Efter en lång flygresa och en lång transfer var jag framme på Playitas och hotellet vid halvfyra-tiden igår. Jag valde att åka hit eftersom jag har längtat tillbaka sedan jag kom hem förra gången och nu äntligen 2,5 år senare blev det av. Jag är med på ett simläger med Coach Ludde – Fredrik Lundin. Första simpasset var redan igår eftermiddag strax efter att vi alla hade kommit fram.

Måndagen var lång. Man känner sig lite sliten av allt resande och allt stillasittande. Och efter helgen som var tyckte jag det räckte med en timmas simträning igår kväll. Sen åt jag middagsbuffé och pratade med alla andra som är med och simmar.

Idag har det varit en molnig tisdag. Det har nästan varit lite kallt, jag har gått i långärmat mestadels av dagen när jag inte har tränat. Men solen tog ändå, för med förvåning har jag redan upptäckt en markant linje efter T-shirten på mina armar. Vilket jag tycker är lustigt för jag har mest haft baddräkt på mig idag (eller långärmad tröja).

Men en morgonjogg i mörkret, med en efterföljande god frukost innan dagens första simpass blev det. Sen följde jag med en annan från gruppen på Bodybalance, vilket var otroligt skönt. Mitt på dagen var det nästan att jag slumrade till av trötthet, men jag satte mig vid poolen en stund för avkoppling.

På eftermiddagen ville jag testa på Bodytone, vilket var ett lite tuffare styrkepass innan jag hoppade i bassängen igen för att avsluta den här träningsdagen. Sedan återstod bara en middag med gänget.

Målet med veckan är att få till så mycket och bra träning jag orkar med och dessutom äta gott. När jag inte tränar ska jag ta det lugnt. Jag ska vila tankarna, jag ska vila från vardagssysslor och jobb. Jag ska ha semester. Typ äta, träna, vila – repeat. Lyx är det när man har ett stort hotellrum för sig själv. Fast jag saknar er där hemma!

Jag trodde det skulle vara svårt att vakna när klockan skulle ringa. Jag trodde jag skulle ha träningsvärk på diverse ställen eftersom jag gjorde massa nytt igår. Men jag var varken trött eller hade ont på något ställe i kroppen när jag klev upp vid halv sex i morse. Däremot var jag stressad. Jag ville gärna hinna äta frukost innan jag åkte till flygplatsen, men det skulle bli tajt om jag skulle hinna till bagagedrop i tid. Jag gjorde en chansning!

Visst blev det lite stressigt och visst var jag stressad. Men allt gick faktiskt precis som jag ville att det skulle gå. Jag hann äta en snabb frukost, rusningstrafiken var inte så hemsk som jag hade förutspått och parkeringen tog inte lika lång tid att gå ifrån som tidsangivelsen. Jag lämnade in mitt bagage och äntligen kunde jag pusta ut. Nu behövde jag inte stressa längre, det hade jag kunnat slippa tidigare också men då hade jag inte fått någon frukost heller. 06.30 öppnade frukosten, 08.30 avgick planet – nästan ingen väntetid alls på flygplatsen. Så det blev perfekt tillslut.

Jag gillar att flyga så flygningen på över fem timmar gick bra. Flygplansmaten var passande och faktiskt ganska god. Benutrymmet var det bästa!

Nu är jag framme…

I över två månader har jag försökt att ta mig tid till det här inlägget. För faktiskt är det så att det har gått så lång tid sedan jag var där och att det här stora inlägget om Barcelona inte kommer förrän nu skäms jag lite för. För minnen är färskvara, eller i alla fall detaljer. Det här är ett tecken på att jag är otroligt duktig på att skjuta på saker. För hur svårt är det egentligen att redigera ett antal foton och skriva några rader – otroligt jobbigt för min del helt enkelt och speciellt när det kom lagom till den stressigaste perioden 2015.

