Onsdagstankar

Hälsa
Två inspirerande föreläsningar

Jag har varit på två föreläsningar de senaste dagarna. I söndags hade Team Rynkeby bjudit in den coola cykeläventyraren @cykeldanne, som jag har följt en del på Instagram. Han berättade om många häftigt upplevelser han gjort på cykeln, som tips på vägen till vår cykelresa i sommar. Men det kanske var lite för mycket, långt, krävande och primitivt även för min del. Häftig inspiration ändå!

Igår kväll var jag på Friskis & Svettis för att lyssna på Susanne Dalsätt och Johan Thor prata hälsoinspiration med en touch av triathlon. De inledde med att visa filmen nedan, från Ironman Kalmar i somras. Jag såg den när den publicerades, strax efter tävlingen. Men att se den på storbild ett halvår senare gjorde mig så rörd. Just nu kan jag inte riktigt fatta att jag har gjort det där. Rysningar i hela kroppen.

Nu kommer jag ihåg vad jag vill, motivationen är tillbaka

Samtidigt var det bra att få se den för det gav mig något att längta efter. Jag hade glömt bort det, men nu kommer jag ihåg. Jag kommer ihåg hur det är jag vill att mitt liv ska vara och vad det är jag vill kämpa för. Jag hade bestämt mig för att igår var nystarten på att satsa på hälsan igen, efter många förkylningar i vinter. Jag vet vart jag vill, jag vill träna att jag klarar sommarens mål. Den föreläsningen kom precis i rätt tid och jag är supertaggad idag.

Dessutom är inaktivitet och stillasittande en riktig hälsobov. Jag tycker att jag har suttit ner lite för mycket hittills i år. Föreläsningen påminde oss lyssnare om hur mycket fysisk aktivitet en vecka ska innehålla, 150 minuter på medelintensitet. Det komiska är att jag även har tenta på det nästa vecka. Så nu är det dags att ta tag i vardagsmotionen och träningen.

Stress är inte lösningen på problem

Tidigare idag kom jag på mig själv må kass, jag försökte tänka på vad anledningen kunde vara. Kom då på att jag hade stressat i fyra timmar, utan någon egentlig anledning. Alltså det här med att-göra-listor är verkligen inte bra för mig, för jag vill ha den ren så snabbt som möjligt. Den här veckans lista var jag klar med igår. Jag jobbade med den i två dagar. Det är arbete som ska vara utspritt på sju. Inte undra på att jag kände mig stressad.

En promenad i vårsolen är däremot en lösning

Jag släppte allt och gick ut i solen. Jag tog en kravlös promenad, bara gick dit fötterna bar mig. Vilket var befriande. Jag rensade tankarna och stressen gick ner. Många tankar löste jag på den timman. Fysisk aktivitet är verkligen en lösning på problem. Nu känner jag mig mer levande.

Jag har bestämt mig för att försöka få in en promenad så många dagar det bara går framöver, för jag går in i rätt krävande period nu på någon vecka. För att komma ut levande på andra sidan är det viktigt att jag tvingar mig till den fysiska aktiviteten. Det ska inte vara det som bortprioriteras. Punkt slut.

Positiv coachning

Hälsa

I fredags avslutade jag några veckor av positiv coachning. En bekant till mig sökte någon som kunde tänka sig att ställa upp i hennes coachningsprocess, då hon läser sista året till psykologisk coach. Jag tycker framförallt att hälsa är intressant och viktigt, men även beteendevetenskap. Hälsa är för mig att må bra både fysisk och psykisk. Jag ville testa eftersom jag vet att prata är den bästa lösningen på allt.

Min psykiska ohälsa de senaste åren

Genom mina år har jag gjort några kraschar. Jag tycker jag har varit bra på att ta mig upp därifrån själv, även att det har tagit tid, osäkerhet och kanske krokigare vägar att nå dit jag är idag. Jag har testat mig fram, jag har haft en motivation och vilja till att må bra. Men jag vet samtidigt hur bra det är att bli utsatt för andras frågor än sina egna tankar.

