Sälen 2017

Allmänt, Livet i Sälen

Jag har haft världens härligaste semester i Sälen. Jag har varit mer än ledig, vilket jag verkligen behövde. Jag har åkt massor med skidor, även om jag hade kunnat åka ännu mer. Grymmaste veckan.

En supersmarrig semla på fettisdagen

Förra söndagen åkte hela familjen med faster och farbror till Tandådalen i Sälenfjällen. Sist vi var i Sälen, var 2014. Under måndagen var det Öppet spår som gällde för min och pappas del. Även om jag hade sett fram emot Vasaloppet, såg jag ännu mer fram emot utförsåkningen. Jag kan vara den som är i backen från öppning till stängning. Men eftersom jag inte mådde speciellt bra även på tisdagen tog jag den som en vilodag, vi spelade sällskapsspel och vi åkte till Sälen by för att inhandla semlor. Det var ju fettisdagen och jag åt den godaste semlan.

På onsdagen var det äntligen dags för skidåkning. Jag älskar verkligen att åka utför, det är livet. Men vi började lite lugnt eftersom kroppen fortfarande inte var helt pigg och eftersom jag hade fruktansvärt ont i mina tår. Men efter de timmarna blev jag som en ny Clara, pigg och glad. Inget kunde stoppa mig.

Jag älskar snö

Har jag sagt att jag älskar snö? Det gör jag i alla fall och strax innan skymningen kom stack jag ut i den orörda snön i naturen och pulsade i den över halvmeter höga lössnön. Det var häftigt och riktigt roligt. På vägen ner mot längdskidspåren som var målet med min lilla tur gick det ganska enkelt, men på tillbakavägen var det uppför och sjukt jobbigt. Jag och syrran hjälptes åt för att ta oss hemåt igen. En sträcka på kanske hundra meter, tog över en timma tur och retur (inklusive lite fotostopp och skratt). När vi var hemma igen var vi lagom svettiga.

tandadalen

Under torsdagens skidåkning åkte vi i Tandådalen och i Hundfjället. Det var mycket snö och temperaturen var rätt hög att det blev stora vallar i de populära backarna framåt eftermiddagarna. Jag och pappa köpte pannkakor till lunch och sedan orkade vi skida ända till kvällsåkningen. Idag var det “Smålands nationaldag” också att det blev tårta till efterrätt. En mycket härlig torsdag.

Sista dagen i backen

Syrran sa att hon skulle vara först ut i backen på fredagen, det var hon inte. Men vid tiotiden stod vi i liftkön, idag började vi i Östra Tandådalen för att förflytta oss bort mot Tandådalen och senare till Hundfjället. Solen strålade, himlen var klarblå. Det var en magisk dag. Framåt eftermiddagen kom dimman krypandes. Men det var många som hade sportlov att liftköerna var långa. Efter att vi hade grillat korv till lunch körde jag och pappa fram till stängning. Jag älskar backar där jag kan utmanas. På slutet hoppade jag och lekte i Tandådalens Snowpark. Lycklig blev jag igen.

Jag älskar fjällen, skidåkning och snö. När det var lördag ville jag inte åka hem. Jag ville stanna kvar mycket mycket längre. Men jag är glad för vad veckan hade att bjuda på. Låt det hända snart igen.

salensalen

Öppet spår 2017

Livet i Sälen, Racereport

I måndags vaknade jag upp i en stuga i Tandådalen alldeles för tidigt och alldeles för pigg. Jag var otroligt taggad. Men klockan var bara 01.30 och jag behövde inte gå upp förrän 04.30. Jag somnade om och vaknade strax innan klockan ringde. Åter ingen galet pigg och laddad. Laddad för Öppet spår 2017. Jag ville det här så mycket och jag såg fram emot dagen. Jag var positiv och hade ett sikte inställt, jag skulle ta mig i mål i Mora. Det var den enda tanken jag hade.

För fjärde gången gav jag mig på äventyret

Det här var fjärde gången jag ställde mig på startlinjen i Sälen, för att skida de nio milen till Mora. 2013 när jag gjorde det för första gången var jag snabbast, bäst och tog mig i mål. Samma år som jag gjorde klassikern. 2014 testade jag på Vasaloppet, då kom jag till första kontrollen i Smågan efter en isig mil och väldigt få träningstimmar. 2015 gick jag tillbaka till att köra Öppet spår som är så mycket härligare. Då lika dåligt tränad och med kassa förhållanden. Jag tog mig till Risberg och sen hoppade jag in i bussen till Mora. Förra året tog jag en paus, jag klarade inte av stressen och jag har rätt dålig teknik att jag inte klarar mig nio mil på skidor utan snöträning.

Men nu har jag varit sugen i ett helt år på en revansch och att äntligen få ta mig till målet i Mora. En andra gång på fyra försök. Jag kunde inte riktigt fatta att det var den här dagen som det gällde igen. Jag blev sjuk förra torsdagen och det satt kvar i kroppen några dagar. Jag kände mig ändå pigg när jag vaknade i måndags och det enda jag hade i huvudet var att jag skulle ta mig till målet.

Mer säker på skidorna

I år var jag självsäker på min teknik, jag var mer tränad och att jag faktiskt kunde åka skidor. Jag kan åka skidor. I januari var jag på skidläger i Sälen, det var otroligt härligt och jag blev ännu mer säker på att jag faktiskt kan åka skidor.

