Dagsvandringar i Norge

Resor
Min Norge-resa 2017

Förra veckan upplevde jag något som jag länge drömt om att få uppleva. Jag ville upptäcka berg och fjordar i Norge. Jag ville få se magisk natur. Jag ville vandra. I en vecka roadtrippade vi och gjorde dagsvandringar i Norge varje dag. Hela resan blev bättre än drömmen och jag är otroligt glad över att jag fick uppleva allt häftigt. Ungefär allt vi gjorde var utanför comfort zone. Norge var magiskt!

Snöflingor på Gaustatoppen

På lördagen tog jag bussen till Borås, där inhandlade vi all mat som vi planerat äta under veckan och jag stekte fler pannkakor än jag någonsin stekt. För tidigt söndag morgon tog vi bilen till Norge. Första stoppet skulle vara vid Gaustatoppen och vi bodde på en camping i Rjukan.

Vi tänkte oss att vandringen till toppen skulle bli en lätt uppvärmning inför veckan. Jag var fortfarande spänd av förväntan inför alla äventyr, just eftersom mycket av det vi gjorde var väldigt nytt för mig. Jag har inte vandrat speciellt mycket i mina dagar, jag har knappt campat, men jag har viljan. Viljan till att lära mig. Viljan till att samla nya kunskaper och erfarenheter. Jag var inte orolig över dagsvandringarna vi skulle göra, för jag vill kalla mig tränad. Däremot var hela paketet lite läskigt.

Vandringen upp till Gaustatoppen, som för övrigt är avslutet på Norseman xtreme triathlon var väldigt stenig och det gick uppför hela tiden. På toppen låg dimman tät och hade vi gått upp en klar dag skulle man se en sjättedel av hela Norge. Nu såg vi knappt varandra. När vi började gå ner igen singlade snöflingor mot marken och termometern visade 2°C. Dessutom blåste det otroligt, så det var nog kallare än så. Vi var verkligen inte beredda på att det skulle bli så kallt, eftersom det var 20°C nere i dalen där vi bodde. Vi tog oss ner från dimman, något nedkylda och sedan lagade vi carbonara till middag. Äntligen var vi igång.

gausta1gaustagaustatoppen

Klippklättring till Kjeragsbolten

Flera av dagarna vaknade vi tidigt, fast någon stress syntes aldrig till. Den här morgonen åkte vi vidare i några timmar, uppe på fjällen och på vackra vägar. Utsikten var magisk även från bilen och vägarna var förhållandevis bra, något smala dock och man får se upp för får. Framåt eftermiddagen kom vi fram till Lysebotn där vi åt pannkakor och väntade ut spöregnet innan vi tog oss an vandringen till Kjeragsbolten. Återigen trodde jag att det skulle vara en av de lättare vandringarna under veckan, men den här dagen var jag otroligt nöjd över att ha klarat av. Man klättrade över klippor och drog sig uppför med hjälp av kedjor. Här var det tur att det inte var halt, inte mer regn än vad vi hade och att skorna hade bra fäste.

Upp tog jag mig lättare, men nedför var jag oroligare för. Men det gick också. Väl framme vid Kjeragsbolten regnade mycket och dessutom skickades vatten upp från klyftan att vi inte ville vara där förlänge för att inte bli jätteblöta. Dessutom blåste det kraftigt att vi inte vågade ställa oss på självaste bolten. När vi gick tillbaka sken regnbågen otroligt vackert över fjorden. Sen tog vi oss nedför berget och övernattade på ett fräscht vandrarhem i Lysebotn.

kjeragregnbagekjerag

Lugn och stillhet i Flørli

Från Lysebotn kan man endast ta sig via vägen över fjället som vi kom ifrån eller med färja. Så nästa morgon tog vi den lilla färjan till ett ställe mitt i fjorden vid namn Flørli. Där bodde det tre personer permanent och det kanske fanns ett tiotal hus i hela byn. Färjan var det enda transportmedlet och bilen fick endast plats på kajen. Jag ångrade lite först att vi stannade här för det kändes så dött. Men vi ville gå uppför de 4444 trappstegen som Flørli är känt för och därmed världens längsta trätrappa.

När vi hade listat ut att Flørli inte var större än det var, samt att den lilla receptionen som fanns vid kajen inte var öppen så tidigt på morgonen tog vi an trapporna och vandringen direkt istället. Uppför, uppför, uppför. Idag var det inte alls samma väder som föregående dagar. Idag var det för varmt i tshirt och shorts – eller så var vi inte på samma höga höjder att vädret var stabilare. Vi planerade för att luncha vid bilen och därmed vara tillbaka nere vid kajen efter några timmar igen.

När vi kom upp på fjället, njöt vi av utsikten, svalkade oss vid en fjällsjö och sedan tog vi en lite längre vandring för att utforska stället innan vi försökte hitta vägen ner. Turen ner var ungefär så som jag hade föreställt mig att hela veckans turer skulle vara. Först över klippor, för att sedan gå in i skogen bland stock, sten och lera. Någonstans på vägen tappade vi turmarkeringarna och det var enda gången vi inte hade en aning om vart vi skulle ta vägen. Men tillslut hittade vi tillbaka till leden och humöret höjdes igen. Oj vad vi har letat “T” i veckan.

När vi kom ner till kajen igen kunde vi leta reda på huset vi skulle övernatta i. Först var min tanke skeptisk igen. Men när jag hade fått lunch i magen och tagit en powernap började jag älska stället mer och mer. Hur kan man bo på ett ställe som bara har tre invånare och knappt något internet, dessutom bestod lilla byn bara av någon backe förutom kajen där färjan stannade ungefär två gånger om dagen? Framåt kvällen tog jag en lugn promenad och utforskade stället, jag satte mig på en klippa och blickade ut över fjorden. Mindfulness på riktigt. Och numera älskade jag Flørli. Jag, en rastlös själ trodde aldrig jag skulle klara en hel eftermiddag med ingenting på ett ställe man kände sig näst intill ensam på. Men nu var det livet jag levde på riktigt.

florliflorliflorliflorli

Turistigt på Preikestolen

Efter en otroligt skön sömn och en härlig ro i kroppen åt vi frukosten vid kajen i solen och väntade på att morgonfärjan skulle komma. Vi skulle vidare till Preikestolen och det var nog det här stället som jag trodde skulle vara finast. Och visst var det fint, men det var också väldigt mycket folk. Det var dessutom en lätt vandring till skillnad från början av veckan eftersom man underlättat i naturen och gjort stentrappor etc för att nästan vem som helst skulle kunna besöka platsen. Vi hade tänkt övernatta vid Preikestolens vandrarhem först, men det var fullbokat och därför stannade vi i Flørli istället. Jag är riktigt glad över att det just var fullbokat, annars hade jag aldrig fått uppleva lugnet i Flørli, utan bara alla turister vid Preikestolen.

Bergen och utsikten är mäktiga. Man blir aldrig mätt på det. Efter Preikestolen väntade en längre bilresa igen. Bilresorna är inte att underskatta, för man får se otroligt mycket då också. Flera timmar senare var vi framme i Odda där vi skulle bo på en camping i två nätter. Nu var bergen ännu högre och mäktigare, man kunde se glaciärerna på toppen och jag slungades tillbaka till känslan av fjällen på vintern. Stugan var bra, köket var minimalt och första kvällen fungerade inte spisplattorna att vi lagade mat på trangia. Stämningen på campingen var otrolig och man märkte att ungefär alla som bodde där, hade eller skulle, besöka Trolltunga. Nu var allt genast mer på allvar.

florlipreikestolenpreikepreikestolen

Längsta men häftigaste vandringen till Trolltunga

Vandringen till Trolltunga skulle vara den längsta, jobbigaste och den jag hade mest respekt för. Vi vaknade tidigt och tog bussen till starten, högt uppe på ett berg. Första kilometern gick rakt upp och när vi gick där tänkte jag inte så mycket på det, jag bara trampade på. Vi passerade många och sen när vi var uppe på fjället avverkade vi kilometer efter kilometer rätt snabbt. Vädret växlade om och ett tag var det riktigt kyligt, blåsigt och regnigt. Vi gick många gånger över snö och här var man heller aldrig ensam. Man märkte att turen var populär, men ändå var det en annan klass på vandrarna här. Jag skulle aldrig ge mig ut på sådana här vandringar oförberedd.

