Home sweet home

Allmänt

Nu har jag varit hemma i nästan två hela dagar och jag har fortfarande varken fattat att jag är hemma än eller att jag ens har varit borta. Hemresan gick bra trots att det inte var den smidigaste jag varit med om, kan bero på att Heathrow är världens största flygplats sett till passagerarna samt att det var hårt tryck just den här helgen eftersom många ska resa hem över jul. Väl på Arlanda fick jag i alla fall träffa min underbara familj, jag kan inte förstå att det var tolv veckor sedan jag såg mamma och pappa sist. Jag vet inte hur jag ska förklara något för alla känslor man har måste man uppleva själv, men jag kan säga att det mesta känns så overkligt.

När planet skulle lyfta från London, så slog tanken mig att det kommer dröja ett tag innan jag är tillbaka där vilket kändes både tråkigt och riktigt skönt. En annan tanke som också slog mig var att jag har aldrig åkt iväg på någon resa tidigare där man verkligen sett fram emot att få komma hem. Är man borta endast en vecka, som jag alltid har varit tidigare så är det för kort tid för att känna någon hemlängtan. Eller alltså det är inte så att jag inte har trivts där borta men när man väl är hemma så ser man så mycket fördelar. Jag tror man behöver komma iväg en längre sväng för att verkligen uppskatta allt man har där hemma, som nu dessa dagar har jag umgåtts med familjen och släkten. Jag har ätit otroligt god och svensk mat. Jag har kunnat göra så mycket saker i huset utan att tänka på vad jag gör. Jag kan ta precis allt jag vill ha från kylskåpet. Jag kan gå i de kläderna jag känner för. Och har mest av allt bara gått runt med ett leende på läpparna och tagit in allt som finns, bara njutit.

En annan sak som är galet är hur man glömmer av vissa saker. Vissa känslor man alltid har känt, men sedan man inte har varit van vid dem under bortatiden har försvunnit helt. Just för att de har ersatts av en ny vana. Det absolut första jag märkte när jag klev in genom dörren var hur lätt våra dörrar faktiskt var, de bara flög så fort man petade på dem och då är de ganska så tunga i vanliga fall. Men då har den känslan ersatts av en annan känsla. Det var bara ett exempel, jag har upptäckt massor av sådana småsaker. Till sist är min reflex inställd på engelska, säger någon ”Hej” till mig blir det automatiskt ”Hello”, ställer någon en fråga förvandlar hjärnan det till ett engelskt svar.

Mitt kontrollbehov

Hälsa

Det har hänt något med mig sedan jag kom hit, till Oxford alltså. Det är något som har ändrats, vilket jag själv har upptäckt och ser. Vilket som kanske inte är det bästa och som jag gärna skulle vilja ändra på om jag nu kunde. Jag har fått ett sådant grymt kontrollbehov av allting jag gör. Nu ska jag inte säga att jag inte haft det tidigare, för det har jag. Men inte alls till den utsträckningen jag har här och nu. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det har både fördelar och nackdelar. Men eftersom jag har kommit på mig själv de senaste veckorna så tror jag nackdelarna börjar ta över.

Mitt rum ska vara städat, rent och precis i den ordningen det alltid är (visst det har jag haft tidigare). Jag tål verkligen inte att se sakerna ligger på fel plats, att handdukarna hänger fel, att täcket är en gnutta skrynkligt, att jag råkat lägga en äppelskrutt på ett ställe för att sedan slänga det, att inte sitta någon annanstans än i soffan, att jag råkat nudda något så det står några centimeter fel, att någon går in med skorna på så att det blir smutsigt, att skorna står i fel ordning, att jag lagt någon pryl på ett annat ställe.Och såhär extremt är inte mitt vanliga jag.

Inte nog med det. När jag besökt ett nytt ställe kan jag inte åka därifrån förrän jag sett precis allt som går att se, förrän jag tagit kort på nästan precis allt, förrän jag gått på varenda gata som det finns att gå på, förrän jag sett hela stans utbud av affärer och jag kan inte välja restaurang förrän jag sett vad som erbjuds. Som med Collegen här i Oxford, jag måste ha sett varje litet college (vilket jag i stort sätt lyckats med). Jag måste upptäcka precis hela Oxford (har bara missat någon ynka gata). Eller när jag varit i London, måste jag se alla de sevärdheterna som är populära, som är något att se oavsett om det krävs att jag tar mig från norr till syd, eller från öst till väst.

