För en vecka sen arrangerades en triathlondag i Axamo. Det var Susanne Dalsätt och Erik Holmberg som höll i dagen. Vem som helst fick komma och uppleva en härlig sportdag kring Axamo med simning, cykling och löpning, för det fanns alltid olika grupper man kunde hoppa in i beroende på hur bra man var i just den sporten. Tanken med dagen var att det skulle vara som en liten uppladdning inför premiären av Ironman 70.3 som går i Jönköping den 10 juli.

När jag såg evenemanget på Facebook för några veckor sedan tänkte jag genast, det där ska jag vara med på. För man lär sig så mycket av att kolla på hur andra gör och eftersom jag har ett stort triathlon framför mig, utan någon vidare erfarenhet är jag ute efter alla tips jag kan få. Det lilla problemet var att jag dagen innan hade cyklat Vätternrundan…

Jag var alltså mest orolig för hur kroppen skulle må och om den skulle orka. Jag vaknade lite tidigare än vad kroppen egentligen ville, men när jag hade fått i mig frukosten, packat väskan och kom ut i den otroligt härliga luften kände jag ändå att det här kan gå.

Kroppen kändes över förväntan rätt okey, visst att lederna var lite stela (speciellt knäna). Jag var allmänt trött och lite sliten, sen funderade jag på om verkligen baken ville ta på sig ett par cykelbyxor idag igen.

Vi simmade ett varv runt Axamosjön och det var härligt. Det var skönt att få sträcka ut, utan någon högre ansträngning. Sen bytte jag om lite lugnt till cykelkläder och efter lite vaselin kändes det faktiskt skönt med cykelbyxorna också. Det var Ironman-banan som skulle cyklas, alltså drygt nio mil samt tur och retur till Axamo från City. Jag följde med till Ramsjöholm, där jag tog en avstickare tillbaka eftersom jag kände att mina cykelben inte var pigga.

Jag tog det mycket lugnt, det var kraftig motvind in mot Jönköping, jag cyklade själv, jag njöt. Det blev en riktigt mysrunda när jag i Huskvarna valde att cykla utmed Vättern och hela vägen in mot Stadsparken där jag skulle börja klättra uppför Dalviksbacken. Nu var jag trött och hungrig. Efter lite felcyklande var jag tillbaka vid Axamo-arenan och där valde jag att åka hem för att äta.

Jag hoppade över löpningen, just för att jag ville vara snäll mot kroppen. Det är påfrestande. Med tanke på att jag från början bara hade tänkt simma, men tog med cykeln i fall om att, är jag nöjd med över 2km OW-simning och 7 mils cykling mindre än ett dygn efter trettio mil runt sjön. Jag gillar upplevelser och det här blev en sådan dag. Jag är riktigt glad över att jag åkte dit! Redan i torsdags var jag i Axamo igen för att simma OW, jag som bara varit där en gång förut och då sprang jag på deras leder för något år sen.

Idag åkte jag och min vän Elin till Nationalparken Store Mossen utanför Hillerstorp. Vi ville hitta på något skoj tillsammans och utflykter är alltid roligt. Jag kan inte säga att jag är van vid att gå på mossar, faktum är att jag inte ens varit på Dumme Mosse som är Jönköpings egen mosse (men den finns med på min lista). Dock kände jag igen vägen dit för där hade jag cyklat för bara någon vecka sen.

Vid niotiden började vi vandra. Det var kärr under spången vi gick på. Efter ett tag hamnade vi i en mysig skog och någon gång rakt genom en hage. Det var nästan all typ av mark runt den där sjön som vi bestämde oss för att gå runt. När vi var tillbaka vid Naturum där vi startade ungefär tre timmar tidigare åt vi vår lättare picknick som vi hade med oss i ryggsäcken. Tretton kilometer senare, lite svettigare, lite gladare i själen och lite mer ihjälbitna av stora hemska flugor så var det här lilla äventyret ett minne.

Förra veckan hade vi även då en förmiddag tillsammans, jag och Elin. Vi åt hotellfrukost på Stora Hotellet som jag hade vunnit när jag cyklade Spin of Hope i april. Jag älskar att starta dagen med en riktigt god frukost. Efteråt tog vi våra cyklar och myscyklade på vägar jag inte riktigt kände mig hemma på. Solen lös och det var ganska varmt. Drygt fyra mil blev rundan när vi återigen var tillbaka på Atollen, dock hade vi fångat in en hel del höjdmeter.

