Spin of Hope 2017

Drömmar
Att sitta på en spinningcykel hela dagen

Den 25e mars kunde man antingen vara ute i vårsolen eller så kunde man vara inne och köra Spin of Hope 2017. Jag gjorde det sistnämnda i lördags. Förra året deltog jag för första gången i arrangemanget, då trampade jag 6h (uppdelat på 2 x 3h) och var oerhört nöjd över det. Men redan då hade jag bestämt mig att 2017 skulle jag ha en egen cykel.

Så fick det bli. Många kanske sprang Tunnelrun Citybanan i Stockholm, var ute och njöt i solen, åt våfflor eller gjorde något helt annat. Själv befann jag mig på Friskis & Svettis Jönköping hela dagen och spinnade 12h för barnen med cancer. Ett riktigt roligt äventyr.

Jag vaknade med ett leende

Strax efter 05 vaknade jag med ett leende på läpparna och det försökte jag hålla i hela dagen. Första spinningpasset började vid 07 och sedan satt jag kvar på samma cykel fram till 19 på kvällen. De flesta kör ett pass, på 1h eller så kör man några fler pass under dagen. Jag var en av tre som körde alla passen i år. Bredvid mig hade jag tre cyklar med mina Rynkebykompisar, vilket gjorde dagen extra rolig.

Jag hade 5-10 min på mig i pauserna att äta ostmackor, bananer, choklad, fylla vattenflaskorna, byta kläder mm. Det gällde att planera vad man skulle göra i varje paus, att man hann med det som behövdes. Kroppen behövde energi och vatten mest hela tiden. Jag bytte även kläderna ett par gånger för att vara lite snällare mot kroppen. Mitt på dagen stack jag ut i solen och friska luften för någon minut.

1h åt gången

Jag hade gått in med inställningen, 1h åt gången med möjlighet till att köra 12h. Jag ville cykla 12h. Jag tänkte bara 1h framåt. För sa kroppen ifrån, alltså inte av trötthet och träningsvärk, utan mer av smärta – då skulle jag bryta. Jag ville minska riskerna för att åka på ytterligare skador. Och eftersom spinning är väldigt monotont är det stor risk för att något förslits. Ute kan jag cykla i 12h, men spinning är inte riktigt samma sak. Man kan inte vila från rörelsen eftersom tramporna alltid måste hållas igång, man kan bara vila från ansträngningen.

Kroppen vande sig vid ansträngningen och visste vad som var på gång. Jag gick in i någon bubbla som inte sprack förrän på kvällen. Jag var beredd på att det skulle bli jobbigt, men det gick ändå över förväntat.

Många olika ledare, pass och låtar

Till en början försökte jag analysera passen för att hämta inspiration till mina egna spinningpass. Jag insåg att vi inte riktigt lägger upp ett pass på samma sätt. Vissa pass var bättre och roligare än andra. Men varje pass var uppbyggt för 1h prestation och därför kunde jag inte köra passen fullt ut även att jag försökte hänga med i positionerna. Energin skulle ju räcka hela dagen. Efter några timmar hängde inte huvudet med i analysförmågan längre, då var det bara att göra det som ledare sa i min förmåga.

Det blev en fin dag. Jag visste vilka jag trampade för. Jag visste vad jag ville. Jag ville bara att kroppen skulle veta det också. Jag hade dippar lite då och då, men ändå inte allt för stora. Jag blev hungrig under ett pass på förmiddagen och insåg att energin jag tryckte i mig inte räckte. Smärta kom lite då och då i fötter, bak, och framförallt händer. Det längsta jag spinnat i sträck förut är 4,5h tror jag och när det var passerat klarade kroppen inte av att vara i samma position för länge. Jag var tvungen att ha variation. Men inte för snabba byten mellan sitta och stå, för det slet också. Jag kunde inte köra på för snabbt, att pulsen steg för högt och jag kunde inte köra på för hårt att musklerna blev trötta. Lagom var bäst.

Vad tänker man på i 12h?

Allt rullade på, passen på morgonen var helt klart bäst. Eller så var det för att huvudet fortfarande orkade hänga med då. På kvällen var det bara en mental kamp om att hänga i lite till. Timmarna rusade iväg och trots att jag hade en tickande klocka framför mig som blicken fastnade på, var det som om jag inte såg klockan. Jag blev slöare i tanken och om du frågar mig vad jag tänkte på hela dagen, kan jag ärligt inte svara på det – tomma tankar, eller vad som kommer hända i pausen.

Värmeutslag på hela benen

Det var väldigt varmt och kvavt i lokalen att när jag kom tillbaka efter någon minut ute i friska luften kändes det som någon ströp mig. Det var bättre att vara kvar i den dåliga luften hela tiden. Jag försökte bara dricka när jag var törstig, till en början blev det lite och mot slutet blev det mycket.

Med tre timmar kvar började det klia på benen, det såg ut som en allergisk reaktion som jag aldrig har fått tidigare. Jag undrade vad som hade hänt, för jag hade ju bara spinnat. I pausen tvättade jag av benen, för jag tänkte att det kanske reagerade på svetten de hade blivit utsatta för hela dagen – trots att jag bytte kläder då och då. Utslagen ville inte ge med sig, men jag pratade med sjuksköterskor som också spinnade och det var troligtvis inget farligt. Så länge det stanna på benen. Jag chansade på att köra vidare. I efterhand var det värmeutslag jag hade fått över hela benen, som man tydligen kan få av fysisk ansträngning.

Tröttheten slog mig som en vägg med 1h kvar

Tröttheten i kroppen slog till prick 17.45, men drygt en timma kvar av dagen. Benen orkade inte mer, de blev otroligt stela och slitna. Nu var det bara en kamp i huvudet som gällde fram till målet. Och jag visste att jag skulle klara det.

Jag gillar att utmanas och speciellt för en bra sak. Jag älskar små som stora äventyr och ett äventyr behöver inte alltid vara långt borta. Att sitta på en spinningcykel i 12h är egentligen väldigt lätt. Du behöver bara en spinningcykel, vara lite tränad, gilla att göra det och ha en vilja. För viljan är det som hjälper dig mentalt, vilket är den största utmaningen med en dag som denna.

Hur många mil kommer man på 12h spinning?

Hur många mil det blev vet jag inte, men förra året cyklade jag Vätternrundan på 10h och då utmanade jag hjärtat i intensitet betydligt mer. Jag hade aldrig pulsbandet på mig i lördags, för jag ville undvika skav men jag är helt säker på att jag inte var uppe på lika hög puls som jag var under Vätternrundan.

