Vasaloppslängtan

Allmänt

På pricken för en vecka sedan tog jag och pappa med oss längdskidorna till spåren i Björnen. Jag var spänd av förväntan, en förväntan jag nog aldrig har känt om just längdskidor tidigare. Men samtidigt var jag otroligt rädd och nervös. Jag hade inte stått på ett par längdskidor sedan Öppet spår förra året och det var ju inte den härligaste skidupplevelsen om man säger så. Då var jag otroligt trött på dem där längdskidorna, som alltid är beroende av väder, som är instabila och som det är otroligt lätt att vurpa med. Exakt, för jag tror knappt jag har klarat av ett pass på längdskidor utan att jag har hälsat på snön minst en gång.

Men nu hade det gått nästan ett år och jag hade ett pirr i kroppen. Jag ville så gärna testa, för jag hade inbillat mig att jag var bättre. Hur man nu kan bli bättre utan att ha övat eller tränat en endaste gång? Men jag visste att jag var lite starkare och hade bättre kondition, dessutom tänker jag annorlunda nu. Jag antog det som en utmaning.

Efter att vi hade åkt utför och frusit hela förmiddagen, efter att vi hade ätit lunch och provsmakat choklad på Åre chokladfabrik hoppade jag i längdspåret. Det var kväll, så det enda som lyste upp miljön var elljusspåret och den nästan fullmånen som var den kvällen.

Vi började med 5km-slingan och tog det lugnt för att inte hamna i några oväntade situationer. Det gick faktiskt otroligt bra. Hade vi redan kört ett helt varv? Vi fortsatte ett varv till… och ett till. Även om jag inte var trött för stunden, eller lika livrädd längre stoppade vi där för annars kanske morgondagen skulle bli obehaglig med tanke på att det var många nya muskler som användes den 1,5h.

Jag satte mig en gång när jag skulle byta spår och jag stod på näsan (eller knäna) två gånger när jag trodde jag hade fäste och var tillräckligt stark för att diagonala lite brantare uppför. Första varvet var jag livrädd, jag kände inte till terrängen och jag avskyr nedför. Men de få nedförsbackarna som fanns klarade jag av galant och vilken självförtroende-boost det gav mig.

Hela stunden njöt jag, jag kämpade på, jag tänkte positivt och försökte släppa rädslan. Jag kände mig lycklig, nöjd och otroligt glad. Det här var den häftigaste skidupplevelsen jag har varit med om. Jag kände mig galet stark och det kändes som jag hade lite teknik i alla fall. Att åka skidor har aldrig varit så roligt eller så lätt. Jag fann tjusningen i det. Dessutom har jag aldrig åkt så snabbt som jag gjorde (snabbt för att vara mig och dessutom utan att jag tänkte på det).

På skidorna hade pappa vallat med tejp och det var det bästa jag varit med om. Jag hade SÅ bra fäste, har aldrig haft det tidigare. Det enda lilla var att glidet gärna hade kunnat varit lite bättre, men jag väljer såklart fäste före glid. Dessutom tror jag att det var för temperaturen hade sjunkit ner mot minus 15°C – fast det kände ju inte jag såklart, för jag hade fullt upp med att vara lycklig.

När vi var klara hade jag rödrosiga kinder, var hög på endorfiner, hade ett lyckorus i kroppen och hela håret var frostigt. Som jag älskade det! Nu har jag ett härligt minne bevarat om längdåkning.

När jag bröt Vasan förra året (och året innan dess) bestämde jag mig för att inte starta i år, just för att jag inte ville känna någon snöstress och för att det där loppet alltid är fyllt med ångest eftersom jag är så rädd. Men efter den kvällen i Björnen började en längtan fyllas i kroppen, jag är allt lite sugen på Vasaloppet och ett år ska jag ta mig i mål för en andra gång. Det ska jag bara! (det har jag sagt tidigare också). Men det året ska jag vara ordentligt tränad på skidor, så att det är en ren njutning likt förra torsdagskvällen.

Ska du åka? Jag säger stort LYCKA TILL till alla er som kör något lopp i Vasaloppsveckan som börjar nu i helgen. Jag kommer inte köra något på skidor, men jag ska köra Vasaspinning nästa söndag. Jag hoppas ni får minusgrader, sol, blå himmel, fantastiska spår och har det alldeles underbart. Ja så som jag hade det 2013!

vasaloppet_13

6 reaktioner på ”Vasaloppslängtan

  1. Jag har också vasaloppslängtan nu. Eller mer Öppet spår. Jag gillar det bäst. Har försökt att intala mig om att jag faktiskt inte kommer att känna någon saknad nu i år men det är svårt!
    Nästa år kör vi Clara!

    1. Ja jag väljer hellre Öppet spår också! Men du, du kommer få ett otroligt häftigt skidlopp i år ändå. Jag får klura lite på det där om det blir nästa år eller inte :)

  2. Jag har köpt skidor idag, äntligen! Bo i Stockholm har inneburit att jag inte åkt så mkt jag velat. Men nu när jag flyttat hem igen, då jäklar. Nu ska här åkas :) SÅ kul! Det blir nog Tjejvasan nästa år. Ska du med? =)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *