil

Jag fick se allt och lite till. Det enda planerade stället som vi aldrig tog oss till var Soller och Puig Major. Vi hade planerat det i lördags, stack iväg direkt efter frukosten och var beredda på en lång dag i värmen med både en hel del mil samt många höjdmeter. Men jag åkte på något illamående mot slutet av veckan. Redan i fredags kände jag av det, men tog mig ändå runt rundan då. I lördags var det värre och jag kan ha varit den tråkigaste någonsin på hemvägen. Dessutom premiärpunkade jag också. I söndags mådde jag bättre och var betydligt gladare.

Sen hade en hel vecka med cykling gått och jag var många upplevelser rikare. Det var verkligen en fantastisk vecka. Jag levde i min lilla Mallis-bubbla och bara tog det lugnt, badade, åt god mat och vilade när jag inte cyklade. Hemresan kan ha varit något av det jobbigaste, även att det var skönt att komma hem. Planet landade vid 03 i går morse och nästan direkt från Landvetter stack jag till jobbet på bara några få timmars sömn. Och något mer jobbigt med att vara tillbaka, är att Sverige inte verkar vilja ha sommar ännu.

Dag 1: Orient. Dag 2: Valldemosa. Dag 3: Sa Calobra. Dag 4: Petra.
Dag 5: Felanitx. Dag 6: Bunyola. Dag 7: Formentor.

Om jag vill åka dit igen?

mallorcamallorcacalobraSa Calobra – ca 1 mil ner och sen upp igen

mallorcamallorcamallorca
Viloeftermiddagar vid poolen för återhämtning

mallorcamallorcamallorcamallorcamallorcamallorca
Vägen till Formentor – watch out for goats!

Inleder maj på Mallis

Hälsa

Vad gjorde jag i april? Jo sett till mitt fotoalbum och träningsdagbok har jag i princip bara cyklat en massa. Samtidigt som jag varit arg på aprilvädret som inte visat sin fina sida. Jag har cyklat i regn, snö, hagel, låga temperaturer, blåst, stormvindar och någon enstaka gång i sol. April blev verkligen en cykelmånad som jag hade hoppats på.

Veckan som har varit cyklade jag inte lika mycket, däremot avslutade jag april med en otroligt bra föreläsning på Friskis & Svettis med Kalle Zackari Wahlström. Ett tips om du får möjlighet att lyssna på honom någon gång! Att HV71 tog SM-guld var också riktigt fint, liksom grillkvällen där efter.

I maj ska jag också cykla en massa har jag bestämt. Jag inleder maj på Mallis till och med. Väldigt spontant också. Men det blir härligt. Avslutningsvis är det träningsläger med bästa teamet.

Jag hoppas maj bjuder på lite mer löpning och också årets första löplopp. Typ Vårruset kanske och definitivt Göteborgsvarvet.

aprilvadercykling

En cykelmånad

Hälsa

Jag vill cykla. Jag vill cykla massvis. Undra hur mycket cykling som ryms i april? För april har jag bestämt ska bli en cykelmånad på riktigt.

Jag är väldigt bra på att bestämma mig för saker och då brukar jag hålla det. Men nu hittills i vår har jag bestämt mig för en hel del saker, som jag har fått ställa in eftersom kroppen säger stopp. Jag har åkt på en hel del motgång, som jag inte kan rå för i stunden. Men egentligen tror jag det är jag som har makten långt under ytan.

En stressig vår är över

Jag har svårt att erkänna det för mig själv, för egentligen tycker eller känner jag inte så. Men det måste vara det som är problemet. Jag har haft en alldeles för hög arbetsbelastning under 2017. Jag har åkt ner i stresspiralen igen och då säger kroppen ifrån. Jag tycker ändå jag har tänkt på det hela tiden, jag arbetar och jag vilar, där i mellan har jag tränat. Men träningen har verkligen fått stryka med, vilket i sig stressar mig och gör att jag inte orkar lika mycket. Alltså helt tvärtom mot förra våren.