Jag ville vara i tid vid starten och ha så mycket tid som möjligt i spåret, för repet skulle inte få ta mig. Jag och pappa var beredda i Berga By vid 07.00 när starten gick. Allt flöt på riktigt bra, det snöade och jag var lycklig. Jag skulle ta en kontroll åt gången och det enda jag hade hade som mål var att ta mig till Mora. Oavsett hur lång tid det tog. För att orka dit visste jag att det krävdes energipåfyllning, det var en till sak jag inte skulle missa.

Jag har aldrig åkt så bra skidor

Första backen till loppets högsta punkt gick otroligt bra, uppe på myrarna flög jag fram. Jag har ärligt talat aldrig åkt så bra skidor som jag gjorde. Mil efter mil flöt på. Jag hade riktigt bra skidor. Jag åkte på tejp i år. För vallan var ytterligare en sak som inte skulle få stoppa mig. Det gick snabbt för att vara mig, jag bytte spår och åkte om åkare efter åkare. Min svaghet har alltid varit nedför och att just byta spår. Jag hade otroligt bra glid att jag var tvungen att byta ofta. Självförtroendet flödade. Det var fantastiskt.

När jag kom till första kontrollen i Smågan fyllde jag på med sportdryck och snabbt var vi iväg igen. Det snöade och spåren var tröga. Men jag körde på. Jag försökte hitta ryggar, att dra gick otroligt trögt. Jag hade trots allt bara drygt sex skidmil i kroppen sedan tidigare. Det är nästan lika mycket som jag hade 2013 och då det gick hela vägen. Det året var det dock fantastiskt väder och förhållanden. Nu snöade det.

Kroppen var fortfarande sjuk

När jag kom till Risbergsbacken strax innan Risbergskontrollen sa kroppen bara stopp. Jag började bli trött och jag orkade inte åka snabbare än vad jag gjorde för tillfället. På någon sekund ville inte kroppen lyda. Jag fick inte luft. Lungorna knöt sig, tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle göra. Pappa försvann uppför backen och jag visste att han hade medicin som skulle kunna hjälpa. Jag kämpade på lite till, men det gick inte. Kroppen mådde inte bra. Kroppen var fortfarande sjuk. Huvudet ville så mycket.

Om inte planen till Mora skulle hålla hade jag en backup att jag skulle ta mig halvvägs. Då hade jag ändå tagit mig halvvägs och jag hade dessutom tagit mig längre än förra gången jag körde. Men kroppen ville inte mer. Jag grät, för huvudet ville så gärna ta sig till Mora.

Jag har aldrig åkt så bra skidor som de första tre milen, det gick snabbare än första året och mycket mycket bättre. Jag kämpade de sista kilometerna till kontrollen, efter en paus i en snödriva för att få luft. Ytterligare en paus i en annan snödriva i slutet av en nedförsbacke när jag var nära att glida på en tjej framför mig, då var snödriva vid sidan av spåret min räddning. Eventuellt kanske jag blir Youtube-kändis på den vurpan. Men äntligen kunde jag skratta lite igen.

Såhär i efterhand var det klokt att jag tog bussen från Risberg i år igen, för jag mådde inte bra på hela dagen. Jag hade feber och ingen ork, jag ville inget annat än att sova. Jag kunde knappt gå till bilen sen, jag mådde dåligt och orken var helt borta.

Jag åt, jag sov och jag vilade mina tår

På kvällen åt vi traditionsenligt pizza och jag försökte komma till sängs tidigt. Jag sov och sov. När jag vaknade på tisdagen mådde jag inte heller speciellt bra. Jag vilade. När jag åkte skidor i januari hade jag fått en blå tå, under mina 35 kilometer som jag åkte i måndags hade jag tappat den nageln. Vilket gjorde ont i flera dagar efteråt.

Ett år i framtiden ska bli mitt år igen

En dag ska jag ta mig till målet igen. Jag vill så gärna kunna åka skidor bra. Jag vill vara med om den där upplevelsen som alla får vara med om. Om det blir nästa år vet jag inte, men jag känner att jag kan de första tre milen nu, någon gång vill jag åka de sista milen också. Arrangemanget är så häftigt och bra ordnat.

Idag vaknade jag också upp krasslig, så det har varit en heldag i soffan framför skidor. Först Vasaloppet. Får inte jag uppleva det själv vill jag vara med när andra upplever det. Sen femmilen i Lahtis.

Stort GRATTIS till alla er som har tagit er i mål i något av Vasaloppsveckans lopp. Ni är bäst!

vasaloppet

Skidåkning i Sälen

Allmänt, Livet i Sälen
Skidåkning i Kläppen i -17°C

Förra helgen tog jag och min vän Elin bilen till Transtrand för en längdskidhelg tillsammans. Det var ett arrangerat skidläger som vi deltog i. Vi bodde i en fjällgård i Transtrand med helpension – mysigt och bekvämt. På vägen upp under fredagen stannade vi i Kläppen för att äntligen få röra på oss och testa skidorna. Solen lös hela dagen, men så fort den gick ner blev det riktigt kallt. När vi hade fått åka någon mil för första gången sedan Åre förra året och innan dess Öppet spår 2015 åkte vi till fjällgården för en lugn kväll.

Kalven runt och till Högfjället i pudersnö

Lördagen var lite varmare än fredagens sjutton minusgrader. I alla fall för oss som befann sig i Sälen-fjällen och inte nere i byn, som fortfarande hade många minusgrader. Vi åkte till Östra Tandådalen för ett varv runt Kalven. Spåren och naturen var magiska. Jag kan inte påstå att jag åker längdskidor ofta, eller att jag har någon vidare teknik att jag efter någon mil blev rejält trött. Också med tanke på fredagens pass. Jag tog någon timma i värmestugan för att värma mig och fylla på med energi. Under lunchen snöade det, när vi var redo för mer skidåkning var det pudersnö överallt. Det var så vackert.