Ett event över hela Sverige

Friskis & Svettis Jönköping slog rekord med sina över 130 000kr till Barncancerfonden och 80 cyklar. I Lidköping arrangeras det största Spin of Hope i Sverige och de samlade in över en halv miljon kronor, där några av mina Team Rynkeby-vänner var med och deltog. I hela Sverige var målet 5 miljoner. Ett helt fantastiskt event!

spinofhope

När jag blir stor…

Drömmar

“När jag blir stor ska jag bli simlärare och mattelärare”

… sa Clara för väldigt många år sedan. Simlärare blev jag, men drömmen om att bli mattelärare började suddas ut mot slutet av gymnasiet. Jag började istället upptäcka hur cool människokroppen var och jag fascinerades över hur den fungerar. Hälsan var viktig. Hälsan är viktig.

Från läkarstudier till sjuksköterskestudier

Jag trodde jag ville bli läkare, men jag hamnade på fel plats vid fel tidpunkt. Jag valde att bli simlärare på heltid för några år, för där trivdes jag så bra. Jag var beredd på att ha det som ett yrke, men i längden blev det inte tillräckligt utmanande för mig. Jag kände att jag nog skulle försöka mig på att studera till något ändå, eller egentligen ville jag inte studera överhuvudtaget. Jag älskar att jobba. Valet av utbildning var svårt. Jag ville inte flytta från Jönköping och det enda jag kunde tänka mig på hemmaplan var sjuksköterskeutbildningen. Något jag trodde var rätt för mig.

Men det var helt fel, eller jag vet ju inte till hundra procent eftersom jag inte har jobbat som det eller ens gett vården en chans. När jag började i höstas bestämde jag mig för att ge det en chans, så jag ställde in mig på att jag gillade det. Men redan efter någon vecka kändes allt helt fel och jag blev hur vilsen som helst. Den inre stressen ökade och hjärnan gick på högvarv i flera veckor för att försöka komma på en lösning. Nu hade det blivit fel två gånger, jag jämförde för mycket mot mitt jobb som simlärare som hade allt jag önskade mig. Jag blev rädd.

Jag visste att jag inte skulle fortsätta på sjuksköterskeprogrammet på Jönköping University mer än första eller eventuellt andra terminen. I början skulle det ändå vara roliga kurser om just människokroppen, men de kommande två åren ville jag inte. Jag såg ingen motivation till att jobba som en sjuksköterska heller, det jag skulle kunna tänkt mig var som någon form av speciallistsjuksköterska. Att inte gilla vägen dit är inte ett liv som jag vill leva. Jag måste ha en motivation och följa min vilja. Dessutom är jag inte ens säker på om jag skulle kunna tänka mig det, när jag väl kommit dit.

Jag bestämde mig ganska snabbt för att hoppa av men fullfölja första terminen

Sista ansökningsdagen för vårterminen passerades och jag ansökte till några fristående kurser som verkade intressanta. Sen bokade jag ett möte med både en och två studievägledare. Jag blev nog egentligen inte mycket klokare av det. Av en slump ramlade jag in på Högskolan Dalarnas hemsida och upptäckte att de hade lärarutbildningen på distans med start redan nu i vår. Det lät för bra för att vara sant.

Jag gjorde en sen ansökan till ämneslärarprogrammet med svenska som ingångsämne. Jag ville helst bli idrottslärare, men det fanns inte som ämne med start nu i vår. Jag tog kontakt med flera olika lärare och ytterligare en studievägledare. Jag läste på om läraryrket och så småningom insåg jag att det nog ändå är matematik jag ska välja som ingångsämne. Jag hade inte valt det för jag var för rädd för att det skulle vara för svårt, jag var rädd för ingenjörsmatten som alla blivande ingenjörer runt omkring mig läser. Sen tog jag steget och vågade. Jag ville ju inte svenska egentligen. Jag har alltid velat bli mattelärare, men det har känts för långt bort och inte helt självklart.

Campusdagar i Falun

Jag kom in och förra veckan var det några introduktionsdagar i Falun. Så efter skidhelgen i Sälen åkte vi mot Falun för att jag skulle kunna vara med på upprop och programstart i tre dagar. Jag fick träffa lärarna i de kommande kurserna, jag fick träffa kurskamrater och jag fick bekanta mig med den nya studiemetoden. Allt kändes bra. När jag hade svepts in i allt nytt körde jag hemåt i onsdags, efter nästan en vecka i Dalarna.

I torsdags skrev jag den sista tentan på första terminen på Jönköping University, som nog fick avsluta mina studier där. Från den här veckan läser jag endast på distans till ämneslärare för gymnasiet med inriktning matematik. Jag ska testa, ge det en chans och ta en termin åt gången. Jag lever lite väl mycket i nuet att tänka flera år framåt känns både fel och läskigt. Jag vill helst arbeta med projekt som har ett slut inom en snar framtid och sen startar om. Det är det som varit så läskigt med utbildningar, för de pågår oftast över flera år.

Som min vilja ser ut just nu vill jag även ha biologi och idrott som mina ämnen, men det får framtiden avgöra.

Nu kan jag studera till lärare, som jag faktiskt känner att jag vill bli, hemifrån. Jag behöver inte flytta iväg och jag kan vara flexibel. Det har redan gått en halv vecka, men jag är fortfarande ovan vid tanken om att jag inte behöver anpassa mig till något eller ta mig någonstans för att uträtta mina studier. Men det gäller att lägga upp en veckoplanering så man inte pluggar för lite, eller för den delen för mycket. Disciplin och studieteknik men med en hel del flexibilitet.

Just nu känns allt fantastiskt och helt rätt!

hogskolandalarna

It’s january

Drömmar

Tänk att det är januari 2017 nu. Men datum är bara siffror efter varandra eller? Jag vet faktiskt inte. Eftersom jag gillar siffror blir det att datum automatiskt fastnar hos mig. Kontrollen för ordning och reda spelar också en stor del av vad det är för datum. För i min hjärna känns det mest optimalt för nystarter eller omstarter på måndagar, månadsskift eller årsskift om man känner för förändring.

December blev en fin månad, väldigt kravlös men innehållsrik så som jag ville ha det. Egentligen gjorde jag inte speciellt mycket sett i min kalender. Men det jag gjorde betydde mycket för mig, för min hälsa och för mitt välbefinnande. Speciellt i en riktning att hantera stress. Jag älskar livet som det är just nu och som det har varit de senaste månaderna, eller hela 2016 faktiskt.

Jag gillar livet och balansen just nu

Jag gillar inte nyårslöften och kommer inte ha något heller. Jag har redan skrivit om mina mål för 2017. Något mer än så planerar jag inte för idag. Jag har insett hur skönt det är att ta varje dag som den kommer och göra den riktigt bra utefter de förutsättningar som finns just då. På så sätt kan alla dagar bli helt fantastiska, utan förväntningar som går i kras eller en längtan efter något annat. Jag älskar balansen.

Sara på Träningsglädje skrev några riktigt bra tips inför det nya året. Ett tips var att gå in i varje månad med en ny intention. Det tyckte jag var himla bra. Det är så jag lever lite för också, just för att jag ska gilla alla månader om året och värdesätta det jag behöver eller vill göra just den tidpunkten på året. Jag brukar vid varje månadsskift avsluta månaden som varit och sen tänka några tankar om den kommande. Som en process till uppföljning och vägvisning på en och samma gång.

