Välja den lätta vägen?

Allmänt

Mitt i allt kommer tankarna ibland, varför gör inte jag som många andra och väljer den lättaste vägen i livet? Jag menar jag kunde bo hemma i Gränna, jobba med mina simskolor i något år, valt en treårig utbildning i Jönköping och efter det börja jobblivet. Jag kunde ha gjort det lätt för mig för jag har så många fördelar där jag bott i mina 18 år. Jönköping är en stad som har så mycket…

Men istället väljer jag att flytta till Oxford i 90 dagar för att lära mig ett språk, efter det väljer jag att flytta till Riga där jag måste använda mig av språket jag lärt mig i Oxford, samt att jag måste lära mig ytterligare ett nytt språk, lettiska (i alla fall en början till det). Jag väljer att läsa till läkare som kan vara en av de svåraste utbildningarna och dessutom på engelska. Jag väljer att bosätta mig i alla fall några år utomlands och jag som inte ens kan den svenska bostadsmarknaden. Inte nog med skillnaderna jag redan rabblat upp, det är ett helt nytt land, ny stad, ny valuta, ja i stort sätt är allt nytt. Ibland tror jag jag är lite galen!

Om två månader ska jag börja om den processen som jag gjorde här i Oxford för sju veckor sedan. När jag var helt ny i staden och inte visste ett dugg om vad jag hade gett mig in på. Jag var livrädd men samtidigt tyckte jag det var riktigt spännande. I dagsläget känns det som den här tiden snart är slut, just eftersom tiden har gått så snabbt (men det är ju lika många veckor kvar). Det känns som jag kan väldigt mycket här borta, vet vilka vägar jag ska välja och jag har liksom kommit in i en vana. Det var inte så läskigt som jag föreställde mig.

Men svaret måste nog ändå vara…
Livet ska inte vara för enkelt, livet ska bjuda på svårigheter. Jag har valt dessa för att det är vad jag VILL göra. Det är vad mina drömmar målar, det är mitt liv. Sen kommer det vara riktigt jobbigt vissa stunder, jag kommer få kämpa hur mycket som helst, några dagar kommer jag ångra att jag valde just den vägen, men majoriteten av dagarna är man nog tacksam och glad för man valde just det hjärtat sa. Som jag var inför Oxford, så är jag livrädd, fast dubbelt upp. Samtidigt längtar jag och jag tycker det är superspännande. Vissa dagar slår tankarna mig, Oxford-livet får inte ta slut för då är det inte långt kvar till Riga-livet och det absoluta allvaret…

Besökte Oxfords största bokhandel igår och jag har aldrig sett något liknande. När jag såg medicinavdelningen började det pirra inom mig, tänk att jag ska läsa detta, tänk att jag ska få lära mig det här. Men samtidigt fanns där en rädsla, ska jag kunna allt det här en dag?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.