Psykisk ohälsa, enorma stresspåslag, ångest och säkert någon lättare depression bara de senaste åren. Men jag skulle inte säga att jag har gjort de största krascherna, för det har aldrig gått så långt att jag inte kunnat jobba, jag har inte genomgått någon behandling/terapi/medicin etc. Även om jag framförallt mitt i stressen förra hösten var bara millimeter ifrån väggen.

Ångra inte livet – lär av erfarenheterna

Det tog lång tid innan jag insåg att dåtiden redan har hänt och att lägga massa energi på att ångra är meningslöst. Lär av erfarenheterna istället, se det positiva i det negativa. Hade jag inte tagit de vägarna jag har tagit skulle jag absolut inte varit där jag är idag. Allt har en mening!

Jag har lärt mig av mina kraschar. Jag har skaffat mig en hel kunskapsbank om vad som fungerar, vad man ska lyssna på och vad kroppen vill säga till mig. Både generellt och hur just jag fungerar. Jag värdesätter mitt liv, vilket alla borde göra. För att jag ska gilla livet, känna glädjen och ha en balans måste jag må bra.

5 veckors positiv coachning

Jag är nyfiken. Jag ville testa på vad positiv coachning innebar, så jag ställde upp på en femveckors-period av coachning för att öka mitt välbefinnande. Det är just det som positiv coachning handlar om. Att fokusera på det som redan är bra, men kan bli bättre. Till skillnad från en psykolog.

Jag tycker att jag har haft en bra höst, jag har mått bra, jag har inte varit för stressad och jag har prioriterat det jag vill göra. Jag har lyssnat på mig själv. Det finns en sak som har stressat mig lite extra, men det är lugnare nu och det tar vi en annan gång. Under coachningen valde jag därför att fortsätta med stresshantering som är något jag har jobbat med i ett år nu och då kanske ett extra mycket fokus på sociala relationer för det skulle jag vilja bli bättre på. Jag insåg att jag har jobbat mig upp till den nivån jag vill ligga på i de flesta kategorierna som kan öka mitt välbefinnande redan sedan tidigare.

Fem veckor är kort tid. Men det gav resultat. Testresultaten bekräftade det. Då var det mycket jag redan kunde sen innan och sådant jag redan hade fört in i min livsstil. Jag fick verktyg till att öka mitt välbefinnande på de planen jag aktivt valde att jobba med. Jag har inte förändrats, jag har bara skaffat mig en medvetenhet och framförallt kunskap. Dessutom är rädsla inte farligt och att acceptera är det bästa man kan göra för ens välbefinnande. Eller det tycker i alla fall jag.

Tips för att öka välbefinnandet

Jag har insett efter dessa veckor samt efter stresskursen jag gick tidigare i höst att jag har en hel del kunskap, jag vet mycket, jag vet hur framförallt jag fungerar och jag gör mycket i min livsstil som är nycklar till välbefinnande. Jag värnar om mig själv och jag vill må bra. Jag vill vara glad. Hälsan är viktig för mig. Bara av att ha kunskapen har gjort att jag lättare kan acceptera, jag har verktygen att förändra om jag vill.

Av att jobba med stresshantering och då fokusera på en underkategori har hjälpt mig hantera andra kategorier som jag inte aktivt har jobbat med också. Jag har blivit mer kreativ. Som förra veckan när jag hade tentaplugg och använde min kreativitet till att måla hela människokroppen. På så sätt blev det mindfulness, plugg och jag fick utlopp av min kreativitet samtidigt. Stressen sänktes rejält. Dessutom är det bra att sänka prestationskraven ibland också. Något jag verkligen har gjort sen jag började plugga. Ta allt som det kommer helt enkelt och alltid göra sitt bästa.

Man måste inte vara bra på allt, man måste inte alltid prestera. Lyssna på dig själv och gör det du kan göra, men framförallt det du vill göra. Acceptera eller förändra, och bara att skaffa sig lite kunskap kan hjälpa till enormt.

Sänk kraven, behåll lugnet, var tacksam, låt inte det negativa vinna och lev i nuet.

hundpromenad
Rörelse och frisk luft är ett måste för att jag ska klara av dagarna.

Kroppen är häftig

Hälsa

Något i stil med “min kropp är hemsk i badkläder, alldeles för mjuk och stor” hörde jag i omklädningsrummet i simhallen förra veckan. Jag lyfte blicken och där var ett tjejgäng troligtvis från samma gymnasieklass och de hade simning på idrotten. Orden fastnade, ekade och jag blev lite arg inombords. Man säger inte så till sin egen kropp!

