När jag var ute på morgonpromenad igår fick hjärnan otroligt mycket frisk luft, kroppen fick röra på sig och jag började känna mig lite gladare igen. Jag började också bli kreativ och idésprutare. Ja, för det är konsekvenserna av att motionera i den friska luften.

Så mitt under promenaden kom jag på att idag skulle jag starta en påskutmaning för mig själv och för min hälsa. I elva dagar (väldigt ojämnt och bra) kommer jag ta en promenad på minst fem kilometer och dessutom ska jag skippa chokladen. Jag ska alltså vardagsmotionera mera och försöka äta lite bättre, ur synpunkten: inte frossa i mig chokladbit efter chokladbit. Något som det har varit gott om den senaste månaden.

Egentligen tänkte jag att jag kunde börjat igår, för jag var ju ändå ute på en promenad men så känns det lite extra bra att säga ”jag börjar på måndag”. Att liksom kickstarta en ny vecka med en utmaning. Sen åt jag choklad till efterrätt igår.

Elva dagar, fram till Långfredagen kommer jag göra allt för att fixa det. För jag vill det! Dessutom är kortare och lite enklare utmaningar lättare att klara av, svårare att komma på ursäkter och samtidigt kan det göra en hel del för framtiden. Man ska absolut inte förändra allt på en och samma gång om man har ’att göra en förändring’ som önskan – det kommer gå bra i början, men oftast slutar det i kras.

Jag älskar ju choklad, men det har varit lite för mycket av det. En paus på mindre än två veckor klarar jag! (lagom till chokladäggen i Påsk) Att promenera är bra och härligt, dock har jag lite för lite tid för att jag ska få till det varje dag. Men i elva dagar det borde jag klara!

Jag ska även ta tag i jobbiga saker som man alltid skjuter på, som kanske är superlätta att bocka av men som ändå hängt kvar i en evighet. Eller sådana saker som är lite jobbigare att göra för stunden, men som man om några dagar, veckor eller månader gärna hade startat med för längesen.

Vad blir din påskutmaning?

Vad betyder det egentligen att vara vältränad? Vad är det som är ett bevis på att man kan kalla sig vältränad? Jag har funderat en del på det där…

Vad som definieras med att vara vältränad skulle jag säga är personligt, alla har sina egna åsikter och alla ska ha sina egna åsikter. Dessutom kan man inte vara bäst i allt, men samtidigt vara otroligt bra i någon gren. Och är det ens bra man vill vara? Är det snabbhet, styrka, uthållighet eller bara kunna göra det för motionens skull? Man kan vara en riktigt bra simmare, men inte kunna springa. Man kan vara en snabb skidåkare men inte kunna simma. Man kan vara en framgångsrik tennisspelare men inte ta si och så många vikter i gymmet…

Mina egna tankar om att vara vältränad är grundat i en känsla. När jag känner mig stark, snabb, uthållig i det jag satsar på för tillfället, eller när jag blir snabbare för att nå målet jag har satt, eller när jag kan lyfta en viss tyngd för att musklerna behöver det, eller när jag klarar hålla igång en längre stund utan problem – allt för att nå målet jag har satt upp just nu, då känner jag mig vältränad. Inte målet jag hade för några år sedan, eller de jag har i framtiden. För det kan variera otroligt.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att glädjas av vår egen framgång. Se inte målet långt borta, sätt upp små delmål på vägen som kan hjälpa till med pepp. Kolla inte för mycket på det lite sämre, eller det du inte har. Se det som en energi-input till att bli bättre, till att utvecklas och till en utmaning. Glöm absolut inte resan. Och framförallt jämför inte med någon annan, eller ditt ”förra” du. Det kan vara riktigt svårt ibland. Jag har svårt för det!