Det här med att skriva listor har blivit farligt för min del. Förr hade jag alltid allting i huvudet, använde inte ens kalender. Men sedan läste jag något om att så fort man har en idé om något ska man skriva ned den för att lätta tankarna och slippa behöva tänka på det för att inte glömma. Då är det bara att läsa lilla notisen. Jag har en rad olika listor i min iPhone, eller i anteckningsblocket som ska göras och ibland fylls de bara på mer och mer.

Och det är har gått överstyr då det inte längre är den där lilla notisen som ska lätta upp tankeverksamheten, utan det är en lista på saker som ska göras. Och ju längre den blir desto mer stressad blir jag eftersom jag inte ger mig förrän något är klart, samt att jag inte kan ha oordning (läs: att listan är fylld) som jag skrev i början och känner mig inte helt nöjd eller fri förrän listan är tom. Det här har också gått överstyr eftersom många av de sakerna jag har sett har faktiskt varit intressanta, men långa vägar FÖR mycket för att det ska bli roligt från min del. Det är inte jag, det är någon annan som styrt vad jag ska se och gilla. Och likadant här, så finns det en lista med de 38 Collegen och den listan ska vara slutförd för att jag ska känna mig fri.

Och det stannar inte här för det är alltid något jag stöter på som jag inte bara kan se igenom, utan måste ha kontroll över och skriva på min lista. Så praktiskt taget så är aldrig mina listor helt tomma, vilket gör att jag aldrig kan känna mig riktigt fri. Det finns liksom inget stopp, allt bara fortsätter dag efter dag.

Ta engelskan till exempel. I början nöjde jag mig med att inte förstå alla ord som sas, bara jag förstod sammanhanget. Men nu vill jag har reda på precis var enda ord jag läser, ser eller hör och även det fylls på på en lista. Eller när jag ska packa min lista/planera nästa dag måste jag tänkt igenom allt steg för steg och helst av allt skrivit ner det i rätt ordning på en lista.

Det här är inte sunt och något jag kommit på mig själv göra för sisådär en-två veckor sedan. Så här extrem har jag aldrig i hela mitt liv varit och jag hade det definitivt inte när jag lämnade Sverige. Jag erkänner att jag i vanliga fall är organiserad, en aning pedantisk, envis och gillar att ha koll på läget. Men varför har detta utvecklats nu? Vad beror det på? Och hur ändrar jag det?Jag har försökt att ändra på det nu när jag inser det själv och jag kan medge att det har blivit lite bättre. Men för nästa dag som går får jag bara dåligt samvete över att jag inte fullföljde det jag hade en tanke om eller ordet jag såg och istället gör det nästa dag.

Perfektionism kanske man också kan kalla det? Det duger inte förrän det är perfekt och jag gjort mitt bästa.

En lördag i London

Resor

Som ni vet vid det här laget var jag i London hela lördagen. Jag tog en buss från Oxford city klockan 8 på morgen och kom hem igen vid 23 på kvällen. Där i mellan hann jag med att göra allt det jag ville göra i storstaden och även bocka av de sista sakerna på min Bucketlist för den här gången. Sightseeing varvat med shopping och som första lördagen jag besökte huvudstaden i början av oktober så använde jag mig av benen som transportmedel.

Jag började dagen på Marble Arche precis vid den stora shoppinggatan Oxford street, vidare promenerade jag längs med nämnda gatan och tog en titt på var BBC har sitt huvudkontor. Jag fortsatte min väg till stadsdelen Soho som ledde mig vidare till China Town, där jag landade för en gudomlig kinesisk buffé. Runt hörnet finner du Leicester Square med nu i Christmastider ett litet tivoli och strax därintill landets officiella huvudbiograf.

Jag traskade vidare till Trafalgar square för att se det på närmre håll, klickade av några foton och bara stannade upp en stund bland alla turister. Innan det var dags för att inta min plats påLyceum Theatre gick jag längs Strandgatan och spanade in byggnaderna vid vattnet. De nästa tre timmarna vet ni redan…

När jag sedan kom ut igen hade mörkret lagt sig och jag gick några meter för att komma till Operahuset och därefter börja vandra igen för att spana in St Paul’s Cathedral, London Bridge, The Queen’s walk och Tower Bridge. Sedan började jag bli hungrig igen och tyckte det räckte med promenader vid det laget. Stämpla in på närmaste Underground och åter igen hamnade jag på Leicester Square eller rättare sagt Piccadilly Circus där en hel del restauranger finns. Jag ville ha en god köttbit efter den maffiga lunchen, men att hitta ett bord för en person i London klockan 19 en lördagskväll är nästintill omöjligt. Så istället vandrade jag vidare längs med Regent street för att återigen hamna vid utgångspunkten på Oxford street. 