Ens kropp är det viktigaste vi har och inte en kropp är lik den andra. Alla borde älska och äga sin kropp, oavsett hur den ser ut. För hur den ser ut spelar ingen som helst roll, så länge du själv känner att du har hälsa. Och om du inte känner det kan man göra något åt det, om man skulle vilja. Hälsa är inte att vara smal.

Jag tycker vi alla ska prata snällare om våra kroppar. Orden hemsk och kropp borde inte få vara i samma mening. Oavsett om din kropp är lång, kort, stor, liten, fluffig, tjock, smal, spinkig, muskulös, ljushyad, mörkhyad och massa mer är alla värda exakt lika mycket. Värda att älska sin kropp exakt lika mycket!

Kroppen är helt fantastisk

Tänk vad mycket den utsätts för varje sekund. Bara av att du lyfter ett finger har massor av processer satts igång och avslutats i kroppen. Bara av att du tänker en tanke. Och hur den majoriteten av gångerna reder ut allt precis som den ska. Utan kroppen hade vi inte kunnat göra något. Utan kroppens alla häftiga funktioner hade vi inte kunnat uppleva lika mycket som vi kan. Allt hänger ihop och det är en otroligt komplex och häftig apparat. Supermegahäftig!

Jag gick in i november med ett fokus på kroppen och det var helt rätt. Jag har blivit så mycket mer medveten om hur vi fungerar, varför vi ser ut som vi gör och mycket mer. Jag har själv alltid haft en större kropp och vägt mer än man ska (enligt olika mätinstrument) men den här månaden har jag skitit fullständigt i det och dessutom insett att utseendet inte är speciellt viktigt. Anatomin på insidan däremot. Den är häftig! Muskler väger dessutom mer än fett och livet blir roligare att leva när man gör det man gillar att göra.

Tala inte illa om din kropp. Inte ens lite. Äg den. Älska den.

Jag läste om en liknande händelse på Petra Månströms blogg, “Om jag ändå hade Ida Wargs rumpa!” häromdagen också. Var dig själv och inspireras av andra, men jämför dig aldrig!

forstaadvent

Stresshantering

Hälsa

Just stresshantering har varit ett ledord för mig 2016. Jag ville inte hamna där jag var förra hösten igen, jag vill fortfarande inte det. Men jag börjar känna av stressen mer och mer.

Psykisk och fysisk ohälsa

Jag har haft olika perioder i mitt liv som jag kan koppla med stress och ohälsa. Första gången jag minns är våren 2014, då jag mådde psykiskt dåligt. Jag visste mycket väl vad det berodde på att jag tog tag i problemet. I kampen tillbaka ändrade jag väldigt mycket på min livsstil och mina vanor.

Jag jobbade väldigt många timmar varje vecka, jag levde för alla jobb jag hade hela hösten 2014. Som mest var det fem på samma gång. Då mådde jag otroligt mycket bättre, men jag satte mig själv i fysisk dålig form istället eftersom jag tog en paus på flera månader från träningen.

Jag skulle cykla till Paris sommaren 2015 för första gången och jag kom inte speciellt långt på den formen jag var i vid årskiftet. Jag var tvungen att tänka om, mindre jobb och mer träning. Det som kändes så bra under hösten kunde jag inte utsätta mig för i längden, jag flydde ju bara från något – från den psykiska ohälsan. Jag tog tag i min träning för att bli fysisk stark igen.

Ett stressigt liv

Jag hittade en balans med tiden, nu mådde jag på topp. Med lagom av jobb, regelbunden träning och mentalt stark. Hösten 2015 kom och jag hamnade i obalans igen. Jag ville för mycket igen! Jag tränade mer, jag jobbade mer, jag gjorde allt mer. Livet blev stressigt. Jag ville hinna med så mycket som möjligt varje dag. Jag blev otroligt stressad och var så nära att det kunde gått otroligt illa. Jag blev medveten igen om att jag inte kunde leva så som jag gjorde, min stresströskel var riktigt låg att det var lätt för kroppen att säga ifrån för minsta lilla stress.