Just nu känner jag mig inte jättevältränad, jag är tung och jag är inte speciellt snabb. Men jag är i bättre form än jag tror jag någonsin har varit, näst intill i alla fall, sett efter mina resultat och på vägen mot mina mål. Så är känslan i alla fall! Samtidigt är jag mitt i en process mot att nå ett högt mål jag har satt för sommaren och dit vill jag verkligen nå. Jag ska göra mitt allra bästa och än är det långt kvar tills dess, men jag är på god väg. Visst att jag har vägt mindre och jag har sprungit snabbare – men jag har aldrig känt mig såhär tränad förut.

För mig handlar just känslan av att vara vältränad också på den mentala delen också. Jag gillar uthållighetsutmaningar, då måste man ha pannben och ett positivt tänkande för att lyckas.

Varför jag började tänka på det här nu är för att jag är van vid att vara den som är mindre tränad i mina kretsar, på passen och andra event. Då i jämförelse med andra. Nu försöker jag istället vända på det och se det som något positivt, att kunna ta hjälp av dem som är bättre, snabbare, uthålligare eller starkare. Då har jag också insett att jag själv sitter inne med en hel del kunskap och erfarenheter, dessutom är jag inte den som är längst bak längre.

Jag känner mig stark, utvecklingskurvan är riktigt fin nu och peppar peppar så känns mycket väldigt bra (till och med foten). Att kunna spinna i 4,5h utan paus och utan att tänka på att det faktiskt är 270 minuter är för mig vältränad – jag som har kämpat med att försöka vara motiverad i en timma förra året. Att springa en runda på några kilometer utan att behöva gå eller tycka det är skittråkigt. Att hoppa i bassängen och bara vara sekunderna efter än när jag var som snabbast när jag tävlingssimmade. Att kunna ge järnet på spinning-intervallerna och hänga med de andra. Att hoppa på spontana utmaningar, klara dem och inte vakna upp med en hemsk träningsvärk dagen efter (fast ibland är träningsvärk ”skönt”). Att kunna träna flera timmar om dagen i veckan utan att tänka på att det är ett tvång eller måsten och utan att hitta andra ursäkter till att skippa träningen.

Det jag är mest nyfiken på är hur cykelsäsongen kommer starta. Förra året hade jag bara någon spinningtimma inför utesäsongen, inte mer träning än så efter ett halvår träningsuppehåll. Jag cyklade mer än jag någonsin har gjort under april till juli, utvecklingsskurvan var fantastisk, cykelformen var fantastisk. I år hade jag bestämt mig för att inte behöva börja om från början igen och det tror jag inte jag behöver heller, för så mycket träning som jag har i bagaget från den här vintern har jag aldrig haft i hela mitt liv.

Idag har jag levt på gårdagen som var alldeles för fantastisk. Jag älskar det jag håller på med och jag älskar livet i dem stunderna. Så mycket gemenskap, så mycket upplevelser, så många känslor, så mycket glädje och så mycket energi.

Strax innan 06.00 igår morse tog jag bilen till Borås, för att vara med på Sveriges största Vasaspinning tillsammans med Team Rynkeby i Knalleland. 200 spinnare var på plats och redo att börja trampa 08.00 i samband med Vasaloppsstarten. Jag hade egentligen inte riktigt tänkt på vad jag hade gett mig in på förrän jag väl var där. Att vi skulle sitta på spinningcykeln i 4,5h hade jag inte ens reflekterat över och någon vidare uppladdning eller reservenergi hade jag inte heller. Jag körde väldigt mycket på känsla igår. Och ångrar ingenting.

Eventets syfte var att samla in pengar till Barncancerfonden och försöka fler få upp ögonen för att det är ett viktigt jobb att samla in pengar till forskningen. Det gör ju vi också i Team Rynkeby. Tillsammans är vi så otroligt starka.

Jag cyklade igår dels för att samla in pengar, dels för att umgås med teamet, dels för att 4,5h spinning är en utmaning (jag som längst har spinnat 2,5h tidigare), men också för att kolla på Vasaloppet. Kombinationen träning och långlopp på TV, tycker jag låter väldigt perfekt. Och det var det också!