Januari ska bli otroligt bra också

Men nu väljer jag att ta med mig lugnet från december in i januari, försöka få till den här månaden lika bra och glädjas av varje stund jag får uppleva. Jag vill fortsätta ha en aktiv livsstil, vara ute så mycket jag bara kan och ibland ta det väldigt lugnt utan några som helst krav – varken från någon annan eller från mig själv.

Jag vet att januari kommer betyda förändring i mitt liv, igen. Jag ska genomgå den så smidigt som möjligt, hoppas jag. Dessutom vill jag få in skidåkning och förberedelse inför Vasaloppet. Om det så är rullskidor, skidspecifik styrketräning, skidläger och pepp i form av att se eliten köra Världscup i Ulricehamn. Dessutom ska jag fortsätta göra varje dag unik och ha en guldkant på alla dagar på olika sätt. Jag vill fortsätta uppleva saker, umgås med vänner och dessutom släkten som fortfarande har en del kalas av fira av innan månaden är slut.

Årets bästa månad, december, är slut. Årets tråkigaste månad, januari, är här. Men allt blir vad man gör det till, eller hur? Så nu gör vi januari sjukt bra!

rosor

Mål 2017

Drömmar

Inga nyårslöften bara mål för 2017 att sträva mot. Jag vill ha sådant som tillförs i livet, inget som tas bort eller blir förbud. Jag startade 2016 med att skriva mina drömmar, nu när jag läste det igen blev jag nästan tårögd för alla drömmarna är verkligen Clara och jag har nästan gjort allt jag ville göra 2016 (utan att aktivt tänkt på det). Där skrev jag också att jag inte ville ha för många mål, för att lämna utrymme till spontanitet och sänka stressen. För de mål jag sätter upp gör jag verkligen allt för att lyckas med, sen kan alltid mål ändras längs vägen.

Jag tänker att jag vill ta med mig den tanken in i 2017 också, egentligen vill jag ta med mig alla drömmar i det inlägget. Men jag ska fokusera på några mål som jag hittade i min bok om drömmar och oftast är det fysiska utmaningar. Vissa saker vill jag bara ta som de kommer.

Bestäm över livet och gör det du själv vill. Gör något drömmigt varje dag!

Bara för att det om några veckor blir ett nytt år behöver inte det betyda nystart för alla. Jag har fullkomligt älskat 2016, det har varit bäst och egentligen vill jag inte att det ska ta slut. Jag kommer ihåg att sist jag hade ett sånt där bäst år var 2013 eller om 2015 också var i topp.

Nystarter och synen på ett år

Jag tänker åren som i en cirkel, att man kommer tillbaka till samma punkt 365 dagar senare, bara att man är ett år äldre. Eller så kan man tänka åren som ett långt snöre, där det återkommande inte alls har ett mönster. Eller så tänker man varje år som något helt annat. Hur ser du på ett år?

När man tänker i en cirkel blir det automatiskt som en nystart varje gång man når toppen vid december – januari. Varje år har något visst. I år gick jag in med tänket att det kommer bli ett riktigt bra år och det blev det. Inställning! Gör det till det du vill att det ska bli. Så tänker jag inför 2017 också. Man bestämmer mycket själv över hur ens år ska bli. Äg ditt liv!

I tanken är jag redan inne i 2017

Jag är med i Team Rynkeby Jönköping 2017 och projektåret startade i september, vilket har gjort att just siffran 2017 inte är en ovana för mig. Faktum är att jag redan i oktober kom på mig själv skriva att det var 2017 alla redan, på så sätt är mina tankar redan inställda på nytt år. Tankar är intressanta men kluriga.

När jag redan i somras började tänka på nästa lopp-säsong ville jag ge mig på En svensk klassiker igen, men sen råkade det bli ytterligare ett år med Team Rynkeby som krockar med Vansbrosimningen. Dessutom krockar Ironman Jönköping som jag också hade tänkt mig.

Lopp och tävlingar 2017

Jag har tänkt om och istället ska jag cykla Gränna – Paris med Team Rynkeby Jönköping för en tredje gång. Jag vill cykla min femte Vätternrunda, helst snabbt. Jag vill bli en mycket bättre skidåkare och ge ett fjärde försök till att ta mig Öppet spår, Sälen – Mora på längdskidor för en andra gång.

Styrka och uthållighet, som var ledord för 2016 kommer bli mina ledord för 2017 också. En stark och uthållig kropp, men även mentalt. Jag vill bli skadefri, jag vill kunna löpträna smart. För i augusti ska jag till Kalmar igen och förhoppningsvis nå målet jag satte upp för årets Ironman. Som uppvärmning vill jag köra Borås Triathlon.

Andra mål och utmaningar 2017

Jag vill fortsätta jaga kunskap. Jag vill att varje dag ska vara unik. Jag vill uppleva saker. Jag vill utmana min sociala förmåga, umgås med vänner. Utmana rädslor. Jag vill fortsätta prioritera mig själv, min hälsa och det jag mår bra av. Acceptera tiden som den är och jag vill inse att vissa saker inte längre har en lika stor betydelse för ditåt jag vill. Mer offline! Låg stressnivå och massvis av kärlek till livet. 2017 kommer bli bra!

clara_header

Loppen 2016

Drömmar

Idag känner jag för att blicka tillbaka på ett väldigt fint träningsår med en hel del lopp. Men även drömmar om lopp som inte blev av. För i dagsläget har jag inga planer på att deltaga i fler lopp 2016. Jag måste nog inse att cykelsäsongen också är över eftersom jag inte har någon cykel som klarar varken snö eller halka, även att jag så gärna hade cyklat tio mil till för att komma upp i 600 mil. Men 18 mars till 24 september får jag vara nöjd med och därmed blev ett klubbmästerskap min sista cykeltur.

Ingen marathonpremiär

Helgerna i våras var inte tillräckligt många att jag lyckades få in allt jag ville göra, därför sköt jag på marathonpremiären till nu i höst. Men då satte en muskelbristning i vänster vad stopp för marathonet istället. Marathon finns kvar och jag siktar mot det till 2017 istället. Dessutom lyckades jag inte springa sådär snabbt på ett millopp som man behöver för att komma under 1h. Det målet följer också med in till nästa år. Men prestationen runt Landsjön visar i alla fall att jag kan springa snabbare.

Att träna mot ett mål

Jag har verkligen tränat mycket mer än vad jag är van vid i år och mycket av träningen med ett fokus mot Ironman. I min träningsplanering har man hittat cykling, löpning, simning och styrketräning. Ser man till tiderna har jag slagit personliga rekord i nästan allt jag har ställt upp, men för mig har det största personliga rekordet varit att ställa sig på startlinjen och faktiskt känna att det här kommer jag klara av bra. Att känna sig både stark, snabb och mentalt stark. Det är få lopp genom åren jag har lyckats träna inför och vara nära att nå målet jag själv satt.

