Julis äventyr

Hälsa

Jag kom hem från Norge för en vecka sen och sedan dess har tempot varit otroligt högt. Mycket högre än vad det var på semestern om man säger så. Norge-resan var som drömmen och jag är riktigt glad att jag fick uppleva allt jag upplevde under veckans gång. I veckan har jag försökt ladda om, jag har försökt tagit tag i det som jag behövde göra och det som jag hade pausat lite under min semester. För redan idag åker jag iväg på nästa resa.

Jag bestämde i våras att sommaren 2017 skulle få bli upplevelsernas sommar. Att verkligen åka iväg på resor jag ville åka på. Det passade perfekt med jobbet och så lite som jag kommer jobba i sommar har jag aldrig jobbat – då har jag jobbat i tio år. Jag tyckte jag var värd extra mycket resor i sommar.

Tredje och sista cyklingen till Paris

Att jag idag påbörjar min tredje resa mot Paris på cykel är helt otroligt. Kan inte riktigt förstå att åren har gått så snabbt. Team Rynkeby är verkligen en stor del av mitt liv numera. Första året var jag spänd av förväntan, förra året såg jag det mer som en utmaning att cykla från Gränna till Paris och i år ser jag nog mest fram emot den. Det kommer bli grymt kul tror jag. Jag är dessutom mest tränad och ser det verkligen som en rolig semester, framför massa oron av skav, kramper osv. Bara äkta cykellycka!

Egentligen har jag inte tänkt så mycket på resan. Jag tar varje vecka åt gången, eller varje dag åt gången och försöker njuta just nu istället. Att jag ska vara iväg två veckor kom jag på typ igår. Det är nog min längsta semesterresa. För först ska jag cykla de 120 milen från Kiel till Paris, vilket börjar bli rutin nu. Sen väntar några underbara dagar i Paris med familjen, innan vi tar tåget till Rivieran och Nice de sista dagarna av resan. Det här kommer bli underbart. Och så mycket upplevelser.

Så från Norge förra veckan har jag haft en uppsamlingsvecka med grill & mekkväll i måndags. Långcykling både i söndags till Ränneslättsturen i Eksjö och i tisdags för våfflor i en störtskur. I onsdags skulle det egentligen ha blivit ytterligare en långcykling till Göteborg, men jag åkte till Borås och kollade på SM-veckan istället. Triathlon, öppet vatten och rullskidor. Verkligen en häftig dag med coola idrottare och vänner. Torsdagen ägnade jag åt vår prolog och häng med teamet. Träning har det dock inte blivit så mycket av, men snart infinner sig ett lugn i kroppen av att ha gjort klart allt.

Idag är det avfärd och när jag är tillbaka hemma om två veckor ska jag hoppa i sjön för simskolor. Allt det får bli julis äventyr 2017!

motparismotparis1Let’s bike to Paris for a last time.

Bara jag får cykla i juni

Hälsa

Bara jag får cykla i juni så är jag lycklig. Jag sa att april skulle bli årets cykelmånad, men maj toppar listan än så länge med 250 mil. Hur mycket kan man cykla egentligen? är min spontana tanke efter att jag kollat in träningsdagboken. ”Till skillnad från dig Clara, har jag ett liv utanför cyklingen” sa en vän till mig. Det kanske stämmer faktiskt?

När man så gärna vill nå ett mål

Jag hade inget mål med maj, jag har bara trampat när tillfällen getts – att inleda månaden på Mallorca var det bästa. Men i tisdags upptäckte jag att jag hade knappt tre mil kvar till att ha cyklat den jämna siffran 250 mil i maj. Jag funderade hela gårdagen på om jag skulle sticka ut de där få milen eller inte, innan det blev juni. Det regnade hela dagen, egentligen skulle jag haft en vilodag från cyklingen och hittat på någon annan träning – men tanken försvann inte.

De sista tre milen satt långt inne, men efter enorm pepp på Twitter och hemifrån var jag bara tvungen att sticka ut i regnet igår kväll precis innan solen gick ner. Det blev ett litet äventyr i sig på hög puls, hög fart och pappa på bakhjulet. Mitt i den rosa solnedgången. Efter att jag tänkt tanken hela dagen var jag alldeles lycklig när det faktiskt blev av. Jag blir lycklig av cykling!