Efter några timmars vandring och någon fikapaus var vi framme vid Trolltungan. Vi stannade och fotade, vi åt vår lunchlåda och sedan gick vi tillbaka. Vädret lättade och vi mötte många på hemvägen. 25 km gick jag den dagen och först nu på tillbakavägen upptäckte jag att första kilometer var brant. För nu gick det bara nedför. Vi var tillbaka vid bussen efter drygt nio timmar. 10-12 timmar var genomsnittet. Själva vandringen tyckte inte jag var svår, däremot var den lång och än en gång var jag glad över att jag var så pass tränad som jag är. För det är en härlig känsla att vara tillbaka vid campingen och känna sig nöjd med dagen, men inte helt slut.

trolltungatrolltunga

Ett lugnt och härligt avslut på resan

Efter Trolltunga bestämde vi att vi sover ut, äter frukost och sedan åker vi hemåt. Men att vi stannar på vägen och tar en sista lilla vandring och övernattar ytterligare en natt. Vi hade inte bokat något sovställe, men vi hade ingen tid att passa att lugnet som infann sig under fredagen blev fantastiskt. Istället för att stressköra hem. Bästa beslutet var att just stanna till på vägen, gå uppför till en utsiktsplats. Vila, njuta, äta, sola, sova lite och sedan var vi laddade för många timmar i bilen igen. Vi stannade till vid Vøringsfossen på vägen för att kolla in det pampiga vattenfallet och sedan fortsatte vi över fjället för att övernatta i Veggli.

Spontant och bra, en väldigt fin camping på vägen hem. För att nästa dag packa ihop och bege sig tillbaka till Borås. Min buss gick hem framåt eftermiddagen sen och jag kunde landa lite på bortaplan innan jag kom hem och körde racet hemma. En resa jag verkligen tankade energi på.

norgenorgevoringfossen

Några sista tankar

Jag är otroligt glad över att jag har fått uppleva den här veckan. Det blev bättre än jag kunde föreställa mig. Bäst blev den! Älskar rutinerna vi fick in, tänk om man alltid kunde leva så? Jag är glad över att jag var tränad och jag kände mig mer förberedd än många andra vi stötte på längs vägen. Alltså inget att vara orolig för. Inga krampor fick jag heller, inte ens ett skoskav. Jag som gick i nya skor och dessutom brukar jag ha lite problem med fötter vid längre promenader. Det enda var att jag slog i ena knät en dag, men det blev bara lite hål i tightsen och ett skrapsår på knät. På vägen till Trolltunga råkade jag halka i snön också, men det gick finfint. Sådana klantvurpor man skrattar åt.

Något jag verkligen har lärt mig efter resan är att ha med sig mycket olika kläder och använda sig av lager på lager-principen. Underställ, vandrarbyxor, skaljacka, vantar och pannband. Vädret ändras kraftigt på höga höjder. En ordentlig ryggsäck med extrasaker är alltid bra. Ta även med mat och vatten. Jag kände mig ändå väldigt förberedd för veckan, det var många vi mötte och gick förbi som jag inte förstod hur de inte kunde vara mer förberedda. Vi hade alltid hög fart uppför, medan det inte riktigt gick lika snabbt nedför. Alla vandringar vi gjorde var vi klara före uppskattade vandringstid och de var kring en mil långa men oftast med många höjdmeter.

Campinglivet var helt fantastiskt också. Alltså våra rutiner. Att äta frukost ute, vandra halva dagen, åka bil halva eller tvärtom, laga middag tillsammans och sedan sova gott. Hela veckan gick på repeat, men med nya upplevelser, nya smaker, nya platser. Jag vill göra detta mer! Man blev bortskämd av att vara ute och friluftsa så mycket en hel vecka.

Vädret ska man verkligen inte klaga på trots att det inte riktigt varit som sommar. Vi har haft både regn, snö, strålande sol och vind. Alla sorters väder och vad det verkar som bättre än i Sverige. Jag är glad att vi åkte tidigt på sommaren, för jag fungerar bättre när det är lite kyligare framför värme och dessutom var det försäsong och endast några veckor sedan snön försvunnit från många ställen att det inte kryllade av massa annat folk. Det är charmen med vandring, fjäll och natur – lugnet och stillheten. Och inte en tid att passa på hela veckan.

Jag har i några år velat köra Rockman swimrun just för att få upptäcka de vackra ställena, men nu har jag fått uppleva nästan alla ställen de passerar i loppet utan att behöva utöva swimrun och dessutom fått ta det i den takt vi önskade på ett semestrigt men aktivt vis.

Det här veckan var stora steg för mig att ta, nästa steg får nog bli att bära med sig packningen och tälta på vägen. Men där var jag inte riktigt ännu, jag som knappt tältat i trädgården ens. En dag vill jag göra sådana vandringar också. Och jag vill absolut till Norge igen! Bäst var det!

Och nästa gång något känns pirrigt läskigt, bara gör det. Man utvecklas, man får ny kunskap och det blir bäst! Jag är så glad!

norge

Cykellycka på Mallorca

Resor

Bara fem dagar innan avresa bokade jag och en vän från Team Rynkeby 2015 en sista minuten till Mallorca. Jag hade inte ens en tanke på att jag skulle dit, eller ens att det var möjligt att man kunde spontana en resa bara sådär. Jag tog ett väldigt snabbt beslut om att åka och det kan ha varit årets bästa beslut faktiskt. Det var verkligen utanför den där bekväma zonen, men varför inte?

Jag hade faktiskt haft tankarna på att åka till Mallis ett bra tag, redan förra våren blev jag sugen och i år var jag nära att förverkliga det. Men tillslut bestämde jag mig för att spara det ytterligare och kanske sticka iväg på en weekend själv någonstans. Tanken på Mallorca var i alla fall förbi och sen helt plötsligt satt jag på det där planet mot Mallis ändå, 2017.

En ljuvlig träningsvecka

Vi flög ner på Valborg och sen cyklade vi i sju dagar. Jag fick ihop drygt 70 mil ren cykellycka, varav 7000 höjdmeter. Det blev verkligen en otroligt vacker träningsvecka och härlig semester på samma gång. Den där veckan hade allt jag kunde önska mig just nu, i alla fall i cykellycka. Jag fick se de ställena jag ville se och bada i havet som också fanns på min bucketlist för veckan. Sen att jag inte var den starkaste av oss gjorde att varenda kilometer blev kvalitativ cykelträning.

Vi bodde på ett trevligt hotell lite utanför Port d’Alcudia, perfekt ställe om jag får säga det. Vi var snabbt ute på vägarna, utan att passera krångliga stadspartier. Vi hade nära till bergen och vi kunde ta oss vart vi ville på den plattare delen av ön. Uppför är min svaghet, för varmt är också min svaghet. Men man blir bättre på det man tränar på, eller hur? Varenda höjdmeter i veckan var värt både träningen och utsikten, även att det var otroligt jobbigt. Det bästa var att man inte var ensam, någon gång. Hur alla cyklister ägde vägarna på ön och hur många olika valmöjligheter det fanns.