Jag bytte cykelskorna mot löparskor och vi tog ett varv runt Munksjön för det sa mitt träningsschema. Lätt jogg i tjugo minuter – nu blev det en liten längre jogg på cykelben istället. Sen var jag hungrig igen och en sallad med utsikt över sjön fick avrunda vår sporttisdag. Jag älskar att göra vardagen till något roligare!

Att vara lycklig, är det meningen med livet? Jag vet inte själv och egentligen har jag inte tänkt djupare än så. Jag vet bara hur det känns att vara lycklig, för hela kroppen är glad, jag ler åt allt och den mest underbara känslan sprutar ut i alla kroppsdelar. I dem stunderna vill jag för alltid stanna – för det är otroligt härligt. Men det där kan växla och påverkas av många olika faktorer. Ena stunden känner jag mig jättelycklig, andra stunden är jag trött på allting. För någon månad sedan läste jag ”Hur blir man lycklig?” som Sara skrev, hon satte ordet på det jag hade funderat på. Sen var jag tvungen att låta det smälta in, för det var nästan läskigt sant. Det stämde så väl in på mig och på känslan som jag får i kroppen när jag är lycklig.

Vad blir du lycklig av? Är det lycka man ska sträva efter? Jag tror faktiskt det, eller det gör mitt liv värt att leva. När jag är lycklig, då blir jag glad, tacksam och jag älskar allt – det är ett fantastiskt tillstånd att vara i. Sen kan man inte alltid vara lycklig och man kan absolut ha stunder då allt känns tråkigt, det gäller bara att acceptera. Men det som gör mig lite extra lycklig är…

… när jag får cykla, helst i en härlig stor klunga. Helst med Team Rynkeby eller som gårdagens regniga tur med några helt nya cyklister som man helt plötsligt kunde prata obehindrat med, fast sen när man hoppade av cykeln och ur hjälmen inte kände igen. Eller när man stannar till hemma hos någon för det är just där cykelfikat är serverat – för stunden känns det helt naturligt eftersom man bara vill fylla på med energi och värme, men sen när man tänker efter är helt knasigt och fantastiskt på samma gång. Att cykla snabbtsnabbt med pappa är också härligt. En hel dag kan försvinna iväg och ägnas åt bara cykling. Jag älskar cykellycka!

… att träna överlag gör mig lycklig nuförtiden, mest av känslan under och efter ett träningspass. Jag gillar att plugga in en podcast i öronen och sticka iväg på löprundan, helst i shorts. Jag gillar att svischa fram i vattnet, armtag efter armtag. Eller lyfta tungt i gymmet, utmana mig själv och inse att det faktiskt fungerar. Att gå ut på promenad och bara ta in allt som når mina ögon.

… jag älskar att äta mat och äta god mat. Träningslivet, eller cykellivet gör mig hungrig mest hela tiden. I lördags bakade jag en superlätt och snabb rabarberpaj från trädgårdslandet.

… när man har klarat av något jobbigt, sådär superjobbigt att man skjutit på det länge. Eller när man får någon form av bekräftelse är också en lyckofaktor.

… att hitta på äventyr i vardagen, små som stora. Det kan vara att vakna svintidigt för att springa i soluppgången. Planera in en längre cykeltur i regnet med teamet. Att kanske äta hotellfrukost, eller restaurangmat till middag, som jag gjorde med min vuxencrawlskola förra måndagen. Att göra något spontant. Att göra något som inte räknas som vardag.

… jag gillar att vara hemma lika mycket som jag gillar att vara borta. Jag trivs verkligen hemma, men jag uppskattar resorna. Nu i vår och sommar känns det som hela kalendern är uppbokad, men samtidigt var det längesen jag hade så många lugnare dagar som jag får till just nu. Om bara någon vecka ska jag till favoritstaden London igen. Världen och naturen är häftig!

… jag har verkligen insett det senaste året hur underbart det är med vänner och bekanta. Jag värdesätter den tiden riktigt högt, liksom familjetiden. Att inte känna sig ensam är fantastiskt!