Juni är här och snart är det Midsommar igen. Ärligt talat älskar jag att ta en vecka i taget och maxa den, att tänka jättelångt i förväg har jag insett inte är min melodi. Spontant är bra. Här och nu!

Jag kommer nog inte cykla fullt lika mycket den kommande månaden, men härliga rundor kommer det ändå bli. Jag kommer också köra Borås Triathlon, Halvvättern och Vätternrundan om jag får bestämma. Jag ser den här månaden som en lugn sommarmånad, med få måsten och roliga vardagsäventyr.

Hej hej sommar!

sunny

Otroligt starka ben

Hälsa

Det bästa med att det är måndag är att veckan börjar om på nytt och jag alltid har massvis med energi från helgen när jag vaknar. Det sämsta med att det är måndag är att det känns som en omstart varje gång. Allt finns framför en, inga mil samlade, inga träningstimmar samlade, inga uppgifter är avbockade eller någonting. Nystarter som kan vara riktigt sega.

Men idag är jag rätt nöjd över att det är måndag, faktiskt. För jag tror det här kommer bli en bra vecka, likt mina två senaste veckor. Kanske inte lika mycket cykling. Men utmaningen den här veckan kommer bli att just få till cyklingen – trots allt annat som händer. Helst av allt vill jag även få till bra löpning, komma igång med simningen igen och riva av ett styrkepass på gymmet. Men efter att ha planerat får jag nog nöja mig med cykling och löpning, resten får bli utmaning för nästa vecka. Man vet dock aldrig vad det är som triggar igång mig.

Motivationen är i alla fall tillbaka tycker jag. Benen är otroligt starka också. Och när man har ett flow, det går riktigt bra, då får man en boost och blir gladare. Mallis-veckan har verkligen gett utdelning i benen. Nu är det bara att trampa på för att utvecklas ännu mer och fånga ännu mer cykellycka. Benen har inte svikit mig en gång på senaste tiden.

En personlig utmaning förra veckan

Jag hade som ett litet mål att samla ihop 50 mil på cykeln förra veckan. Jag tänkte att om jag kan cykla över 70 på Mallorca, då borde det gå med 50 på hemmaplan. Men cyklingen i början av veckan blev inte som planerat och jag hamnade efter. Så det fick jag ta ikapp i helgen istället. Med tre otroligt bra rundor. I lördags var den bästa i år (i Sverige), vilken lycka. Vilken klungkörning och behagligt väder. Igår rev jag av min längst för säsongen, drygt 20 mil – för jag hade ju inget bättre för mig och det var perfekt cykelväder. När jag kom hem sprudlade jag av glädje.

Cykelsäsongen kom igång sent i år, efter kyla och förkylningar. Vädret har varit långt ifrån optimalt, i alla dess slag. Men jag har inte gett upp, jag har istället bara velat mer. På mina sex cykelveckor är jag uppe i 240 mil och det är jag överraskande nöjd över. För det är högre än min plan och då brukar jag sätta mina utmaningar rätt högt ofta. Nu gör vi vecka 20 lika bra som 18 och 19!

bolmen

Inleder maj på Mallis

Hälsa

Vad gjorde jag i april? Jo sett till mitt fotoalbum och träningsdagbok har jag i princip bara cyklat en massa. Samtidigt som jag varit arg på aprilvädret som inte visat sin fina sida. Jag har cyklat i regn, snö, hagel, låga temperaturer, blåst, stormvindar och någon enstaka gång i sol. April blev verkligen en cykelmånad som jag hade hoppats på.

Veckan som har varit cyklade jag inte lika mycket, däremot avslutade jag april med en otroligt bra föreläsning på Friskis & Svettis med Kalle Zackari Wahlström. Ett tips om du får möjlighet att lyssna på honom någon gång! Att HV71 tog SM-guld var också riktigt fint, liksom grillkvällen där efter.

I maj ska jag också cykla en massa har jag bestämt. Jag inleder maj på Mallis till och med. Väldigt spontant också. Men det blir härligt. Avslutningsvis är det träningsläger med bästa teamet.