Om jag inte själv har stått på startlinjen har jag haft som tradition att kolla på Vasaloppet, den Vasaloppssöndagen de senaste åren. Jag tycker det är riktigt underhållande. Igår fick jag dessutom se det på storbild, dock utan ljud. För från högtalarna sprutade det ut peppande musik. Läs mer ur ett Team Rynkeby-perspektiv här.

Det var ett sådant roligt event och jag var glad hela tiden. Jag var så inne i Vasaloppet att jag glömde bort att jag satt och cyklade. Det jobbigaste med spinning är att man aldrig får vila om man inte stannar, men jag kom på ett mål när starten gick; att jag skulle försöka hålla igång benen hela tiden. Det kunde gå för jag hade bananer i fickan, en gång blev vi serverade blåbärssoppa och vatten fanns i flaskorna. Men jag fick lite ont i baken efter ett tag, fast förvånansvärt lite ändå och sen hade jag lite problem med mina fötter som jag brukar få efter en tid fastlåst i tramporna. Men nästan gick det, jag klev aldrig av i alla fall och pigg kände jag mig också. Det var så galet roligt!

Hur kan 4,5h ta slut så snabbt? Inte en tanke hade jag på att jag önskade att det skulle ta slut, att jag var trött eller sliten, eller för att det började bli långtråkigt. Jag var riktigt stark mentalt och det var nästan att jag inte ville kliva av när det var slut. Det var långa intervaller som gällde på passet och dessutom var det blandat med andra olika aktiviteter. Timmarna bara flög förbi och mycket har jag nog Vasan att tacka.

Jag visste inte ens att jag kunde vara så pass intresserad av skidåkning eller ett Vasalopp? Men jag följde det nästan varje minut och jag surfade in på hemsidan lite då och då för att ha extra koll. Likt jag har gjort hela veckan. Undra hur bra skidåkare man kan bli med 1 års träning?

Vasaloppet var otroligt spännande, det var kul att det avgjordes i spurten både för herr och dam. Även att jag gärna hade sett svenskar vinna, helst av allt Britta som verkligen förtjänade en förstaplats.

Stort Grattis till alla ni som har åkt något av loppen under Vasaloppsveckan. Grymt gjort! Jag är avundsjuk på er. Sen måste jag säga fantastisk gjort av dig som körde Vasaspinning eller annat event under tiden. Jag tyckte det var roligt att vi var 200 spinnare på samma ställe och cyklade att svetten rann, att luften försvann i lokalen och att det i princip gick att vrida ur kläderna efteråt. Grymt gjort av Shahrzad också dessutom som också var där!

Det enda lilla minuset var att dem stängde av storbilden precis i upploppet av damernas tävling. Men söndagen tog inte slut där för när vi hade svettats klart åkte jag vidare till Göteborg för att äntligen få träffa mina två favoritvänner. Jag stannade hos dem hela eftermiddagen, åt våfflor, gick en promenad i snöfallet, kollade på Beck, pratade, skrattade otroligt mycket och tillslut när jag insåg att det inte var det perfekta väglaget för hemresa var jag tvungen att bege mig hemåt igen. Jag visste att det skulle ta lite längre tid, med tanke på all snö.

Vilken otroligt fantastisk söndag! Sådana dagar vill jag ha oftare. Me like!

Den här veckan tycker jag är lite speciell, det känns i alla fall som det om man ser till datumen. För igår inleddes vecka nio med Skottdagen och idag är det första mars. Det är ju som gjort för att inte hamna i vardagslunken. Fast egentligen kan man göra vilken månad, vecka eller dag som helst så speciell som man vill.

Det är dessutom min temavecka på Bloggar om Hälsa, den här veckan ”testar vi något nytt”. Igår publicerades en splitter ny intervju med mig på Bloggar om Hälsas hemsida. Jag har också fått äran att Instagramma för Bloggar om Hälsa.