I helgen var det äntligen dags, det var dags för årets första träningsläger på Isaberg med Team Rynkeby. Cykling, cykling och cykling var i princip det vi gjorde fredag till söndag. Och det var alldeles underbart. Jag var på träningsläger på Isaberg två gånger förra våren också, även då med Team Rynkeby. Så jag visste lite hur allt skulle gå till, jag visste lite vad jag skulle förvänta mig men samtidigt släppte jag alla tankar om hur det var förra året och istället började om lite på nytt.

Under fredagsmorgonen åkte jag hemifrån för att hinna med nästan tio mil under den första dagen, dessutom avslutades den rundan med en topptur uppför Isabergstoppen. Dock ville inte riktigt mina växlar fungera frisk och mina ben var inte fullt så starka att jag klarade cykla uppför på tyngre växlar – vilket gjorde att jag blev rätt sur på cykeln. För jag vet att jag kan ta mig upp!

Sen genomförde vi den lite tuffare hinderbanan som en form av teambuilding, kul men svårt och hade jag inte haft mitt lilla lag som hjälp hade jag knappt klarat ett hinder.

Lördagens runda var på drygt femton mil och då stannade vi till i Gislaved för en riktigt god lunch på en restaurang där, sponsring kallas det. Vid det laget var jag jättehungrig så det passade otroligt fint. På eftermiddagen hade vi tid till lite lugn och ro i skuggan, för reflektioner och för lite häng innan middagen serverades. Den kvällen bjöd på en hel del skratt.

Söndagen var sista dagen och kroppen var lite sliten, för jag hade varit förkyld under veckan också så träningshelgen var i princip den enda träningen jag fick till förra veckan. Att cykla tre dagar på raken, då inser man sina svagheter. Kroppen var ändå stark och pannbenet lika så. Det som började kännas var fötterna som hade en tendens till att domna en aning, nacken var lite spänd och rumpan började känna sig påmind. Men vad gör det? Jag fick ju cykla!

Hela helgen fick jag uppleva otroligt cykellycka, det var helt fantastiskt. Vädret var fantastiskt. Tänk vad mycket lyckligare man blir av fint väder under sin cykeltur. Allt blev smidigare och alla blir gladare. Det kändes verkligen som sommar och solkrämen fick bli min bästa vän. Att cykla i klunga är underbart.

Jag samlade ihop drygt 35 mil under dagarna och jag kände mig stark mest hela tiden. Jag var lite sur på själva cykeln ibland dock. Jag älskar att leva i träningslägerbubblan och jag hade gärna stannat kvar några dagar längre, man liksom stänger ute omvärlden. Jag behövde inte ladda min iphone på hela helgen. Maten på faten och man kan få till riktigt bra sömn (om man kan sova borta och kommer i säng i tid vill säga). Jag gillar träningsläger, jag gillar att cykla, jag gillar Isaberg och jag gillar teamet.

Igår arrangerades Spin of Hope 2016 i hela Sverige där man ska hålla igång en spinningcykel från 07.00 till 19.00 på kvällen, allt till förmån för Barncancerfonden – i kampen mot barncancer. Jag kan inte säga att jag har varit intresserad av det tidigare, men för någon månad sedan blev jag det över en dag. 2016 skulle bli min premiär!

Jag ville köpa mig en cykel och trampa. Men eftersom jag har haft lite problem med mina fötter det senaste halvåret och dessutom inte riktigt visste hur kroppen skulle reagera (eller hur mentalt jobbigt det skulle vara) med tolv timmar på en spinningcykel bjöd jag in mina Team Rynkeby-vänner. Dem fyllde min cykel och där blev jag utan någon spinningtimma…

Det var ju jag som ville cykla och jag hade räknat med att fylla ut de timmarna som inte blev fyllda, men att jag skulle bli utan tid hade jag inte räknat med. Men kul! Så jag köpte mig en andra cykel, där knep jag de första tre timmarna och sedan fylldes den också.

Igår var det alltså dags. Vi höll till på Friskis & Svettis i Jönköping, som blev Sveriges tredje största Spin of Hope-anläggning. Team Rynkeby Jönköping hade 2 av 68 cyklar och vi hade fulla cyklar hela dagen.