Och vädret, det kan man absolut inte klaga på. Alldeles perfekt. Såklart några regnstänk här och där, en hel del vind och någon grad för varmt vissa dagar. Men äntligen blev det rundor där man inte frös och slapp ha alla lager man äger på sig typ. Solkrämen är betydligt behagligare än arm/benvärmare.

Allt var magiskt vackert. Vackraste rundan var till Cap de Formentor, som vi avslutade med i söndags. Visst att jag kände till en hel del och visste några ställen man inte fick missa, men eftersom det var första gången jag var där samt att resan blev den spontanaste någonsin hade jag inte speciellt många förväntningar. Jag visste att det skulle bli mycket cykling, en hel del backar och att jag skulle få kämpa. En riktig träningsresa alltså, med massor av #lovelife-moments och cykellycka.

En punktering på 1500 mil

Jag fick se allt och lite till. Det enda planerade stället som vi aldrig tog oss till var Soller och Puig Major. Vi hade planerat det i lördags, stack iväg direkt efter frukosten och var beredda på en lång dag i värmen med både en hel del mil samt många höjdmeter. Men jag åkte på något illamående mot slutet av veckan. Redan i fredags kände jag av det, men tog mig ändå runt rundan då. I lördags var det värre och jag kan ha varit den tråkigaste någonsin på hemvägen. Dessutom premiärpunkade jag också. I söndags mådde jag bättre och var betydligt gladare.

Sen hade en hel vecka med cykling gått och jag var många upplevelser rikare. Det var verkligen en fantastisk vecka. Jag levde i min lilla Mallis-bubbla och bara tog det lugnt, badade, åt god mat och vilade när jag inte cyklade. Hemresan kan ha varit något av det jobbigaste, även att det var skönt att komma hem. Planet landade vid 03 i går morse och nästan direkt från Landvetter stack jag till jobbet på bara några få timmars sömn. Och något mer jobbigt med att vara tillbaka, är att Sverige inte verkar vilja ha sommar ännu.

Dag 1: Orient. Dag 2: Valldemosa. Dag 3: Sa Calobra. Dag 4: Petra.
Dag 5: Felanitx. Dag 6: Bunyola. Dag 7: Formentor.

Om jag vill åka dit igen?

mallorcamallorcacalobraSa Calobra – ca 1 mil ner och sen upp igen

mallorcamallorcamallorca
Viloeftermiddagar vid poolen för återhämtning

mallorcamallorcamallorcamallorcamallorcamallorca
Vägen till Formentor – watch out for goats!

84 miljoner kronor

Resor, Team Rynkeby

I lördags åkte jag till Stockholm för kick-off med Sveriges alla lagkaptener och vice lagkaptener i Team Rynkeby 2017. Team Jönköping har ingen vice kapten utan istället en stark styrgrupp, som jag är en del av. Jag valde att åka med på kaptensmötet för att hjälpa Angelique (vår lagkapten) och för att jag alltid vill lära mig mer, dessutom passade det bra in i tiden. Team Rynkeby är verkligen en del av mitt liv och har varit det de senaste två åren.

Med årens gång har jag blivit mer och mer insatt, men mycket av informationen som jag har velat veta har jag fått ta reda på själv. Nu ville jag veta hur det var från den andra sidan, att det var jag som fick grundinformationen som sedan ska spridas ut till teamet. Inte tvärtom.

Det har verkligen varit en lärorik helg, jag har lärt mig massor, utbytt både erfarenheter och kunskaper. Helgen har varit fantastisk och rolig på samma gång. Precis en sådan helg jag hade hoppats på. Jag kände att jag ville åka med. Dessutom hade jag inget annat planerat eller andra saker som skulle göras samtidigt, så jag kunde fokusera på att vara där.

Vi har haft möten och vi har tränat jobbig men rolig träning tillsammans. Kul att få ett större perspektiv på projektet och lära känna andra från hela Sverige samtidigt. Vi bodde på Mornington hotel i Bromma. Ett häftigt och sportigt hotell med bra rum, bra mat och grymma träningsförhållanden.

Det blev en helhelg, en lärorik sådan, men ändå med skaplig avfärd och hemfärd. Jag är glad för helgen. Jag är ännu gladare och stoltare över att Team Rynkeby 2016 samlade in 84,1 miljoner kronor till Nordens Barncancerfonder. Jag kan inte förstå hur mycket pengar det är! Kolla på filmen så får du följa med någon minut av det senaste projektåret.

Roadtrip till Köpenhamn

Resor

Hela familjen hade semester tillsammans några dagar den här veckan, vi kom på väldigt sent att det skulle vara roligt att åka iväg någonstans. Tankarna flög fram och tillbaka över Europa i tisdags. På kvällen hade vi en hotellnatt bokad i Köpenhamn till natten efter. Så fick det bli.

Efter frukosten i onsdags åkte vi på roadtrip till Köpenhamn. Vi hade ju semester, så stress fanns inte på kartan heller inte hur mycket klockan var. Vi gjorde exakt vad vi kände för.

Först styrde vi mot Helsingborg för att ta färjan över till Helsingör. Jag såg delfiner hoppa framför båten. Verkligen ett lifegoal. Jag hade sagt att jag gärna skulle vilja åka på sälsafari, se fjäll, åka till Norge, göra något äventyrligt eller upptäcka något häftigt. Sen spelade egentligen ingen roll vart vi åkte. Nu fick jag överraskande se delfiner, i Öresundet. Och där var jag nöjd, nu kunde resten bli hur som helst.

helsingororesund

Vi åt lunch i Helsingör och sedan tog vi bilen längs strandvägen till Köpenhamn. Jag har aldrig varit i Danmark tidigare. Man märkte tydligt att man inte befann sig i Sverige längre. Det var otroligt vackert längs vägen. Och det här med att dem pratade ett annat språk störde inte oss så mycket faktiskt.

I huvudstaden gick vi längs Ströget, vi åkte förbi Tivoli och spontant tog vi en båtsightseeing. Det var verkligen ett bra beslut, för på en timma lärde man sig otroligt mycket om staden. Man fick se mycket. Det var sjukt vackert. Jag gillar att se städer från vattnet. Sen ville jag bara se Nyhavn också.

strommaoperahusetnyhavnnyhavn2nyhavn3nyhavn1frozenyoghurtlillasjojungfrun

Vi bodde på Scandic lite utanför Köpenhamn. Efter över en vecka på resande fot, hade jag sovit i skönare sängar och ätit godare hotellfrukost. Det dög. Nu åkte vi till Tyskland. Den resan tog lite längre tid än vi hade tänkt oss, för det var kö till färjan. Men vad gjorde det?

På hemvägen åkte vi via Öresundsbron istället, det var mäktigt. När vi var tillbaka i Sverige kände vi lite på den vita sanden i Skanör-Falsterbo och sen åt vi en riktigt god italiensk pizza i närheten av Turning Torso i Malmö. Jag har varit i Malmö en gång tidigare, förra året när Paris-resan startade där ifrån.

När månen var som coolast på himmeln, solen hade gått ned och det luktade tång från havet åkte vi tillbaka till Småland. Vi sjöng i timmar till musiken som sprutade ut från högtalarna och vi njöt. Vi hade fått en riktigt fin semester tillsammans. Alldeles lagom i min smak. För ska jag vara ärlig är jag rätt mätt på resandet för tillfället. Jag har varit iväg en hel del de senaste månaderna och bara den senaste veckan har jag varit i sex olika länder, vissa flera gånger. Nu ska jag vara på hemmaplan ett tag, för att framåt sensommaren och hösten åka iväg på små dagsutflykter som gör så gott för själen.

skanor1skanorpizzaturningtorsoturningtorso

Jag cyklade till Paris

Resor, Team Rynkeby

Jag cyklade till Paris på nio dagar, hemifrån Gränna. Vilket är helt overkligt. Det kändes overkligt riktigt länge, innan jag kom på att snart är det ju slut. Snart är vi framme. Då var det blandade känslor som kom. Jag ville ha det avklarat, men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Det är ju cyklingen jag älskar.