Mars har varit idiotisk. Men nu är det värsta över, tror jag och hoppas jag. Eller det har jag bestämt. Från nu och framåt då är min hälsa det viktigaste och jag vill inte ha någon stress i min vardag något mer. Jag vill inte ha någon ångest. Jag vill vara pigg och frisk, men framförallt glad. Och jag vill kunna träna ordentligt.

Ta det lugnt Clara

April ska bli en lugn månad och jag ska cykla! Jag ska bara göra det jag känner för, det ska göras medvetet och med ett lugn. Sandra på atilio.se skrev ”den som kan bocka av flest grejer innan en dör vinner” är ett sorgligt motto, som jag verkligen kan relatera till eftersom jag omedvetet tänker så. Men livet försvinner från mig och det kommer inget sen!

I torsdags var allt jag var tvungen att göra över. Jag själv var helt slut och det fick jag även lida för. Jag åkte på feber och förkylning (nummer jag vet inte för 2017) och i helgen skulle jag på träningsläger med nedan underbara teamisar. Men istället fick jag tvinga mig själv att sätta mig i mekbilen, laga punkor och fotografera istället.

Bakslaget kom och det brukar alltid komma när man slappnar av och har planerat massa roligheter. Jag är inte bitter, men min enda plan för helgen var att cykla. Jag har inte cyklat en meter…

Jag vill avsluta månaden med en grym löpning på Landsjön runt.

rynkeby4rynkeby12

Cykelpremiär

Hälsa

Idag har jag äntligen cyklat! Vilken otroligt lycka och vilken glädje. Jag har länge väntat på detta ögonblicket. Många cyklister cyklar året runt, själv cyklar jag bara under sommarsäsongen. Så nu var det ett halvår sen jag gjorde det senast. Då var jag en aning trött på det efter 600 mil, nu är jag otroligt pepp på det. Jag vill ut och fånga massvis av cykellycka.

Cykelpremiären drog ut på tiden

Jag visste också att när jag ställde in cykel över vintern, kunde jag inte cykla på den utan att göra en totalrenovering. Pappa har mekat otroligt mycket med den de senaste veckorna. Jag har hjälpt till och försökt förstå mig på hur allt fungerar, köpt delar efter delar. När vi hade fixat allt upptäckte vi mer saker som behövde bytas och vissa saker redde vi inte ut själva. Då tog jag hjälp av Öster Cykel.

Men nu så är den så gott som ny, snart är det bara ramen kvar som är original eftersom jag har cyklat för många mil på den att många delar har blivit utslitna – trots att jag tar hand om den, tvättar den och har en pappa som sköter om den otroligt skarpt. Idag fick det bli en kortare solskensrunda som årets något sena cykelpremiär. Nu är jag glad hela kvällen.

Spinningsäsongen är över

I torsdags körde jag sista vinterspinningpasset med Team Öster Cykel, i lördags avfirade jag spinningsäsongen med 12h. Jag ska bara leda två fredagspass på ÖIK också innan jag skippar spinningen helt. Visst att spinning är roligt samt bra träning under vintern, men nu vill jag bara cykla ute. Det är ju det jag älskar.

Vårkänslor i luften

Nu är det alltså vår på riktigt. Jag har ställt in mig på det i alla fall trots att det lovas skitväder fram till helgen. Våren har redan visat sig, förra veckan var jag ute och gick i solen. Några andra stunder de senaste dagarna har jag suttit ute och jobbat. Jag har nämligen inte speciellt mycket tid just nu. Dagarna den senaste veckan har varit sinnes, som förra onsdagen när jag hade två tentor i två olika städer och jobb i en tredje stad, sen landade jag i soffan helt slut. Men nu är det bara att hålla ut två dagar till, intalar jag mig själv. Sen ska det värsta vara över hoppas jag.

Jag är otroligt stressad, även att jag tvingar mig till att ta vilopauser – i söndags tog jag en vilodag och gjorde ingenting. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta kontroll över situationen eller vad jag behöver. När jag pluggar och jobbar blir jag stressad över att jag inte tränar. När jag väl tar mig tid till att träna, blir jag stressad över allt plugg jag måste göra och som väntar på mig.