Jag gick upp strax efter 05.00 på lördagsmorgonen och sedan cyklade jag från 07.00-10.00, efteråt var jag riktigt hungrig att jag hade sett ut en brunch på Condeco som belöning. Sen hade jag en till tid 15.00, men jag ville cykla mer än så. Om jag satt stilla på samma cykel i tre timmar under förmiddagen, hoppade jag runt i tre timmar på eftermiddagen. 13.00 knep jag en drop in-cykel, 14.00 cyklade jag för La lepre stanca och sedan vid 15.00 var jag tillbaka på samma Team Rynkeby-cykel igen. Bredvid mig hade jag en cykelbekant som hade sin egna cykel, han cyklade alla timmarna själv – ”En tradition”, sa han.

När klockan var fyra kände jag mig nöjd, glad, lycklig och trött. Benen var trötta fast pigga, jag själv kände mig lite mör. Nu var jag hungrig igen så passande nog var vi bjudna till mormor och morfar för lördagsmiddag och hos dem finns det alltid massor av mat. Det jag mest var orolig för var att jag inte skulle få i mig tillräcklig med energi och vatten under dagen, eftersom jag blev sjuk efter Vasaspinningen sist och jag tror det var det som var orsaken.

Från att ha tre timmar planerade till att det var för roligt så att jag var tvungen att köra tre timmar till – är jag alldeles lycklig att jag lyckades hålla igång en halv cykel helt själv. För barnens skull. Förmiddagspasset gick lätt, eftermiddagspasset var lite jobbigare både fysiskt och mentalt. Allra jobbigast var den femte timman, roligast var sista timman. Man fick verkligen testa många olika ledare, flera olika platser och shit vad dyngsur jag var. En fantastisk lördag, kul utmaning och för en bra sak. Ingen tvekan om att jag kommer vara med nästa år igen. Det här var nog vinterns sista spinning.

Alla ni som var med – ni är coola! Grymt gjort!

Här hittar du en film

Inför påsken hade jag en utmaning för att ta lite extra hand om min hälsa. En utmaning som kanske inte var jättestor eller svår att klara av. Det jag skulle göra var att i elva dagar promenera minst 5km, för vardagsmotion är jag dålig på och dessutom skulle jag inte äta någon choklad, som verkligen är min svaghet. Jag älskar choklad!

Efter en jättetråkig sjukvecka, där jag i princip bara var stilla och åt massor av choklad bestämde jag mig för att jag var frisk. Tog tag i mitt liv, eller jag tog tag i träningen och hälsan igen i alla fall. Då var det elva dagar kvar till Långfredagen, vilket jag tyckte var en lagom lång tid. Jag kunde liksom fortfarande kämpa för att klara av det, eftersom det var nytt och dessutom kunde jag peppa mig själv utan att det skulle bli långtråkigt eller tappa mitt ”varför”. Sen kunde jag äta massa choklad i Påsk.

Nu har det gått en hel vecka sedan det var Långfredag och det är lite smått sjukt skulle jag säga, för just nu går tiden snabbt fram och min vardag har ändrats rätt rejält. De senaste tre veckorna har varit fyllda till bredden med allt möjligt roligt, väldigt lite tråkigheter och samtidigt har jag känt att jag har haft balans. Alltså vad mycket roligt jag har gjort och är glad för att jag har gjort. De där elva dagarna kändes som en vecka och faktiskt inte två veckor som det egentligen nästan var.

Promenaderna var lätta, vädret var strålande och tiden tog jag mig. Det svåraste var att få till promenaden den här söndagen och den dagen jag valde att spara promenaden tills efter jobbet på kvällen. Men en utmaning kan ju inte vara för lätt, för då är det ju inte utmanande? Det var en sådan trigger att jag faktiskt sparade promenaden till 22.00 kvällen efter också, men då var jag sjukt trött och det var svinkallt – tur att pappa följde med.

Chokladen var inte svår att hålla sig borta ifrån, jag tycker det är lätt så länge man inte har massa tid över och är ledig (svårast är det ju absolut på helgen). Jag valde helt enkelt rätt veckor, för jag hade lite för fullt upp för att ens tänka tanken att det skulle vara gott med choklad. Dessutom om man ska äta det, tycker jag man ska vara närvarande och kunna njuta av det, sådan tid fanns inte. Jag har hållit mig till frukost, lunch och middag, ibland något lättare mellanmål i mellan.

Utmaningen blev lyckad och jag har varit lycklig. Jag tycker verkligen jag fick det resultatet jag var ute efter, alltså att försöka skapa nya vanor, försöka utmana mig själv och inte tänka så mycket i den där berömda boxen. Jag ville verkligen inte avbryta det, trots att jag var nära någon gång. Bästa motivationen var att tänka att 5km max tar en timma att gå och sen tackar jag min peppande familj som gjorde så att jag inte gav upp de sista dagarna. Drygt 7,7 mil gick jag, mestadels i sol och nästan alltid med Bosse som promenadkompis. De elva dagarna kändes som en endaste vecka och var fyllda av massor av nya intryck. Så otroligt nöjd, jag älskar utmaningar!

Påsken kom snabbt och den försvann lika snabbt. Jag var lite vilse i tanken för det kändes som påsklovet var förra veckan, medan det faktiskt är den här veckan för alla skolor. Jag själv jobbar och har jobbat, eller jag hade ju inga simskolor under helgen vilket var skönt. Det blev en liten extra långhelg utan klordoft eller en bassäng i sikte.

Skärtorsdagen var en lång och kall jobbdag, jag badade typ sju timmar nästan i sträck, sen rev jag av säsongens sista vinterspinning eller torsdagsspinning med Team Öster cykel. Dem veckorna försvann snabbt också, jag som nyss tyckte det började. Varje torsdag (bortsett från enstaka gånger när jag inte har varit på hemmaplan) mellan 20.00-21.00 har jag kört spinning och det har verkligen varit superkul. Men nu är det slut och jag kom på det under förra veckans pass. Efteråt tog jag en otroligt lång och härlig dusch, för håret hade jag inte tvättat med schampo sedan söndagen och då tränar jag samt jobbar att håret typ är blött 24/7 ändå. Vad ren man kände sig! Sen kom jag på att jag hade en ledig långhelg framför mig…

Långfredagen startade med cykling till A6 i lite regnigt väder. Vi i Team Rynkeby hade ett event på A6 under hela fredagen, men eftersom jag cyklade var jag tvungen att bege mig hemåt igen vid tretiden för att vara hemma innan mörkret. Då väntade våfflor, med grädde och jordgubbar. Jag älskar våfflor och det var ju våffeldagen, så vi var bara tvungna att äta våfflor till middag.

Påskafton kom och jag tog bilen till gymmet för styrketräning under lördagsmorgonen. Sen var jag redo för ytterligare en dag på A6 med Team Rynkeby. Jag skrev lite här om vad vi gjorde där, om du är nyfiken. På lördagen stod jag från 12.00-18.00 och dem två dagarna var otroligt roliga. Fredagen var extra rolig för hela köpcentrat var smockat med folk. Jag kände mig så lycklig. Vid stängning försökte jag smyga iväg mellan alla bilar som köade upp till A6 från motormässan, för hemma hade mamma bakad paj och bara vi två hade lite påskmys på lördagskvällen.

På söndagen vaknade jag upp med toppenergi trots en timma mindre sömn, samtidigt som jag hade lyckats samla på mig massor av saker jag verkligen borde göra. Så det fick bli en sådan dag. En lugn dag inne, framför datorn med massa jobb. Jag gillar sådana dagar ibland också. Till kvällsmat åt vi Gino och det är verkligen jättegott.

Sen var det ju måndag och jag fick en hel ledig extradag. Eftersom jag lyckades bocka av nästan allt under söndagen tog jag en lugn måndagsmorgon, med lite hushållssysslor, som ton av tvätt och sen städade jag av lite i huset så det blev lite uppfräschat mitt i renoveringskaoset. Vid lunchtid åkte jag till soliga Borås, jag åt thaimat för andra gången under helgen och sen skulle jag cykla. Cykellycka hela måndagskvällen!