Jag hoppas maj bjuder på lite mer löpning och också årets första löplopp. Typ Vårruset kanske och definitivt Göteborgsvarvet.

aprilvadercykling

En cykelmånad

Hälsa

Jag vill cykla. Jag vill cykla massvis. Undra hur mycket cykling som ryms i april? För april har jag bestämt ska bli en cykelmånad på riktigt.

Jag är väldigt bra på att bestämma mig för saker och då brukar jag hålla det. Men nu hittills i vår har jag bestämt mig för en hel del saker, som jag har fått ställa in eftersom kroppen säger stopp. Jag har åkt på en hel del motgång, som jag inte kan rå för i stunden. Men egentligen tror jag det är jag som har makten långt under ytan.

En stressig vår är över

Jag har svårt att erkänna det för mig själv, för egentligen tycker eller känner jag inte så. Men det måste vara det som är problemet. Jag har haft en alldeles för hög arbetsbelastning under 2017. Jag har åkt ner i stresspiralen igen och då säger kroppen ifrån. Jag tycker ändå jag har tänkt på det hela tiden, jag arbetar och jag vilar, där i mellan har jag tränat. Men träningen har verkligen fått stryka med, vilket i sig stressar mig och gör att jag inte orkar lika mycket. Alltså helt tvärtom mot förra våren.

Mars har varit idiotisk. Men nu är det värsta över, tror jag och hoppas jag. Eller det har jag bestämt. Från nu och framåt då är min hälsa det viktigaste och jag vill inte ha någon stress i min vardag något mer. Jag vill inte ha någon ångest. Jag vill vara pigg och frisk, men framförallt glad. Och jag vill kunna träna ordentligt.

Ta det lugnt Clara

April ska bli en lugn månad och jag ska cykla! Jag ska bara göra det jag känner för, det ska göras medvetet och med ett lugn. Sandra på atilio.se skrev ”den som kan bocka av flest grejer innan en dör vinner” är ett sorgligt motto, som jag verkligen kan relatera till eftersom jag omedvetet tänker så. Men livet försvinner från mig och det kommer inget sen!

I torsdags var allt jag var tvungen att göra över. Jag själv var helt slut och det fick jag även lida för. Jag åkte på feber och förkylning (nummer jag vet inte för 2017) och i helgen skulle jag på träningsläger med nedan underbara teamisar. Men istället fick jag tvinga mig själv att sätta mig i mekbilen, laga punkor och fotografera istället.

Bakslaget kom och det brukar alltid komma när man slappnar av och har planerat massa roligheter. Jag är inte bitter, men min enda plan för helgen var att cykla. Jag har inte cyklat en meter…

Jag vill avsluta månaden med en grym löpning på Landsjön runt.

rynkeby4rynkeby12

Cykelpremiär

Hälsa

Idag har jag äntligen cyklat! Vilken otroligt lycka och vilken glädje. Jag har länge väntat på detta ögonblicket. Många cyklister cyklar året runt, själv cyklar jag bara under sommarsäsongen. Så nu var det ett halvår sen jag gjorde det senast. Då var jag en aning trött på det efter 600 mil, nu är jag otroligt pepp på det. Jag vill ut och fånga massvis av cykellycka.

Cykelpremiären drog ut på tiden

Jag visste också att när jag ställde in cykel över vintern, kunde jag inte cykla på den utan att göra en totalrenovering. Pappa har mekat otroligt mycket med den de senaste veckorna. Jag har hjälpt till och försökt förstå mig på hur allt fungerar, köpt delar efter delar. När vi hade fixat allt upptäckte vi mer saker som behövde bytas och vissa saker redde vi inte ut själva. Då tog jag hjälp av Öster Cykel.

Men nu så är den så gott som ny, snart är det bara ramen kvar som är original eftersom jag har cyklat för många mil på den att många delar har blivit utslitna – trots att jag tar hand om den, tvättar den och har en pappa som sköter om den otroligt skarpt. Idag fick det bli en kortare solskensrunda som årets något sena cykelpremiär. Nu är jag glad hela kvällen.