Jag tänker att det är bara att kämpa lite till. Hela lördagen med spinning var verkligen något jag behövde, då tänkte jag verkligen inte på något annat än att just vara där. Nu längtar jag otroligt mycket efter helgen också, för då ska jag vara ledig på riktigt och åka på träningsläger med mina Rynkeby-vänner. Jag ska cykla massor! Det är nog vad jag behöver.

cykel2

Spin of Hope 2017

Drömmar
Att sitta på en spinningcykel hela dagen

Den 25e mars kunde man antingen vara ute i vårsolen eller så kunde man vara inne och köra Spin of Hope 2017. Jag gjorde det sistnämnda i lördags. Förra året deltog jag för första gången i arrangemanget, då trampade jag 6h (uppdelat på 2 x 3h) och var oerhört nöjd över det. Men redan då hade jag bestämt mig att 2017 skulle jag ha en egen cykel.

Så fick det bli. Många kanske sprang Tunnelrun Citybanan i Stockholm, var ute och njöt i solen, åt våfflor eller gjorde något helt annat. Själv befann jag mig på Friskis & Svettis Jönköping hela dagen och spinnade 12h för barnen med cancer. Ett riktigt roligt äventyr.

Jag vaknade med ett leende

Strax efter 05 vaknade jag med ett leende på läpparna och det försökte jag hålla i hela dagen. Första spinningpasset började vid 07 och sedan satt jag kvar på samma cykel fram till 19 på kvällen. De flesta kör ett pass, på 1h eller så kör man några fler pass under dagen. Jag var en av tre som körde alla passen i år. Bredvid mig hade jag tre cyklar med mina Rynkebykompisar, vilket gjorde dagen extra rolig.

Jag hade 5-10 min på mig i pauserna att äta ostmackor, bananer, choklad, fylla vattenflaskorna, byta kläder mm. Det gällde att planera vad man skulle göra i varje paus, att man hann med det som behövdes. Kroppen behövde energi och vatten mest hela tiden. Jag bytte även kläderna ett par gånger för att vara lite snällare mot kroppen. Mitt på dagen stack jag ut i solen och friska luften för någon minut.

1h åt gången

Jag hade gått in med inställningen, 1h åt gången med möjlighet till att köra 12h. Jag ville cykla 12h. Jag tänkte bara 1h framåt. För sa kroppen ifrån, alltså inte av trötthet och träningsvärk, utan mer av smärta – då skulle jag bryta. Jag ville minska riskerna för att åka på ytterligare skador. Och eftersom spinning är väldigt monotont är det stor risk för att något förslits. Ute kan jag cykla i 12h, men spinning är inte riktigt samma sak. Man kan inte vila från rörelsen eftersom tramporna alltid måste hållas igång, man kan bara vila från ansträngningen.

Kroppen vande sig vid ansträngningen och visste vad som var på gång. Jag gick in i någon bubbla som inte sprack förrän på kvällen. Jag var beredd på att det skulle bli jobbigt, men det gick ändå över förväntat.

Många olika ledare, pass och låtar

Till en början försökte jag analysera passen för att hämta inspiration till mina egna spinningpass. Jag insåg att vi inte riktigt lägger upp ett pass på samma sätt. Vissa pass var bättre och roligare än andra. Men varje pass var uppbyggt för 1h prestation och därför kunde jag inte köra passen fullt ut även att jag försökte hänga med i positionerna. Energin skulle ju räcka hela dagen. Efter några timmar hängde inte huvudet med i analysförmågan längre, då var det bara att göra det som ledare sa i min förmåga.

Det blev en fin dag. Jag visste vilka jag trampade för. Jag visste vad jag ville. Jag ville bara att kroppen skulle veta det också. Jag hade dippar lite då och då, men ändå inte allt för stora. Jag blev hungrig under ett pass på förmiddagen och insåg att energin jag tryckte i mig inte räckte. Smärta kom lite då och då i fötter, bak, och framförallt händer. Det längsta jag spinnat i sträck förut är 4,5h tror jag och när det var passerat klarade kroppen inte av att vara i samma position för länge. Jag var tvungen att ha variation. Men inte för snabba byten mellan sitta och stå, för det slet också. Jag kunde inte köra på för snabbt, att pulsen steg för högt och jag kunde inte köra på för hårt att musklerna blev trötta. Lagom var bäst.