Tränar man och är förberedd för att cykla 143 mil på drygt en vecka, i kanske inte jättehög fart eller ansträngning är det inte jättepåfrestande på kroppen. Det är snarare att man ska lyckas få ihop alla pusselbitar perfekt. Tanka bra energi, äta rätt, få tillräckligt mycket sömn om natten, inte överbelasta kroppsdelar och släppa orosmoment som stressar. Kroppen är riktigt bra på att återhämta sig från dag till dag, häftigt! Jag har aldrig tränat så många timmar inom loppet av tio dagar. Jag har aldrig cyklat så många dagar på raken och jag har aldrig cyklat så långt (för förra året blev inte riktigt som planerat pga värmen). Ändå varken kände jag eller känner jag mig sliten. En vanlig träningsvecka från 2016 har nästan varit jobbigare.

Jag hade en del motgångar längs vägen i år, utan vetskapen när jag lämnade Gränna. Lungorna som jag har haft problem med sedan slutet av maj började krångla igen, jag som trodde dem hade blivit bra. Jag tror orsaken till det var solen, värmen, syrefattig luft och färjan. Vissa dagar mådde jag bättre och andra sämre.

Det jag har gjort om dagarna är ungefär äta, cykla, äta, sova med lite fix före och efter. Social har man också varit, dock blev det att jag stängde av allt som inte fanns just där jag var – typ sociala medier och nyheter. Något jag lärde mig från förra årets resa var att en vecka går snabbt (det är absolut ingen semester, för nästan all tid är planerad) och det gäller att njuta i stunden exakt hela tiden. Det är inte målet som är det viktiga, utan upplevelsen längs veckan. Mitt fokus är cyklingen, allt annat är bara en bonus. Och som jag njöt! Vad mycket cykellycka jag tankade hela veckan!

Men vi tar det från början, trots att många dagar redan har flutit ihop en aning…

8 juli Gränna – Borås

Det här var min dag, jag trampade iväg vid elvatiden efter att ha gått runt med ett pirr i magen och försökt fixa det sista. Det var så skönt att sätta sig på cykeln, för nu var det på riktigt. Jag cyklade på kända vägar i motvinden, trixade mig genom Jönköping city och Ironmanstaden till Norrahammar där jag mötte upp en cykelvän från 2015. Jag fick draghjälp i kraftiga vinden och i alla uppförsbackar.

Solen var stark och vägarna var rätt fina, men det var en slitsam första etapp. Över 14 mil och 1300 höjdmeter, med andra ord typ uppför hela sträckan. Jag funderade lite vad det var med kroppen, för den orkade inte som den brukade göra. Men jag kollade bara på snitthastigheten, som var låg. När jag kom fram insåg jag att pulsen hade varit rätt hög och det var faktiskt många höjdmeter vi hade betat av.

motparis

9 juli Borås – Göteborg

Nu var det på riktigt, fast det kändes fortfarande overkligt. Hela teamet samlades i Borås, alla bilar packades och sen vinkade vi hejdå till allt folk som kom till Stora torget för vår skull. Det var häftigt! Någonstans där hamnade jag med i en intervju på radion också.

Vi cyklade mot Göteborg och på vägen mötte vi Aron Anderson på cykeln. Vid Hoppets hus i Göteborg träffade vi team Göteborg och team Värmland. Vad härligt det var att få krama om teamkamraterna från förra året. Vi stannade till på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus för att släppa ballonger *känslosammaste stunden på veckan*. Vi cyklade sedan i en enda lång klunga, 100st, genom centrala Göteborg, på avenyn, genom Slottskogen och sedan vidare ner till Sjömagasinet där Kielfärjan skulle avgå senare. Det var en häftig cykling, som en försmak på vad vi en vecka senare skulle få uppleva men den här gången på svensk mark – i Göteborg, en stad jag faktiskt mer och mer börjar känna till. Det var coolt att höra folket på trottoaren ropa “Wow, det tar ju aldrig slut!”.

drottningprolog

10 juli Kiel – Hamburg

Vi fick sovmorgon och så snart vi hade kommit av färjan började första etappen, genom Tyskland. Den var inte jättelång, vilket jag tyckte var skönt eftersom det var min tredje cykeldag. Tredje dagen är alltid värst. Så även den här gången, det var verkligen en skitdag. Jag fick riktiga problem. Jag fick inte luft, tårarna började rinna och jag funderade verkligen på att sätta mig i servicebilen. Jag stannade, jag samlade mig lite. Jag tog medicin, hamnade på sjukvårdsteamets “observationslista” och sen cyklade jag lugnt längst bak i sista klungan. Det blev bättre. Det var varmt och det var verkligen en kämpig dag för mig.

teamrynkebyteamrynkeby

11 juli Hamburg – Barnstorf

Något jag hade lärt mig från 2015 var att försöka ta vara på de sovtimmarna man fick för det var lätt att hamna på minus. Så jag försökte lägga mig tidigt eftersom frukosten oftast serverades 06.00 och vi skulle rulla 07.00 nästan alla dagar.

Jag var redo för ytterligare en dag genom Tysklands alléer och på deras platta vägar, krigandes i den kraftiga motvinden. Efter bara en mil tog vi en liten bilfärja över floden Elbe istället för att få cykla en omväg (etapperna blev oftast längre än planerat nästan alla dagar ändå).

Jag vet att jag kämpade lite med hjärnan den här morgonen, jag ställde mig frågor jag aldrig hade ställt till mig själv tidigare och jag funderade verkligen på vad jag höll på med. Sen började jag tänka positivt igen. Jag hade pigga ben och kände mig till och med rätt stark den här dagen. Efter att vi hade tappat bort våra MCs längs vägen kom vi tillslut fram till ett finare hotell med god mat.

hamburghamburg

12 juli Barnstorf – Stadtlohn

Nu blev det varmt och motvinden förföljde oss. Det här var en sådan där jobbig dag igen, för jag kunde inte få tillräckligt med luft. Dessutom kom det några lättare backar, mot att ha haft det riktigt platt hittills. Jag har aldrig ont i rumpan, däremot åker jag på skav av cykelbyxornas sömmar ibland och dem kan ibland göra ont. Idag var en sådan dag. Men eftersom jag hade fullt fokus på att försöka få ner syre till lungorna försvann både vetskapen om att bakdelen var öm och vi var redan framme.

Tummen upp för maten och efterrätten. Men rummen var inte jättefina, vi bodde på ett hotell med stall på landsbygden. Jag fick en specialare här just eftersom jag dels redan mådde kasst och cyklarna skulle förvaras i stallet, vilket inte går eftersom jag är fruktansvärt allergisk mot hästar.

Sjukvårdsteamet hade full koll på mig (med flera). Dels för lungorna, dels för solkrämen och eftersom jag endast dricker vatten fick jag lite specialpåfyllning även där. Ibland lyssnade jag och löd, ibland fuskade jag – men vilken service. Viljan var det inget fel på, snarare “Clara, du får inte ha för stark vilja!”.

teamrynkebyteamrynkebyteamrynkeby

13 juli Stadtlohn – Genk

Benen mådde bra varannan dag och den andra dagen kändes dem tunga. Nu hade vi en lång dag framför oss. Även etapperna var varannan dag kring 15 mil och varannan över 20 mil. Vi åt frukost i Tyskland, lunch i Holland och middag i Belgien. Tre länder på samma dag och fortfarande rätt platt sträcka.

Idag blev det lite oroligt i klungan, jag tror vi alla började hitta sin roll och ett tag vet jag inte riktigt vad vi höll på med. Fokus! Sen kom regnet. Jag älskade regnet! Jag kände mig levande igen och jag kunde andas. Det var nog bara jag som nästan skrek “JA!” när regnet kom. Sen kunde jag cykla som bara den resten av dagen.