Så vidare hungrig var jag egentligen inte, men jag kände att energin försvann. Så en frappuccino, en wrap och en flaska vatten räckte gott och väl för min del att ta med på bussen tillbaka till Oxford.

Konservativa England

Allmänt

Något jag har lärt mig om England under mina veckor här är att de är riktigt konservativa. Självklart hade jag ett hum om det innan jag åkte hit, men att de skulle vara SÅ pass visste jag inte. Man kan se det i många beteenden, på många ställen, Ja faktiskt nästan överallt. Tar vi språket till exempel så är det konservativt enligt min mening och många gånger har de inte ett ord för sådana saker det svenska språket redan har infört. Även många komplicerade stavningar där bokstäver egentligen inte skulle behövas för uttalet, där amerikanska engelskan har följt med i utvecklingen och gjort det enklare för sig. Näst byggnader, de är mycket mer åt det äldre hållet en mot det moderna, man hittar många gånger ställen som är i behov av renovering, lite som om tiden stått still. Tidningar (alltså magasin) där ligger Sverige i framkant med hela sitt stora utbud, här kan du inte hitta många olika sorter av varje ämne. Du kanske hittar en träningstidning, en om mat, en med korsord och mängder av Gossip. Går vi vidare till kosten så vet de inte vad tallriksmodellen är, frågar man dem så är det inte ens många som vet vad de äter. Självklart vet de att de äter en hamburgare, men kunskapen om innehållet är det en brist i. Jag tror inte de komponerar ihop en måltid utefter vad kroppen behöver, ibland vet jag inte ens om Britterna lagar en måltid hemma eller om de har tid att sätta sig ner för en familjestund. Allt är är On the go liksom (då refererar jag inte endast till min värdfamilj, utan den Brittiska befolkningen överlag)

Härromdagen köpte jag tidningen Women’s Running, helt enkelt för att jag kände för att utveckla min engelska i just det ämnet och för att det intresserar mig. Det är bara det att Sverige har kommit SÅ mycket längre i utvecklingen. Det jag läste förra året hemma, är det jag läser i tidningen här idag. Och då är det inte generell fakta, utan en introduktion till något ”nytt” (i Sverige var det nytt förra året). Jag läste också en artikel om olika typer av löpning och där ordet ”fartlek” introducerades, alltså man leker med farten under sin löparrunda och att just det kommer från Sverige. Det roliga är att de inte har översatt det till engelska utan resterande gånger det dök upp i tidningen stod det ”fartlek” på svenska. Wow tycker jag!

I alla fall, Sverige är så många steg före Storbritannien i utvecklingen. Vilket jag älskar. Jag tror dem måste skärpa sig en hel del här borta om de ska hänga med i den moderna världen…

Wales

Resor

Idag har jag tillbringat min söndag i ett annat land, Ja för det är så de själva kallar det. Wales är som ett eget litet land, men använder sig mycket av Storbritanniens lagar, regel, valuta osv. Det ligger endast två timmar bort från Oxford med buss, så det kände jag för idag. Till en början besökte vi den lilla lilla staden Chepstow, där Storbritanniens äldsta slott finns (över tusen år gammalt). Mycket mer än så fanns inte. Dock är Wales känt för att vara den regnigaste delen av hela UK, men vi fick inte en droppe på oss trots att det var grått och kallt. Något mer de är kända för är alla får och det kan jag bekräfta. Varenda gräsplätt var täckt med små vita tussar.

Turen gick sedan vidare till huvudstaden, Cardiff. Först besöktes Cardiff Bay där arkitekturen var riktigt cool, enligt mig. Byggnaderna skilde sig helt från Oxford, så det var roligt att se. Något annat roligt är att författaren Roald Dahl kommer just från Cardiff, men tillbringade sina sista år i Oxford. 

Under eftermiddagen var det fullt fokus på Cardiff city. Jag hade höga förväntningar på Wales, men i och med det så var jag lite besviken till en början. Ända fram tills eftermiddagen mitt i centrum. Cardiff som stad har inte så mycket sevärdheter, det är hamnen som är något att se, vilket vi gjorde. Men annars är det känt för sin shopping och när jag gick där mitt på gågatorna var jag inte så fascinerad. Men sen… Helt plötsligt upptäckte jag hur stort det var. Jag gick in i ett shoppingcenter som fanns mitt bland alla affärer. Jag tror jag gick igenom hela undervåningen med gapande mun av förvåning. Det var hur coolt som helst att se. Shoppingen där var galet. Det bästa jag någonsin sett och vilket utbud det fanns. London kan slänga sig i väggen, typ. Synd var att klockan tickade lite för snabbt så jag hann i princip bara att kolla igenom vad som fanns, sedan var det dags att bege sig tillbaka.