2016 har varit fantastiskt

Hela det här året har allt känts så bra, fram tills sommaren tog slut. Jag hade ett balanserat liv och jag tillät inte mig själv att sätta mig i stressade situationer. Jag har kämpat hårt för att komma tillbaka. Jag ville inte trilla dit igen. Jag ville känna mig mentalt stark och fysisk stark.

Just nu finns det stunder jag känner mig extra stressad, då skyndar jag mig ännu mer, puttar bort saker jag mår bra av, bockar bara av alla saker varje dag för att komma vidare. Absolut ingen njutning i stunden. Men jag skulle ändå säga att jag har mest inre stress. För egentligen är inte livet med dess aktiviter speciellt stressiga och jag har pauser, eller ställtid för att hinna. Jag planerar för att jag inte ska hamna i sista sekund. Men den inre stressen är jobbig och finns med mig i varje tanke.

Jag tror ändå jag har det under kontroll, jag vet hur jag ska få det under kontroll och jag är medveten om det. Jag vill leva ett ostressigt liv. Jag anmälde mig till och med till en stresshanteringskurs på skolan för att få en djupare inblick i hur man kan hantera stress. Jag är glad för att jag går den, eftersom jag får prata av mig med de andra kursdeltagarna som är i samma situation som jag. Jag kan ändå känna att jag har kommit en bra bit på vägen för att hantera stress, men dem stegen tog jag i vintras.

Förändra, acceptera, motion, återhämtning och mindfulness är stresshanteringens grund.

svan1

Älska att röra på sig

Hälsa, Träning

För bara något år sen var det inte självklart att träna för min del, det var en kamp varje gång. Men jag visste att jag skulle må bättre av det och efteråt var det den härligaste känslan som spred sig genom kroppens alla delar. Jag trodde inte att jag kunde komma dit jag är idag, jag trodde inte att jag var där jag är idag. För jag siktar alltid framåt och vill bara mer – att jag ibland glömmer bort var jag befinner mig just nu.

Min livsstil har förändrats en hel del på bara några veckor. Jag visste att jag hade ett aktivt liv tidigare, men inte att jag hade en så pass aktiv livsstil med vardagsmotion större delen av dagen. Det är något jag har insett nu. Nu när jag många timmar om dagen sitter stilla, eftersom det är vad studierna kräver. Jag sitter stilla på bussen, på föreläsningarna, vid skrivbordet etc. Jag har insett hur beroende min kropp är av motion. Jag fungerar inte utan träning eller rörelse. Jag måste få röra på mig.

Nu har jag inte längre en kamp att komma iväg på träningspassen, nu är det istället en kamp i att sitta stilla. Jag klarar bara korta stunder och då skriker kroppen efter motion. Jag måste ta pauser regelbundet. Jag har aldrig haft så ont i ryggen som jag haft dessa veckor. Jag är absolut inte van vid att vara stilla, jag hade ett aktivt jobb har jag insett nu i efterhand.

Träningspassen är min räddning om dagen. Jag längtar. Då får kroppen vad den vill och likaså tänker jag mycket bättre. Det är min terapi, mitt andrum och där jag samlar energi. Dessutom är det betydligt lättare att sortera alla tankar som flyger runt. Jag blir effektivare och jag kan koncentrera mig. Min kropp tackar mig efter varje träningspass. På sätt får jag klart det stillasittande arbetet snabbare. Att älska att röra på sig.

Helgen har varit alldeles fantastisk. I torsdags kväll tränade jag mig svettig för att efteråt, under fullmånens sken, alldeles ensam, ta ett dopp i den varma sjön. Magiskt! Bara några timmar senare, på fredagsmorgonen simmade jag tillsammans med snabba triathleter i bassängen. Det var både roligt och utmanande för min simning.

När lördagen kom kände jag för att låta kroppen sträcka lite extra på sig att jag rullade ut yogamattan och samtidigt gjorde jag rehab för min vad. När jag låg där på mattan och kollade upp på den blå himlen med små tussar på insåg jag hur mycket jag ville simma, i Vättern. Jag tog med pappa, hoppade i våtdräkten och vi rev av några längder vid hamnen. Först var det iskallt för ansiktet, sen var det bara fantastiskt. Att kunna simma 2000m den 17 september i Vättern, jag har nog aldrig ens badat i september förut.