Vi brukar inte fira Påsk och det gjorde vi väl inte den här gången heller. Jag har inte ätit ett ägg och inget påskägg, däremot mycket choklad. När jag tänkte på påsken för några veckor sedan tänkte jag mig en träningshelg, så blev det inte riktigt. Fast träning fanns ju med och cykling. En hel del små roliga minnen och klantigheter också (så som att jag slog i näsan hårt och har haft ont i den tills nu typ).

Jag är nöjd med min fina, lediga helg. Där jag både har varit produktiv, gjort något för andra, för mig själv och dessutom tränat samt tagit det lugnt. Balans fanns det gott om och laddning av batterier!

Förra söndagen var en bra dag. Jag hade några saker som jag verkligen önskade att jag skulle få in i planeringen, det var bara att det var ganska många saker, dessutom väldigt tidskrävande sådana. Drömmen var att klara av allt, men ska jag vara helt ärlig trodde jag inte det skulle gå vägen.

Jag berättade för pappa (som är min träningskompis många gånger) hur kalendern för söndagen såg ut under lördagskvällen. Han var faktiskt väldigt pepp på att försöka göra så att jag skulle greja det och dessutom gärna följa med mig.

Så jag steg upp strax efter 05 på morgonen, klädde på mig cykelkläderna för att vara redo att rulla iväg på en tvåtimmars runda vid 06.00. Så tidigt har jag aldrig cyklat innan (bortsett från Vätternrundan), jag trodde aldrig jag skulle göra det heller. Det var helt magiskt faktiskt, vi mötte soluppgången, temperaturen låg kring nollan, ibland mer och ibland mindre. Det kändes som vi var ensamma i hela världen, vilken cykeltur. Det var vi och rådjuren typ. Jag var mest nervös över att det skulle vara frost under natten, så vid vissa partier fick vi parera mellan isfläckarna men annars var det väldigt fina och torra vägar.

Vid åttatiden var vi hemma igen och jag bytte om till löparkläder, för några kilometers löpning stod det också på träningsplaneringen. Tills hit hade jag bara ätit en banan för dagen. Snart var jag hemma igen och då väntade dagens promenad som jag bara var tvungen att få till med tanke på min påskutmaning. Jag fyllde på med ytterligare en banan.

Klockan elva hade jag cyklat två timmar, sprungit 2,5km, gått en timma, duschat och ätit långfrukost med familjen. Nu var det bara resten av dagen kvar. Jag skulle till Borås för teamträff med Team Rynkeby. Det var det som styrde hela dagen och om jag ska vara helt ärlig trodde jag inte jag skulle hinna med någonting av träning innan. Men det gick ju, det är viljan som styr helt enkelt! (och vädret ibland).

Sen spenderade jag hela söndagen i Borås och avslutade den äventyrsdagen med simning i Sveriges finaste simarena. Några banor bort simmade dessutom Colting.

Behöver jag säga att det var en söndag jag älskade, en söndag som jag kommer minnas, en dag som innehöll så otroligt mycket och som gör mig så lycklig. Det var en söndag fylld med upplevelser och äventyr, det är dem dagarna jag lever för. Eller då älskar jag livet lite extra!

Jag är fullt uppe i min lilla Påskutmaning där jag bland annat skulle få in en 5 kilometers promenad varje dag i elva dagar, fram till Långfredagen. Hittills har det gått lätt, jag har liksom gjort det på glädjen över att vilja förändra, vilja klara av utmaningen som i sig inte är speciellt svår eller tidskrävande. Man måste bara bestämma sig. Att gå 5km tar max en timma och är inte jätteansträngande, dessutom är det härligt och skönt för kroppen som får motion.

Igår hade jag lite för mycket att göra, jag vaknade strax efter 06 och satte mig vid datorn för att jobba med diverse uppgifter hela förmiddagen. Sen blev det lunch och jag åkte till badet för att simma, som stod på träningsplaneringen. Promenaden då? När skulle jag få till den?

Jag tänkte hela förmiddagen att jag måste gå innan jag åker till jobbet, för sparar jag den tills jag kommer hem vid 21 efter en lång dag vet jag att latmasken kommer vinna. Jag kommer vara trött och bekväm, egentligen vill jag bara lägga mig i sängen helt utslagen för så är det typ varje kväll och tisdagens promenad skulle inte bli av.