Nu tog vi en liten kortare runda till Högfjället. Just Högfjällets spår var riktigt bra och roliga. De bjöd på varierad terräng med både stakträning och utförsträning. Nedför som är min absoluta svaghet. Vi styrde därför mot Högfjället på söndagen också. Förmiddagen var alldeles fantastisk. Endast några minusgrader, strålande solsken och perfekta spår. Det enda lilla problemet var att jag hade fått en blånagel under lördagen som värkte, kanske av min nya skidutrustning som jag köpte lite spontant i höstas. Nu tog jag de gamla pjäxorna som inte alls är lika bra, för att få mer utrymme för min omplåstrade och ömmande tå. Det gick förvånansvärt bra, för först trodde jag inte det skulle gå ens någon kilometer. Men det visade sig bli det bästa passet, dock började jag få skoskav på samma fot istället trots förebyggande skavsårstejp.

Skidåkning på Lugnet

Efter den mest fantastiska skiddagen på länge hoppade vi in i bilen och åkte till Falun. I Falun bodde vi på en fint litet B&B som hade allt man kunde tänka sig. För på måndagsförmiddagen ville vi åka skidor på Lugnet. Det var bara att i helgen som kommer nu är det Världscupen där så de förberedde och preparerade endast Världscupsbanan. Jag kan långt ifrån kalla mig elit, att den var lite väl tuff för min del. Dessutom hade jag ont i tån och skoskav. Men jag njöt ändå.

Skidhelgen med en av mina bästa vänner var slut. Vi hade några fantastiska dagar tillsammans och i skidspåret. Jag längtar tillbaka. Mest stolt och nöjd är jag över att jag inte trillade en enda gång, vilket jag annars alltid brukar göra. Jag klarade alla nedförsbackar som jag är otroligt rädd för och jag utmanade mig själv. Självförtroende stärktes rejält. Jag kände mig mycket säkrare och stabilare. Det behövde jag få känna. Men än finns det mycket kvar att lära. Strax över 6 mil fick jag ihop under de fyra dagarna. Jag får se om det blir någon mer snöträning inför Öppet spår om några veckor eller om jag får ge mig ut på rullskidorna som inte är använda speciellt mycket.

salensalensalensalen

Vasaloppet och skidsemestern

Livet i Sälen, Utmaningar
Jag ska bli en bättre skidåkare!

Det är något jag har bestämt mig för och det växte fram redan förra vintern. För förra året tog jag en paus från skidåkningen efter att ha DNFat två Vasalopp på raken. Jag åkte Öppet spår 2013 och tog mig i mål, samtidigt som jag genomförde en svensk klassiker. 2014 gjorde jag ett försök på Vasaloppet, men bröt självmant strax innan repet skulle dras. 2015 gav jag mig på Öppet spår igen, men även då var jag inte helt motiverad eller tillräckligt bra för att ta mig i mål.

Det är vädret som har ställt till det för mig både 2014 och 2015, inte enbart under självaste tävlingsdagen utan också hela vintern då det har varit svårt att få träning på snö. Eftersom jag är ganska ny på längdskidor har jag ingen vidare teknik, jag är smått livrädd nedför och jag behöver verkligen få träna på snö.

Jag valde att inte anmäla mig till något skidlopp förra vintern, för att ta tillbaka glädjen i skidåkningen och slippa snöstressen. Det fungerade verkligen för jag ville inget annat än att vara i Sälen de dagarna Öppet spår gick. Gnistan kom tillbaka. Då bestämde jag mig för att i alla fall något utav loppen i vinterveckan 2017 skulle jag åka.

Sommaren kom, tankarna låg där bak i huvudet. I höst har tankarna blivit mer ytliga men ändå att jag skulle ta det lite som det kom, att snön skulle få bestämma om jag skulle åka längdskidor från Sälen till Mora.

Spontana köp och bokningar

I tisdags spontanköpte jag mig ett par nya längdskidor, för jag hade egentligen (omedvetet) bestämt mig för att ge Öppet spår en chans igen. Idag hade pappa bokat en stuga i Sälenfjället och där blev genast skidsemestern för vinter 2017 spikad. Bara någon minut senare säkrade jag mig en plats i Öppet spår också.

Jag är supertaggad och jag ska göra allt för att ta mig i mål. Jag vill verkligen bli bra på skidåkning. Hela jag sprutar av glädje nu när jag sitter här med ett leende på läpparna. Jag längtar alla redan!

åreskutan1

Trysilfjellet

Livet i Sälen, Resor

Förra söndagen tog vi (mamma, pappa, jag, Julia och hennes Albin) bilen till Trysil, via Sälen för att plocka upp våra nummerlappar. Vägen mellan Sälen och Trysil var otroligt vacker, med snövallar på nästan två meter höga runt bilen, det var mörkt och det kändes som man åkte i en dröm. I Norge och i Trysil var det ännu vackrare än tidigare under dagen, Ja faktiskt det vackraste jag någonsin sett och dessutom hur mycket snö som helst. Många älgar fanns det också, i alla fall på hemvägen.

Vi checkade in i vårt lägenhetshotell när vi kom fram, redan när jag öppnade dörren älskade jag det. anläggningen kan inte ha varit gammal och jag fick ett helt eget rum, med en dubbelsäng. Det var precis så som jag ville ha det (kanske att vi kom på vissa svagheter när vi skulle åka hem några dagar senare). Men fantastiskt! Boendet gör hela resan tycker jag.