Vad tänker man på i 12h?

Allt rullade på, passen på morgonen var helt klart bäst. Eller så var det för att huvudet fortfarande orkade hänga med då. På kvällen var det bara en mental kamp om att hänga i lite till. Timmarna rusade iväg och trots att jag hade en tickande klocka framför mig som blicken fastnade på, var det som om jag inte såg klockan. Jag blev slöare i tanken och om du frågar mig vad jag tänkte på hela dagen, kan jag ärligt inte svara på det – tomma tankar, eller vad som kommer hända i pausen.

Värmeutslag på hela benen

Det var väldigt varmt och kvavt i lokalen att när jag kom tillbaka efter någon minut ute i friska luften kändes det som någon ströp mig. Det var bättre att vara kvar i den dåliga luften hela tiden. Jag försökte bara dricka när jag var törstig, till en början blev det lite och mot slutet blev det mycket.

Med tre timmar kvar började det klia på benen, det såg ut som en allergisk reaktion som jag aldrig har fått tidigare. Jag undrade vad som hade hänt, för jag hade ju bara spinnat. I pausen tvättade jag av benen, för jag tänkte att det kanske reagerade på svetten de hade blivit utsatta för hela dagen – trots att jag bytte kläder då och då. Utslagen ville inte ge med sig, men jag pratade med sjuksköterskor som också spinnade och det var troligtvis inget farligt. Så länge det stanna på benen. Jag chansade på att köra vidare. I efterhand var det värmeutslag jag hade fått över hela benen, som man tydligen kan få av fysisk ansträngning.

Tröttheten slog mig som en vägg med 1h kvar

Tröttheten i kroppen slog till prick 17.45, men drygt en timma kvar av dagen. Benen orkade inte mer, de blev otroligt stela och slitna. Nu var det bara en kamp i huvudet som gällde fram till målet. Och jag visste att jag skulle klara det.

Jag gillar att utmanas och speciellt för en bra sak. Jag älskar små som stora äventyr och ett äventyr behöver inte alltid vara långt borta. Att sitta på en spinningcykel i 12h är egentligen väldigt lätt. Du behöver bara en spinningcykel, vara lite tränad, gilla att göra det och ha en vilja. För viljan är det som hjälper dig mentalt, vilket är den största utmaningen med en dag som denna.

Hur många mil kommer man på 12h spinning?

Hur många mil det blev vet jag inte, men förra året cyklade jag Vätternrundan på 10h och då utmanade jag hjärtat i intensitet betydligt mer. Jag hade aldrig pulsbandet på mig i lördags, för jag ville undvika skav men jag är helt säker på att jag inte var uppe på lika hög puls som jag var under Vätternrundan.

Ett event över hela Sverige

Friskis & Svettis Jönköping slog rekord med sina över 130 000kr till Barncancerfonden och 80 cyklar. I Lidköping arrangeras det största Spin of Hope i Sverige och de samlade in över en halv miljon kronor, där några av mina Team Rynkeby-vänner var med och deltog. I hela Sverige var målet 5 miljoner. Ett helt fantastiskt event!

spinofhope

Onsdagstankar

Hälsa
Två inspirerande föreläsningar

Jag har varit på två föreläsningar de senaste dagarna. I söndags hade Team Rynkeby bjudit in den coola cykeläventyraren @cykeldanne, som jag har följt en del på Instagram. Han berättade om många häftigt upplevelser han gjort på cykeln, som tips på vägen till vår cykelresa i sommar. Men det kanske var lite för mycket, långt, krävande och primitivt även för min del. Häftig inspiration ändå!

Igår kväll var jag på Friskis & Svettis för att lyssna på Susanne Dalsätt och Johan Thor prata hälsoinspiration med en touch av triathlon. De inledde med att visa filmen nedan, från Ironman Kalmar i somras. Jag såg den när den publicerades, strax efter tävlingen. Men att se den på storbild ett halvår senare gjorde mig så rörd. Just nu kan jag inte riktigt fatta att jag har gjort det där. Rysningar i hela kroppen.