Jag ska göra mitt bästa för att dela med mig av tips och inspiration. Helst ska det ju vara energigivande också. Och just den biten kommer nog vara svårast för mig själv att få till den här veckan, eftersom allt händer. Igår var tanken att jag skulle göra Skottdagen 2016 till ett lite extra minne, just för jag gillar ”speciella dagar” (det satte Sara väldigt bra ord på). Men planen gick lite i kras då det kom upp massa uppgifter på bara någon timma och så stressad som jag var igår förmiddag var det faktiskt länge sedan jag kände av nu. Men idag är jag nästan i balans igen. Phjuu!

Wihoo, äntligen var det dags igen! Jag älskar dem söndagarna. Den här gången var det dessutom i Jönköping, även om jag gillar Borås en del numera passar det lite bättre att ha teamträff på hemmaplan. En Team Rynkeby-söndag tar ju överlag många timmar, det går i princip inte planera in något annat just den dagen. Men om man bara ska ta sig till Jönköping blir det lite lättare.

Vi var på Hotell Victoria i Jönköping och hade möte från 13.00 till strax efter 17.00. Under mötet gick vi igenom olika viktiga saker som pågår just nu och dessutom hann vi med lite teambuilding. Men det var många bortfall igår (ännu färre var vi på träningen), eftersom många är sjuka just nu och sen var det några som var påväg till Mora på ett par skidor (om jag är avundsjuk?). Även att vi hade väldigt många timmar inplanerade, blev det ändå lite tidspressat – det finns så mycket att prata om.

Vid 17.30 skulle vi köra spinning på Nordic Wellness Atlantis. Jag har åkt till Tenhult vissa måndagar och kört spinning med en från teamet, så vi körde först ”måndagsspinningen” i en halvtimma och sedan avslutade vi med en riktigt högintensiv sista halva. Olika intervaller i både tempo och styrka. Shit pommes frites vad roligt det var, men sjukt jobbigt.

Sen hade vi bokat in ett Body Attack-pass med en Nordic Wellness-instruktör. Jag har väl vågat testa på lite nyheter och liknande pass de senaste åren, fast just Body Attack hade jag aldrig gjort tidigare. Det var skitkul! Det var också högintensivt, så det var på gränsen att man klarade av de två passen efter varandra – eller man kanske inte riktigt kunde ge lika mycket som om man bara hade kört ett av dem. Men jag kämpade på, kom på mig själv med ett leende på läpparna under båda passen och kände mig alldeles lycklig. Jag var just där i salen och tänkte inte på något annat än att lyckas hinna med i de snabba koordinationsövningarna. Och jag ljuger om jag såhär dagen efter säger att jag inte känner i alla fall lite träningsvärk i diverse muskler.

Yay! Vilken söndag det blev. Ett bra möte tätt följt av superrolig träning.

Vissa dagar mår jag bara för bra och känner mig alldeles lycklig utan att egentligen veta varför. Fast det borde ju vara den mest normala känslan att känna och att sträva efter. Men sen finns det dagar som inte riktigt är lika roliga och då jag är otroligt opepp på allt. Oftast är det en tröskel man ska ta sig över för att övervinna negativiteteten och vips är man tillbaka i den glada zonen igen. Eller så tillåter man sig själv att ha en skitdag för att komma tillbaka i morgon istället.

Jag har kommit på vad det är som gör att vissa dagar är otroligt härliga och då jag mår som bäst. Det är dagar jag tränar. Eller egentligen efter att jag har tränat. Jag studsar runt av lycka och det känns som jag lever på små rosa moln. Det kanske inte var en nyhet direkt, det var bara något jag har reflekterat över den här veckan. Jag visste ju det tidigare men ibland måste man påminna sig själv.

Oftast har jag fortfarande väldiga problem med att övertala mig till att inte skippa träningen, för innan jag byter om och tar mig iväg kommer jag på otroligt många undanflykter till att inte behöva träna. Dock förstår jag inte hur? För när jag är mitt uppe i träningen är det det mest fantastiska, eller visst att vissa pass är skitjobbiga men jag vet hur lycklig jag kommer bli efteråt.