Måndagen: startade vi ju tidigt och tanken var att ta sig på längdskidorna de nio milen…

Tisdagen: tog vi en sovmorgon och när jag vaknade ville inte kroppen röra sig. Men ju mer och mer jag vaknade till liv försvann träningsvärken och de ömma musklerna. Jag var otroligt taggad för utförsåkning. Så vi åkte skidor från elvasnåret ända fram till 18, eftersom det var kvällsåkning på tisdagarna. Men längre än så orkade vi inte med. På kvällen åt vi tacos och somnade tidigt efter två intensiva dagar.

Onsdagen: ville jag så gärna testa på manchester i backen, men resterande var lite slöa i starten att jag tog på mig mina pjäxor och gick de kanske femhundra metrarna till liften för att komma ut i backen tidigt. Det var dock redan ganska så uppåkt när jag kom fram, men vädret var riktigt fint, fast det blåste mycket. Det var den här dagen jag lurade ut hela familjen på äventyr och vi kände oss som Andrée uppe på toppen av fjället i vindbyarna. Jag älskade det!

Torsdagen: ville jag försöka mig på en revansch, jag ville så gärna testa på manchester. Vi hade bestämt oss för att packa bilen innan backen, men även denna morgon var det en del som var lite segstartade att jag blev på lite dåligt humör just eftersom jag ville vara i liften prick klockan nio. Vi hann nästan. Vädret bjöd på riktigt fint och blåsten hade försvunnit. Dock var det inte varmt längre, utan snarare minus tio när skiddagen började. Jag åkte en stor del av dagen själv och testade på massa olika backar och liftar. Ta liften upp och rakt ned, för att sedan upprepa i timmar. Vid lunchen frös vi alla eftersom solen gick i moln stundtals, då blev det genast superkallt. Men vi tog tre åk till och sedan kom vi iväg hemåt vid tretiden.

Med det sagt så fick vi en resdag, en Vasaloppsdag och 2,5 dagar i skidbacken. Det var en riktigt härlig semester och jag vill bara tillbaka. Jag njöt varje minut (förutom då vi var lite sena ut i backen på morgonen) och jag är otroligt glad över att vi gjorde den fjällsemestern. Hela familjen. Man var helt trött om kvällarna när vi hade hållit igång sedan frukost, och dessutom grillade vi i backen varje dag så det blev knappt någon längre paus. Under onsdagen köpte vi varm choklad som fika också. Allt var underbart. Vädret var fint under onsdagen och torsdagen, trots lite vind ena dagen. Tisdagen var också fin, men vädret ändrades nästan varje minut. Jag har knappt varit med om snabbare väderväxlingar och så många olika väder på en och samma dag. Ena stunden var det sol, andra stunden såg man ut som en snögubbe…

Vi bodde riktigt fint också, men nästan för långt från backen att man kunde gå dit (i skidpjäxor). Vi hade handlat all mat i Sverige så vi behövde endast komplettera för ca 70kr i en norsk matbutik. Vi fikade ute på onsdagen men annars åt vi hemlagat. Jag är tacksam och jag är mycket glad över att jag har fått så mycket skidåkning den här veckan. Jag är glad över att hela familjen hade lite ledigt tillsammans och att vi åkte iväg till Norge på äventyr.

Btw Trysil äger! Backarna är HUR långa som helst, liftsystemet toppen och alldeles lagom med folk. Åk dit!

Öppet spår

En Svensk Klassiker, Livet i Sälen, Racereport, Träning

I morgon har det gått en hel vecka sedan jag vaknade upp tidigt, relativt pigg och åkte iväg till Sälen för att ge mig ut på skidorna hela dagen. Eller så var i alla fall tanken. Jag hade förberett mig på att åka hela dagen och ta mig ända till Mora. Men i verkligheten blev det inte på det viset…

Vi var ute i god tid, tack och lov. Utan någon som helst stress och absolut ingen repris på 2014s start. Vi befann oss startredo redan en halvtimme före starten och för mig var det bara skönt att ha tid på sig. Vädret var varmt också, så för den delen gjorde det inte att stå utomhus. Vid 07.17 någon gång kom vi äntligen iväg och passerade startlinjen för vidare färd mot första långa uppförsbacken. I år rullade det på hela vägen upp och det är jag glad för. Jag kände mig stark och jag följde strömmen. Väl uppe fick jag samma vallaproblem som förra året. Snöbollar under skidorna. Men med hjälp av pappa som också åkte och som hade bestämt sig för att åka i mitt tempo fram till första kontrollen i alla fall, lyckades jag få bort snön under skidorna och jag kunde staka vidare. Eftersom det var varmt väder var det mycket svårvallat och på morgonen, uppe på myrarna hade jag inget fäste alls och därmed var jag tvungen att staka. Och jag är inte så stark, det tog på mina krafter kan man säga. Men jag lyckades ta mig till Smågan.

Pappa är en mycket snabbare skidåkare än vad jag är, vilket gör att jag blir stressad av att han åker iväg före mig. Så vid Smågan tvingade jag honom att åka i sitt tempo, jag kunde inte låta honom stanna hos mig. Men precis vid det ögonblicket när han hade lämnat mig började mina problem. Det underfrös på mina skidor och jag fick genast ett tjockt lager is som gjorde att jag inte kunde ta mig framåt. Jag stannade upp ett bra tag vid spårkanten, försökte göra allt jag kunde för att få bort isen, men jag kunde inget göra. Bindningen ville inte jobba med mig heller och när jag hade tagit av mig skidorna, kunde jag nu inte få på mig dem. Där och då var jag ganska redo att ge upp. Jag ringde till och med till mamma och berättade att jag vandrar tillbaka till Smågan för att ta bussen till Mora. Men precis då jag hade bestämt mig, hade jag stått stilla i närmare fyrtio minuter så isen smälte sakta, samtidigt som isen i mina bindningar som gjorde att jag inte kunde få på mig skidorna igen hade också smält. Jag chansade på att fortsätta i alla fall till nästa kontroll, Mångsbodarna.