Nu kommer jag ihåg vad jag vill, motivationen är tillbaka

Samtidigt var det bra att få se den för det gav mig något att längta efter. Jag hade glömt bort det, men nu kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur det är jag vill att mitt liv ska vara och vad det är jag vill kämpa för. Jag hade bestämt mig för att igår var nystarten på att satsa på hälsan igen, efter många förkylningar i vinter. Jag vet vart jag vill, jag vill träna att jag klarar sommarens mål. Den föreläsningen kom precis i rätt tid och jag är supertaggad idag.

Dessutom är inaktivitet och stillasittande en riktig hälsobov. Jag tycker att jag har suttit ner lite för mycket hittills i år. Föreläsningen påminde oss lyssnare om hur mycket fysisk aktivitet en vecka ska innehålla, 150 minuter på medelintensitet. Det komiska är att jag även har tenta på det nästa vecka. Så nu är det dags att ta tag i vardagsmotionen och träningen.

Stress är inte lösningen på problem

Tidigare idag kom jag på mig själv må kass, jag försökte tänka på vad anledningen kunde vara. Kom då på att jag hade stressat i fyra timmar, utan någon egentlig anledning. Alltså det här med att-göra-listor är verkligen inte bra för mig, för jag vill ha den ren så snabbt som möjligt. Den här veckans lista var jag klar med igår. Jag jobbade med den i två dagar. Det är arbete som ska vara utspritt på sju. Inte undra på att jag kände mig stressad.

En promenad i vårsolen är däremot en lösning

Jag släppte allt och gick ut i solen. Jag tog en kravlös promenad, bara gick dit fötterna bar mig. Vilket var befriande. Jag rensade tankarna och stressen gick ner. Många tankar löste jag på den timman. Fysisk aktivitet är verkligen en lösning på problem. Nu känner jag mig mer levande.

Jag har bestämt mig för att försöka få in en promenad så många dagar det bara går framöver, för jag går in i rätt krävande period nu på någon vecka. För att komma ut levande på andra sidan är det viktigt att jag tvingar mig till den fysiska aktiviteten. Det ska inte vara det som bortprioriteras. Punkt slut.

Sälen 2017

Livet i Sälen

Jag har haft världens härligaste semester i Sälen. Jag har varit mer än ledig, vilket jag verkligen behövde. Jag har åkt massor med skidor, även om jag hade kunnat åka ännu mer. Grymmaste veckan.

En supersmarrig semla på fettisdagen

Förra söndagen åkte hela familjen med faster och farbror till Tandådalen i Sälenfjällen. Sist vi var i Sälen, var 2014. Under måndagen var det Öppet spår som gällde för min och pappas del. Även om jag hade sett fram emot Vasaloppet, såg jag ännu mer fram emot utförsåkningen. Jag kan vara den som är i backen från öppning till stängning. Men eftersom jag inte mådde speciellt bra även på tisdagen tog jag den som en vilodag, vi spelade sällskapsspel och vi åkte till Sälen by för att inhandla semlor. Det var ju fettisdagen och jag åt den godaste semlan.

På onsdagen var det äntligen dags för skidåkning. Jag älskar verkligen att åka utför, det är livet. Men vi började lite lugnt eftersom kroppen fortfarande inte var helt pigg och eftersom jag hade fruktansvärt ont i mina tår. Men efter de timmarna blev jag som en ny Clara, pigg och glad. Inget kunde stoppa mig.