Vi i familjen åkte tillsammans med faster och farbror, samt Julias Albin till Barcelona. Huvudstaden i Katalonien, mellan berg och hav. Det var mammas 50 årsresa, en kortvecka på höstlovet i slutet av oktober. När vi äntligen kom iväg på resan kunde jag pusta ut, slappna av och bara vara där. Inget jobb, inga vardagssysslor och ingen stress. Bara resa, njuta och leva (att det var stressigt både innan och efter glömmer vi).

Både söndagen och torsdagen blev resdagar och gick av bara farten. Jag minns att vi först inte hittade fram till lägenheten som vi skulle bo i, för vi tog fel på åt vilket håll Medelhavet låg åt. Jag minns också att vi befann oss otroligt länge på flygplatsen när vi skulle flyga hemåt, att jag gick tillbaka genom hela flygplatsen i ungefär en halvtimme för att köpa choklad i taxfreen, när jag hela tiden hade haft en taxfree bakom hörnet där jag satt och väntade vid gaten. Sådana pinsamma minnen! Annars gick transporterna väldigt smidigt och vi bodde bra (enda minuset var att husets pool hade stängt för säsongen bara några dagar tidigare).

Jag behövde verkligen den där resan, det blev ett andningshål. Eftersom jag hade haft en tuff period innan hade jag inte hunnit tänka på resan i förväg och heller inte kollat upp vad jag ville göra. Men vi var ju sex andra personer som kunde fixa det, den här gången. Fast riktigt så blev det inte ändå, för jag fick styra upp det mesta ändå. Den här gången utan några krav från min egna del, jag ville bara komma iväg. Fast det fanns en sak jag ville göra, att ta ett dopp i havet. Och det gjorde jag. Jag var nog ensam den morgonen, vågorna var otroligt starka och vattentemperaturen låg runt 19°C skulle jag tippa på. Barcelona-invånarna gick i dunjacka, medan jag gick i shorts, tshirt och flipflops för att ta ett morgondopp i Medelhavet innan hemresan. Resans höjdpunkt helt klart.

I tre dagar åkte vi Metro, Hop on Hop off-turer runt hela staden, såg sightseeings, besökte hajarna på Aquarium, shoppade en del men ändå väldigt lite, besökte en del större byggnader, såg Sagrada Familia, Camp Nou, besökte utsiktsplatser och vackra parker och torg. Vi gick runt i gamla stan eller i dem Gotiska kvarteren som det också heter, vi åt Tapas för första gången, vi åt på restauranger, gick på La Rambla, gick in i saluhallar, svettades lagom mycket, fotade, gick förbi tiggare efter tiggare och såg söta papegojor mitt i citys trädkronor. Äkta turister.

Sista kvällen var riktigt fin, för om jag hade en önskan om att bada, så hade jag faktiskt en till. Att gå från Barceloneta till vår lägenhet ungefär två-tre kilometer längre bort på stranden. Vi började gå i kvällssolen, kollade på dem som surfade, gick förbi alla båtarna i Olympiska hamnen och stannade till på en restaurang för att äta skaldjurspaella. När vi var belåtna gick vi hemåt lägenheten i skymningen, samtidigt som åskan blixtrade längre bort över havet och samtidigt som vi mötte alla som sprang, cyklade osv på den fina strandpromenaden.

Varje kväll avslutade vi på terassen i vår riktigt fina lägenhet typ femton våningar upp, med utsikt över havet och fullmånen, som det faktiskt var dem dagarna. Vi åt gott, vi pratade, vi skrattade, vi frös lite i den kalla kvällstemperaturen och den lite fuktiga luften. För för oss var det sommarväder (till skillnad från nu när snöflingorna singlar ner mot marken).

Det blev en väldigt fin resa, en lugn sådan men samtidigt med massor av nya intryck. Oftast när jag åker iväg vill jag fylla dagarna till bredden för att utforska allt nytt, så även den här gången. Jag älskar att resa för jag lär mig så mycket av resorna. När vi landade i Sverige och gick ut genom flygplansdörren tänkte jag ”Ah, äkta svensk luft att andas igen!”. Jag älskar Sverige!