Men nu hade jag inte något sikte på Mora längre, jag såg bara Mångsbodarna. Jag hade bestämt mig för att åka dit och där lämna ifrån mig mitt chip. Så jag njöt. Jag njöt jättemycket längs vägen. Jag tog det precis i min takt, så att det fortfarande var roligt. Vädret var fint, jag hade bra glid och bra fästvalla när solen hade värmt upp spåren. Dessutom kom spårmaskinen och jag kunde åka i alldeles nydragna spår. Allt var fantastiskt. Jag flyttade allt fokus från rädslan över att bli sist också. Det spelade ingen roll i det läget för jag ville bara njuta av skidåkningen. (Och så ville jag inte vänta i Mora hela dagen på pappa, då kunde jag lika gärna fortsätta en bit till när det var så pass vackert).

I dem fina förhållandena som jag tillslut fick bestämde jag mig för att öva på mina svagheter. Jag övade på att byta spår, på att klara av utförsbackarna osv. Min kropp var däremot rätt slut redan vid åtta kilometer (men tills dit trodde jag att det skulle gå vägen). Det kunde jag ju ha räknat ut med endast 1,6 mil skidåkning och inte speciellt många andra träningstimmar i vinter. Dessutom med en värkande rygg och en halvbruten stortå, som tog stryk vid varje fall även denna dag. Det var ett tiotal vurpor, men ändå klarade jag ut det otroligt bra. Jag trillade i en ganska brant nedförsbacke, men det var inte mitt fel. Hon framför mig stannade och jag trodde jag skulle klara det förbi henne, men hon hade sparat någon ynka centimeter av sin skida i spåret som jag åkte i och efter det fallet fick jag ett stort blåmärke på låret.

I Mångsbodarna fyllde jag på med energi och pratade med medical care för att ta reda på när repet skulle dras, jag hade sedan tidigare bestämt mig för att hoppa av här. Dessutom var jag helt säker på att jag var nära repet. Men det visade sig att jag hade över 2,5 timmar på mig att ta mig till Risberg som är kontroll nummer tre. Jag vet dock att det är mycket, mycket uppför dit. Men alltså, varför inte?

Jag tog det lugnt, jag gick på ett par skidor uppför kan man säga och jag hade ungefär ett hundratal åkare bakom mig så sist var jag inte. Jag fortsatte att njuta. Jag kom till Risberg och jag hade åkt 3,2 mil. Då hade jag fått rejäla skoskav och jag insåg att jag hade två timmar på mig att ta mig till Evertsberg innan repet. Men det är på gränsen att jag skulle ta mig dit i samma tempo som jag hade åkte de senaste två milen. Och eftersom jag redan var ganska trött, hade skoskav osv så bestämde jag mig för att hoppa av och ta bussen sista biten istället. Jag hade ändå sumpat chansen att ta mig hela vägen till Mora.

Men jag är nöjd, så nöjd! Jag åkte 22 kilometer extra från att jag först tänkte tanken att jag skulle bryta. Jag fick en finfin solig dag på myrarna och i dem superfina spåren. Sen att jag inte var tillräckligt tränad, kunde jag ha rättat till innan kanske. Men ändå! Jag är nöjd över min skiddag och jag är nöjd över att jag tog beslutet att hoppa av i Risberg. Dock är jag lite besviken över att jag inte klarade min andra klassiker. Men det kommer fler chanser.

Jag åkte senare till Mora och väntade på pappa som åkte riktigt bra. På kvällen tog vi bussen till Sälen för att äta pizza med resterande familj. Jag älskar Öppet spår, dock tyckte jag att funktionärerna var lite väl otrevliga i år. Speciellt dem i Sälen. Jag kommer dock inte åka Vasaloppet på något år framöver, jag ville egentligen inte åka i år heller, men jag ville så gärna klara klassikern igen.

Vasaloppet

En Svensk Klassiker, Livet i Sälen, Racereport, Träning

Min historia blev inte så lång den här gången. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli innan jag ställde mig där i Berga By för att ta mig de 90 kilometrarna från Sälen till Mora. Vi började med en ganska så lugn morgon, men ju närmre starten vi kom blev bilköerna längre och längre. Det hela slutade med att vi inte kom iväg förrän närmare 8.15 fast starten egentligen gick vid åtta. Men man kan väl säga att inte det gjorde så mycket eftersom det ändå inte spelade någon roll för min del var i det sista startledet jag startade, köa hade vi ändå fått göra hur som. Jag var inte speciellt orolig över att vi var lite sena för vi kom i princip 200 meter för att sedan snällt ställa sig i kön över tjärnen (den så kallade flaskhalsen, som i år kom en halv kilometer snabbare än vanligt, pga väderförhållandena). Och trots att vi var lite sena, var vi inte ensamma, för sist det var vi inte.

