Varje torsdagskväll åker jag till Friskis & Svettis för att köra vinterspinning med Team Öster Cykel. Jag vet inte riktigt hur jag fick nys om det i höstas, men jag fastnade för det direkt. Jag tänkte att det kunde vara en bra sporre till att i alla fall få till ett kvalitativt spinningpass i veckan. För har jag något inbokat, då ställer jag inte in! Så fick det bli och igår var det den trettonde veckan på raken som jag har spinnat med dem.

Det passet är verkligen en höjdare, hur kan spinning vara så roligt? Hur kan det vara så fruktansvärt jobbigt? Rekordet sattes förra torsdagen, det var det vidrigaste spinningpasset jag någonsin kört. Då kanske jag inte har kört jättemycket spinning i mina dagar, för jag tycker det är otroligt långtråkigt att sitta stilla på samma ställe. Men den här vintern har det blivit många timmar i sadeln. Jag har utvecklats i både styrka, kondition och teknik. Min mentala inställning har också förändrats enormt.

Inför Vätternrundan 2014 hade jag inte tillgång till någon cykel, då satt jag på gymcykeln i en timma ungefär sexton gånger under några veckor. Det var det tråkigaste jag hade gjort, men jag var alltid lika stolt efter varje timma. Pannbensträning!

Idag tycker jag spinningpassen som är en timma är på gränsen till för korta, lunchspinningen på endast 45 minuter inklusive nedvarvning är på tok för korta. Men då har jag fått öka intensiteten istället, för jag vill känna att jag har tränat efteråt.

Tillbaka till vinterspinningen på torsdagskvällarna. Fram tills nu har vi fokuserat på styrka, med låg kadens. Det har passat mig perfekt, för jag gillar tungt och långsamt. Men igår bytte vi fokus och nu är det intervaller med tempo inför cykelsäsongen. Verkligen utanför min komfortzon. Vi har dock inte varit speciellt många tjejer på passet och till en början kände jag ingen, nu har jag lite mer koll på några i alla fall.

Jag går på spinning flera gånger i veckan och jag väljer helst dem instruktörerna som själva är cyklister, för då blir det cykelträning istället för löpträning som det oftast kan bli på dem ”vanliga” spinningpassen.

Jag kör alltid i cykelbyxor och alltid med spinningskor. Jag förstår inte riktigt dem som inte gör det, fast jag var en av dem (som cyklade i långa tights och träningsskor) bara för ett år sedan – innan jag hade hittat den där otroligt fantastiska cykellyckan.

För övrigt älskar jag Friskis nya spinnsal. Man får en otrolig energi och varje pass är riktigt roligt! Oftast kör jag lunchpassen för det passar mitt schema, då brukar jag äta hos Lisa & Erik efteråt. Men på torsdagarna åker jag direkt hem för att äta middag klockan 22 på kvällen och sedan direkt ner i sängen.

Simning har varit en del av mig i hela mitt liv skulle jag säga. Jag simmade när jag var yngre, jag slutade 2007 och då började jag istället jobba med simning, simskolor och vattensport. Jag kan dock inte riktigt säga att jag underhöll min egen simträning dem första åren när jag hade slutat. Men sen började jag sakna vattnet, trots att jag jobbade med det och då började jag träna konstsim istället. Det var en spännande sysselsättning för jag är så långt ifrån smink, dans, smidighet etc som man kan komma.

Jag fick upp ögonen för Vansbrosimningen inför klassikern och då samtidigt öppet vatten-simning. Det var ju hur kul som helst, istället för att mala längder i en 25a. Jag simmade i Vansbro två år på raken och då med utan någon vidare planerad träning inför. Jag hoppade i Dalälven och simmade på grundträning. Och det var så roligt!

Någon planerad simträning fick jag inte till förrän då jag bodde i Oxford och simmade med deras mastersgrupp varje måndagskväll – det var höjdpunkten i veckan. När jag senare flyttade till Riga hade jag tänkt hålla igång simningen, men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig trots att jag bodde granne med simhallen. Den våren simmade jag kanske två gånger.

Sen gick det ett helt år utan att jag hoppade i bassängen för att simma, jag tyckte det räckte med att jag jobbade i vattnet trettio timmar i veckan istället. Men i höstas tog jag upp simträningen igen. Sedan dess har jag i genomsnitt simmat två pass i veckan och jag har återigen funnit glädjen i simning.

Jag tycker det är så otroligt roligt. Jag följer pass och det ger mig extra glädje för annars är jag bara den som maler på längd efter längd – vilket är sjukt långtråkigt. Dessutom har jag utökat mitt förråd med utrustning. Det gör allt lite roligare också.