Ironman var ett sådant mål, nu höll det inte hela vägen och oberoende på vad som orsakade skadan kan jag inte ha det som en ursäkt att inte ha nått målet heller. Men jag ändrade målsättningen lite snabbt inför start och gjorde den dagen till ett häftigt äventyr. Ett äventyr som jag både är stolt, nöjd och glad över att jag klarade. Sen har nog den starten sannolikt haft något med rehabiliteringstiden av min vad att göra, men jag har inte ångrat en sekund att jag genomförde det trots muskelbristningen.

2016 är ett fantastiskt roligt träningsår

Det har varit ett otroligt roligt år. Jag har helt ändrat min inställning till träning. Hur fantastiskt bra kroppen mår av att få träna nästan varje dag. Att sänka kraven, att sätta mål, att få vara med om upplevelser och massa mer. Jag har aldrig känt den glädjen av löpning tidigare som i somras. Att hålla igång cyklingen så länge som det ändå blev var inte en kamp, bara ren lycka varje gång jag cyklade. Simningen gjorde jag till ett äventyr och simmade i sjön många gånger istället. Kunskapen jag har fått under de här månaderna är något helt fantastiskt.

Är man intresserad av loppen 2016 – racereports, tider och annat hittar man allt HÄR. Jag själv är mest nöjd över vägen dit, alltså träningen i vardagen, hälsan, människorna och upplevelserna allt har fört med sig. Cyklingen till Paris tillhör också en häftig träningsupplevelse.

ironmankalmar

Första träffen med nya teamet

Drömmar

Igår avslutades Team Rynkeby 2016 officiellt med en fest i Helsingborg. Massvis av gula Rynkeby-cyklister samlades nere i Skåneland för att lämna över den stora checken till Barncancerfonden. Ett år med arbete från elva svenska team och 18,9 miljoner kronor. Alltså 18.903.621 svenska kronor till forskningen. Till Barncancerfonden i Sverige. Vad hela Norden har samlat in under året får vi snart reda på. Men tänk att vi slog förra årets siffra med över fem miljoner kronor. Jag är stolt. Det är helt fantastiskt. Tack alla ni som bidragit minsta lilla krona till den siffran ♥

Jag hade ju egentligen bestämt i somras att två år fick räcka för min del i projektet, men så blev det inte riktigt. I år blir det första året där alla medlemmar befinner sig ungefär på samma ställe geografiskt. Jippi. Idag hade vi första träffen med nya teamet. Vi är ett stort team, vilket vi inte trodde i våras när vi började jobba med att ens hålla Team Jönköping vid liv. Jag känner redan större delen av teamet och efter idag när man fick träffa alla andra också fick jag en fantastisk känsla i kroppen. Vilken söndag jag har haft. Jag bara vet att det här kommer bli bra. Jag vet att jag har tagit rätt beslut. Jag har inte tvekat en sekund sedan jag skickade in min ansökan för lite mer än en månad sen. Jag känner på mig att det här kommer bli ett fantastiskt år. Och av att ha fått reda på rekordsiffran från igår, gör mig ännu mer säker på mitt beslut.

Hade jag inte gått med i projektet för två år sen hade inte livet sett ut som det gör idag, jag hade inte haft så många vänner jag har, jag hade inte haft dem vännerna, jag hade knappast upplevt så mycket cykellycka och roligheter, jag hade nog inte varit lika mycket cyklist som jag känner mig idag. Hela livet hade varit annorlunda och mycket tråkigare. Första året ansökte jag för utmaningens skull – att cykla till Paris. Förra året för att samla in pengar till forskningen, för ingen ska behöva utsättas för cancermonstret. Idag startade mitt tredje år i projektet, den här gången återigen för barnens skull och för gemenskapen eftersom jag vet att jag kan cykla sträckan. Varje år är något nytt och helt unikt på sitt sätt.

Jag älskar Team Rynkeby, så nu kör vi 2017!

teamtraff

Team Rynkeby Jönköping 2017

Drömmar

Vad hände? är faktiskt den första frågan jag ställer mig. Alltså så fast besluten som jag har varit hela året, innan vi cyklade iväg och faktiskt under cykelturen om att Team Rynkeby Jönköping/Borås 2016 skulle bli sista året för mig i projektet.

Men det blev inte riktigt på det viset. Egentligen börjar det redan förra året, med att jag inte alls riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Det var först när utecyklingen på våren kom igång som jag insåg vad projektet handlade om – och då hade ju mer än halva tiden gått. För projektåret håller på september till september.

När jag gick i mål i Paris 2015 var min känsla att jag bara var tvungen att göra om det, det var verkligen den bästa veckan i mitt liv typ och jag måste få uppleva det igen. Även att jag hade bestämt mig för att det skulle vara en Once in a lifetime…

Jag sökte, jag kom med och förra hösten gick jag in i projektet på ett helt annat sätt än året innan. Med engagemang från start och med erfarenhet från mitt första år. Jag såg allt på ett annat sätt, jag visste exakt vad jag skulle göra och vad som krävdes. Dessutom hade jag fått en större roll i teamet, jag var en del av styrgruppen men framförallt PR/mediaansvarig. Jag startade förra året med dem känslorna jag hade avslutat första årets resa med. Men nu engagerade jag mig ännu mer, dessutom blev det mer tidskrävande dels eftersom jag hade en större roll med ett arbete som krävdes en uppdatering många gånger i veckan. Samt att Team Jönköping inte riktigt blev Jönköping, utan mer Borås eller Sjuhärad.

Jag älskar projektet, jag älskar att cykla, jag vill verkligen göra allt arbete för barnen – alltså att samla in pengar till Barncancerfonden. Men mycket annat runt omkring tog min energi, så var det inte riktigt 2015. Även att jag har lärt mig att tycka om Borås väldigt mycket, där jag har vänner, där dem har Sveriges bästa simarena osv krävdes det alltid extratid från mig. Eftersom många av träffarna blev förlagda åt det hållet och majoriteten av cyklisterna befann sig där, var det där allt hände och vi få i Jönköping missade lite av tillhörigheten – det jag faktiskt samlar energi ifrån. Just eftersom vi var en minoritet, som hade det kämpigare att få till både träningen inomhus/utomhus etc på hemmaplan.

Projektet är tidskrävande och man bör ha en stadig ekonomi bland annat. Jag har sagt tidigare att Team Rynkeby aldrig har tagit tid från mig, bara gett. Det står jag fast vid, men jag fick inte riktigt den där energipåfyllningen 2016 mot arbetet jag har lagt ner. Det fanns fler anledningar till att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle köra ett år till eller inte.