När vi väl kom till första backen efter ungefär en kilometer fick vi köa, köa och köa. Vi stod i den där backen i över 1,5 timmar, för att sedan komma ut på myrarna och börja åka på riktigt. Trodde jag i alla fall. Nu var inte fallet så det här året… Förra året var den första milen fram till Smågan alldeles fantastisk med endast stakning, solsken och underbar natur. Nu var det helt tvärtom. Temperaturen låg runt nollan vilket gjorde att i några meter inte ha något fäste alls, tills att nästa metrar ha stora snöbollar vid fästzonen under skidorna. Utöver det här snöade det, vilket inte gjorde det lättare. Eftersom det inte hade varit särskilt många minusgrader under natten hade inte spåren frysit fast och efter fjortontusen åkare fanns det inte ett spår och där befann jag mig.

Jag tog mig till första kontrollen, Smågan. Sedan gav jag upp, jag hoppade av och in i bussen stället. För mig var det inte värt att fortsätta de nio långa milen mot Mora. Elva kilometer räckte och var tillräckligt jobbigt. Jag såg inte ett enda skidspår, bara is, is, is samtidigt som terrängen var bucklig. Skidorna ville åt alla håll men inte framåt och under den korta sträckan jag åkte vet jag inte hur många gånger jag trillade. Likaså som alla andra gjorde. Man hade verkligen ingen kontroll över det och man var tvungen att åka på spänn hela tiden för att ta sig framåt. Så jag kämpade mig framåt och sedan var det inte värt att fortsätta. Redan i Smågan som är första kontrollen var jag elva minuter efter reptiden och hade jag varit fem minuter senare så hade de dragit repet för mig. Så jag förstod redan då att jag aldrig skulle ta mig i mål den dagen, fortsatt kunde jag ha gjort en mil till, till Mångsbodarna som är nästa kontroll men där hade jag garanterat åkt på repet och istället för att både förstöra min kropp, samt de underbara minnena jag hade från Vasan förra året valde jag att hoppa där jag hoppade. Jag var inte ensam kan jag meddela. Sist det var jag inte heller.

Jag känner mig nöjd över mitt beslut och att det var jag själv som tog det. Jag blev inte tvingad att hoppa av pga repet som vissa andra blev. Dock är jag lite ledsen för att jag inte kom i mål och var tvungen att bryta, men nu vet jag hur det är. Beslutet grundade jag också på att jag inte fått ihop så mycket träning i år och därför var det absolut inte värt det med de otroligt dåliga förhållandena, både när det gällde spår och väder. Men pappa han tog sig i målet, vilket jag är lycklig för. Jag kommer igen något annat år då spåren/vädret är så underbart som 2013. Nästa år hade jag tänkt köra på Öppet spår som passar mig så mycket bättre, inte så mycket folk och man har mer tid på sig. Men någon gång ska jag ta mig i mål på det “riktiga” Vasaloppet. Men samtidigt måste jag påminna mig själv om att jag har ju faktiskt åkt den sträckan förra året även fast det var Öppet spår.

Jag tyckte arrangörerna hade gjort ett bra jobb i dessa förhållanden, men spåren kan ha varit bättre (det fanns ju inte ens några! och jag var inte ensam om att tycka så). Och det var inte bara den första milen som var så, hela loppet var utan spår. Dock var det lite synd för jag var så laddad, så förberedd och hade verkligen övat psyket på att arbeta positivt. Kroppen var det heller inga fel på. Jag hade en toppendag rent psykiskt och fysiskt, men dessvärre ville inte vädrets makter samma som jag. Så hade jag fått se i alla fall några skidspår så hade jag tagit mig i mål, för det var min högsta önskan. Men nu blev det inte riktigt så och hoppas på att det blir en bättre vinter 2014/2015. Jag är mycket nöjd, nöjd över att kunna ta ett sådant beslut!

Etapp 1 – Vasaloppet

En Svensk Klassiker, Livet i Sälen, Racereport, Träning, Utmaningar

Jag hade en tanke från början att jag borde komma i mål inom 10 timmar. Men det största målet och det jag gick för under resans gång var att ta mig i mål. Det var mer besvärligt, ansträngande och sjukt jobbigare än vad jag hade trott. Men i mål är jag allt och såhär i efterhand känns det helt fantastiskt.

Dagen startade tidigt med uppstigning redan vid 04.30 för avfärd mot Sälen och starten. Eftersom det var Öppet spår så fick man välja startid själv mellan 07.00-08.30. Vi satsade på att komma iväg rätt så tidigt för att hinna innan alla spärrtider, men inte så tidigt att vi stod i starten hur långt som helst i förväg för att få en bra placering. Nej, vi kom fram strax innan 07.00 och ställde oss i startfållorna när starten hade gått. Sen kom vi inte iväg förs 7.19 eftersom majoriteten valde att starta tidigt.

Hela loppet börjar med en rätt så brant och lång backe, så brant att sacksning krävdes i vissa partier. Men tog man bara det lugn, höll koll på sina skidor o stavar och körde i ledet så gick det bra. I tur och ordning så rullade det på bra hela vägen upp på nästan två kilometer. Väl uppe på Vasans högsta punkt var det stakning i drygt en mil för att komma till första kontrollen, Smågan. På myrarna i Sälen tidigt på morgonen, när solen började stiga, klarblå himmel, minus 10 grader, glittrande och orörd snö samt alla skidåkare gjorde det vackert. Så vackert att man njöt, man blev pigg och fantastiskt glad. Det var så vackert och fint. De sex spåren till bredds var de bästa spåren jag åkt i. Dagen kunde inte börjat bättre.