Jag älskar snö

Har jag sagt att jag älskar snö? Det gör jag i alla fall och strax innan skymningen kom stack jag ut i den orörda snön i naturen och pulsade i den över halvmeter höga lössnön. Det var häftigt och riktigt roligt. På vägen ner mot längdskidspåren som var målet med min lilla tur gick det ganska enkelt, men på tillbakavägen var det uppför och sjukt jobbigt. Jag och syrran hjälptes åt för att ta oss hemåt igen. En sträcka på kanske hundra meter, tog över en timma tur och retur (inklusive lite fotostopp och skratt). När vi var hemma igen var vi lagom svettiga.

tandadalen

Under torsdagens skidåkning åkte vi i Tandådalen och i Hundfjället. Det var mycket snö och temperaturen var rätt hög att det blev stora vallar i de populära backarna framåt eftermiddagarna. Jag och pappa köpte pannkakor till lunch och sedan orkade vi skida ända till kvällsåkningen. Idag var det “Smålands nationaldag” också att det blev tårta till efterrätt. En mycket härlig torsdag.

Sista dagen i backen

Syrran sa att hon skulle vara först ut i backen på fredagen, det var hon inte. Men vid tiotiden stod vi i liftkön, idag började vi i Östra Tandådalen för att förflytta oss bort mot Tandådalen och senare till Hundfjället. Solen strålade, himlen var klarblå. Det var en magisk dag. Framåt eftermiddagen kom dimman krypandes. Men det var många som hade sportlov att liftköerna var långa. Efter att vi hade grillat korv till lunch körde jag och pappa fram till stängning. Jag älskar backar där jag kan utmanas. På slutet hoppade jag och lekte i Tandådalens Snowpark. Lycklig blev jag igen.

Jag älskar fjällen, skidåkning och snö. När det var lördag ville jag inte åka hem. Jag ville stanna kvar mycket mycket längre. Men jag är glad för vad veckan hade att bjuda på. Låt det hända snart igen.

salensalen

Öppet spår 2017

Racereport

I måndags vaknade jag upp i en stuga i Tandådalen alldeles för tidigt och alldeles för pigg. Jag var otroligt taggad. Men klockan var bara 01.30 och jag behövde inte gå upp förrän 04.30. Jag somnade om och vaknade strax innan klockan ringde. Åter ingen galet pigg och laddad. Laddad för Öppet spår 2017. Jag ville det här så mycket och jag såg fram emot dagen. Jag var positiv och hade ett sikte inställt, jag skulle ta mig i mål i Mora. Det var den enda tanken jag hade.

För fjärde gången gav jag mig på äventyret

Det här var fjärde gången jag ställde mig på startlinjen i Sälen, för att skida de nio milen till Mora. 2013 när jag gjorde det för första gången var jag snabbast, bäst och tog mig i mål. Samma år som jag gjorde klassikern. 2014 testade jag på Vasaloppet, då kom jag till första kontrollen i Smågan efter en isig mil och väldigt få träningstimmar. 2015 gick jag tillbaka till att köra Öppet spår som är så mycket härligare. Då lika dåligt tränad och med kassa förhållanden. Jag tog mig till Risberg och sen hoppade jag in i bussen till Mora. Förra året tog jag en paus, jag klarade inte av stressen och jag har rätt dålig teknik att jag inte klarar mig nio mil på skidor utan snöträning.

Men nu har jag varit sugen i ett helt år på en revansch och att äntligen få ta mig till målet i Mora. En andra gång på fyra försök. Jag kunde inte riktigt fatta att det var den här dagen som det gällde igen. Jag blev sjuk förra torsdagen och det satt kvar i kroppen några dagar. Jag kände mig ändå pigg när jag vaknade i måndags och det enda jag hade i huvudet var att jag skulle ta mig till målet.

Mer säker på skidorna

I år var jag självsäker på min teknik, jag var mer tränad och att jag faktiskt kunde åka skidor. Jag kan åka skidor. I januari var jag på skidläger i Sälen, det var otroligt härligt och jag blev ännu mer säker på att jag faktiskt kan åka skidor.

Jag ville vara i tid vid starten och ha så mycket tid som möjligt i spåret, för repet skulle inte få ta mig. Jag och pappa var beredda i Berga By vid 07.00 när starten gick. Allt flöt på riktigt bra, det snöade och jag var lycklig. Jag skulle ta en kontroll åt gången och det enda jag hade hade som mål var att ta mig till Mora. Oavsett hur lång tid det tog. För att orka dit visste jag att det krävdes energipåfyllning, det var en till sak jag inte skulle missa.