Spinningsäsongen är över

I torsdags körde jag sista vinterspinningpasset med Team Öster Cykel, i lördags avfirade jag spinningsäsongen med 12h. Jag ska bara leda två fredagspass på ÖIK också innan jag skippar spinningen helt. Visst att spinning är roligt samt bra träning under vintern, men nu vill jag bara cykla ute. Det är ju det jag älskar.

Vårkänslor i luften

Nu är det alltså vår på riktigt. Jag har ställt in mig på det i alla fall trots att det lovas skitväder fram till helgen. Våren har redan visat sig, förra veckan var jag ute och gick i solen. Några andra stunder de senaste dagarna har jag suttit ute och jobbat. Jag har nämligen inte speciellt mycket tid just nu. Dagarna den senaste veckan har varit sinnes, som förra onsdagen när jag hade två tentor i två olika städer och jobb i en tredje stad, sen landade jag i soffan helt slut. Men nu är det bara att hålla ut två dagar till, intalar jag mig själv. Sen ska det värsta vara över hoppas jag.

Jag är otroligt stressad, även att jag tvingar mig till att ta vilopauser – i söndags tog jag en vilodag och gjorde ingenting. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta kontroll över situationen eller vad jag behöver. När jag pluggar och jobbar blir jag stressad över att jag inte tränar. När jag väl tar mig tid till att träna, blir jag stressad över allt plugg jag måste göra och som väntar på mig.

Jag tänker att det är bara att kämpa lite till. Hela lördagen med spinning var verkligen något jag behövde, då tänkte jag verkligen inte på något annat än att just vara där. Nu längtar jag otroligt mycket efter helgen också, för då ska jag vara ledig på riktigt och åka på träningsläger med mina Rynkeby-vänner. Jag ska cykla massor! Det är nog vad jag behöver.

cykel2

Onsdagstankar

Hälsa
Två inspirerande föreläsningar

Jag har varit på två föreläsningar de senaste dagarna. I söndags hade Team Rynkeby bjudit in den coola cykeläventyraren @cykeldanne, som jag har följt en del på Instagram. Han berättade om många häftigt upplevelser han gjort på cykeln, som tips på vägen till vår cykelresa i sommar. Men det kanske var lite för mycket, långt, krävande och primitivt även för min del. Häftig inspiration ändå!

Igår kväll var jag på Friskis & Svettis för att lyssna på Susanne Dalsätt och Johan Thor prata hälsoinspiration med en touch av triathlon. De inledde med att visa filmen nedan, från Ironman Kalmar i somras. Jag såg den när den publicerades, strax efter tävlingen. Men att se den på storbild ett halvår senare gjorde mig så rörd. Just nu kan jag inte riktigt fatta att jag har gjort det där. Rysningar i hela kroppen.

Nu kommer jag ihåg vad jag vill, motivationen är tillbaka

Samtidigt var det bra att få se den för det gav mig något att längta efter. Jag hade glömt bort det, men nu kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur det är jag vill att mitt liv ska vara och vad det är jag vill kämpa för. Jag hade bestämt mig för att igår var nystarten på att satsa på hälsan igen, efter många förkylningar i vinter. Jag vet vart jag vill, jag vill träna att jag klarar sommarens mål. Den föreläsningen kom precis i rätt tid och jag är supertaggad idag.

Dessutom är inaktivitet och stillasittande en riktig hälsobov. Jag tycker att jag har suttit ner lite för mycket hittills i år. Föreläsningen påminde oss lyssnare om hur mycket fysisk aktivitet en vecka ska innehålla, 150 minuter på medelintensitet. Det komiska är att jag även har tenta på det nästa vecka. Så nu är det dags att ta tag i vardagsmotionen och träningen.

Stress är inte lösningen på problem

Tidigare idag kom jag på mig själv må kass, jag försökte tänka på vad anledningen kunde vara. Kom då på att jag hade stressat i fyra timmar, utan någon egentlig anledning. Alltså det här med att-göra-listor är verkligen inte bra för mig, för jag vill ha den ren så snabbt som möjligt. Den här veckans lista var jag klar med igår. Jag jobbade med den i två dagar. Det är arbete som ska vara utspritt på sju. Inte undra på att jag kände mig stressad.