När jag tränar är jag just där, tankarna är där och jag kan stänga av allt annat. Det ger mig en otrolig energi, för efter passet kan jag få för mig att ta tag i de jobbigaste sakerna eller uppgifterna. Inspirationen flödar, lika så kreativiteten. Idéer sprutar ut! Träningen ger mig ett andrum och en stressfri stund. Jag är glad och lycklig.

Nu får jag inte glömma bort dem känslorna tills nästa träningspass. Lösningen är nog att man måste komma in i ett flow för att inte hinna glömma bort det från gång till gång, eller så är det för mig i alla fall.

Sen har jag det mycket lättare att träningen ska bli av om någon säger åt mig vad jag ska göra, eller att jag har pass inplanerade i min kalender. Igår var en bra torsdag, en superhärlig dag och jag var lycklig efter Vinterspinningen.

Den här känslan vill jag känna varje dag!

På pricken för en vecka sedan tog jag och pappa med oss längdskidorna till spåren i Björnen. Jag var spänd av förväntan, en förväntan jag nog aldrig har känt om just längdskidor tidigare. Men samtidigt var jag otroligt rädd och nervös. Jag hade inte stått på ett par längdskidor sedan Öppet spår förra året och det var ju inte den härligaste skidupplevelsen om man säger så. Då var jag otroligt trött på dem där längdskidorna, som alltid är beroende av väder, som är instabila och som det är otroligt lätt att vurpa med. Exakt, för jag tror knappt jag har klarat av ett pass på längdskidor utan att jag har hälsat på snön minst en gång.

Men nu hade det gått nästan ett år och jag hade ett pirr i kroppen. Jag ville så gärna testa, för jag hade inbillat mig att jag var bättre. Hur man nu kan bli bättre utan att ha övat eller tränat en endaste gång? Men jag visste att jag var lite starkare och hade bättre kondition, dessutom tänker jag annorlunda nu. Jag antog det som en utmaning.

Efter att vi hade åkt utför och frusit hela förmiddagen, efter att vi hade ätit lunch och provsmakat choklad på Åre chokladfabrik hoppade jag i längdspåret. Det var kväll, så det enda som lyste upp miljön var elljusspåret och den nästan fullmånen som var den kvällen.

Vi började med 5km-slingan och tog det lugnt för att inte hamna i några oväntade situationer. Det gick faktiskt otroligt bra. Hade vi redan kört ett helt varv? Vi fortsatte ett varv till… och ett till. Även om jag inte var trött för stunden, eller lika livrädd längre stoppade vi där för annars kanske morgondagen skulle bli obehaglig med tanke på att det var många nya muskler som användes den 1,5h.

Jag satte mig en gång när jag skulle byta spår och jag stod på näsan (eller knäna) två gånger när jag trodde jag hade fäste och var tillräckligt stark för att diagonala lite brantare uppför. Första varvet var jag livrädd, jag kände inte till terrängen och jag avskyr nedför. Men de få nedförsbackarna som fanns klarade jag av galant och vilken självförtroende-boost det gav mig.

Hela stunden njöt jag, jag kämpade på, jag tänkte positivt och försökte släppa rädslan. Jag kände mig lycklig, nöjd och otroligt glad. Det här var den häftigaste skidupplevelsen jag har varit med om. Jag kände mig galet stark och det kändes som jag hade lite teknik i alla fall. Att åka skidor har aldrig varit så roligt eller så lätt. Jag fann tjusningen i det. Dessutom har jag aldrig åkt så snabbt som jag gjorde (snabbt för att vara mig och dessutom utan att jag tänkte på det).

På skidorna hade pappa vallat med tejp och det var det bästa jag varit med om. Jag hade SÅ bra fäste, har aldrig haft det tidigare. Det enda lilla var att glidet gärna hade kunnat varit lite bättre, men jag väljer såklart fäste före glid. Dessutom tror jag att det var för temperaturen hade sjunkit ner mot minus 15°C – fast det kände ju inte jag såklart, för jag hade fullt upp med att vara lycklig.