Men egentligen var det distanscykling jag skulle ägnat min lördag åt, om man kollar in mitt träningsschema. Så på eftermiddagen tog jag med pappa igen för en sjumilsrunda i solskenet och rekade en tävlingsbana innan solen gick ner.

Igår skulle jag på min första teamträff med nya Team Rynkeby hela dagen, men cykelintervaller hann jag med i soluppgången. Det var jag och räven. Sen att jag inte fick upp pulsen tillräckligt högt i intervallerna är en annan historia. Nu njuter jag av min otroligt vackra helg. En helg som jag inte trodde skulle bli som den blev, för egentligen hade jag lite andra planer som jag fick ställa in. Istället blev jag spontan och samlade massor av lycka. Jag älskar att röra på mig!

vatterseptember

En överbelastad soleus istället

Hälsa

I början av augusti började jag få ont i vänsterbenet, jag trodde det var benhinnan som spökade och därför vilade jag lite extra från löpningen. Skadan uppkom utan att jag egentligen gjorde något, vilket var lite underligt. Det tyder på att det troligtvis antingen är en form av överbelastning under en längre tid eller en stressfraktur.

Jag har varit skadad ett antal gånger tidigare i mina ben, speciellt när jag trappar upp löpningen. Det är som att min kropp inte är byggd för löpning. I år, efter min fotskada som jag hade problem med under hela förra hösten gjorde jag och min coach en planering till löpupptrappning allt enligt reglerna för att inte dra på mig en skada igen. Jag trodde det skulle gå vägen, men sen kom en smärta i benet ändå.

Mitt Ironman-lopp höll på att drabbas, men jag gick till idrottsskadeakuten hos MedicRehab fem dagar innan och fick lite quickfix så att jag förhoppningsvis skulle lyckas ta mig i mål. Vilket jag gjorde! Då hade jag en muskelbristning i Gastrocnemius lateralis (yttre vadmuskeln), eller skadan var inte riktigt skedd ännu men muskelfibrerna var lite i oordning.

Efter Ironman vilade jag och i flera dagar hade jag riktigt ont i mina ben. Fötterna gjorde också ont. Men jag kunde inte riktigt urskilja om det var smärta från skada eller träningsvärk. Det gick två veckor och jag insåg att det fortfarande är något som inte står rätt till i benet. Jag ringde sjukgymnasten hos MedicRehab (bästa stället i Jönköping) och jag fick en tid i morse.

Smärtan har flyttats runt i benet, jag har haft ont på lite olika ställen i underbenet under dessa veckor. Jag kan inte säga vad som ursprungligen är orsaken, men troligtvis har jag felbelastat under tiden jag har haft ont på andra ställen och skadan har vandrat.

Idag är det Soleus (djupa vadmuskeln) som är överbelastad. Det är näst intill säkert att det är en muskelskada jag har och inte någon form av stress på benet, vilket är otroligt skönt. Men jag har en del jobb framför mig. Jag ska använda min foam roller, jag köpte mig en bandyboll för massage på vaden och jag måste stretcha ordentligt. Jag har löpförbud i två veckor, tills jag ska på återbesök för ytterligare en omgång av massage och ev annan behandling.

Det här ska jag ge mig själv, jag ska låta det ta tid att läka ut. Det är nu jag har tid till det för egentligen har jag inget prestationsmässigt inplanerat i höst. Under tiden kan jag träna alternativ träning, vilket är all träning som inte ger vaden stötar. Med andra ord ungefär allt utan löpning och hopp. Dessutom är min förra bristning i den yttre vadmuskeln också fortfarande inte helt frisk.

Nu är tiden då jag kan vila från löpningen och vara snäll mot vaden, utan att känna någon stress. Så är jag förhoppningsvis tillbaka i löpningen om några veckor. Jag är tacksam över att veta vad som är problemet!

september

Överansträngd Gastrocnemius lateralis

Hälsa

Min kropp gillar inte löpning, för jag blir alltid skadad. Den här gången tog jag det verkligen lugnt, gjorde enligt alla konstens regler och trodde det skulle gå vägen. Så kom bakslaget. Tidigare benhinneinflammation på höger ben, sen inflammation i Peroneus på bägge fötterna och nu en överansträngd Gastrocnemius lateralis.