En promenad i vårsolen är däremot en lösning

Jag släppte allt och gick ut i solen. Jag tog en kravlös promenad, bara gick dit fötterna bar mig. Vilket var befriande. Jag rensade tankarna och stressen gick ner. Många tankar löste jag på den timman. Fysisk aktivitet är verkligen en lösning på problem. Nu känner jag mig mer levande.

Jag har bestämt mig för att försöka få in en promenad så många dagar det bara går framöver, för jag går in i rätt krävande period nu på någon vecka. För att komma ut levande på andra sidan är det viktigt att jag tvingar mig till den fysiska aktiviteten. Det ska inte vara det som bortprioriteras. Punkt slut.

Coaching triathlon

Hälsa
Jag hade Jojje Borssén som coach

När jag bestämde mig för att anmäla mig till Ironman Kalmar och därmed rikta in mig på triathlon sommaren 2015, tänkte jag att jag hade kapaciteten för att klara av ett års träningsresa själv. Men helst av allt ville jag ha en coach som kunde ge mig mer kunskap gällande triathlon. En sport som var alldeles ny för min del. Jag visste hur man simmade, hur man cyklade och ungefär hur man sprang. Men inte på en och samma gång.

Jag hoppade på ett projekt som Jojje Borssén startade upp. Jag hade han som coach från september 2015 till februari 2016. Sen bytte han koncept på coachingen och gick ihop med Jonas Colting. Även att jag verkligen gillade Jojje och dessutom gillar Jonas träningsfilosofi var inte det nya konceptet något jag var ute efter.

Sedan bytte jag till triathleten Andreas Lindén

Jag kom i kontakt med triathleten Andreas Lindén, som arrangerade ett träningsläger i Borås samma helg som jag ändå hade vägarna förbi Borås. Jag ville vara med, jag ville skaffa mig mer kunskap från flera olika parter. Jag blev nyfiken på hans sätt att coacha. I flera dagar övervägde jag om jag skulle sluta med Jojje och byta till Andreas. Till slut bytte jag. Ett beslut som var otroligt svårt för stunden. Ett beslut jag aldrig har ångrat i efterhand.

När jag tog beslutet om att anmäla mig till Ironman den där sommaren har min träningsfilosofi ändrats en hel del, framförallt tankesättet, min kunskap och hur jag prioriterar i vardagen. Om första halvåret byggde på att komma in i träningsrutin, där det mentala spelade en stor roll. Dessutom var jag inne i den stressigaste perioden jag någonsin befunnit mig i och var skadad i mina fötter.

Det blev som en nystart vid den här tidpunkten förra året

På något sätt blev det en nystart när jag började med Andreas, även att jag hade byggt upp en ganska bra grund att stå på. Hans träningsscheman var varierade, roliga och peppande. Jag blev otroligt motiverad. Jag har aldrig varit så motiverad. Jag har aldrig tränat så fokuserat för ett mål.

Från att planera in träningsdagar i kalendern var jag tvungen att bromsa mig själv med att istället planera in vilodagarna. Jag förändrades helt, jag prioriterade annorlunda och jag älskade perioden från februari fram till tävlingen i augusti. Jag utvecklades och jag såg resultat. Allra mest förvånad var jag över hur snabbt jag sprang (för att vara jag) på Landsjön runt förra året. Eller hur både fysisk och psykisk stark jag kände mig.

Jag har drömt om Ironman Kalmar i flera år

Jag hade i många år sagt till mig själv att jag innan byter åldersgrupp vid 25 år, ska jag ha genomfört minst en Ironman Kalmar. Vilket jag lyckades med förra året. Men det blev inte riktigt vad jag och Andreas hade planerat för. Mitt första mål var att jag bara ville ta mig runt, men sen byggdes ett tidsmål upp eftersom jag utvecklades. Jag ville inte längre bara ta mig runt, jag ville göra det bra. Men i och med att jag skadades igen, fick jag ändra mitt fokus väl på tävlingsdagen. Jag gjorde den där dagen till en magisk upplevelse istället och nöjdheten var i att jag tog mig hela vägen till mål, trots bristningen i vaden. Något jag inte hade trott bara dagen före start, när jag fortfarande haltade.