När vi var klara hade jag rödrosiga kinder, var hög på endorfiner, hade ett lyckorus i kroppen och hela håret var frostigt. Som jag älskade det! Nu har jag ett härligt minne bevarat om längdåkning.

När jag bröt Vasan förra året (och året innan dess) bestämde jag mig för att inte starta i år, just för att jag inte ville känna någon snöstress och för att det där loppet alltid är fyllt med ångest eftersom jag är så rädd. Men efter den kvällen i Björnen började en längtan fyllas i kroppen, jag är allt lite sugen på Vasaloppet och ett år ska jag ta mig i mål för en andra gång. Det ska jag bara! (det har jag sagt tidigare också). Men det året ska jag vara ordentligt tränad på skidor, så att det är en ren njutning likt förra torsdagskvällen.

Ska du åka? Jag säger stort LYCKA TILL till alla er som kör något lopp i Vasaloppsveckan som börjar nu i helgen. Jag kommer inte köra något på skidor, men jag ska köra Vasaspinning nästa söndag. Jag hoppas ni får minusgrader, sol, blå himmel, fantastiska spår och har det alldeles underbart. Ja så som jag hade det 2013!

Jag är så otroligt glad och stolt! Jag är med i ett community tillsammans med ett gäng andra smarta, kloka och fantastiska tjejer. Jag pratar såklart om Bloggar om Hälsa. Vi har teamat ihop i fyra månader nu för att kunna ta hjälp av varandra, peppa varandra och bolla idéer. Alla har hälsa som den gemensamma nämnaren, hälsa på sitt sätt alltså och såklart är vi bloggare allihopa. När jag gick med från början hade jag inte en aning om vart det skulle leda och nu är jag riktigt glad över dit vi har kommit.

Hela hösten har vi haft ett tema-inlägg varje vecka, där alla har skrivit sin egen vinkling på temat. För vi alla är olika och har en stor bredd. Både cykling, löpning, kost, styrketräning, crossfit, mammaträning, lagidrott, triathlon, psykisk hälsa, fysisk hälsa och massa mer hittar man hos oss.

Förra veckan offentliggjordes vår Facebook-sida och dessutom har vi Instagram. Allt är så nytt och bara den här veckan har det hänt otroligt mycket saker. Det känns riktigt roligt att vara med i ett team som det här, för jag lär mig något nytt varje dag och dessutom känner man inte sig lika ensam längre. Vissa av bloggarna läste jag sedan tidigare, men jag har fått många fler favoriter att läsa nu. Samtidigt som jag genom nätverket även har hittat väldigt många fler favoritbloggar som i dagsläget inte är med. Jag älskar gemenskapen och nätkärleken. Dessutom känns det som man inte bara läser bloggar för inspiration, utan mer för att hänga med i allas vardag, lära känna dem och se dem som vänner.

Anna Jansson // Anna Lennartsdotter Lindbom // Annika Larsen // Camilla Lind // Charlotta Holding // Elna Dahlstrand // Emma Hällbacka // Erika Lauri // Helena Enqvist // Ida Aspviken // Ida Johanson // Malin Eklund // Maria Lavestedt Segeblad // Victoria Karlsson

Den här dagen har varit fin och spännande på sitt sätt. Den började med att det var lite för skönt att sova, men tillslut lyckades jag ta mig till frukosten. Vid 09.00 var det dags för dagens första simpass som landade på 3500 meter, i sol dessutom. Sen tränade jag core och spelade badminton. Efteråt åt jag hamburgare till lunch.

Mitt på dagen vilade jag, tog det lugnt i skuggan och läste en bok. På eftermiddagen var det dags för simning igen, något kortare men fortfarande i sol. För idag har det varit riktigt varmt och det är på gränsen att min hud har klarat det, trots att jag hela tiden har varit i skuggan, bortsett från simpassen. Avslutningsvis ville jag ta vara lite mer på solen och dessutom fortsätta läsa min bok, så jag gick till poolen för att avsluta dagen samtidigt som solen började gå ner bakom bergen.