Det finns en positiv del i att vara skadad – jag lär mig otroligt mycket om kroppen. Resten är bara negativt. Eftersom jag har årets största mål framför fötterna (eller kanske mitt livs största), Ironman Kalmar redan på lördag börjar jag bli lite orolig över hur det ska gå. Speciellt när jag har en vad som jag inte ens kan gå normalt på.

Är det en sak jag har lärt mig med mina skador så är det att söka rätt hjälp snabbt. Efter att först ha trott på självläkning/vila, sen testat diverse ställen är mitt bästa tips MedicRehab i Jönköping där jag alltid fått rätt och snabb hjälp som jag har behövt. Nu går jag alltid dit först.

Jag har gått med en dov smärta i vänsterbenet sen jag sprang en lördag för två veckor sen. Då trodde jag det bara var träningsvärk, sen var jag ute och sprang onsdagen efter. Jag testade på att vara lite traillöpare. Jag snubblade och jag gjorde en överraskande kraschlandning. Sen tänkte jag inte så mycket mer på den där rundan, men det kanske just var det passet som utlöste något (har jag kommit på nu i efterhand). För sen sprang jag inte förrän loppet som gick kasst för en vecka sen. Egentligen har smärtan ökat utan att jag gjort något.

När jag började känna efter kändes det som jag hade åkt på en benhinneinflammation, för det kändes precis som när jag hade det på andra benet för tre år sedan. Men den smärtan försvann lite med dagarna och vaden började bli stel istället. Det gjorde ont mest hela tiden.

I fredags testade jag att cykla och springa på den. Cykla gick, springa gick inte alls. Jag haltade hemåt och fick massage. Jag började inse att det inte var benhinnan, utan snarare Soleus (djupa vadmuskeln) som spökade då de två skadorna är snarlika varandra och ofta förväxlas. Sen har jag behandlat med stretch, tåhävningar, en Ipren-kur, smörjt med Voltaren, fått massage och vilat från löpning i hopp om att det ska gå över.

Igår åkte jag till idrottsskadeakuten som MedicRehab har, verkligen det bästa som finns! Jag har varit där förut och det är så smidigt för man får den hjälpen man behöver snabbt (varje måndag om man nu behöver det) via drop in. Jag hamnade hos sjukgymnasten.

Efter en undersökning av först framsidan och sedan baksidan är det Gastrocnemius lateralis (ytliga vadmuskeln) som är lite överansträngd och är svullen samt gör ont. Ingen skada skedd ännu, men muskelfibrerna är lite stökiga. Det bekräftades med ett ultraljud dessutom. Sen fick jag akupunktur så att muskeln skulle slappna av lite och en tejp för att öka cirkulationen.

Hade jag inte haft raceday redan på lördag hade det varit en lättare skada som så småningom skulle läka av löpvila (orsaken vet vi inte exakt). Men nu vill jag ju helst av allt klara av det där loppet som jag har tränat för det senaste året. Simma och cykla är inga som helst problem, löpning är dock ett stort problem och för tillfället skulle jag inte klara av att ens gå i mål.

Jag fick några knep och tips som jag ska ta till fram till dess och likaså mitt under loppet. Det ska inte vara farligt att springa på vaden (snälla skor och en litet förändrat löpsteg). Jag har dock gå/löpförbud fram tills lördag. Optimistisk som jag är håller jag tummarna för att jag är smärtfri om några dagar. Hur som helst kommer jag absolut starta i Ironman Kalmar och snart ska jag berätta min plan.

gastrocnemius

Att vara lycklig

Hälsa

Att vara lycklig, är det meningen med livet? Jag vet inte själv och egentligen har jag inte tänkt djupare än så. Jag vet bara hur det känns att vara lycklig, för hela kroppen är glad, jag ler åt allt och den mest underbara känslan sprutar ut i alla kroppsdelar. I dem stunderna vill jag för alltid stanna – för det är otroligt härligt. Men det där kan växla och påverkas av många olika faktorer. Ena stunden känner jag mig jättelycklig, andra stunden är jag trött på allting. För någon månad sedan läste jag “Hur blir man lycklig?” som Sara skrev, hon satte ordet på det jag hade funderat på. Sen var jag tvungen att låta det smälta in, för det var nästan läskigt sant. Det stämde så väl in på mig och på känslan som jag får i kroppen när jag är lycklig.

