Jag startade den här onsdagen med ett tidigt besök hos sjukgymnasten för att få lite mer klarhet om min fot. Till en början trodde jag att det var en stukning, men det tedde sig inte riktigt så som en stukad fot brukar göra. Då googlade jag runt för att försöka hitta ett svar, eller egentligen visste jag nog vad det var, jag ville bara få det bekräftat av någon kunnig. Därför hörde jag mig för med en fysioterapeut i helgen, för lite rådgivning. Hon trodde det lät som att jag hade en stressfraktur i mellanfoten, men att jag skulle låta någon kolla på foten om det inte blev bättre.

I måndags fick jag för mig att jag skulle ringa till vårdcentralen för att rådfråga lite, om det var till läkaren eller sjukgymnasten jag skulle ta mig till (eller så kanske inte ens det behövdes). Men jag skickades vidare till sjukgymnasten och jag fick en tid i morse. Jag gick dit och visste egentligen vad hon skulle säga. Att det verkar som att jag har en stressfraktur i mellanfoten.

Nu kanske det låter mycket, men för mig var det bara skönt att få reda på vad det var för nu har jag en större klarhet över vad jag kan/inte kan göra med foten. Det är en lättare stressfraktur (spricka) i ett av mellanfotens ben, som man ofta kan få vid längre belastning, så som av vandring eller liknande. Jag har gjort alla rätt man kan göra, jag har använt Voltarensalva i början när det var en inflammation, jag har ätit en kur med värktabletter och jag har vilat för att inte belasta foten mer än nödvändigt.

Så nu är det bara att fortsätta minska belastningen tills det känns normalt igen, vilket tar några veckor till. Det bästa är att det kommer läka av sig självt oavsett om foten är stilla eller i rörelse. Jag kommer därför köra på i samma anda som jag har gjort dem här veckorna, för det finns inget mer att göra. Och nu har jag inte alls lika ont som i början, men visst att det känns.

Den härliga solnedgången över Vättern, några kilometer kvar på vandringen.