Jag har aldrig åkt så bra skidor

Första backen till loppets högsta punkt gick otroligt bra, uppe på myrarna flög jag fram. Jag har ärligt talat aldrig åkt så bra skidor som jag gjorde. Mil efter mil flöt på. Jag hade riktigt bra skidor. Jag åkte på tejp i år. För vallan var ytterligare en sak som inte skulle få stoppa mig. Det gick snabbt för att vara mig, jag bytte spår och åkte om åkare efter åkare. Min svaghet har alltid varit nedför och att just byta spår. Jag hade otroligt bra glid att jag var tvungen att byta ofta. Självförtroendet flödade. Det var fantastiskt.

När jag kom till första kontrollen i Smågan fyllde jag på med sportdryck och snabbt var vi iväg igen. Det snöade och spåren var tröga. Men jag körde på. Jag försökte hitta ryggar, att dra gick otroligt trögt. Jag hade trots allt bara drygt sex skidmil i kroppen sedan tidigare. Det är nästan lika mycket som jag hade 2013 och då det gick hela vägen. Det året var det dock fantastiskt väder och förhållanden. Nu snöade det.

Kroppen var fortfarande sjuk

När jag kom till Risbergsbacken strax innan Risbergskontrollen sa kroppen bara stopp. Jag började bli trött och jag orkade inte åka snabbare än vad jag gjorde för tillfället. På någon sekund ville inte kroppen lyda. Jag fick inte luft. Lungorna knöt sig, tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle göra. Pappa försvann uppför backen och jag visste att han hade medicin som skulle kunna hjälpa. Jag kämpade på lite till, men det gick inte. Kroppen mådde inte bra. Kroppen var fortfarande sjuk. Huvudet ville så mycket.

Om inte planen till Mora skulle hålla hade jag en backup att jag skulle ta mig halvvägs. Då hade jag ändå tagit mig halvvägs och jag hade dessutom tagit mig längre än förra gången jag körde. Men kroppen ville inte mer. Jag grät, för huvudet ville så gärna ta sig till Mora.

Jag har aldrig åkt så bra skidor som de första tre milen, det gick snabbare än första året och mycket mycket bättre. Jag kämpade de sista kilometerna till kontrollen, efter en paus i en snödriva för att få luft. Ytterligare en paus i en annan snödriva i slutet av en nedförsbacke när jag var nära att glida på en tjej framför mig, då var snödriva vid sidan av spåret min räddning. Eventuellt kanske jag blir Youtube-kändis på den vurpan. Men äntligen kunde jag skratta lite igen.

Såhär i efterhand var det klokt att jag tog bussen från Risberg i år igen, för jag mådde inte bra på hela dagen. Jag hade feber och ingen ork, jag ville inget annat än att sova. Jag kunde knappt gå till bilen sen, jag mådde dåligt och orken var helt borta.

Jag åt, jag sov och jag vilade mina tår

På kvällen åt vi traditionsenligt pizza och jag försökte komma till sängs tidigt. Jag sov och sov. När jag vaknade på tisdagen mådde jag inte heller speciellt bra. Jag vilade. När jag åkte skidor i januari hade jag fått en blå tå, under mina 35 kilometer som jag åkte i måndags hade jag tappat den nageln. Vilket gjorde ont i flera dagar efteråt.

Ett år i framtiden ska bli mitt år igen

En dag ska jag ta mig till målet igen. Jag vill så gärna kunna åka skidor bra. Jag vill vara med om den där upplevelsen som alla får vara med om. Om det blir nästa år vet jag inte, men jag känner att jag kan de första tre milen nu, någon gång vill jag åka de sista milen också. Arrangemanget är så häftigt och bra ordnat.

Idag vaknade jag också upp krasslig, så det har varit en heldag i soffan framför skidor. Först Vasaloppet. Får inte jag uppleva det själv vill jag vara med när andra upplever det. Sen femmilen i Lahtis.

Stort GRATTIS till alla er som har tagit er i mål i något av Vasaloppsveckans lopp. Ni är bäst!

vasaloppet