Bara av att hålla igång simningen har gjort att jag har utvecklats enormt. Jag är nästan lika snabb idag som när jag slutade simma för nio år sedan och jag känner mig otroligt stark. Tekniken tror jag inte är några större problem med heller. Nu vill jag bara hålla igång och få till min simträning. Förhoppningsvis så att jag kan utvecklas ännu mer, orka mer och bli snabbare.

Men att simma utomhus är fortfarande mycket roligare än att simma i bassängen!

Att träna mycket och hårt är fantastiskt för kroppen om man ger den återhämtning. Att stressa lite då och då är helt okey så länge man ger sig själv återhämtning. Att jobba hårt och mycket kan också vara roligt ibland, men man måste även planera in återhämtning. För kroppen klarar inte allt i all evighet. Idag pratar jag om återhämtning och min form av det.

Tidigare har det inte varit behövligt att planera in vilodagar från träningen, för jag har inte lyckats komma upp i den intensiteten och kontinuiteten att kroppen har tagit stryk av att träna i den utsträckningen jag har tränat. Då har det snarare varit att jag har planerat in mina träningsdagar, för att dem ska bli av. Nu är det lite annorlunda. Jag lägger in en vilodag lite då och då, för att låta kroppen komma tillbaka starkare. Men det betyder inte att jag lägger mig på soffan hela dagen. Jag har ett aktivt jobb och en sprallig kropp. Jag kan gärna gå någon promenad, men det ska inte vara så hög intensitet att jag blir direkt svettig.

Det jag har jobbat hårdast med dem senaste månaderna är återhämtning från all stress. Jag har kört på och kört på, sen sa kroppen sitt. Jag kämpar med det fortfarande, men jag har blivit betydligt bättre på att planera in aktiviteter så att jag slipper stressa (tidsoptimist javisst!), dessutom tillåter jag mig själv att strunta i vissa saker, att säga nej. Jag låter också mig själv att ta det lugnt, att våga sänka tempot och att stänga av. Jag planerar in avslappnade stunder för att komma i balans – som i lördags när vi hade en lugn filmkväll hemma. Det har varit riktigt svårt och jobbigt, för jag älskar när det är full rulle och jag blir sjukt rastlös när jag måste ta det lugnt, eller att jag inte har något att göra. Jag har bara insett att jag måste få med det i mitt liv, för det är vad kroppen älskar. Att få vila från tempot och stressen.

Jag tror dock inte på att planera in en vilodag från något på en viss dag, utan istället lyssna på kroppen. Börjar kroppen känna sig svag, trött och lite sliten det är då man ska vila. Kroppen är otroligt duktig på att säga ifrån, lyssna på signalerna. Ta gärna en extradag än att köra på i veckor i sträck.

Sen är det otroligt viktigt att låta kroppen vila på natten, sov dem timmarna du behöver. I helgen har jag lagt mig tidigt och sovit både länge samt gott om natten. Det är på natten kroppen vilar på riktigt. Och kom ihåg att kroppen inte känner av skillnaden på positiv och negativ stress.

När jag vilar från träningen lägger jag gärna in en promenad, eller annan aktivitet jag annars inte hinner med, eller så jobbar jag mer. När jag ska vila huvudet och vila från all stress då är det bästa som finns att gå ut i den friska luften (gärna med kameran i handen). Alla knutar knyts upp och tankarna blir genast otroligt klara. Andas! Andas! Andas!

Socialt umgänge i fysiskt form, alltså att träffa vänner, gå på kalas eller liknande har varit otroligt stressande och jobbigt för mig tidigare. Jag har haft så svårt för det. Men det senaste året har jag utsatt mig själv lite mer för det, jag har vågat och på så sätt är det inte lika kämpigt längre. Jag behöver fortfarande vila en stund efter en sådan aktivitet, men oftast får jag fantastisk energi från det. Jag har skrivit om det tidigare. Nu lägger jag gärna in en social aktivitet i mitt schema, för jag får en otroligt energiboost av det.

Sen kommer vi till sociala medier. Jag har alltid varit den som vill ha koll på allt och alla. Jag har konton på väldigt många olika ställen och jag har varit en del aktiv i dem också. Nu har jag insett att det har varit en faktor som har ökat stressen. Så jag avföljer, jag plockar bort appar, jag har stängt av alla notiser för jag vill själv välja när jag ska vara aktiv. Jag är inte lika beroende av min mobil längre, heller inte min dator. Jag har sänkt kraven här på bloggen, för jag behöver tiden till annat – till återhämtning. Jag lägger ifrån mig mobilen, stänger av datorn och sen hittar jag på andra aktiviter istället. Och det känner jag att jag behöver. Pressen har släppt!