Efter resan i juli, har jag tagit en paus. Jag hamnade aldrig i den där bubblan som jag befann mig i i flera veckor efter resan förra året, jag märkte inte av det i  kroppen heller eftersom jag i princip inte hade ont någonstans efteråt. Allt blev som vanligt direkt! Jag har skapat distans och samlat ny kraft, jag har fått reflektera och skapat en saknad. Dessutom blev jag mutad med blåbärsmuffins av en cykelvän och så har jag en mamma som slängde ur sig orden i stil med “Du älskar ju det där och du blir ju jättelätt rastlös om du inte har något att göra – såklart du ska köra 2017 också!”.

Om jag ska göra det en gång till i livet, är den rätta tiden nu. 2017 delas teamet upp i två. Team Rynkeby Sjuhärad och Team Rynkeby Jönköping med faktiskt en bas i Jönköping. Förhoppningsvis blir det helt annorlunda när det kommer till träffar och träning mm.

Det var inte ett lätt beslut att ta men när jag väl tog det vet jag att det var rätt. Jag ska inte ge det lika mycket tid i år som senaste året, jag ska istället vara mer effektiv och projektet i sig ska vara lite mer “light”. Vansbrosimningen och Ironman Jönköping finns kvar, vilket också var faktorer som påverkade mitt beslut. Dessutom känner jag redan många i teamet, att jag bara inte kan missa detta. Jag kommer ångra mig om jag inte gör det, men nu säger jag att 2017 blir sista året för mig.

Jag är alltså antagen till Team Rynkeby Jönköping 2017. Jag är superlycklig och glad över det. För efter att ha velat lite fram och tillbaka, ena dagen ville jag, andra dagen ville jag inte, är jag nu fast besluten att det är det här jag vill igen. Jag älskar Team Rynkeby och alla upptåg det har fört med sig. Jag har hittat mig själv i det. Varje år blir något unikt!

Idag kör vi officiell start, vi är ett team! 31 cyklister och 10 i serviceteamet som det ser ut nu. Jag är PR/media/kommunikationschef, en roll jag hade på ett ungefär 2016 också. Vår första teamträff är dock inte förrän nästa vecka, dagen efter att 2016 års check är överlämnad till Barncancerfonden. Jag längtar med spänning efter den siffran!

clara_teamrynkeby9

Satsningen mot Ironman

Drömmar

I ett år har jag tränat för det. Till en början tog jag det seriöst, på mitten tappade jag motivationen lite och sedan årskiftet har jag verkligen gått in för det. Jag har velat det här så mycket! Jag har tränat med två olika coacher och jag har verkligen försökt att inte hoppa över några träningspass. I flera år har jag haft det som en dröm. Drömmen om att gå i mål i en Ironman. Det här är satsningen mot Ironman.

Hela året har jag varit lite nervös över den 20 augusti. Vilka prylar jag skulle använda? Kommer jag verkligen kunna bli så tränad att jag klarar en Ironman med 3,8km simning, över 18 mils cykling och sedan ett marathon? Jag har aldrig sprungit ett marathon. Jag har tänkt att det är långt kvar till raceday. Nu är det bara några timmar kvar och allt känns så konstigt och overkligt. Har det redan gått ett år sen jag var här för att kolla in tävlingen och sedan ta ett beslut om att det är 2016 jag ska ge det en chans?

Jag har haft olika planer och mål under året. Först var det att ta sig i mål. Sen hade jag ett tidsmål, nu är jag återigen tillbaka på att försöka ta mig till målet. Allt har blivit lite annorlunda sedan jag fick ont i benet, peppen har försvunnit lite, nervositeten har försvunnit och jag har tagit ner taket en aning. Det känns lite som jag står utanför och kollar på alla triathleterna som ska tävla. Men det här är min plan för morgondagen.

Jag tror jag har koll på alla regler, jag har packat alla prylar och jag har bestämt hur jag ska göra med både energi och utrustning. Jag har även en plan som ser väldigt mycket annorlunda ut än för bara två veckor sen. Jag ska simma det snabbaste jag kan och målet är runt timmen. Är det lugnt klarar jag det, är det stökigt kommer det nog inte gå riktigt så snabbt.

Eftersom det helt omöjligt kommer gå så snabbt till målgången som jag hade hoppats på eller satt upp som mål kommer jag ta det lite lugnare i växlingarna och sedan sticka ut på cyklingen. Jag kommer cykla på min linjecykel (Rynkeby-cykeln) efter att jag fortfarande inte har blivit vän med tempocykeln. Jag tänker mer bekvämt och snabbt än ungefär lika snabbt fast med en förstörd kropp. Jag kommer ha med mig energin på cykeln och ta emot ny langning av pappa när jag är tillbaka i Kalmar innan den sista loopen på fastlandet. Jag är glad och nöjd om jag är ute på löpningen efter 7,5h från start.

Återigen kommer jag inte stressa överdrivet i växlingen, det är nu tävlingen börjar tänker jag. För simma och cykla kan jag. Även att jag kanske inte är van vid att simma så långt och snabbt i havet. Cykla har jag gjort över femhundra mil i sommar men kanske inte lika mycket själv.

Sen kommer löpningen och idag vet jag faktiskt inte hur det kommer gå. Kommer jag ens ta mig till målet? För jag ska försöka springa, jag har fått lite tips av sjukgymnasten. Men det gör fortfarande otroligt ont. Jag vet inte ens om jag klarar av att gå ett marathon med det benet. Jag kommer absolut fajtas så långt det bara går, för jag vill till målet även att det nog kommer ta många timmar den här gången. Ett pannben har jag. Men jag kommer ändå vara hård mot mig själv och är det så pass att jag haltar i flera mil, är det inte värt det. Då kommer jag igen nästa år istället.

Löpningen är redan min svagaste grej och eftersom jag inte har kunnat träna löpning de senaste veckorna eller ens kunnat gå normalt har jag varit öppen med förslag på olika alternativ. Men som sagt, jag kommer köra till hundra procent fram till jag kommit till andra växlingen. Är det ett beslut att ta, då tar jag det där och då.

Jag vill ta mig till målet om det så krävs flera timmar extra än tänkt. Jag kommer lyssna på mig själv och se det här som erfarenhet. Jag har ju bara gjort en sprint i triathlon tidigare. Det är otroligt mycket runt omkring som gör mig mer nervös än faktiskt själva tävlandet.

Hur det kommer gå får vi se i morgon kväll. Mitt startnummer är 321 och jag ska ha kul. Jag ska njuta och ha ett leende på läpparna mest hela tiden. För nu är det mer som en upplevelse än att plocka placeringar, för det klarar jag inte med vaden. Mest tråkigt är det för jag har tränat ett år inför det här, det har jag aldrig gjort med någon annan utmaning tidigare. Då har jag tagit allt som det kommit. Nu blir det nog en sådan tävling igen, för just nu känner jag mig inte alls så nervös som jag gjort för några veckor sen. Paniken har lagt sig också!

kalmar

Ironman Kalmar 2015 – i år finns det bara en proffsklass för damerna.