Senare i augusti förändrades väldigt mycket i mitt liv på olika fronter, men framförallt åkte jag på en lång rehabilitering. Jag var dock helt säker på att jag 2017 skulle komma tillbaka till Kalmar och göra det jag egentligen skulle gjort redan förra året – gå i mål på elva timmar. Nu vet jag hur det är, jag vet vad som krävs och jag har väldigt mycket mer kunskap om träning idag än för bara något år sen.

2016 var helt fantastiskt

Hela förra träningsåret var fantastiskt och så som jag vill att mitt liv ska vara. Jag älskade livet. Jag ville vara en tränande person, det vill jag fortfarande. Året bjöd på över 550 träningstimmar och nästan 600 cykelmil runt om i Europa. Det är otroligt mycket mer än vad jag hade satt upp som mål för året. Dessutom otroligt häftiga uppleveser. Hela 2016 fram till september var upplevelsernas tid. Som jag älskade det. 2o16 var minst sagt ett aktivt år! Många bra beslut tog jag också.

Ett år med Andreas som coach

Just nu har jag haft Andreas som coach i nästan exakt ett år. Ett år som har gått otroligt snabbt. Jag kan inte riktigt fatta hur snabbt egentligen. Hur mycket jag har gjort. Hur mycket jag har utvecklats.

Idag är jag inte alls lika aktiv i vardagen, tycker jag själv. Jag vistas mycket sittandes inomhus, även om jag hade önskat mer natur och upplevelser. Men det är en period till, sen när våren kommer ska jag se till att det blir ändring på allt igen.

Gnistan och motivationen till prestation är inte riktigt lika stark

Jag köpte en triathloncykel förra våren för att köra sådär snabbt på Ironman, men jag blev inte alls kompis med den och körde på linjecykeln istället. I år har jag bestämt mig för att sälja den och lägga allt fokus på landsvägscykeln, redan från start. På det viset sänker jag stressen också. Jag vet vad jag ska prioritera, jag vet hur processen går till. Jag måste bara göra det jag ska göra, eller det Andreas säger till mig att göra. Förra året hade jag en högre coachingnivå, men nu har vi ändrat lite och anpassat det mer efter mig och min vardag. Något som känns bra för mig, även om det inte är nyhet längre. Ibland funderar jag på om jag blir så motiverad till massa saker för att det är okänd mark för mig – jag är nyfiken på att utforska!

Jag har tappat lite motivation, men jag håller på att bygga upp den. Något jag tror kan ha att göra med att det inte längre än första gången jag gör den här resan. Men jag vill det här och om det nu blir sista gången i Kalmar på ett tag vill jag prestera. Framförallt vill jag vara hel, utan några skador.

Det känns som jag inte riktigt är i samma form som förut

I tanken känns det som jag är i sämre form än tidigare, och det kanske jag är om jag jämför med formen jag var i i somras – före skadan. Men jag är mycket längre fram än var jag var vid samma tidpunkt för ett år sen. Vilket betyder att jag kan kämpa för att bli lika bra igen eller bättre. Även om jag just nu inte riktigt ser mig själv som en tränande person. Idag har jag dagar jag sitter helt stilla och bara jobbar eller pluggar. Eller tanken om att jag knappt har simmat på någon månad.

Men jag är lugn och jag är glad över att jag har Andreas som hjälper mig att planera för sommarens olika lopp. Kika gärna in på hans hemsida om du också är intresserad över att ha en coach.

Jag är spinningledare

Hälsa

Sportlovsmåndag och jag hade tänkt göra den här måndagen till en riktigt Happy Monday. Det var längesen jag hade en sådan. Trots att jag inte har speciellt mycket sportlov, förutom att simskolorna har lov, känns det ändå som ett äkta sportlov i tanken.

När jag somnade igår kände jag mig otroligt nöjd, för jag antog min egen utmaning från i fredags om att försöka vara ledig. Att stänga av. Jag stängde inte av allt, men jag gjorde bara sådant som var lugnande för mig, lite jobb och lite fix, inte så mycket plugg. Helgen blev därför riktigt lugn och bra. Ron i kroppen började infinna sig.