Idag har jag en vilodag från träningen, ikväll har jag planerat in vila från stressen och under dagen ska jag jobba mycket. När vi pratar om jobb, är det det svåraste att stänga av – för det finns så mycket att göra och jag kan ta med en del av det hem. Men jag har blivit bättre på det och jag försöker lägga in några timmar per dygn då jag inte tänker på jobbet. Dessutom försöker jag säga nej, jag försöker prioritera ner det. Det tycker jag har fungerat bra 2016, men då har jag ändå legat på övertid och det känns helt OK.

När jag själv läser det här inlägget inser jag hur mycket min livsstil har förändrats den senaste månaden. Jag gillar verkligen hur min vardag och hur min helg ser ut nu. Vad det är jag prioriterar och vad jag tar mig tid till. Rastlösheten är det skönaste men jobbigaste jag kan känna, då vet jag att kroppen och knoppen är i viloläge. Jag måste bara acceptera! Lugn är viktigt och så som december men framförallt januari har varit vill jag att kommande månader även ska bli, det ska jag se till. Återhämtning är viktigt!

Vad återhämtar du dig i från och hur?

Jag hade egentligen kunnat skriva om så mycket i den här kategorin, alltså om prestationer som jag är stolt över. Jag har gjort en hel del lopp dem senaste åren, både lite större och mindre. På skidor, springandes, på cykeln eller i vattnet. Jag försöker alltid hitta det positiva i det jag gör och på så sätt finns det alltid något moment jag är stolt över. Men allt det har jag redan skrivit om och finns att hitta i kategorin racereports, där jag har skrivit om alla mina lopp. Det som sticker ut är en svensk klassiker och Paris-resan på cykel.

Något jag en dag vill känna mig stolt över är att springa ett marathon som Emma har som mål. Ett lopp jag dock aldrig kommer ställa upp i är det Annika är mest stolt över.

Men just idag känner jag mig stolt över hur jag har fått in träningen i vardagen under dem senaste månaderna. I september skaffade jag mig en coach för att planera min träning bättre, i början var det otroligt jobbigt att ha det så strikt. Att under en vecka få in alla de passen som var planerade, jag som alltid tidigare hade tränat på känsla och liksom tagit allt som det kom. Många av passen ”råkade” inte bli av, andra prioriterade jag bort i stressen och jag sköt på allt. Många veckor blev inte så som dem var planerade från början. Men så en dag vände tankesättet (tror det var i november), jag verkligen försökte. Jag försökte få in alla passen i min vardag.

Hela december gick bra tycker jag! Hela januari har också gått bra hittills. Jag är mest nöjd över de två distanspassen som var planerade till julveckan. 5500 meter simning och 2h spinning. Innan dess var jag nöjd över 0m jag stod ut 1h på spinningcykeln (som för övrig var det enda jag tränade inför Vätternrundan 2014). Sedan julveckan har det gått otroligt bra. För idag är 1h spinning nästan för kort för min smak.

Jag har under flera veckors tid planerat in när i veckan jag ska göra vilket pass. Varje söndagskväll sätter jag mig med kalendern för kommande vecka, träningsplaneringen och dessutom Friskis schema. Jag planerar in vad jag ska göra när. I flera månader blev inte veckan så som jag planerade på söndagen. Men det har den blivit (på ett ungefär) under 2016.

Jag är otroligt stolt och nöjd över att jag har lyckats. För just att få till träningen i vardagen har alltid varit svårt för mig, det har varit ett stort steg att ta. Speciellt om passen gärna ska ha en baktanke och inte enbart göras för att jag känner för det då (då finns det grispass som inte är så roliga). Träningen har de senaste åren alltid funnits med i min livsstil men har inte varit det roligaste jag har gjort och väldigt många gånger har jag fått tvinga mig själv till att göra något, just för att det är bra för kroppen.

Jag är stolt över att jag idag prioriterar träningen före något annat. Jag längtar efter att få träna! Det gör också att jag ser på träningen på ett annat sätt. Dessutom är det mycket lättare att hitta motivation, svårare att skippa något pass som ofta blir fler tillslut. Eller att jag hoppar över något bara för det är något som stoppar mig. Jag vill att 2016 ska bli ett aktivt år och jag vill så gärna prestera på Ironman i augusti.