Jag tog sikte på varje kontroll, hade dem som delmål för att klara av resans gång. “Jag ska komma dit!”, “Så långt kommer jag”, “Nu kan jag inte ge upp!”, “Bara lite till!”. Jag laddade upp med det som var rekommenderat för första stoppet plus att jag drack vatten för att fylla på det som jag hade svettats ut. Sen begav det sig genast av mot Mångsbodarna och i stort sätt bara stakning. Sista hundra metrarna kom den första lätta nedför. Tack för att det äntligen blev lite nedför, så jag kunde vila och sträcka ut. Mångsbodarna betyder blåbärssoppa och bulle. Klockan var strax efter 10.00 och vi hade nästan åkt 25 km. Vidare med nästa kontroll i sikte, som var Risberg. Det var så jobbigt och nu räckte det inte längre med att stanna vid kontrollerna, någon snabb paus för att klara av de sista kilometrarna in mot påfyllning av energi. Det var en hemsk uppförsbacke till Risberg. Inte alls som första backen. Den här sög energin ur mig, inte alltför brant men riktigt lång. Den tog nästan aldrig slut.

Aldrig har jag älskat nedförsbackar SÅ mycket som jag gjorde under Vasaloppet. Även fast jag inte fullt vågar släppa på i alla backar så har jag aldrig tidigare insett hur skönt det är med nedför. Kunna vila, ta en liten paus, sträcka ut, ändra position och få fart. Samt att kilometrarna bara flyger fram när det går fort. Uppför var det som tog min energi, det som sög musten ur mig och gjorde allt mycket jobbigare. Innan loppet hade jag aldrig trott att det var så mycket backar, varken upp eller ner som det egentligen var. Alla säger ju bara att det är stakning man ska öva för att klara av Vasan. Och då har jag trott att det varit rätt så platt. Men icke. Dock var det oftast skönt med omväxling och inget läskigt på något vis.

I den jättelånga uppförsbacken var det ett dödsfall som skedde och vi (jag & pappa) åkte förbi när det precis hade hänt. HLR hade påbörjats men mannen i 60 årsåldern gick inte att rädda. Så det var lite läskigt. Men väl i Risberg fyllde jag på med ännu mer energi. Och här började jag känna skavsår på hälarna. Även fast jag hade tejpat dem, eftesom jag haft problem med det tidigare. Min första tanke var NEJ! Men det blev inget mer av det och jag kunde fortsätta. Mellan Risberg och Evertsbert har jag faktiskt inte så mycket minne av. Jag kommer knappt ihåg det. Det jag vet var att mellan Smågan och Evertsberg var det jobbigaste på hela loppet. Det var nästan bara stakning eller uppför. Klockan började började bli mitt på dagen och dagsmeja. På bara några meter försvann allt fäste och istället fick jag ett fantastiskt bra glid. Bara att stanna och valla om. Nu äntligen var vi halvvägs. Nu hade man varit på toppen och nedräkningen började för att ta sig i mål. Samtidigt som jag fick riktigt bra glid och gled om en hel del så började alla branta nedförsbackar. Men jag tog det lugnt, plogade i en del och tog mig ner i alla utom en då jag trillade precis när jag var nere på flacken. Men det gick bra.

Mellan Evertsberg och Oxberg gick det som bäst, jag hade som mest kraft och det var som roligast. Tänk det trodde jag aldrig jag skulle säga, att det paritet med mest nedför var det bästa. Jag glömde totalt bort att kolla alla kilometerskyltar och jag kände mig så stark. Sen tog jag inte av skidorna en enda gång i de backarna man fick göra det i, det är jag nöjd över. På vissa ställen trillade de som plocke pin, vilket kanske kan vara roligt att se på men inte så roligt att vara med om. Sedan vid Oxberg försvann all ork, det enda som motiverade mig lite var mamma som skulle stå och hejja på ca 5 kilometer efter kontrollen. I Gopshus, där vi bodde. Men efter att jag hade sett mamma så tappade jag allt. Hade jag inte haft pappa med mig som åkt i samma takt som mig, även fast han kunde åkt snabbare så vet jag inte om jag hade tagit mig i mål. Det var han som gjorde mig stark. Jag hade ju bara 25 kilometer kvar till mål. “Jag kan inte ge upp nu!”, jag såg bilden i huvudet när jag gick i mål. När jag hade tagit mig igenom alla dessa kilometrar. Även fast jag ville så himla mycket ge upp “Jag kan absolut inte ge upp nu!”. 

Från där mamma stod fram till sista kontrollen i Eldris var det absolut värsta stunden på hela dagen. Jobbigaste stunden mentalt. Jag hade ingen ork, ingen energi, knappt någon motivation. Men det enda jag ville var att gå i mål. Det var nog annars rätt så lättåkt om jag inte hade drabbats av den ergidippen. Jag tryckte i mig så mycket jag kunde för att samla ihop några krafter. Jag grät även en liten skvätt efter att ha haft tårarna i halsen under sista halvmilen. Men nu kändes det genast bättre. Siffrorna började bli ensiffror 9,8,7 kilometer till Mora. Ju mindre siffran blev desto starkare blev jag, mer krafter fick jag. Jag började inse hur nära jag var nu, hur otroligt skönt det skulle vara att gå i mål. Hur överlycklig jag skulle bli när jag var i mål. När vi var inne i Mora med mindre än någon kilometer. Fick jag kraft, åkte efter pappa för att hinna med. Struntade i om det var nedför, uppför eller stakning som gällde. Jag hade bara ett fokus och det var på målet. Vi åkte om flera stycken som hade åkt om oss för länge sedan. Det kändes så skönt. Att känna de sista krafterna, att komma före de man nästan åkt samtidigt med under större delen av loppet. Upp vid Mora kyrka och sista krönet innan upploppet hade jag sådan fart, pappa hade sådan fart och de sista metrarna med lätt nedför då man såg målet. Det var bara stakning som gällde, snabba långa tag, med mycket kraft. Jag försökte hinna med pappa men han hade lite mer kraft att ge eftersom han hade åkt i min takt under hela dagen. Jag kände mig så stark. Jag visste att jag inte skulle använda mina krafter mer idag, därför kunde jag ta slut på dem. Där passerade jag mållinjen, bara fyra sekunder efter pappa. Därmed hade jag tagit mig runt hela Vasaloppet och första delen av fyra i En svensk klassiker. Även den delen jag tror jag kommer ha svårast för eftersom jag inte är en sådan van skidåkare. Glädje och lycka spred sig i kroppen.