Fast med regnet kom även punkteringarna och om vi bara hade typ tre stycken på hela resan förra året åkte vi på upp emot sju stycken inom loppet av 45 minuter. Jag själv hade varit kissnödig ett bra tag och räknade ner tiden, men tiden försvann aldrig eftersom vi var tvungna att cykla långsamt och stanna hela tiden. De sista milen cyklades på cykelbanor och äntligen var vi framme i Genk – jag sprang in på toaletten. Nu bodde vi på ett lite större och flashigare hotell tillsammans med två norska team. Dagen försvann och det kändes inte alls som vi hade cyklat över 20 mil.

stadtlohn

14 juli Genk – Dinant

Idag var dagen som startade med regn och backar. Vi skulle ta oss upp för Mur de Huy vid lunchtid tillsammans med många andra team. Jag hade inte jättemånga förväntningar på veckan, det jag ville var att försöka cykla hela vägen och dessutom helst ta mig uppför Mur de Huy cyklandes efter att ha gått upp förra året. Så jag tog det i lugn takt från början och till slutet. Jag var uppe. Lyckan! Det var många i backen som hejade på alla, jag hade någon norsk cyklist som cyklade med mig hela vägen upp också och peppade. Fantastisk stämning var det!

Sen skulle vi cykla längs med floden till Dinant, längre söderut i Belgien. Vi stötte på vägarbete och omläggning även den här dagen. Omläggningen gick över ett berg, Mur de Monty som var mycket värre än Huy som vi hade klättrat uppför bara någon timma tidigare. Kroppen var inte förberedd på att det skulle vara ytterligare en backe, som dessutom var värre än den första att jag valde att traska uppför med cykeln. Fantastiskt ni som lyckades ta er cyklandes uppför hela! När vi var uppe skulle vi ta oss ner likt en lättare serpentin för att vara tillbaka på ordinarie rutt men bara någon kilometer längre bort. Den här dagen blev också längre än planerat. Vi anlände till Maison de Leffe – klosterhotellet i Dinant och fick en riktigt god trerätters innan jag somnade sött.

huyhuyhuyhuy

15 juli Dinant – Château-Thierry

Det var nu vi började komma in på kända vägar, även gårdagens städer bodde vi i 2015. Jag började få flashbacks, jag förstod inte riktigt att jag hade varit exakt här på samma ställe men ett år tidigare. Jag kände mig hemma, men samtidigt som om jag drömde. Morgonen var kall, runt 10°C, på gränsen till att man frös. Vi cyklade längs floden Maas. Dimman låg tung över vattnet och över bergen, det kändes som man var med i en Sagon om ringen-film. *Häftigt*.

Nu hade motvinden gett sig lite, men idag var en backig dag. Plötsligt kom vi in på vägar som rutten gick på förra året, det var den vackraste etappen och tänk att jag fick cykla den igen. Upp för en backe, ner i en by och så höll de på hela dagen. Jag kände igen mig. På något ställe försökte vi få tillbaka en kalv till hagen som den rymt ifrån och på något annat ställe fick vi väja för hundar på vägen. Vid lunch cyklade vi ikapp två holländare som också var påväg till Paris. Dem fick lunch av oss och sen cyklade dem med oss flera flera mil. Jag minns, jag kommer ihåg. Déjà vu!

Det blev varmare och varmare, jag fick mer problem med lungorna. Det lustiga var att det var nästan exakt samma rutt, nästan exakt samma väder fast ett år senare. Det jag hade lärt mig var att idag skulle jag inte bränna mig sådär hemskt som jag gjorde förra året. Jag fyllde på med solkräm, jag fick putthjälp i backarna och det enda jag försökte fokusera på var att få in syre till lungorna. Det är jobbigt när kroppen är riktigt pigg och benen starka men ändå går det inte ta i mer. Det var magiskt vackert! Sen anlände vi till det sämsta hotellet ever, dålig mat, små rum och inte speciellt fräscht. Men jag gör den här resan för att få cykla och för att samla in pengar till forskningen. Jag nöjer mig med att få mat och sovplats. I nattens sken bytte jag ut en veckas gamla klossar, för dem var redan utslitna.

dinantfrancefrance

france

16 juli Château-Thierry – Paris

Sista dagen var här. Vemodigt. Muskelfästet i knäna var lite trötta, men annars mådde jag bra. Jag längtade efter att vara framme, samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut. Men förra året var känslorna ännu starkare. Vi hade fått en fantastisk rutt in mot Paris i år, mycket plattare, mycket lättare och dessutom genom ett vackert landskap och coola vingårdar. Det var en häftig lördagsmorgon genom Frankrike.

Ju närmare vi kom desto fler vägar korsades. Mellan vår förstaklunga och andraklunga hade vi fått in två andra team. Vägarna packades med gula cyklister. Vi stannade för att äta lunch, en tidig lunch. Luften var tung, regnet hängde och man andades avgaser. Några målade flaggor på kinderna och hela teamet hade ett sorgband runt vänsterarmen för det hemska i Nice. Vi var redo för de sista milen in till huvudstaden. Längs med samma kanal som förra året myscyklade vi. Sen var vi framme vid samlingsplatsen där 1500 andra var samlade, vi skulle göra det här tillsammans. Team Rynkeby Jönköping startade upp en vulkan (likt Islands hejaklack) och vi fick med alla andra team. *Rysningar*. Mäktig känsla.

Paradcyklingen startade och vi var nummer 31 av 38. Det var 1,5 mil riktigt jobbig cykling – jobbigast på hela veckan faktiskt. Jag hade varit så glad över att slippa all smärta i diverse kroppsdelar, bland annat i händerna. Men efter den här timman gjorde händerna ondare än ondast (som för övrigt också var det enda jag brände) eftersom det inte går snabbt. Man måste vara på helspänn exakt hela tiden och ha ena benet urkopplat från pedalen hela sträckan. Nu var det hett. Dessutom var jag hungrig. Kunde vi inte vara framme? Jag tycker det är coolt att se den långa, gula ormen snirkla sig genom Paris gator, bland annat förbi Notre Dame, Obelisken och över Seine men att den höll på så länge blev bara jobbigt.

I målet fyllde jag på med energi, för jag hade inga anhöriga på plats i år. Nu var det bara att lyckas ta oss till hotellet på andra sidan Paris kvar. Vi cyklade på cykelbanor, det var rörigt, varmt och många var trötta. Vi stannade snabbt till vid Notre Dame innan vi hade bråttom till slutdestinationen eftersom finalmiddagen på Svenska klubben vid Louvren började 20.00. Det var fortfarande supervarmt, vi hade en sista middag med gänget och när ögonen inte orkade hålla sig öppna längre tog vi taxin tillbaka för att sova. Det var inte sent kan jag lova. Det var den bästa taxituren någonsin. Chauffören pratade med oss och det blev som en sightseeing genom Paris. Eiffeltornet lös i Frankrikes färger pga terrorn och vi fick reda på massa annan intressant fakta. Nu var det slut!

parisparisparis

17 juli Sista dagen

Jag fattade inte riktigt att det var slut på riktigt. Efter frukost och inpackning tog jag metron till Gare du Nord för jag skulle försöka lämna in min 25kg tunga packning (som jag hade på ryggen). I förhoppning om att se något av staden innan flyget hem gick. Jag var trött, jag var hungrig, det var 28°C, jag hade megatung packning och jag var på landets största tågstation med världens sämsta skyltning. Dessutom ville jag bara hem. Jag sprang runt i över en timma och hittade inte rätt och servicefolket på stationen skickade mig fel hela tiden. Tillslut gav jag upp, jag satte mig mitt på golvet för det fanns inte en bänk så långt ögat kunde nå på den där stationen, åt några chokladbitar jag hade över från veckan, grät några tårar och sedan samlade jag mig. Tålamodet var i botten. Jag hade gärna velat se Eiffeltornet, eller kanske något annat av staden men jag tog tåget till flygplatsen för flygplatser brukar man kunna lita på.