Ja ni läste rätt – rastlösheten sprider sig något sjukt genom kroppen just nu. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, för trots att det är skönt att känna av rastlösheten igen efter väldigt många månaders frånvaro där stressen har härjat löst är det väldigt jobbigt att vara där jag är nu tycker jag. Det har nog lite med att jag fortfarande inte är fullt återhämtad efter all stress. Kroppen eller hjärnan vill inte gå vidare, jag finner ingen motivation till att starta igång något nytt för att hålla mig sysselsatt. Det är som om kroppen säger nej till att besvara rastlösheten för att inte samla på mig mer uppgifter, mer hobbyn och mer faktorer som så småningom kan vara orsaken till att stressen är tillbaka.

Jag jobbar hårt med att inte stressa flera gånger i veckan och råkar jag hamna ”där” igen påminner jag mig själv direkt, genom att säga stopp och genom att ge mig själv återhämtning. Ta den här veckan som ett exempel, jag har haft vissa stunder på dagen då jag har varit stressad, men alltid gett mig några minuter efteråt för att reflektera över vad som gick ”fel” den gången och för att greppa lugnet igen. Det har fungerat alldeles utmärkt, men jag har en hel del att jobba vidare med framöver.

Idag är det lördag och ikväll har jag varit rastlös, men samtidigt haft en inre stress på något konstigt sätt (jag stressar vidare för att jag vill till ”sen”, men vad finns där?). Jag är inte pepp på att kolla på film, inte pepp på att läsa en bok, inte läsa bloggar, inte på att blogga, inte kolla sociala medier och listan kan göras ännu längre. Dessutom är jag ”ikapp” med allt och typ alla mina listor ekar tomma. Det jag däremot längtar efter är att få röra på mig, att få träna och att få jobba. Det här är jag lördag kväll efter att jag redan har jobbat hela förmiddagen och efter någon timma styrketräning i gymmet, som Julia tyckte jag skulle följa med till. Det är helt galet!

Då har jag redan jobbat över femtio timmar från i måndags och dessutom tränat sju timmar, i morgon har jag planerat in någon timmas jobb och lite träning på kvällen just för det var en sådan härlig söndag förra veckan – jag vill uppleva det igen!

Alltid när jag får den här känslan i kroppen blir jag anti allting, dessutom dyker väldigt stora tankar upp i huvudet. Typ existensiella tankar och funderingar. Min hjärna tänker i flera banor för att komma på en lösning och oftast är svaret en förändring. Jag har svårt för att stanna i rastlösheten, det är alldeles för jobbigt och det kryper i hela kroppen.

Den här veckan har varit den underbaraste och då har jag inte gjort något speciellt, inte ens gett vardagen lite guldkant (förutom kl 07.00 i morse när vi åt frukost på Scandic innan jobbet). Den har bara varit helt underbar. Hela januari har varit lugn på sitt sätt och jag är otroligt nöjd över att jag redan dag 16 är fruktansvärt rastlös, att jag inte vet vad jag ska göra. Känslan just nu är så otroligt lustig!

Såhär vid juletider är det mycket fokus på maten. Eller så är det i alla fall hemma hos oss och dessutom räcker det inte med julmaten och nyårsfesten, vi har tre kalas som ska klämmas in i dagarna också. Jag tycker man äter och äter vid årskiftet, i år var jag trött på att känna mig proppmätt hela tiden att vi testade lite nytt. Som till exempel när jag valde att inte ha något kalas hemma, på min födelsedag.

Hjärnan har fått vila från maten och magen har fått vila också. Jag har för första gången i typ hela mitt liv känt mig mätt och belåten efter en lagom portion (hur det gick till är ännu oklart). Jag vet inte vad som har hänt för utan att jag har tänkt på det har jag ätit mindre, för att jag har tyckt att det har räckt. Innan har jag alltid ätit för att det har varit gott och därmed inte haft någon gräns (tills det tar slut), vilket för mig har varit jobbigt och tillslut mår man bara illa (fast det har inte stoppat mig).

Nu mår jag fantastiskt, jag känner mig otroligt nöjd med maten och rutinerna. Jag tänker inte MAT hela tiden och dessutom har jag ändå ätit choklad varje dag. Suget till allt har minskat och det har kommit automatiskt, utan att jag ens har försökt ändra på det. Vilket jag aktivt har försökt ändra på flera gånger i mitt liv tidigare, men alltid hamnat tillbaka på ruta ett.