Jag cyklade till Paris

Drömmar, Resor

Jag cyklade till Paris på nio dagar, hemifrån Gränna. Vilket är helt overkligt. Det kändes overkligt riktigt länge, innan jag kom på att snart är det ju slut. Snart är vi framme. Då var det blandade känslor som kom. Jag ville ha det avklarat, men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Det är ju cyklingen jag älskar.

Tränar man och är förberedd för att cykla 143 mil på drygt en vecka, i kanske inte jättehög fart eller ansträngning är det inte jättepåfrestande på kroppen. Det är snarare att man ska lyckas få ihop alla pusselbitar perfekt. Tanka bra energi, äta rätt, få tillräckligt mycket sömn om natten, inte överbelasta kroppsdelar och släppa orosmoment som stressar. Kroppen är riktigt bra på att återhämta sig från dag till dag, häftigt! Jag har aldrig tränat så många timmar inom loppet av tio dagar. Jag har aldrig cyklat så många dagar på raken och jag har aldrig cyklat så långt (för förra året blev inte riktigt som planerat pga värmen). Ändå varken kände jag eller känner jag mig sliten. En vanlig träningsvecka från 2016 har nästan varit jobbigare.

Jag hade en del motgångar längs vägen i år, utan vetskapen när jag lämnade Gränna. Lungorna som jag har haft problem med sedan slutet av maj började krångla igen, jag som trodde dem hade blivit bra. Jag tror orsaken till det var solen, värmen, syrefattig luft och färjan. Vissa dagar mådde jag bättre och andra sämre.

Det jag har gjort om dagarna är ungefär äta, cykla, äta, sova med lite fix före och efter. Social har man också varit, dock blev det att jag stängde av allt som inte fanns just där jag var – typ sociala medier och nyheter. Något jag lärde mig från förra årets resa var att en vecka går snabbt (det är absolut ingen semester, för nästan all tid är planerad) och det gäller att njuta i stunden exakt hela tiden. Det är inte målet som är det viktiga, utan upplevelsen längs veckan. Mitt fokus är cyklingen, allt annat är bara en bonus. Och som jag njöt! Vad mycket cykellycka jag tankade hela veckan!

Men vi tar det från början, trots att många dagar redan har flutit ihop en aning…

8 juli Gränna – Borås

Det här var min dag, jag trampade iväg vid elvatiden efter att ha gått runt med ett pirr i magen och försökt fixa det sista. Det var så skönt att sätta sig på cykeln, för nu var det på riktigt. Jag cyklade på kända vägar i motvinden, trixade mig genom Jönköping city och Ironmanstaden till Norrahammar där jag mötte upp en cykelvän från 2015. Jag fick draghjälp i kraftiga vinden och i alla uppförsbackar.

Solen var stark och vägarna var rätt fina, men det var en slitsam första etapp. Över 14 mil och 1300 höjdmeter, med andra ord typ uppför hela sträckan. Jag funderade lite vad det var med kroppen, för den orkade inte som den brukade göra. Men jag kollade bara på snitthastigheten, som var låg. När jag kom fram insåg jag att pulsen hade varit rätt hög och det var faktiskt många höjdmeter vi hade betat av.

motparis

9 juli Borås – Göteborg

Nu var det på riktigt, fast det kändes fortfarande overkligt. Hela teamet samlades i Borås, alla bilar packades och sen vinkade vi hejdå till allt folk som kom till Stora torget för vår skull. Det var häftigt! Någonstans där hamnade jag med i en intervju på radion också.

Vi cyklade mot Göteborg och på vägen mötte vi Aron Anderson på cykeln. Vid Hoppets hus i Göteborg träffade vi team Göteborg och team Värmland. Vad härligt det var att få krama om teamkamraterna från förra året. Vi stannade till på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus för att släppa ballonger *känslosammaste stunden på veckan*. Vi cyklade sedan i en enda lång klunga, 100st, genom centrala Göteborg, på avenyn, genom Slottskogen och sedan vidare ner till Sjömagasinet där Kielfärjan skulle avgå senare. Det var en häftig cykling, som en försmak på vad vi en vecka senare skulle få uppleva men den här gången på svensk mark – i Göteborg, en stad jag faktiskt mer och mer börjar känna till. Det var coolt att höra folket på trottoaren ropa “Wow, det tar ju aldrig slut!”.

drottningprolog

10 juli Kiel – Hamburg

Vi fick sovmorgon och så snart vi hade kommit av färjan började första etappen, genom Tyskland. Den var inte jättelång, vilket jag tyckte var skönt eftersom det var min tredje cykeldag. Tredje dagen är alltid värst. Så även den här gången, det var verkligen en skitdag. Jag fick riktiga problem. Jag fick inte luft, tårarna började rinna och jag funderade verkligen på att sätta mig i servicebilen. Jag stannade, jag samlade mig lite. Jag tog medicin, hamnade på sjukvårdsteamets “observationslista” och sen cyklade jag lugnt längst bak i sista klungan. Det blev bättre. Det var varmt och det var verkligen en kämpig dag för mig.

teamrynkebyteamrynkeby

11 juli Hamburg – Barnstorf

Något jag hade lärt mig från 2015 var att försöka ta vara på de sovtimmarna man fick för det var lätt att hamna på minus. Så jag försökte lägga mig tidigt eftersom frukosten oftast serverades 06.00 och vi skulle rulla 07.00 nästan alla dagar.

Jag var redo för ytterligare en dag genom Tysklands alléer och på deras platta vägar, krigandes i den kraftiga motvinden. Efter bara en mil tog vi en liten bilfärja över floden Elbe istället för att få cykla en omväg (etapperna blev oftast längre än planerat nästan alla dagar ändå).

Jag vet att jag kämpade lite med hjärnan den här morgonen, jag ställde mig frågor jag aldrig hade ställt till mig själv tidigare och jag funderade verkligen på vad jag höll på med. Sen började jag tänka positivt igen. Jag hade pigga ben och kände mig till och med rätt stark den här dagen. Efter att vi hade tappat bort våra MCs längs vägen kom vi tillslut fram till ett finare hotell med god mat.

hamburghamburg

12 juli Barnstorf – Stadtlohn

Nu blev det varmt och motvinden förföljde oss. Det här var en sådan där jobbig dag igen, för jag kunde inte få tillräckligt med luft. Dessutom kom det några lättare backar, mot att ha haft det riktigt platt hittills. Jag har aldrig ont i rumpan, däremot åker jag på skav av cykelbyxornas sömmar ibland och dem kan ibland göra ont. Idag var en sådan dag. Men eftersom jag hade fullt fokus på att försöka få ner syre till lungorna försvann både vetskapen om att bakdelen var öm och vi var redan framme.

Tummen upp för maten och efterrätten. Men rummen var inte jättefina, vi bodde på ett hotell med stall på landsbygden. Jag fick en specialare här just eftersom jag dels redan mådde kasst och cyklarna skulle förvaras i stallet, vilket inte går eftersom jag är fruktansvärt allergisk mot hästar.