Vad blir du lycklig av? Är det lycka man ska sträva efter? Jag tror faktiskt det, eller det gör mitt liv värt att leva. När jag är lycklig, då blir jag glad, tacksam och jag älskar allt – det är ett fantastiskt tillstånd att vara i. Sen kan man inte alltid vara lycklig och man kan absolut ha stunder då allt känns tråkigt, det gäller bara att acceptera. Men det som gör mig lite extra lycklig är…

bikelife

… när jag får cykla, helst i en härlig stor klunga. Helst med Team Rynkeby eller som gårdagens regniga tur med några helt nya cyklister som man helt plötsligt kunde prata obehindrat med, fast sen när man hoppade av cykeln och ur hjälmen inte kände igen. Eller när man stannar till hemma hos någon för det är just där cykelfikat är serverat – för stunden känns det helt naturligt eftersom man bara vill fylla på med energi och värme, men sen när man tänker efter är helt knasigt och fantastiskt på samma gång. Att cykla snabbtsnabbt med pappa är också härligt. En hel dag kan försvinna iväg och ägnas åt bara cykling. Jag älskar cykellycka!

solskenscykling

… att träna överlag gör mig lycklig nuförtiden, mest av känslan under och efter ett träningspass. Jag gillar att plugga in en podcast i öronen och sticka iväg på löprundan, helst i shorts. Jag gillar att svischa fram i vattnet, armtag efter armtag. Eller lyfta tungt i gymmet, utmana mig själv och inse att det faktiskt fungerar. Att gå ut på promenad och bara ta in allt som når mina ögon.

rabarberpaj1

… jag älskar att äta mat och äta god mat. Träningslivet, eller cykellivet gör mig hungrig mest hela tiden. I lördags bakade jag en superlätt och snabb rabarberpaj från trädgårdslandet.

appleblom

… när man har klarat av något jobbigt, sådär superjobbigt att man skjutit på det länge. Eller när man får någon form av bekräftelse är också en lyckofaktor.

sommarvarme

… att hitta på äventyr i vardagen, små som stora. Det kan vara att vakna svintidigt för att springa i soluppgången. Planera in en längre cykeltur i regnet med teamet. Att kanske äta hotellfrukost, eller restaurangmat till middag, som jag gjorde med min vuxencrawlskola förra måndagen. Att göra något spontant. Att göra något som inte räknas som vardag.

regentstreet

… jag gillar att vara hemma lika mycket som jag gillar att vara borta. Jag trivs verkligen hemma, men jag uppskattar resorna. Nu i vår och sommar känns det som hela kalendern är uppbokad, men samtidigt var det längesen jag hade så många lugnare dagar som jag får till just nu. Om bara någon vecka ska jag till favoritstaden London igen. Världen och naturen är häftig!

cykling_elin

… jag har verkligen insett det senaste året hur underbart det är med vänner och bekanta. Jag värdesätter den tiden riktigt högt, liksom familjetiden. Att inte känna sig ensam är fantastiskt!

Påskutmaningen

Hälsa, Utmaningar

När jag var ute på morgonpromenad igår fick hjärnan otroligt mycket frisk luft, kroppen fick röra på sig och jag började känna mig lite gladare igen. Jag började också bli kreativ och idésprutare. Ja, för det är konsekvenserna av att motionera i den friska luften.

Så mitt under promenaden kom jag på att idag skulle jag starta en påskutmaning för mig själv och för min hälsa. I elva dagar (väldigt ojämnt och bra) kommer jag ta en promenad på minst fem kilometer och dessutom ska jag skippa chokladen. Jag ska alltså vardagsmotionera mera och försöka äta lite bättre, ur synpunkten: inte frossa i mig chokladbit efter chokladbit. Något som det har varit gott om den senaste månaden.

Egentligen tänkte jag att jag kunde börjat igår, för jag var ju ändå ute på en promenad men så känns det lite extra bra att säga “jag börjar på måndag”. Att liksom kickstarta en ny vecka med en utmaning. Sen åt jag choklad till efterrätt igår.