Jag satt stilla i flera timmar på Charles de Gaulle och bara tog det lugnt, sen blev flyget försenat för vi missade slot-tiden. I år valde jag att åka hem direkt, för jag minns inte jättemycket från förra årets semester i Paris. Jag var där fast ändå inte där, tankarna flög runt någon annanstans. I år var jag nöjd över att göra på det här sättet. Jag fick äntligen krama om mamma och pappa igen och hamburgaren på hemvägen från Arlanda var godast på länge.

På flyget försökte jag reflektera över veckan, för det hinner man inte riktigt med längs vägen. Det är för mycket intryck. Jag var glad och nöjd över att jag hade klarat det. Mest glad över att jag cyklade hela vägen från Gränna till Paris och för att jag tog mig uppför Mur de Huy. Jag blev också otroligt glad när jag fick höra vilken summa det lutar åt att sluta på (officiellt den 17 september).

Om du är mer intresserad av vad vi gjort i veckan går det att läsa mer på Team Rynkeby Jönköpings blogg.

charlesdegaulle

Tio dagar försvann i rasande fart. Äventyret för 2016 är över, eller själva projektåret är inte slut riktigt än. Men jag tänker trycka på paus ett tag, för jag har lagt ner många timmar under hela året. Nu är rätta tiden att kunna ta det lite lugnare. Vilket år!

Utan att jämföra 2015 med 2016 för mycket eftersom det blir två helt olika upplevelser beroende på olika faktorer: rutten, vädret, teamet, människorna, rutinerna, hälsan etc. Jag var mycket mer tränad inför i år och jag visste vad jag hade framför mig, dock satte lungorna stopp flera dagar. Det finns både nackdelar och fördelar med allt. Men får jag bara välja en av resorna väljer jag förra året, för första gången är ändå första gången!

paris

Till Paris på cykeln

Resor, Team Rynkeby

Jag har cyklat i nio dagar på raken, från Gränna till Paris. Det har varit tufft på vägen och inte alls så självklart. Jag stötte på en del motgångar bland annat att inte lungorna ville samarbeta med mig. Min vilja är stark, riktigt stark! “Clara du får inte ha för stark vilja!”. Jag ville det här så mycket och det gick tillslut. Jag har tagit mig till Paris för en andra gång. Även att jag har fått en hel del déjà vu-känslor längs vägen har resorna 2015 och 2016 varit helt olika. Det har varit overkligt!

Länder vi cyklade i: Sverige – Tyskland – Holland – Belgien – Frankrike

Antal mil: 143 mil

Cykeltid: 62h 17min

Min rumskompis: Heléne Axelsson

Finaste etappen: Helt klart samma etapp som förra året – etapp 6, från Dinant till Château-Thierry.

Längsta etappen: 22 mil – etapp 4

Bästa kommentaren: “Clara du är nog stabilast i hela laget, du kör på som en stridsvagn oavsett vilken väg det är!”

Min sämsta dag: Etapp 1 – för mina lungor strulade igen.

Sämsta hotellet: Näst sista hotellet, i Château-Thierry (exakt samma som 2015).

Varmaste dagen: När vi hade strålande sol och över 28°C i skuggan.

Cykelmek: Cykeln fungerade rätt perfekt, bara ett byte av utslitna skoklossar.

Mest ont: Händerna var inte att leka med vid målgången i Paris efter en otroligt påfrestande paradcykling i låg hastighet bland 1500 andra cyklister i solen, dessutom var det just händerna som var det enda jag lyckades bränna i år.

Oväntat: Jag har gjort det här förut men ändå trodde jag att kroppen skulle bli mer sliten. Det är en utmaning på ett annat sätt, för det är många faktorer som spelar roll. Egentligen har jag inte ont någonstans. Faktum är att jag känner mig mer sliten under en vanlig träningsvecka hemma trots att en sådan vecka inte kommer i närheten av den cykelmängden eller timmarna.

Tacksamhet: Jag har fått otroligt mycket hjälp längs vägen när jag mådde sämre.

Cyklister i Team Jönköping: 14 tjejer / 13 killar

Serviceteam Jönköping: 4 tjejer / 7 killar

Jobbigast: Jag har fortfarande lite problem med det där med toalettbesöken. Att vi var tvungna att ta oss uppför en backe brantare och längre än Mur de Huy samma dag. Att cykla i centrala Paris är inte lätt heller. All stark motvind vi hade i princip hela vägen, men framförallt i början av veckan.

Mest nöjd över: Att jag cyklade från Gränna till Paris!… och tog mig upp för Mur de Huy cyklandes.

dinant

Åre

Resor

Jag var på Playitas, jag landade hemma i några dagar och sedan åkte jag till Åre. Nu är jag hemma i Gränna igen. Ibland blir det lite snabba kast och jag är otroligt glad för de senaste veckornas roligheter. Men nu till veckan i Åre…

Under årets fjällsemester ville jag bara till Åre, det var dit jag skulle! I måndags styrde vi bilen mot Åre och vid tretiden var vi framme i vår lägenhet som vi hade hyrt – bara jag och pappa. Sen lärde vi känna byn för att vara helt redo inför tisdagen och vår första skiddag utav fem.

åreskutan1

Varje dag såg väldigt lik den andra ut. Vi åt havregrynsgröt med banan, vi klädde på oss understället och skidkläderna för att sedan vandra de 1,5 km vi hade till närmaste liften – med skidutrustningen på axeln. Det var en svettig promenad kan man säga, för det gick dessutom uppför. Vi var alltid ute i backen kring tiotiden, ibland lite senare.

liftselfie

Lägg märke till hur dem bakom sitter i liften…

På tisdagen var det fint väder, vi åt lunch på en restaurang i backen och när jag började frysa om tårna gick vi hem. Sen gick vi till affären. Det blev en hel del promenader, både med skidor och utan skidor. På kvällarna lagade vi middag och kollade lite slappt på tv. Jag har inte kollat på så mycket tv på väldigt länge. Men man var för trött för att göra något annat. Kvällarna blev tidiga och morgnarna lagom, efter väldigt många timmars nattsömn. Det var härligt att prioritera sömnen, även att jag var tröttare än tröttast på kvällarna och när jag vaknade på morgonen.

åre

Under onsdagen fick vi verkligen upp farten och antalet åk rasade iväg, speciellt efter lunch och efter en ofokuserad förmiddag. Den här dagen åkte vi tills liftarna stängde.

Vi hade varit lite bortskämda med väldigt få minusgrader och faktiskt ganska bra väder, utan allt för mycket vind. Men under torsdagen var det kallare och vi frös. Det gällde att åka upp och ner, utan stopp för att hålla sig varm. Vi klarade bara fram till lunch, fast det var inte så bara för det blev några intensiva timmar.

areskutan_wide

På eftermiddagen besökte vi Åre chokladfabrik, något jag såklart bara var tvungen att göra – chokladälskare som jag är. Sen åkte vi till Björnen för längdskidåkning. Det var magiskt! Jag har inte stått på ett par längdskidor sedan öppet spår förra året och det var ju inte det härligaste minnet. Den här kvällen var det kallt, jag var väldigt rädd för backar som jag alltid är och jag ville verkligen göra det, fast ändå inte. När jag väl ställde mig i spåret var det nog den häftigaste och härligaste skidåkningen jag någonsin gjort. Skogen runt omkring elljusspåret var mörk, kanonfina spår, alldeles lagom svår banprofil och jag kände mig stark. Många minusgrader var det också, men det struntade jag i för det var så fantastiskt och fort gick det.