Sjukvårdsteamet hade full koll på mig (med flera). Dels för lungorna, dels för solkrämen och eftersom jag endast dricker vatten fick jag lite specialpåfyllning även där. Ibland lyssnade jag och löd, ibland fuskade jag – men vilken service. Viljan var det inget fel på, snarare “Clara, du får inte ha för stark vilja!”.

teamrynkebyteamrynkebyteamrynkeby

13 juli Stadtlohn – Genk

Benen mådde bra varannan dag och den andra dagen kändes dem tunga. Nu hade vi en lång dag framför oss. Även etapperna var varannan dag kring 15 mil och varannan över 20 mil. Vi åt frukost i Tyskland, lunch i Holland och middag i Belgien. Tre länder på samma dag och fortfarande rätt platt sträcka.

Idag blev det lite oroligt i klungan, jag tror vi alla började hitta sin roll och ett tag vet jag inte riktigt vad vi höll på med. Fokus! Sen kom regnet. Jag älskade regnet! Jag kände mig levande igen och jag kunde andas. Det var nog bara jag som nästan skrek “JA!” när regnet kom. Sen kunde jag cykla som bara den resten av dagen.

Fast med regnet kom även punkteringarna och om vi bara hade typ tre stycken på hela resan förra året åkte vi på upp emot sju stycken inom loppet av 45 minuter. Jag själv hade varit kissnödig ett bra tag och räknade ner tiden, men tiden försvann aldrig eftersom vi var tvungna att cykla långsamt och stanna hela tiden. De sista milen cyklades på cykelbanor och äntligen var vi framme i Genk – jag sprang in på toaletten. Nu bodde vi på ett lite större och flashigare hotell tillsammans med två norska team. Dagen försvann och det kändes inte alls som vi hade cyklat över 20 mil.

stadtlohn

14 juli Genk – Dinant

Idag var dagen som startade med regn och backar. Vi skulle ta oss upp för Mur de Huy vid lunchtid tillsammans med många andra team. Jag hade inte jättemånga förväntningar på veckan, det jag ville var att försöka cykla hela vägen och dessutom helst ta mig uppför Mur de Huy cyklandes efter att ha gått upp förra året. Så jag tog det i lugn takt från början och till slutet. Jag var uppe. Lyckan! Det var många i backen som hejade på alla, jag hade någon norsk cyklist som cyklade med mig hela vägen upp också och peppade. Fantastisk stämning var det!

Sen skulle vi cykla längs med floden till Dinant, längre söderut i Belgien. Vi stötte på vägarbete och omläggning även den här dagen. Omläggningen gick över ett berg, Mur de Monty som var mycket värre än Huy som vi hade klättrat uppför bara någon timma tidigare. Kroppen var inte förberedd på att det skulle vara ytterligare en backe, som dessutom var värre än den första att jag valde att traska uppför med cykeln. Fantastiskt ni som lyckades ta er cyklandes uppför hela! När vi var uppe skulle vi ta oss ner likt en lättare serpentin för att vara tillbaka på ordinarie rutt men bara någon kilometer längre bort. Den här dagen blev också längre än planerat. Vi anlände till Maison de Leffe – klosterhotellet i Dinant och fick en riktigt god trerätters innan jag somnade sött.

huyhuyhuyhuy

15 juli Dinant – Château-Thierry

Det var nu vi började komma in på kända vägar, även gårdagens städer bodde vi i 2015. Jag började få flashbacks, jag förstod inte riktigt att jag hade varit exakt här på samma ställe men ett år tidigare. Jag kände mig hemma, men samtidigt som om jag drömde. Morgonen var kall, runt 10°C, på gränsen till att man frös. Vi cyklade längs floden Maas. Dimman låg tung över vattnet och över bergen, det kändes som man var med i en Sagon om ringen-film. *Häftigt*.

Nu hade motvinden gett sig lite, men idag var en backig dag. Plötsligt kom vi in på vägar som rutten gick på förra året, det var den vackraste etappen och tänk att jag fick cykla den igen. Upp för en backe, ner i en by och så höll de på hela dagen. Jag kände igen mig. På något ställe försökte vi få tillbaka en kalv till hagen som den rymt ifrån och på något annat ställe fick vi väja för hundar på vägen. Vid lunch cyklade vi ikapp två holländare som också var påväg till Paris. Dem fick lunch av oss och sen cyklade dem med oss flera flera mil. Jag minns, jag kommer ihåg. Déjà vu!

Det blev varmare och varmare, jag fick mer problem med lungorna. Det lustiga var att det var nästan exakt samma rutt, nästan exakt samma väder fast ett år senare. Det jag hade lärt mig var att idag skulle jag inte bränna mig sådär hemskt som jag gjorde förra året. Jag fyllde på med solkräm, jag fick putthjälp i backarna och det enda jag försökte fokusera på var att få in syre till lungorna. Det är jobbigt när kroppen är riktigt pigg och benen starka men ändå går det inte ta i mer. Det var magiskt vackert! Sen anlände vi till det sämsta hotellet ever, dålig mat, små rum och inte speciellt fräscht. Men jag gör den här resan för att få cykla och för att samla in pengar till forskningen. Jag nöjer mig med att få mat och sovplats. I nattens sken bytte jag ut en veckas gamla klossar, för dem var redan utslitna.

dinantfrancefrance

france

16 juli Château-Thierry – Paris

Sista dagen var här. Vemodigt. Muskelfästet i knäna var lite trötta, men annars mådde jag bra. Jag längtade efter att vara framme, samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut. Men förra året var känslorna ännu starkare. Vi hade fått en fantastisk rutt in mot Paris i år, mycket plattare, mycket lättare och dessutom genom ett vackert landskap och coola vingårdar. Det var en häftig lördagsmorgon genom Frankrike.

Ju närmare vi kom desto fler vägar korsades. Mellan vår förstaklunga och andraklunga hade vi fått in två andra team. Vägarna packades med gula cyklister. Vi stannade för att äta lunch, en tidig lunch. Luften var tung, regnet hängde och man andades avgaser. Några målade flaggor på kinderna och hela teamet hade ett sorgband runt vänsterarmen för det hemska i Nice. Vi var redo för de sista milen in till huvudstaden. Längs med samma kanal som förra året myscyklade vi. Sen var vi framme vid samlingsplatsen där 1500 andra var samlade, vi skulle göra det här tillsammans. Team Rynkeby Jönköping startade upp en vulkan (likt Islands hejaklack) och vi fick med alla andra team. *Rysningar*. Mäktig känsla.

Paradcyklingen startade och vi var nummer 31 av 38. Det var 1,5 mil riktigt jobbig cykling – jobbigast på hela veckan faktiskt. Jag hade varit så glad över att slippa all smärta i diverse kroppsdelar, bland annat i händerna. Men efter den här timman gjorde händerna ondare än ondast (som för övrigt också var det enda jag brände) eftersom det inte går snabbt. Man måste vara på helspänn exakt hela tiden och ha ena benet urkopplat från pedalen hela sträckan. Nu var det hett. Dessutom var jag hungrig. Kunde vi inte vara framme? Jag tycker det är coolt att se den långa, gula ormen snirkla sig genom Paris gator, bland annat förbi Notre Dame, Obelisken och över Seine men att den höll på så länge blev bara jobbigt.