Något annat jag är nöjd över är att jag fick till en bra träningsvecka, utan någon större ansträngning. En timmas träning varje dag. Det fick räcka, trots att jag mycket väl kunde har rört på mig mer än det och då framförallt med hjälp av vardagsmotion. Men en sak i taget.

Jag är spinningledare i Örserum

Jag körde fyra spinningpass, det var flera månader sen jag satt på cykeln så mycket. Och två av passen var mina egna. För numera är jag spinningledare i min cykelklubb – Örserums IK.

Just spinningledare har jag funderat ett tag på att vilja bli, men istället ansökte jag om att bli tränare i gymmet på Friskis & Svettis. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte där? Det var hård konkurrens och få platser vi slogs om. Jag är nöjd över att jag faktiskt tog mig igenom hela den processen och tillslut snubblade på mållinjen. Såhär några månader senare insåg jag att jag har en del kvar att öva på när det kommer till styrketräning. Men däremot har jag insett att på instruktörscykeln för spinningpass, där passar jag bra.

Jag har fortfarande väldigt lite erfarenhet av att sitta på just instruktörscykeln, däremot har jag spinnat mycket i mina dagar så ifrån det har jag en hel del erfarenhet. Sen kan jag säga att när man själv är deltagare kanske man inte tänker på vilken musik som används, hur passet är uppbyggt och hur instruktören instruerar. Inte i detalj. Det har inte jag gjort i alla fall. Men ju mer och mer som jag har blivit intresserad över att en dag ta över rollen som instruktör försöker jag analysera, utvärdera och komma fram till något bra. Men det är ett nytt tänk. Förutom när jag har en bassäng framför mig, då gjorde jag samma resa för flera år sen.

Fredagsfysen före fredagsmyset

Jag har kört mitt spinningpass på fredagskvällar i en månad kanske och det var för att det saknades en instruktör för att det passet skulle bli av. Från början skulle det ställas in, men min fina familj sa ”Men Clara, kan inte du köra?”. Bara sådär, utan att jag ens tänkt tanken. Den här gången blev jag pushad till att anta utmaningen. Jag tänkte efter i någon minut och sedan tänkte jag ”varför inte?”.

Det var verkligen utanför min zon, jag är absolut inte lika säker och trygg som när jag instruerar simning. Men jag vet hur jag vill att ett spinningpass ska se ut. Sen kanske mina spinningpass är ganska stor skillnad mot de vanliga spinningpassen. För jag spinnar för att bli en bättre cyklist.

Så från att ha varit inhoppare på fredagar, blev jag tillfrågad om jag även kunde vara det på gårdagens söndagspass. Och visst att jag börjar känna mig mer bekväm på mitt fredagspass, men att byta dag, som dessutom var tio minuter längre – bara tanken på det var läskigt.

En ordentlig utmaning för mig

Men jag är otroligt glad över att jag hoppade på tåget när det rullade iväg, för det här behöver jag. Jag växer och det är otroligt nyttigt för mig. Jag är sjukt nervös varje gång, men de verkar gilla det i alla fall. Jag tänker att det viktigaste är att de får träna, för ett pass är bättre än inget – trots att jag är ny på instruktörscykeln.

När det kommer till min egen träning drabbas inte den av att jag är instruktör, snarare tvärtom. För passet är inte det lättaste, jag är nervös, jag måste kunna prata samtidigt och spinningsalen är liten men varm – jag är uppe i några slag från maxpuls varje gång. Utan att jag tänker på det. Det enda jag tänker på är hur jag ska instruera. En timma flyger iväg och känns som en minut. En härlig känsla med tanke på att under den tiden har pulsen utmanats en hel del. Nöjd och glad är jag!