åre_chokladfabrik

Fredagen var verkligen finast. Jättevackert väder, lite kallare och fantastiskt vyer. Ögonen fick inte nog av allt vackert dem såg, jag ville bara stanna och njuta. Vi åkte även den här dagen tills liftarna stängde, fast utan samma intensitet just för det var nu kroppen började känna av all skidåkning. Jag började känna mig lite sliten, jag var tvungen att tänka lite extra i svängarna för att skidorna skulle lyda.

clara_åre1

Kroppen började verkligen bli sliten nu och under natten till lördagen hade det börja blåsa upp till storm. Väldigt många liftar var stängda, vädret var absolut inte det finaste, det var kallt, dimmigt och allt folk samlades på samma ställe. Under alla tidigare dagar hade det nästan inte varit någon kö i någon av liftarna, en del backar hade man åkt själv i och vi hade tillbringat mycket tid på högzon och Åreskutan. Men den här sista dagen var inte som dem tidigare. Jag började känna mig nöjd, vädret var kallt och efter två timmar med massa liftköande beslutade vi oss för att köra de hundra milen hem istället. Planen från början var att åka tidig söndag, men det skulle bli ännu sämre väder och dessutom när vi var nöjda med veckan vad skulle vi göra halva lördagen? Det blev många timmar hem i bilen, fast ändå gick det snabbt. Vid midnatt var vi framme och då snabbare än tänkt med tanke på att det var snöstorm halva sträckan. Jag är så glad över att vi tog beslutet att åka hem en dag tidigare.

åre3

Jag är otroligt glad för att jag köpte mig en egen utrustning för några år sedan, då undrade jag vad jag gjorde, skulle jag verkligen använda detta? Jag älskar mina pjäxor och mina skidor, jag har kontroll. Det var bara en gång jag tappade kontrollen och försökte hålla mig på benen resten av backen. Dem styr i både lössnön och på isen – för is fanns det gott om, likt det fanns många pucklar av all snö efter att många hade åkt just den backen.

skidor1

Jag har mest åkt röda pister och helst av allt vill jag åka dem långa, så att man börjar känna mjölksyran i låren. Åre var vackert, Åre var bra. Enda lilla minuset är att det inte var jättebra skyltat i backarna. Är det en svart eller blå pist? Vad heter den här backen? Jag tycker både Sälen och Trysil har varit bättre på det. Jag skulle aldrig våga mig på Åreskutan om jag var nybörjare, just eftersom många pister är lite tuffare och dessutom väldigt dåligt skyltat. Det jag älskade var just att man kunde förflytta sig runt skutan och åka på massa olika ställen och i flera olika liftar. Jag älskar stora system.

kabinbanan

Jag har verkligen haft en helt fantastisk vecka i Åre, äntligen fick jag se hur det ser ut live. Jag har åkt massor av skidor, mest utför men lite på längden också. 23 timmar fick jag ihop. Inte allt för mycket folk i backarna, väldigt bra väder ändå och vi bodde bra också. Jag har ätit många hamburgare och sen åt jag typ den godaste pizzan i Hudiksvall på hemvägen. Jag har sovit mycket, jag har tagit det lugnt, jag har haft det väldigt bra.

Jag har fått många sköna skrattstunder, eller många gånger har jag nästan dött av skratt. Jag brukar poängsätta min framgång genom att räkna mina vurpor och en del sådana har det också blivit dessa dagar. Alla vurporna bjöd in till skratt efter mina egna klanterier och dessutom klantade jag till det rejält en gång i liften – jag kunde inte sluta skratta åt det! I en backe trillade jag flera gånger och rullade halva vägen ner och stannade upp som en snöboll.

skidåkning_åre

Vyerna var det mest fantastiska!

åreskutanclara_åre4

Tankar om Playitas-resan

Resor, Träning

10 dagar, 32 timmar träning och 40 tusen meter simning. Jag är tillbaka i Sverige och jag har landat direkt i vardagliga rutiner igen efter tio dagar på resande fot. Först med en väldigt fin helg i Borås och sen en ännu finare vecka på Fuerteventura och Playitas. Jag behövde det här!

playitas_palm

Alla dessa dagar har gått i träningens tecken och när jag inte har tränat har jag ätit gott, samt tagit det lugnt. Jag har låtit alla tankar släppas loss och jag har valt att fokusera på mig själv och vara just där jag har varit. Jag stängde av väldigt mycket som hade med Sverige att göra och det kändes riktigt skönt. Jag mår bättre idag och jag har mått otroligt bra dessa dagar, mot innan jag åkte när jag brottades med vissa saker.

Jag älskar äventyr och utmaningar, trots att jag tycker det är sjukt läskigt innan jag ger mig iväg.

clara

Den här gången var det extra läskigt eftersom jag åkte iväg själv, jag kunde styra mina dagar precis så som jag ville att dem skulle vara. Det var ju såklart något helt onödigt att vara nervös och rädd för, det gick ju otroligt bra. Jag är säker på att jag en dag kommer vara tillbaka på Playitas och jag är helt säker på att jag inte kommer bo på någon anläggning än Playitas om jag åker till Fuerteventura igen. Den gången kommer jag inte åka själv om det inte är en arrangerad resa likt det var nu.

Hela veckan var det fokus på simning. Jag har simmat mycket och på slutet har jag varit trött i mina armar. Jag har behövt ändra min teknik en hel del, för en effektivare simning. Jag är av den typen som maler på i samma tempo oavsett om det är 50m eller 1500m, jag har inte snabbheten i mig. Men tanken är att det ska bli ändring på det nu – därav förändringen av teknik. Det har också medfört att jag jobbar med andra muskler som inte är vana.

playitas_pool

Från början var tanken att jag nog skulle lyckats få in några fler timmar träning under veckan, men eftersom jag åkte på förkylningen ville jag inte köra på speciellt mycket extra för att vara snäll mot kroppen. Så dem timmarna jag fick ihop är jag väldigt nöjd med, dem har ändå varit väldigt kvalitativa. Jag har dessutom haft utrymme för lugn, väldigt mycket lugn. Jag har inte haft ont i fötterna en endaste gång. Jag har läst världens bästa bok – Löparens hjärta av Markus Torgeby. Jag har njutit och jag har ätit massor. Jag kommer sakna honungsmelonen varje dag.

Vädret har verkligen varit på topp. Första dagen frös jag, men dem andra dagarna har varit hur fina som helst. Helt lagom i min smak, som tycker hetta är lite för varmt.

playitas

Jag har kommit på hur smidigt det är att bara åka iväg, inte behöva tänka på att nu måste jag prata engelska. Utan hur man anpassar sig efter dit man kommer. Jag pratade svenska med svenskarna, sa några ord på spanska till spanjorerna, men överlagt mest på engelska och jag förstod danskan. Så många olika människor man möter!

Jag behövde det här. Jag känner mig utvilad, starkare, mer pepp på allt och dessutom känns det som jag har mer energi. Jag har lyckats inse massa saker och jag har tagit mig själv till nästa nivå. Jag har utvecklats och jag har lärt känna mig själv ännu mer. Ibland behöver man en vecka för sig själv för att se klart och tänka klart. Jag har samtidigt lärt känna massa nya, härliga och intressanta människor.

Men framförallt har jag lärt mig mycket om simning och öppet vatten-simning. Jag kommer ta med mig allt som sagts under veckan i min egen träning framöver mot att bli en ännu bättre, snabbare och uthålligare simmare. Men också i min utlärning i jobbet.