I målet fyllde jag på med energi, för jag hade inga anhöriga på plats i år. Nu var det bara att lyckas ta oss till hotellet på andra sidan Paris kvar. Vi cyklade på cykelbanor, det var rörigt, varmt och många var trötta. Vi stannade snabbt till vid Notre Dame innan vi hade bråttom till slutdestinationen eftersom finalmiddagen på Svenska klubben vid Louvren började 20.00. Det var fortfarande supervarmt, vi hade en sista middag med gänget och när ögonen inte orkade hålla sig öppna längre tog vi taxin tillbaka för att sova. Det var inte sent kan jag lova. Det var den bästa taxituren någonsin. Chauffören pratade med oss och det blev som en sightseeing genom Paris. Eiffeltornet lös i Frankrikes färger pga terrorn och vi fick reda på massa annan intressant fakta. Nu var det slut!

parisparisparis

17 juli Sista dagen

Jag fattade inte riktigt att det var slut på riktigt. Efter frukost och inpackning tog jag metron till Gare du Nord för jag skulle försöka lämna in min 25kg tunga packning (som jag hade på ryggen). I förhoppning om att se något av staden innan flyget hem gick. Jag var trött, jag var hungrig, det var 28°C, jag hade megatung packning och jag var på landets största tågstation med världens sämsta skyltning. Dessutom ville jag bara hem. Jag sprang runt i över en timma och hittade inte rätt och servicefolket på stationen skickade mig fel hela tiden. Tillslut gav jag upp, jag satte mig mitt på golvet för det fanns inte en bänk så långt ögat kunde nå på den där stationen, åt några chokladbitar jag hade över från veckan, grät några tårar och sedan samlade jag mig. Tålamodet var i botten. Jag hade gärna velat se Eiffeltornet, eller kanske något annat av staden men jag tog tåget till flygplatsen för flygplatser brukar man kunna lita på.

Jag satt stilla i flera timmar på Charles de Gaulle och bara tog det lugnt, sen blev flyget försenat för vi missade slot-tiden. I år valde jag att åka hem direkt, för jag minns inte jättemycket från förra årets semester i Paris. Jag var där fast ändå inte där, tankarna flög runt någon annanstans. I år var jag nöjd över att göra på det här sättet. Jag fick äntligen krama om mamma och pappa igen och hamburgaren på hemvägen från Arlanda var godast på länge.

På flyget försökte jag reflektera över veckan, för det hinner man inte riktigt med längs vägen. Det är för mycket intryck. Jag var glad och nöjd över att jag hade klarat det. Mest glad över att jag cyklade hela vägen från Gränna till Paris och för att jag tog mig uppför Mur de Huy. Jag blev också otroligt glad när jag fick höra vilken summa det lutar åt att sluta på (officiellt den 17 september).

Om du är mer intresserad av vad vi gjort i veckan går det att läsa mer på Team Rynkeby Jönköpings blogg.

charlesdegaulle

Tio dagar försvann i rasande fart. Äventyret för 2016 är över, eller själva projektåret är inte slut riktigt än. Men jag tänker trycka på paus ett tag, för jag har lagt ner många timmar under hela året. Nu är rätta tiden att kunna ta det lite lugnare. Vilket år!

Utan att jämföra 2015 med 2016 för mycket eftersom det blir två helt olika upplevelser beroende på olika faktorer: rutten, vädret, teamet, människorna, rutinerna, hälsan etc. Jag var mycket mer tränad inför i år och jag visste vad jag hade framför mig, dock satte lungorna stopp flera dagar. Det finns både nackdelar och fördelar med allt. Men får jag bara välja en av resorna väljer jag förra året, för första gången är ändå första gången!

paris

Nu rullar jag mot Paris

Drömmar

Nu rullar jag mot Paris för en andra gång med Team Rynkeby. Just idag är det ett år sen (helt galet) jag var framme i närheten av Eiffeltornet och hade en flera kilometer lång gul klunga bakom mig med cyklister. Jag själv var helt sönderbränd, hade jätteont i händerna och kände mig alldeles glad. Lyckan och tomheten växlade om vartannat. Jag ville inte att det skulle ta slut. När jag startade i Lund en vecka tidigare var jag alldeles spänd av förväntan och nervös, jag var helt säker på att det var då det gällde. Once in a lifetime. När jag kom till Paris fredagen den 10 juli 2015 visste jag att den upplevelsen jag hade varit med om i en veckas tid, den var jag tvungen att göra om.

Förra året var jag med för utmaningens skull, i år är jag med för barnens skull. Jag vill få den mest fantastiska upplevelsen man kan vara med om, samtidigt som det gör gott för andra och förhoppningsvis har man kommit så långt i forskningen om några år att alla överlever cancermonstret.

I år är jag mer redo än någonsin känns det som. Jag har cyklat 313 mil, känner mig starkare än starkast och är inte orolig överhuvudtaget. Jag vet att det kommer bli jobbigt, jag kommer med säkerhet ha ont någonstans men jag klarade det förra året. I år är jag betydligt mer tränad – både cykeltränad och i bagaget 2016 har jag över 320 träningstimmar.

Jag vill att vi får ett perfekt cykelväder, sådär svenskt lagom. Jag vill inte ha värmebölja eller kyla. Jag vill inte ha stekande sol hela dagarna och jag vill inte ha regn hela tiden. Jag har laddat med massvis av solkräm, det lärde jag mig förra året att det behövs.

Jag har egentligen inga förväntningar på veckan. Jag vill bara ha roligt, jag vill få uppleva cykellycka som jag älskar så mycket. Jag vill känna gemenskap tillsammans med det bästa teamet. Jag kommer inte jämföra mot 2015, för det är egentligen helt två olika saker med olika förutsättningar.

I år ska jag ta mig upp för Mur de Huy cyklandes, det är det enda jag har bestämt. Dessutom vill jag helst cykla alla etapper. Jag kommer dessutom starta redan idag och cykla hemifrån Gränna.

Jag cyklar Gränna – Paris på nio cykeldagar. En sträcka på kanske 136 mil. Det här kommer bli häftigt och roligt. Jag älskar att cykla!

Jag har haft semester i veckan och trodde jag skulle bli otroligt rastlös, att bara vänta på att det ska börja. Men jag har taggat ner och fått väldigt mycket gjort, så en vecka ledigt var nog välbehövligt.

Nu ska jag gå in i min lilla bubbla och cykla till Borås. Jag kommer nog inte blogga förrän jag är i Sverige igen om tio dagar (Twitter och Instagram kommer nog användas mer). Under tiden kan ni följa min och teamets resa på teamets blogg, Facebook, Instagram eller livetracking.

motparis2motparis3motparis