Vi tog tunnelbanan till Tower Bridge och gick på en fotopromenad längs Themsen under sista kvällen när vi var i London. Vi gick förbi pub och krog, förbi olika julmarknader och fester. Vi njöt av utsikten och vi upptäckte små ställen vi aldrig hade varit på. Vi fotade både Tower Bridge, Big Ben, Palace of Westminster och London Eye. Sen åkte vi tillbaka till hotellet för att kolla på Love Actually som gick på tvn.

Sista dagen i London för den här gången åkte vi till Big Ben i dagsljuset. Flyget gick inte förrän vid 20 på kvällen, så vi hade en hel dag ägnat åt att göra det vi ville göra men som vi hade missat. Vi valde att välja en promenad istället för att fylla på våra tunnelbanekort för de sista resorna, jag menar vi hade ju ändå en hel del tid som vi skulle slå ihjäl om man kan uttrycka det så.

Efter vi hade varit vid Westminster och hade kollat på Big Ben igen gick vi till China town och Soho. Avslutningsvis gick vi otroligt långt (i flera timmar) till Liverpool street med all vår tunga packning för att kunna åka tillbaka till flygplatsen.

Frukosten på hotellet var typisk internationell och absolut inte en god svensk hotellfrukost. Efter att vi hade vaknat till och ätit frukost besökte vi flera olika stadsdelar av centrala London för shopping både under tisdagen och onsdagen.

Vi var bland andra på Bond street, Regent street och Oxford street. Vi gick till Selfridge för att kolla på Flattered, Asics för att spana in nya löparskor och Nike Town för det är så coolt, men även Primark och Victoria’s secret. Hela dagarna gick i shoppingens tecken och när jag ungefär dog av utmattning åkte vi tillbaka till hotellet för att lämna kassarna. Men på tisdagen blev det bara ett snabbt stopp för vi skulle iväg på musikal.

Jag har varit i West End och sett The Lion King och The Phantom of the opera tidigare, den här gången skulle vi se Mamma Mia. Vi hade köpt dem billigaste biljetterna högst upp på balkongen, men vi fick uppgraderat och hamnade på (enligt oss) dem bästa platserna bara några rader från scenen. Att gå på en bra musikal är ett måste i London, det är lika häftigt varje gång. Trots att jag kände igen alla låtar och visste ungefär hur storyn var, blev det verkligen en otrolig upplevelse. En riktigt lyckad kväll helt enkelt!

Äntligen var jag tillbaka i London och fick höra brittiskan igen. För två år sedan när jag var där senast, var jag verkligen där ofta. Typ var och varannan helg. Då sa jag att jag absolut kommer komma tillbaka till staden för jag älskar London, min absoluta favorit utanför Sveriges gränser. Men jag sa även att det skulle dröja ett tag innan det blev av. Jag har längtat tillbaka så mycket och jag har funderat flera gånger om jag ska boka en resa. Det var väldigt nära att det blev av i februari, men då var det oroligt i världen och jag ville inte åka iväg själv till Europas metropol. Den här gången har det också varit lite oroligt, men resan har varit bokad sedan ett tag.

Jag och Julia tog bilen till Skavsta under måndag morgon för att senare vara framme i London vid lunchtid (kuriosa: vi flög med samma flyg som skådespelaren Björn Kjellman). När vi landade åkte vi till hotellet i Kensington för att checka in och äta en otroligt god hamburgare på kvartersrestaurangen.

Under kvällen tog vi en promenad till Hyde Park och Winter Wonderland för julfeelings och julmys. Innan vi tog tunnelbanan tillbaka till hotellet gick vi ett varv inne på Harrods också.

Vi är hemma igen; jag och Julia är hemma från några helt fantastiska dagar i London. Jag hade planerat att jag skulle hinna blogga och dessutom hinna med att göra annat på kvällarna eller morgnarna. Bland annat skulle jag morgonjoggat, enligt min träningsplanering, men gissa hur många gånger har jag gjort det…

Vi kom i säng rätt sent på kvällarna för det har varit så mycket vi velat se, men också för tidszonen. Vi har gått väldigt mycket och varit igång nästan hela tiden så både kroppen men framförallt fötterna har varit otroligt slitna. Fötterna har knappt hunnit återhämta sig under natten, inte minst från min långa promenad i fredags. Jag har haft jätteont i fötterna redan av det som vi har gått, så därför ställde jag in joggarna.