Elva dagar, fram till Långfredagen kommer jag göra allt för att fixa det. För jag vill det! Dessutom är kortare och lite enklare utmaningar lättare att klara av, svårare att komma på ursäkter och samtidigt kan det göra en hel del för framtiden. Man ska absolut inte förändra allt på en och samma gång om man har ‘att göra en förändring’ som önskan – det kommer gå bra i början, men oftast slutar det i kras.

Jag älskar ju choklad, men det har varit lite för mycket av det. En paus på mindre än två veckor klarar jag! (lagom till chokladäggen i Påsk) Att promenera är bra och härligt, dock har jag lite för lite tid för att jag ska få till det varje dag. Men i elva dagar det borde jag klara!

Jag ska även ta tag i jobbiga saker som man alltid skjuter på, som kanske är superlätta att bocka av men som ändå hängt kvar i en evighet. Eller sådana saker som är lite jobbigare att göra för stunden, men som man om några dagar, veckor eller månader gärna hade startat med för längesen.

Vad blir din påskutmaning?

hundpromenad

Äntligen lite träning igen

Hälsa, Träning

Den här helgen har varit den lugnaste helgen på länge och jag haft så tråkigt (tråkigaste veckan ever typ) – jag har insett att det är för äventyren jag lever och det är av det jag blir glad. Trots att jag ibland kan känna mig lite mätt inför (när äventyren sker ofta), är jag aldrig mätt under tiden och aldrig aldrig efteråt. Det är den härligaste känslan i kroppen. Men det fick jag inte uppleva den här helgen.

Det fanns inget roligt att hitta på och visst att jag hade kunnat hitta på egna äventyr men eftersom jag har haft problem med mina luftvägar hela veckan som senare delen har gått över till hosta, vilket har gjort att jag inte har tränat sedan Vasaspinningen förra söndagen (när jag har analyserat den är lite underliga förkylningen har jag kommit fram till att det nog är den spinningen som har gjort mig sjuk). Och det är nog där det klämmer, att jag inte har tränat. Jag blir på dåligt humör när jag inte mår bra, extra dåligt när jag är i mellanmjölksland (ska man vara sjuk ska det vara ordentligt så man bara orkar kolla på film hela dagarna, annars kan det kvitta). Den här gången är det bara andningen som har varit kämpig och hostan då. Sist jag var förkyld var på Playitas, men då struntade jag i att jag var förkyld och tränade på ändå, fast kanske lite lugnare.

Elna skrev ett riktigt bra inlägg om opepp som jag själv känner igen mig i.

Igår var jag uttråkad hela eftermiddagen, jag somnade efter Mellofinalen och tyckte allt var less. I morse vaknade jag hur pigg som helst strax efter 06. I vanliga fall skulle jag tänkt – Yes! Äntligen vaknade jag tidigt, utvilad och så har jag en hel söndag framför mig. Men istället tänkte jag – Nej, vad ska jag lyckas hitta på hela söndagen?

Jag gick ut på en morgonpromenad, jag tog med mig Bosse och vi var ensamma (nästan i alla fall) i hela Gränna. Sen åt jag frukost med mamma, när det var klart var klockan bara nio…

Jag bestämde mig för att idag är jag frisk! Jag åkte iväg på spinning med cykelklubben, tätt följt av cykelmöte med samma klubb för att efteråt köra Step up (fortfarande med samma klubb). Så lycklig jag kände mig och som jag njöt varje minut av träningen. Jag är kanske inte helt återställd, hostan gör sig påmind då och då. Men jag fick äntligen träna igen. Jag har seriöst klättrat på väggarna de senaste dagarna och jag trodde inte jag kunde vara beroende av träning så pass eller att det påverkar mig så mycket.

Men dagarna eller veckorna är numera inte värda något om jag inte får eller kan träna. Jag måste få röra på mig för att må bra, för att kroppen ska må bra. En hel vecka med inaktivitet har varit jobbigt för mig, speciellt nu på slutet med ledig helg.

Det här ska jag komma ihåg nästa gång det är kämpigt att komma iväg till träningen!

clara_bosse