Jag har nog aldrig åkt iväg från vinter hemma till sommar på något annat ställe, jag tror det nog var det som chockade min kropp och resulterade i en lättare förkylning. Det var en liten omställning att behöva ta på sig varma kläder och jacka igen, efter en vecka i shorts och T-shirt. Det var nästan att det kändes som man skulle komma hem till vårkänslor och nästan att jag började längta efter vårpremiärer – alltså ta fram cykeln, sätta sig ute i solen, njuta av blåa Vättern etc. Men det får vänta någon månad till.

Jag har inte haft koll på vilken dag det har varit, bara tagit dagen som den kommit. Alla dagarna har känts som lördag. Jag hade varken längtan efter att åka hem eller ångesten över att åka där ifrån. Jag accepterade!

view_playitas

De sista dagarna på Playitas

Resor, Träning

Varje dag inkluderade ett distanspass i bassängen på förmiddagen och ett teknikpass simning på eftermiddagen, så även i fredags. Efter morgonpasset gick vi till gymmet för styrkeövningar specifikt för simning. Jag åkte på en lättare förkylning och kände mig inte helt kry. Men jag körde på ändå, fast i lite lugnare tempo för egentligen var det endast lite snuvig jag var. Jag hade lite svårt att hålla tankarna i styr där på morgonpasset, just eftersom jag verkligen inte ville vara förkyld.

Det gjorde också att jag tog det lite lugnare på dagen, satte mig och läste min bok, tänkte några extra tankar och tillät mig själv att ta det lugnt. Till lunch åt jag en otroligt god fisk från restaurangen i grannbyn till resorten.

Man kommer verkligen in i rutiner snabbt om man vill, vilket gör att i alla fall jag känner mig mer trygg och kan gilla allt lite extra. En favorit var chokladbiten i skuggan på balkongen efter morgonpassen varje dag. För övrig äter man kanske lite extra mycket när det väl är frukost eller middag, just eftersom det är buffé och för att man är hungrig när man har tränat hårt. Dock blev det sällan småätande – en ordentlig frukost, en chokladbit, en lunch och sen en ordentlig middag med efterrätt.

fisk

Förkylningen satt i ordentligt en dag, för när jag vaknade på lördagen kände jag mig mycket piggare. Jag startade dagen med en morgonpromenad och sedan simmade vi ett riktigt ordentligt pass. Det blir lite att alla tar det extra lugnt mitt på dagen, när solen står som högst och nu började jag hitta ett lite för mycket lugn i kroppen att jag ville gå på ett styrkepass innan teknikpasset på eftermiddagen.

playitas_poolenplayitas_träning

Tänk dig att vakna vid 06.00, ta på sig badkläderna för att sedan vara i poolen endast en halvtimma senare. Då var jag trött, fast jag blev genast pigg när jag upptäckte hur coolt det var att simma under stjärnhimlen, för det var något nytt för mig. Solen gick inte upp förrän strax innan åtta. Hur coolt som helst! Sen åt jag långfrukost och tog mig en lång slappdag i solstolen. Jag tänkte mig att jag skulle gå upp på berget också, så så fick det bli! Trots solkräm och skugga var det den här dagen jag brände mig, eller armarna kände jag redan av lite sedan tidigare i veckan men smalbenen hettade ordentligt.

På eftermiddagen var det återigen öppet vatten-simning, ett pass jag verkligen ville fly från. För jag hade fruktansvärt ont under det tidigare passet i havet, alltså av skav i nacken. Jag ville inte ha så ont igen! Det var nästan att jag övervägde att simma utan våtdräkt, vilket hade gått eftersom det var kring 20°C i Atlanten – men man förlorar lite poängen med öppet vatten-simning då. Jag lånade vaselin och inte en tanke gick åt att tänka på smärtan. Från och med nu kommer jag aldrig simma i våtdräkt utan vaselin. Den simningen var otroligt rolig, jobbig och härlig. Vad roligt det är att simma i havet eller sjön!

playitas_clara_view

Sista dagen var här och likt dagen innan startade vi med en tidig morgonsimning under stjärnorna för att sedan äta långfrukost och packa. När transferbussen hämtade oss berättade reseledaren att vårt flyg var närmare två timmar försenat. Alltså redan från start i Göteborg på morgonen, vi fick därmed sitta på flygplatsen och vänta dem timmarna. Hela dagen gick åt att resa. Det är ändå ganska härligt för det ger en tid till bearbetning och reflektioner. Men när jag skulle köra hem på natten, var kroppen lite sliten och jag var trött på att sitta still. Det bästa man möts av är äkta svensk luft, för det är alltid det härligaste att andas!

playitas_poolen_mörker

Några glimtar från dagen

Resor, Träning

Först när jag åkte iväg för några dagar sedan, tänkte jag “vad är det jag håller på med?”. Alltså helgen gick bra, för trots att det var massa nytt då också levde man på den där känslan att nu åker jag iväg och kan släppa allt hemma. Men man är fortfarande lite kvar i vardagstänket.

När helgen sedan var över och jag flög mot Kanarieöarna istället, den här gången helt ensam till ett ställe jag älskade sist och bara har härliga minnen ifrån. Började jag återigen tänka “vad gör jag?”. Jag började tvivla på om jag hade gjort rätt. Själva resan bokade jag i oktober någon gång och då hade jag redan gått och funderat länge på om jag verkligen vågade. Ville ville jag absolut, men skulle jag våga åka på en sådan här resa helt själv? Sen drog jag ut på det länge och betalade inte förrän i slutet av december för att verkligen hinna tänka igenom det en extra gång. Det enda jag ville var att faktiskt åka iväg.

Sen förstår jag inte varför jag möts av dem tankarna direkt när jag är framme. “Jag hade lika gärna kunnat vara hemma nu, jag hade kunnat simma på Rosenlundsbadet, jag hade kunnat jobba, jag hade kunnat ha vardag”. Jag ville ju inte förstöra minnena från sist jag var på Playitas, då med bästa vännen. “Alltså vad gör jag här?”

Dock tror jag att jag tänker så från en början, i mycket av det jag gör. Speciellt om jag gör om något jag tidigare har gjort, och som tidigare har varit bra. Men den där känslan fanns med i tankarna den första och andra dagen. Igår och idag är jag inne i det, jag har landat, jag har hittat mina rutiner och jag har hittat det jag vill göra. Jag har lyckats stänga av och jag har lyckats vara just här. Jag tror att den här resan var bra för mig, eller är bra för mig. Jag har så mycket tid för att tänka, för att reflektera och för att inse viktiga saker utan att något annat stör. Dessutom utbyter jag massa nyttiga erfarenheter från dem andra som är här. Det skönaste är att jag kan välja om jag vill vara för mig själv eller om jag vill ha sällskap. Jag känner mig inte alls ensam och jag trivs riktigt bra här nu.

Jag räknar varken ned dagarna tills dem är slut och får ångest för det, eller längtar hem. Jag liksom försöker älska varje minut istället. Mycket träning på förmiddagen, kanske både innan och efter frukost. Lugnt och skönt mitt på dagen kring lunch och sedan ett eller två eftermiddagspass. Efteråt tar jag det lugnt på hotellrummet, duschar av mig allt från dagen – både svett, klor, smuts och saltvatten för att avsluta med en buffé tillsammans med dem andra. Jag gillar det här och nu är även tankarna med mig!

Idag började jag med en morgonpromenad och yoga för att senare göra maxtest i bassängen och cirkelträning i solen. I eftermiddags hade vi öppet vatten-simning och det var salt! Det gjorde sjukt ont i nacken av skav från både våtdräkt, saltkristallerna och solbrännan. Dessutom var det vågigt att jag hade fullt sjå att inte svälja halva havet. Men kul var det och vackert också, för man kunde simma runt och kolla på dem vackra fiskarna, sjöborrarna och de andra djuren när man hade som mest ont.

playitas_soluppgang