I dagsläget vet jag inte hur många mer pass det blir, men jag tar det lite som det kommer. För som sagt är jag bara inhoppare, en nöjd sådan. Jag har ett 60 min pass och ett 70 min pass färdiga. Det svåraste var helt klart att hitta rätt och passande musik.

spinning

Ge kroppen rörelse

Hälsa

Det ironiska i att jag i veckan har läst en bok om vad stillasittandet gör mot kroppen. Hur ohälsosamt det är. Hur man kan förlänga livslängden med flera år samt förbättra ens hälsa av att röra på sig. Men jag har lite för mycket på mitt bord just nu. Eller kanske inte absolut just nu men i februari och framförallt mars att jag sitter ner i stort sett hela dagarna. Jag tvingar in stunder jag måste resa på mig. För kroppen skriker efter rörelse, den mår inte bra av att sitta stilla.

Jag tänker att jag bara ska överleva till april så är allt lugnt igen, då kan jag fylla livet med allt det där jag älskar att göra och mår bra av. Tills dess ska jag bara överleva och göra det bästa av dagen. För nu finns det ändå inget jag längtar efter att göra som jag inte redan gör. I vår däremot kan jag cykla. Jag har varit otroligt sugen på våren och att få fånga cykellycka.

En längtan efter att träna

Det var längesen jag kände den längtan, för under vintern tappade jag fotfästet helt och ett tag kände jag inte för att träna överhuvudtaget. Det kan ha att göra med min sega förkylning i nästan en månad som nog orsakades av julgranen. Senast jag var så pass sjuk att jag inte kunde träna var efter Vasaspinningen förra mars vad jag kan minnas. Men nu tycker jag ändå jag är på rätt spår när det kommer till träningen.

Jag spinner för fullt att benen knappt orkar med, jag försöker komma ut på löprundor så länge det inte är allt för halt på vägarna, jag styrketränar – där hade jag mina triathlongrenar. Förutom simningen då, som verkligen har fått stryka med eftersom jag numera är i Jönköping ungefär två gånger i veckan, mot sju som var snittet förut.

Jag tänker att snart får jag in lite simning också, men det är inget att stressa med för det är grenen jag inte blir speciellt mycket sämre i av lite uppehåll. Mot våren kanske det blir lättare att få till simpassen i bassängen, men kanske också ute i sjön. Nedan foto är från en fredagsmorgon i höstas, när jag skulle simma framför kameran.

Jag pluggar och arbetar nu så kan jag cykla sen

Just längtan efter cyklingen gör att jag nu kan motivera mig till att jobba och plugga hela dagarna, jag intalar mig själv att det bara är några veckor på det här viset. 150% studier, minst 25% jobb och nästan lika mycket arbete med Team Rynkeby.

Men samtidigt förstår jag inte hur jag känner mig lite stressad eller hur jag ens kan vara så fokuserad på att bocka av uppgifter, för jag är i fas eller kanske till och med före. Inom en snar framtid har jag en vecka i fjällen och då vill jag vara så mycket ledig som det bara går.

I helgen skulle jag också kunna vara ledig, men vad gör man när man är ledig? Jag kan bara inte ta sovmorgon utan att väckarklockan ringer, att inte jobba av uppgifter när jag inte har något annat bättre för mig. När jag är ledig kan jag inte låta samvetet bli rastlöst. Just att stänga av är svårt. Jag tvingar mig till att inte jobba.

Veckans träningsutmaning

Jag gjorde en liten utmaning till mig själv den här veckan, att träna minst 1h varje dag. Jag tränar mina pass, jag sover mina timmar att jag är utvilad, jag äter min mat, jag återhämtar mig genom att kolla på Tv-serier och filmer. Övrig tid pluggar jag och jobbar.

Men trots att alla pusselbitar klaffar känner jag mig stressad och just plugg/jobbtiden har fyllt dagarna lite för många timmar mot vad min hjärna klarar av. Det känns som hjärnan är kokt, jag glömmer saker, jag vill ha full kontroll hela tiden och jag pressar mig själv till att fortsätta jobba. För det jag inte gör idag, måste jag göra i morgon eller nästa vecka.

Vad gör man när man är ledig?

Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer? Scrolla sociala medier gör jag också tillräckligt att jag är i fas. Det skulle väl vara att inte sitta stilla lika mycket kanske? Mer vardagsmotion.

Clara1Foto: Linnéa Palm