Jag tänkte att vi skulle prata lite simteknik. Jag är lärd från början. Något jag är otroligt glad över är att jag lärde mig simma när jag var yngre. Alltså simma bra, snabbt och alla simsätt – teknik!

Beroende på vad man har för mål finns det lite olika tekniker man kan använda sig av och jag är skolad för bassängsimning till en början men det senaste halvåret har jag försökt ändra min teknik till att passa mer öppet vatten-simning. Alltså få mer kraft i armtagen för att orka långa distanser, använda benen mer sällan för att inte bli uttröttad för snabbt och vara lite bredare i tagen för att ha balans på vågorna. Jag har nog aldrig tidigare tänkt speciellt mycket på hur jag simmar.

I oktober såg jag mig själv simma på film för första gången. Utefter det fick jag tips av Colting & Borssén på vad jag skulle ändra. I helgen var jag på triathlonläger med Andreas Lindén där jag även då fick lite tips på vad jag kan ändra i min simning. Igår blev vi också filmade, för att idag få nyttiga tips på vad just jag ska ändra på för att bli ännu bättre och kanske ännu snabbare.

Jag tycker det är spännande det här med tekniken, för hur mycket jag än tänker på det är det otroligt svårt att vänja sig av med en vana. Musklerna är inte vana vid den nya rörelsen, det blir mycket att tänka på och det blir jobbigare. Men tragglar man tillräckligt har man lyckats ändra på dem där detaljerna som kan göra mycket i slutändan. Jag har fått ungefär lika synpunkter från alla som har coachat mig dem senaste månaderna, dock har jag en bra grund att det är detaljer som vi är inne och petar på. Men att se sig själv på film är verkligen ett bra sätt att förstå vad man måste ändra på!

I lördags började jag min resa på några dagar. När jag hade ätit en god långfrukost med familjen på morgonen och sedan fått ihop all packning var första stoppet Borås för en helg fullproppad med aktiviteter. Jag simmade ett jobbigt pass i Borås simarena, som jag för övrigt kan tycka är den finaste simhallen jag har besökt. En väldigt massa 50-or på max (vissa av dem faktiskt snabbare än max, då jag testade på drafting).

Söndagen inledde jag med en morgonjogg som var lugn och behaglig för dem andra, medan inte alls någon mjukstart för min del. Men jag kände mig otroligt lycklig, jag sprang sex kilometer utan att gå en endaste gång kom jag på nu i efterhand och dessutom i en hög fart som jag aldrig har varit van vid att springa i. Absolut inte det senaste året då jag har fått lägga löpträningen åt sidan. Jag kände mig stark och uthållig! Det var härligt, jobbigt, foten kände jag inte av och snön låg som ett vitt täcke från natten. Förhoppningsvis var det starten på det här årets löparsatsning till att bli bättre, uthålligare och snabbare.

Det var verkligen segt att ta sig upp på morgonen, men efter joggen kan jag säga att jag blev pigg. Då var det dags att hoppa i bassängen igen, för ett lite längre simpass sett till tiden. Det var skönt att få sträcka ut kroppen i det härliga vattnet. När klockan slagit 10.00 gick vi vidare till gymmet för att få fantastiskt mycket kunskap i diverse styrkeövningar. Marklyft, knäböj, pull ups mm – sådant jag vill lära mig men som jag har testat alldeles för lite.

Sen var den träningshelgen slut. Eller vi avslutade med en god lunch på ett café innan dess. Det var ett arrangerat triathlonläger eller träningshelg jag var med på. Egentligen startade det i fredags kväll, men jag kände att det dels redan skulle bli väldigt mycket mer träning för min kropp kommande vecka och dessutom ännu längre tid på bortaplan att jag valde att ansluta lördag eftermiddag istället.

Det var verkligen roligt. Det var kul att få prata triathlon, med andra som har mer erfarenhet än vad jag har. Det var underbart att få träna med andra, vilket jag ser som lyx då jag många gånger får träna ensam.