Sen kommer vi till maten kombinerat med träning. Så fort jag tränar blir jag betydligt mer hungrig och det ställde till det lite förra året när jag cyklade mycket, för kroppen skrek efter dem största portionerna. Trots att jag tränade mycket, åt jag desto mer. Men eftersom jag lätt och snabbt går upp i vikt (som jag har kämpat med min vikt!) försöker jag hålla mig till tre mål om dagen (dock har jag inte sagt något om hur stora portionerna är). Frukost, lunch och middag samt något mellanmål vissa dagar – läs mer om hur jag ser på mellanmål. Jag försöker även planera in min träning så att den ligger i anslutning till mina ordinarie måltider, oftast innan. Det gör att jag kan äta min middag samtidigt som det fyller kroppen med energi efter träningen (och såklart för att bygga upp kroppen), utan att ge kroppen ett för stort överskott längs dagens gång.

Under självaste träningen försöker jag att inte fylla på med extra energi, om det inte är ett jättelångt pass på flera timmar. Jag dricker alltid vatten. Om det har gått väldigt lång tid sedan senaste stora måltiden brukar jag stoppa i mig en banan eller lite yoghurt innan. Efteråt blir det nästan alltid frukost, lunch eller middag och helst inom 1-1,5h. Ibland kan det bli tvärtom och då är det viktigt att inte äta för mycket för min del, speciellt inte vid löpning då det helst ska ha gått minst två timmar sedan senaste måltiden för att magen ska må bra (det här är mitt största problem med löpning, att just planera in passen lagom i tid till måltiderna). Att cykla på full mage har jag inga problem med.

Jag äter dessutom ungefär allt (förutom det jag inte tycker om), men försöker hålla det till en lagom mängd. Dock tänker jag på att inte vräka i mig gluten, kolhydrater och socker (för magen mår så mycket bättre då). Jag älskar verkligen hemlagad mat (väljer hemlagat framför restaurang alla dagar i veckan). Dessutom vill jag gärna att både lunchen och middagen ska vara lagad (alltså inte frukostmat).

Jag har alltid haft en komplicerad relation till mat, för jag älskar verkligen mat. Jag har alltid ätit upp allt som funnits på tallriken, inte stannat när jag faktiskt har varit mätt. Nu dem senaste veckorna har det hänt något och jag vet inte vad som är orsaken, men vad gör det egentligen? – för jag älskar så som det är nu. Jag har behövt lämna mat på tallriken för att det verkligen inte går ner mer, jag har nöjt mig med en portion och vissa saker är inte ens lockande. Jag tror inte på förbud, däremot äter jag absolut ingenting som inte passar mig i smaken för det är waste of Kcal!

Nu hoppas jag att den här sunda relationen till min mathållning som jag har haft under december fortsätter, för jag älskar det.

Hur tänker du kring mat? och mat i samband med träning?

Ikväll var det 75 årskalas med hummer och hallontårta.

Hur går det med foten? Jag har haft ont i min vänstra fot från och till ungefär hela hösten. Det hela började efter att vi vandrade 4,5 mil en söndag i augusti. Då trodde jag att jag hade stukat foten, sen gick det inte över och jag gick till sjukgymnasten som sa att det var en stressfraktur i mellanfoten och det enda att göra var att vila. Efter sex-åtta veckor när det inte hade gått över, smärtan alltså, kontaktade jag läkaren för att få ytterligare en rådgivning. Hon insisterade på att det var en stressfraktur jag hade också, men för att vara säkra röntgade jag foten.

Plåtarna visade inget tecken på skelettskada. Phu, tänkte jag. Fast ändå inte, för än var det ett olöst fall. Jag fick ingen tid hos ortopeden för jag var tvungen att vila några veckor till. Självklart lyssnade jag inte. Jag körde på ändå, fast jag valde aktiviteter som inte belastade foten så mycket. Alltså sa jag hejdå till löpningen.

Det hela gick väldigt mycket bättre, jag hade inte ont i vardagen längre. Men vissa dagar kunde jag känna av en dov smärta efter tuffare ansträngning. Sen tog jag mig an löpningen igen, lite lugnt. Eller lugnt kanske det var första och andra passet för sen sprang jag till Tranås. Då hade jag bestämt mig för att jag inte fortsätter om jag får ont i foten. Men jag klarade dem 3,8 milen utan någon smärta alls i fötterna (smärta hade jag, fast inte i foten).

Dagarna efteråt fick jag oroligt ont i högerfoten istället, just exakt på samma ställe som jag under den senare delen av hösten hade haft ont i vänsterfoten. Det kan inte vara något jag har gjort, det måste vara något jag gör. Alltså är det något fel på mitt löpsteg eller skorna. Jag skulle kunna tänka mig att det är vikten också, alltså belastningen fötterna får vid varje trampnedsättning.