Men sen tänkte jag en gång till, hittills har inte min utmaning varit en jättekrävande utmaning. Jag har liksom gjort det i farten, utan att tänka och det har gått lätt. Så varför inte testa mig själv och min karaktär. Lyckas jag ta mig ut på promenaden när jag har jobbat, när det är kväll, när jag är trött, när jag egentligen bara vill lägga mig i sängen och när det är mysigt inne med familjen? Det var som optimalt att testa hur många undanflykter man kan komma på.

Så så fick det bli! Jag visste att jag skulle ha det sjukt svårt att klara det. Jag körde hem med en pepp i kroppen om att javisst kommer jag göra det, gå ut alltså. Så började det regna, sen var det alldeles för härligt att vara inne och jag var dessutom ganska trött efter en lång dag. Undanflykter och ursäkter efter varandra. Men efter en enorm pepp av mamma och Julia, som sa ”bara gör det!”. Dessutom ville Bosse gå ut, trots att han redan hade somnat för länge sen.

Jag hade en rejäl kamp mot hjärnan igår kväll. Men 21.37 tog jag mig ut på en 5km hundpromenad i mörkret och regnet dessutom. Jag var helt galet nöjd över att jag klarade det, att jag faktiskt gick ut! För ska jag vara helt ärlig trodde jag hela dagen att det var efter beslutet om att skjuta på det som jag skulle faila min utmaning. Men jag ville så gärna klara det! Hade det inte varit för peppen av familjen eller för att jag faktiskt snart är i mål efter elva dagar då hade jag aldrig gått ut. Och sen är det ju alltid steget ut som är det svåra, väl ute älskar jag det.

Jag var otroligt lycklig och jag bestämde mig för att jag skulle få baka scones som belöning till frukosten idag. Jag tror det är bra att röra runt lite i sina rutiner ibland, då får man in så mycket mer äventyr i vardagen och det är äventyren jag lever för, hur jobbiga dem än är.

Hela veckan har jag sagt att på fredag då ska jag cykla, då sker cykelpremiären 2016. Jag har längtat och längtat efter att det skulle bli fredag hela veckan just för att jag skulle få cykla. Det fantastiska vårvädret vi har haft i veckan hoppades jag på skulle stanna kvar också för att göra turen lite extra bra.

Så blev det fredag… och jag har fått cykla! Jag var alldeles lycklig av cykellycka, jag är fortfarande alldeles lycklig. Jag kom på mig själv med ett leende på läpparna när benen fick trampa i vårvädret och när cykeln svarade uppför. Alltså det här var veckans höjdpunkt, eller månadens höjdpunkt.

Jag tyckte jag startade cykelsäsongen tidigt förra året, då 31 mars. I år 18 mars och det är på gränsen att jag har lyckats hålla mig ända tills nu. Samtidigt kändes det som nyss jag cyklade på något vis, men det var i oktober. Eller jag har ju cyklat hela vintern, men endast på massa olika spinningcyklar och det är jag glad för att jag har gjort.

Jag hade lite tidsbrist, men jag skulle bara få in en stunds cykling mitt på dagen. Så jag klädde på mig, kanske lite för många lager mot de 8°C som var. Jag frös i alla fall inte. Jag tog med pappa och vi tog en kort och snabb runda till Ölmstad tur och retur. Det var vad jag hann med, då har jag ändå stressat en stor del av dagen. Det blev den bästa timman på länge!

Jag startade upp cykelsäsongen med en runda snabbare än kanske någon annan runda jag har gjort, visserligen endast på 25km. Men jag kollade tillbaka och under 2015 cyklade jag Tjejvättern samt ett till pass i augusti med snabbare snitthastighet än dagens. Vinterns träning verkar ha gett resultat och det känns för underbart. Jag kan i år starta säsongen i ännu bättre form än jag avslutade den i höstas, det har aldrig hänt förut och mitt mål i vinter har ju varit att slippa börja om och bygga upp cykelformen ännu en gång.

Jag är så otroligt lycklig. Jag är glad. Nu vill jag bara ha lite mer ledig tid så jag kan sticka ut igen. Sen hoppas jag att vårvädret är här för att stanna, hur mycket jag än älskar vintern. Men nu vill jag cykla!