Så Cardiff kan jag varmt rekommendera för er som älskar shopping, det fanns hur mycket som helst. Det går inte att jämföra! Nu var det även extra mysigt eftersom det närmar sig jul och det finns som små Christmas markets, julbelysningar mm. Tillslut blev det en riktigt lyckad dag ändå!

West end musicals

Resor

Hela lördagen spenderade jag och min syster i huvudstaden. Jag mötte upp henne på Victoria station, vi lunchade på Starbucks och promenerade till Westminster. Dagen var till en början strålande vacker av solens glittrande sken, lite kall kanske men störde inte oss. Där stod ståtliga Westminster Abbey i dagsljuset, Westminster Palace med Big Ben och alla turister som trängdes nedanför för att fånga den bästa bilden på kort. Vi besökte Sealife mitt på dagen, innan vi skulle bege oss till West End och musikalen The Phantom of the Opera på Her Majestys Theatre. Något som var riktigt coolt, framkallade gåshud och alldeles outstanding.

När när den nästan tre timmars långa föreställningen var över, hade mörkret lagt sig över staden, likaså kom regnet. Ner till Underground för att ta oss upp till Oxford street och uträtta lite ärenden, bla Victoria’s Secret. En god kycklig avnjöts sedan på Angus steakhouse innan hemfärden mot Oxford sent på kvällen.

Jag hade en helt underbar dag i London, så mycket som jag skrattade, så mycket jag fick uppleva, men bäst av allt jag fick spendera hela dagen med min syster. Min älskade syster som jag inte hade träffat på sju veckor.

Oxford som stad

Resor

Jag valde Oxford för att det verkade som en sådan cool stad, speciellt med sitt kända universitet. Men jag valde det också för att det är nära till London och på det sättet kunna utforska ännu mer av England. Nu har man verkligen kommit in i vanor och jag vet i stort sätt allt om staden (okey, det finns en hel del kvar), jag vet vilka bussar man ska välja, jag vet vilka gator man ska ta för att komma till just det ändamålet, jag vet vart de lesta collegen ligger och engelskan är som ett naturligt språk i min vardag. Jag gillar verkligen Oxford, det är en superfin stad med vackra byggnader, mycket aktiviteter, turister och har en internationell vinkel (pga universitetet). Det finns så mycket att se på.

Men jag skulle aldrig välja att bosätta mig i Oxford. Det är inte riktigt mig grej i långa loppet, jag är mer för det moderna och lite mer för det jag känner igen. Oxford har mycket, men det har inte allt. Sen tycker jag det är lite för litet för att vara min framtida hemort. Jag har alltid gillat nytt och fräscht, hur kommer det sig då att jag gillar Oxford? Jo för att jag tycker om gamla, fina och vackra byggnader på utsidan. De är fina objekt att se på och de är fina objekt för kameran. Men jag skulle aldrig kunna bo i dem. Jag gillar verkligen inte gammalt på insidan, där ska det vara modernt och här i Oxford är det svårt att hitta. Som tur är har min värdfamilj en mer modern vardagsstil, vilket jag älskar. Men det är nästan det enda huset jag har sett som har en modern touch.

I city hittar du alla vackra universitetsbyggnader och alla sevärdheter som jag älskar. Så fort du kommer utåt ”landsbyggden” eller de lite mindre tätorterna så är det radhus efter radhus och det ena är värre än det andra. Det är sällan de har ordning, i varje fall om man kollar på utsidan.

Så det är varför jag älskar Oxford, men jag skulle aldrig vilja bo här för alltid. De månaderna jag bor här duger gott för min del.

Rigalife

Drömmar

Förra veckan tackade jag JA till läkarutbildningen i Riga. Den här veckan fick jag mycket information om det jag behöver veta. Jag har fixat boende på hostel/hotell eller vad man kan kalla det i alla fall i en månad, som jag kan förlänge sålänge jag vill bo där. I och med att det mesta är bekräftat har jag också bokat flygbiljett. Flyget med Ryanair går på en timme och är riktigt billigt. Så det mesta har varit riktigt enkelt att fixa, vilket jag är tacksam för. Allt runt omkring studierna känns bra och så småningom kommer nog rädslan försvinna på den biten också. Jag måste bara ställa in mig på att det kommer bli tufft, men det är bara att kämpa på för att nå målet. Nu är det inte många punkter kvar att ordna med innan dess, så det känns fantastiskt skönt. Trodde det skulle kräva mycket mer än vad det har gjort. So here I come Riga, 27th of january 2014.