Det är en konst att klara av något så ansträngande under en sådan lång tid. Mitt tidigare rekord var Rallarloppet på dryga 5h 30min. Nu det dubbla. De som är elitåkare åker på en sådan snabb tid att de hinner med alla sina måltider på dagen. Vi som är ute så länge i spåret har inte ätit någon riktig måltid under hela dagen, samt att man vaknat tidigt. Jag proppade i mig, vätska av olika slag, bullar och enervit energisaker för att klara mig. Jag var inte ett dugg hungrig någon gång, heller inte toanödig. Men från Oxberg till Eldris hade jag absolut ingen energi. Det är det jag har svårast för under sådan lång tid, att ta vara på all energi, att fylla på med rätt energi. Jag var nära flera gånger att ge upp, men av att ha haft målbilden i huvudet tog jag mig i mål. Vi startade när det var mörkt, vi gick i mål när det var mörkt. Det gjorde det hela lite mysigare.

Hela arrangemanget är fantastiskt. Att de kan ha så många deltagare, så många olika lopp, under så många dagar. Att allt ska fungera som det ska osv. Jag tyckte det fungerade helt perfekt. Det var bra med dusch och omklädning. Likaså transporten av våra ombytessaker, spåren, funktionärerna. Ja allt i stort sätt var toppen. Sen är det allt runt om man vill uppleva. Den känslan jag fick i söndagskväll när vi hämtade nummerlapparna i Vasaloppsmässan. Bara se alla kämpar som gick i mål, precis som förhoppningsvis jag ett dygn senare skulle göra. Hela festen och glädjen, det gäller många olika lopp. Jag tycker alla någon gång ska få uppleva allt som har med ett lopp att göra. Det är så roligt.

Det som var mest psykande var nedräkningen efter VARJE kilometer. Visst att det var bra att man visste hur långt det var kvar men i början var det bara jobbigt för hjärnan. Man väntade på att nästa skylt skulle komma och då hade det bara gått en kilometer. Det kunde de göra bättre till nästa år, kanske ha varannan kilometer halva första loppet. Det de också kan göra bättre inför nästa år är att märka ut de backar som är branta med skyltar “SLOW” eller något liknande. Det var många som inte såg att det blev en riktigt lång backe och släppte på, men så låg det någon där nere och sprattlade. Likaså vid skarpa kurvor borde det vara utmärkt att ta det försiktigt. Skogen och träden är ju bara någon meter utanför spåret. Det de hade gjort bra i år är att de som är lite mer osäkra har tillåtelse att gå ner vid sidan av en del av backarna, vilket jag tycker är bra. Fast det var inget jag utnyttjade.

Man lär sig inte så mycket på att åka skidor som man gör när man åker ett lopp. Då får du verkligen allt. Du testar alla växlarn/åkstilar. Du lär dig byta spår, lär dig trängas bland folk. Du lär dig uppför. Likaså nedför. Jag har aldrig lärt mig så mycket som jag har gjort under mina två skidlopp den senaste veckan. Det är jag tacksam för. Jag vill ju lära mig, men i min vanliga träning är det inget måste därför lär jag mig inte det. Som att byta spår till exempel. Varför ska jag göra det krångligare och läskigare för mig när jag inte behöver det? Men i lopp då måste du verkligen göra det. Sen nedför. Det går inte släppa på utan att veta hur man stannar. Det är det jag mest haft problem med. Men sen fjällenveckan, samt Rallarloppet har jag lärt mig mer och mer, vilket jag har stor nytta av. Jag rekommenderar starkt att testa ett lopp för att bli bättre. Kanske inte då Vasaloppet med det samma, om man är helt nybörjare men något annat motionslopp.

Man ska nog inte tänka på hur långt 90 km är i egentligen, speciellt inte att du ska ta dig den sträckan på ett par skidor. Hade jag tänkt på det viset hade jag nog inte gått i mål, det var ju nästan lika långt som att cykla tjejvättern. Men med max 40 mil längdskidor i mina ben under hela mitt liv är jag otroligt nöjd med att jag tog mig runt hela Vasaloppet. Jag började ju åka längdskidor för ett år sedan. En stor dröm jag haft det senaste året och det gör inget att tiden belv 10:55:18. Det var en sådan upplevelse som jag tycker alla ska få uppleva. Inte så mycket blod för min del, men svett och tårar. Kan lägga till skavsår och träningsvärk till den listan också. Alla kan om man bara vill. Jag har haft en fantastisk resa dessa tre dagar, både synd och skönt att det är över. Även fast det var den tuffaste skidåkningen jag varit med om, var det även den bästa. Så bra förhållanden och bra spår kan man inte få här nere i Småland. Nu fokus på nästa sikte. Vätternrundan 15 juni.