Sen åkte jag till London, till en början hade jag väldigt ont i foten. Men efter någon promenad där upptäckte jag att det bara blev bättre av motion. Ju mer jag gick, ju mindre ont fick jag. Dock vaknade jag alltid på morgonen med en otrolig smärta och stelhet i foten. Det tog många minuter innan det ens gick att gå på foten. Men jag kämpade på och på kvällarna hade jag inte längre ont i foten (visst att dem var trötta eftersom vi gick långt hela veckan). Tillsammans med den här smärtan i höger kände jag fortfarande av lite i vänster, men det var inte alls det jag tänkte på längre.

På måndagen innan jul åkte jag till idrottsskadeakuten som Medic Rehab har varje måndag. Jag måste få veta vad det är! Och jag kan konstatera att jag skulle gått dit från första början i augusti och inte nu fyra månader senare. För sjukgymnasten/naprapaten där visste exakt vad det var och troligtvis vad det berodde på. Något jag egentligen hade listat ut själv också, längs hösten. Nu fick jag det bekräftat.

Det gick snabbt, smidigt och enkelt, coolt var det också för han gjorde ett ultraljud på fötterna för att se på insidan. Senorna Peroneus brevis i båda fötterna är inflammerade, vid det här tillfället var det kraftigast i högerfoten. Men nu en vecka senare känns det som högerfoten har lagt sig (och blivit normal) och det känns mer i vänsterfoten igen. Dock är det en väldigt dov smärta, som jag inte känner av i vardagen.

Jag vill börja springa igen, jag längtar efter att få komma ut och gå. Nästa vecka ska jag till ortopedingenjören Team Olmed för att få ett par bra sulor som ska hjälpa mina fötter vid belastning. Sen hoppas jag på att slippa smärtan. Om det krävs att jag skaffar mig ett par andra skor gör jag gärna det, även om det krävs något annat så är jag villig att förändra. Om det inte blir bättre ska jag påbörja en stötvågsbehandling.

Det har alltså aldrig varit en stressfraktur utan en inflammerad sena hela hösten. Den här resan från sjukgymnast, till läkare, till röntgen, till sjukgymnast, till ortopedingenjören tycker jag är lite för lik min förra resa med benhinnorna. Jag har i alla fall lärt mig att nästa gång något sådant här händer ska jag gå till Medic Rehab direkt, för dem är bäst alla gånger!

Jag är intresserad av teknik, jag är intresserad över nyheter och jag är intresserad av träning. Det kombinerat blir en del av något riktigt roligt, enligt mig. Här kommer två verktyg jag tycker du ska överväga att skaffa dig (om du inte redan har det vill säga).

Garmin forerunner 920xt
En pulsklocka är det bästa jag har gjort för min träning. Jag har länge haft flera olika gps-klockor eller liknande, alternativt använd en app i mobilen. Men i slutet av sommaren skaffade jag mig en pulsklocka, som har otroligt många funktioner. Att klockan ska ha många funktioner behöver inte vara nödvändigt, men att ha ett tillhörande pulsband det är det viktigaste. Träningen har blivit så mycket enklare att analysera med hjälp av att ha koll på min puls.

Jag har inte alls varit intresserad över att träna efter puls tidigare, men i höst blev det aktuellt. Med det kan jag genast få svar på varför vissa pass blir så otroligt jobbiga, eller varför jag inte ser någon utveckling etc. Jag har mer koll på träningskvaliteten nu. Men pulsklockan får inte ersätta dem passen som jag kör bara på känsla.

Just Garmin forerunner 920xt är den bästa klockan jag någonsin haft och jag är otroligt nöjd med det köpet. I början testade jag att ha den på mig när jag simmade (egentligen ska man inte ha klocka på sig när man simmar, ”simregler”) för att se hur exakt den var, eller för att analysera min simteknik. Numera använder jag den vid promenader, löpning, cykling och spinning mest.

Träningsdagbok på jogg.se
Jag har sedan 2012 fört träningsdagbok på jogg.se. Så hela min träning senare delen av mitt liv, eller i alla fall dem senaste fyra åren finns där (dem åren jag har tillägnat åt min hälsa och träning). En träningsdagbok är något som har peppat mig och gett mig motivation flera gånger om, samtidigt som jag kan jämföra från år till år. Hitta tider, distanser, tävlingar eller annat. Just på jogg.se har dem andra spännande funktioner också, men jag använder mest just träningsdagboken för att dokumentera min träning i form av datum, typ, tid och sträcka. Det finns flera olika sajter man kan välja på, men jag har fastnat för den här och jag tycker absolut det ska finnas online, för att alltid få tag i det och ha det sparat.