Välja den lätta vägen?

Allmänt

Mitt i allt kommer tankarna ibland, varför gör inte jag som många andra och väljer den lättaste vägen i livet? Jag menar jag kunde bo hemma i Gränna, jobba med mina simskolor i något år, valt en treårig utbildning i Jönköping och efter det börja jobblivet. Jag kunde ha gjort det lätt för mig för jag har så många fördelar där jag bott i mina 18 år. Jönköping är en stad som har så mycket…

Men istället väljer jag att flytta till Oxford i 90 dagar för att lära mig ett språk, efter det väljer jag att flytta till Riga där jag måste använda mig av språket jag lärt mig i Oxford, samt att jag måste lära mig ytterligare ett nytt språk, lettiska (i alla fall en början till det). Jag väljer att läsa till läkare som kan vara en av de svåraste utbildningarna och dessutom på engelska. Jag väljer att bosätta mig i alla fall några år utomlands och jag som inte ens kan den svenska bostadsmarknaden. Inte nog med skillnaderna jag redan rabblat upp, det är ett helt nytt land, ny stad, ny valuta, ja i stort sätt är allt nytt. Ibland tror jag jag är lite galen!

Om två månader ska jag börja om den processen som jag gjorde här i Oxford för sju veckor sedan. När jag var helt ny i staden och inte visste ett dugg om vad jag hade gett mig in på. Jag var livrädd men samtidigt tyckte jag det var riktigt spännande. I dagsläget känns det som den här tiden snart är slut, just eftersom tiden har gått så snabbt (men det är ju lika många veckor kvar). Det känns som jag kan väldigt mycket här borta, vet vilka vägar jag ska välja och jag har liksom kommit in i en vana. Det var inte så läskigt som jag föreställde mig.

Men svaret måste nog ändå vara…
Livet ska inte vara för enkelt, livet ska bjuda på svårigheter. Jag har valt dessa för att det är vad jag VILL göra. Det är vad mina drömmar målar, det är mitt liv. Sen kommer det vara riktigt jobbigt vissa stunder, jag kommer få kämpa hur mycket som helst, några dagar kommer jag ångra att jag valde just den vägen, men majoriteten av dagarna är man nog tacksam och glad för man valde just det hjärtat sa. Som jag var inför Oxford, så är jag livrädd, fast dubbelt upp. Samtidigt längtar jag och jag tycker det är superspännande. Vissa dagar slår tankarna mig, Oxford-livet får inte ta slut för då är det inte långt kvar till Riga-livet och det absoluta allvaret…

Besökte Oxfords största bokhandel igår och jag har aldrig sett något liknande. När jag såg medicinavdelningen började det pirra inom mig, tänk att jag ska läsa detta, tänk att jag ska få lära mig det här. Men samtidigt fanns där en rädsla, ska jag kunna allt det här en dag?

Bonfire night

Allmänt

Stämningen kändes precis som Midnattsloppet, bara att jag hade tre tröjor, vinterjacka, pannband och vantar istället för tshirt. Flera tusentalsmänniskor var samlade för att se årets stora event i South Park. I luften hängde regnet men det stoppade ingen. Trafiken stod stilla och att ta sig ut till parken till fots gick betydligt snabbare än med buss (som vanligt vid folkmassor). Väl där var det tivoli, en mängd olika snabbmatsstånd, en scen där band spelade och alla var där av samma anledning. Exakt 19.15 började det! Fyrverkerier som varade i 20 minuter, till en sammanlagd kostnad av 130 000 kronor. Jag har aldrig sett något liknande live tidigare, helt amazing.

Den här kvällen görs varje år för att fira Bonfire night (5 november), det var på 1600talet då en man hade tänkt spränga Westminsterpalatset i London men blev tagen samma natt innan planen sattes till verklighet. Sedan dess firar man detta en lördag närliggande datumet och över 3 miljoner kronor går till välgörenhet från det här eventet varje år. Familjen här hemma avlossade några raketer i söndags, dock tänkte de inte på säkerheten vilket gjorde att jag höll mig inomhus. Men det var inget att jämföra med gårdagens.

Farmor hade 70 årskalas igår och jag kunde inte vara där istället firade jag henne på egen hand, genom att se de fantastiska fyrverkerierna, som sedan övergick till en stor bonfire (brasa) och avslutades med en Belgisk våffla med jordgubbar. Jag hade en väldigt häftig lördagskväll i kylan, i Oxford. Efter att ha suttit inne hela dagen pga förkylning var det roligt att komma ut, kanske inte det mest optimala men det kunde man bara inte missa.