→ Men ett par bra löparskor är ett viktigt verktyg till härligare löpning.
→ Eller att lyssna på något underhållande på mobilen när jag har blivit instängd i mina tankar för länge.
→ Under hösten har jag funderat på att skaffa mig en trainer för att hålla igång cyklingen under vintern.

En riktig Déjà vu helt enkelt. Idag när klockan ringde strax efter 06 och med lika många timmars sömn, vaknade jag med en oense känsla i kroppen. Jag visste vad jag hade framför mig, jag visste vad jag skulle göra och jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag skulle försöka förflytta stafettpinnen hemifrån till Tranås för att Pinnen ska kunna nå Linköping nästa lördag. Jag syftar på Pinnen som startade i Helsingborg för snart en månad sedan och som har tagit sig ända till Gränna. Men där blev den fast. (Helsingborg marathon är initiativtagare för projekten, andra året i rad).

Jag ville gärna springa med pinnen i år igen, men jag visste inte om jag orkade ta den lika långt, heller inte om jag orkade lägga samma engagemang med att hitta nästa person som kan springa med den från Tranås. Därför valde jag att inte nappa på att den kom till Gränna förra helgen. Men eftersom ingen annan tog tag i att försöka få den mer norr ut, planerade jag om – både i mitt tidsschema och i mina tankar. Den kan inte stanna här!

Eftersom jag skulle jobba i eftermiddags var jag tvungen att vara klar innan dess och eftersom jag inte visste hur mycket hjälp jag skulle få av pappa (eftersom han jobbade i natt) bestämde jag mig igår för att vakna tidigt och försöka komma ut vid 07. Bra beslut tyckte jag igår…

I natt sov jag på lite spänn för jag visste att jag var tvungen att ta mig an utmaningen när klockan ringde. Väl när det blev fredag funderade jag på att kasta in handduken, jag kände inte alls för det och jag ville helst sova ännu mer. Men den känslan har jag alltid på morgonen samtidigt som något större ska ske. Jag åt frukost och sen begav jag mig. Mot Tranås.

Det största problemet jag stötte på var mörkret, jag var tvungen att hitta på något sätt att synas i trafiken på dem större vägarna. För det blev inte ljust förrän efter två timmar när det var soluppgång. Ett annat problem jag hade i början var att jag kollade klockan hela tiden, i hopp om att jag hade kommit längre än jag hade. Jag gick mycket, jag sprang en del. Jag hade inget tidsmål, bara att Pinnen skulle vara framme i Tranås vid lunchtid (för att hinna till jobbet).

När jag hade glömt bort att kolla på klockan hela tiden och accepterat verkligheten, då fann jag äntligen glädjen och lyckan över att jag gjorde det. Jag älskar ju att göra galna utmaningar och äventyr utöver det vanliga.

Förra året var jag också med i stafetten, men då gick den mellan Helsingborg och Uppsala. För mig: samma väg, samma väder, samma Pinne, en månad senare, lite nyare kläder och skor osv. Det var som jag såg en film spelas upp framför mig om hur det skulle gå tillväga hela tiden. Jag kände ju igen mig fullkomligt.

Allt gick väldigt bra, fram till halvmara-distansen. Då blev det jobbigt både fysiskt och mentalt. Jag behövde gå på toa, jag blev hungrig, törstig, jag började frysa, mobilen dog (av någon konstig anledning) så jag kunde inte lyssna på poddar längre, jag kunde heller inte få tag i pappa som skulle avlösa mig den sista biten, jag började få krämpor, jag började få ont, jag fick ont i ryggen och blev stel, benen började bli stumma, det började bli mentalt jobbigt också för jag visste inte vart slutet var. Är det pappa? – tänkte jag om varje bil som körde om mig dem sista timmarna.

Några rådjur såg jag och sen försökte jag tänka positivt. Jag kom närmare Tranås, jag var snart framme. Pappa hade jag inte sett röken av, hur länge sover han just idag när jag behöver honom? Eh, nu kan jag lika gärna gå/springa hela vägen fram. Trots att jag var rätt så rejält trött. Jag visste inte om jag skulle gå eller springa, båda gjorde lika ont.

Till Tranås kom jag – helt by myself! Jag kan numera säga att jag har gå/sprungit från Gränna till Tranås, likt sist när jag vandrade mellan Huskvarna och Gränna. Lite same same… Fast idag tog det ”bara” 6 timmar (och foten verkade vara på min sida). Jag lämnade in Pinnen på Coop Extra (så om du vill springa och är i närheten finns den där tills någon hämtar den). Jag handlade mig lite lunch och energipåfyllning, för jag hade ju inte ätit sedan 06.30. Sen gick jag till Preem för att låna telefon och ringa till pappa. Som tur var hade han bara någon minut kvar tills dit jag befann mig, så att jag snabbt kunde få hoppa in i en varm bil och åka hem för att jobba hela eftermiddagen.

Jag är stolt, nöjd och riktigt glad. Trött är jag också. Det blev 46 000 steg idag under mitt äventyr och 2 mil längre än förra årets insats (totalt 3,8 mil). Det trodde jag inte när jag startade i morse, för då hade jag ställt in mig på en ungefär lika lång sträcka som förra gången. Jag är lite stel i benen nu några timmar senare, men annars är jag bara lycklig. Jag hade ju trots allt spinningintervallerna från igår kväll kvar i benen också. Det var tur att eftermiddagens spöregn kom just under eftermiddagen.

Det här var min insats till årets Musikhjälp och det var nog Team Rynkeby Jönköpings sista insats på sträckan från Skåne till Östergötland – för mina teamvänner i Borås sprang med Pinnen också.

Jag bad om tips till att minska stressen för att hitta tillbaka till mig själv för ett tag sedan. Jag tog verkligen symptomen som kom i kroppen allvarligt och jag insåg att jag var tvungen att hitta en hållbar stresshantering för att inte gå in i väggen. För det kändes det som ett tag, att jag skulle bli helt utslagen. Många sa då att jag skulle sluta jämföra mig med andra. Jag har tänkt lite på det där och visst att jag älskar att få inspiration från andra, så är jag nog ändå inte den som jämför mig med andra. Jag går alltid min egen väg tillslut och jag gör bara sådana saker som känns bra i magen, som jag verkligen vill göra. Inte för att någon annan vill göra det.

Jag vet att det kan vara lätt att följa flera olika personer i diverse medier, samla ihop dem till en person och sedan själv sträva efter just det livet. Det man då inte tänker på är att det är flera personers liv, ”perfekta liv” som ska ihop till ett liv, ditt liv. Det är också baserat på det man får se i sociala medier, eller hör från dem på annat sätt. Alla väljer ju helt vad man vill visa utåt och det är garanterat inte alla sidor – framsidor eller baksidor. Sluta upp att jämföra dig med andra!

För mig handlar det mest om att jag jämför mig med mig själv. Och det skulle jag säga är det jobbigaste! Jag jämför inte mig med andra, även att jag kan ha drömmar eller hitta inspirerande saker. Jag vill prestera, jag vill kunna jobba så många timmar som jag jobbade då, jag vill ha kvalitet på bloggen, jag vill resa dit jag var då, jag vill uppleva upplevelserna igen, jag vill ha tid till att göra julkort som jag gjorde förr, jag vill vara lika tränad som jag var då, jag vill springa så snabbt som jag gjorde då, jag vill kunna lika mycket som jag kunde innan, jag vill ha samma disciplin som förut, jag vill ha ett rent hem lika ofta som innan, jag vill äta lika bra, jag vill umgås med vänner jag har tappat på vägen, jag vill vara lika glad som jag var då…

Det är jättesvårt att jag jämför mig med mig själv, för likt andra som klipper ihop ett drömliv från flera personers liv klipper jag ihop min livsstil efter alla mina snart 21 år. Det jag inte har insett är att livet har olika perioder och nu när jag tänker efter vet jag att jag helt omöjligt gjorde allt det jag vill ha idag, förr. Just för att när jag jobbade jättemycket, då fick träningen ta stryk osv. Jag måste sluta jämföra mig med mitt gamla jag. Jag måste förstå att nu är nu, göra det bästa av dagen idag. Sänka kraven och njuta av livet.

Jag har äntligen börjat känna lugnet i kroppen, jag tillåter inte mig själv att stressa hit och dit. Då säger jag nej! Jag lyssnar på kroppen och gör som den vill, om det är att kolla på film hela kvällen, eller sitta på spinningcykeln i två timmar. Jag har släppt kraven, jag har kommit på mina knep till att inte bli allt för stressad och jag har raderat mina listor, jag har rensat totalt. Jag känner ett lugn i kroppen, som jag inte har känt sedan innan sommaren tror jag. Jag säger stopp till mig själv och jag blickar tillbaka på knepen när jag kör fast igen. Jag accepterar!

Hela helgen har jag ägnat åt att göra ingenting. För en helt oplanerad lördag och söndag skedde den 18 juli sist, sedan dess har helgerna varit fyllda med jobb och diverse andra aktiviteter (det är sjette helgen på hela året som är helt oplanerad). Jag njuter, gör det du också!