Vi bodde på ett ganska litet hotell, väldigt internationellt och enligt mig ett bra ställe att sova på för en liten billigare peng (vårt rum hade sushi-tapeter). Men det var kass internet och dem få gångerna vi verkligen behövde få tag i internet fick vi gå till ett café, för att kanske leta upp nästa plats vi skulle ta oss till. Där av har jag varit näst intill offline i fyra dagar, jag har inte någon koll på omvärlden och det har både varit stressande och avslappnande. Men lite handikappad känner man verkligen sig.

Jag har skrattat, för Julia är så rolig att umgås med. Det har varit en fantastisk resa, underbara dagar och framförallt har vi kunnat stänga ute allt som kallas vardag. Det har verkligen inte varit en resa för att vila upp sig, eller liknande, för vi är mer slut nu är i måndags. Inte minst i fötterna!

Jag har fått se mycket, vi har gjort nästan allt det jag ville göra den här gången. Och det vi inte hann med gör inget att det inte blev av, för nästa resa till England och London är redan bokad. Jag är superglad för att resan blev av och speciellt nu i Christmas-time. London är underbart!

Den här texten var planerad att jag skulle skriva ganska snart efter att jag var hemkommen från Paris, när jag fortfarande befann mig i den där underbara bubblan av overklighet. Men nu lite mer än två månader senare har jag tagit mig samman för att få ihop allt. Att det faktiskt har gått så lång tid sedan den mest fantastiska resan är bara helt crazy. För på ett sätt känns det som igår, jag minns allt så väl och helst av allt ville jag inte att bubblan skulle spricka, jag trivdes att vara där inne.

Att försöka rota fram något om den bästa upplevelsen jag någonsin har upplevt är väldigt jobbigt, jobbigt känslomässigt. För nu minns jag tillbaka, jag ser dem härliga människorna och för varje bild jag stöter på sprutar känslorna. Det är svårt! Men jag är otroligt tacksam för att det är på det viset med, vilket jag hoppas kunna bevara. Året har bjudit på både skratt, glädje och tårar.

Jag vill tacka alla mina teamkamrater som jag har fått lära känna och fått dela den här resan med. Jag såg ett foto idag från vår första teamträff för ett år sedan, då Team Rynkeby-resan startade. Som vi har förändrats och vad vi har lärt känna varandra. Jag är tacksam! Jag är tacksam för allt stöd, speciellt i uppförsbackarna dem sista dagarna, jag är tacksam för mekhjälpen längs vägen, jag är tacksam för att jag fått lära känna er. Jag kommer aldrig glömma er! Jag kommer absolut inte glömma den här resan, den är oförglömlig!

Tänk vad mycket jag har fått uppleva det senaste året, jag har fått strax över femtio nya vänner, jag har fått cykla på vägar jag aldrig har cyklat på tidigare eller för den delen aldrig annars hade cyklat på, jag har besökt städer och länder jag aldrig varit i. Jag har fått se massor, varit på två träningsläger, cyklat lopp och samlat in otroligt mycket pengar. Fått otroligt många timmar och mil på cykeln, utmanat mig själv, lärt mig massor och utvecklats som cyklist.

Med det här sagt avslutar jag Team Rynkeby Jönköping 2015, men det tar inte slut där. För jag är antagen till teamet 2016 också. Något jag är superglad över. Tänk att jag ska få göra det här igen? I våras hade jag bestämt mig för att inte göra om det eftersom jag inte ville förstöra den härliga känslan jag har haft i år. Jag ville inte göra det för rädslan jag hade över att det inte skulle bli likadant var för stark. Men ju närmare Paris vi kom gick det inte att hålla tillbaka tankarna om att inte få uppleva det här igen. Jag måste bara få göra det igen! Och nu är tiden, det är nu jag har en Rynkebycykel och det är nu jag har tid att lägga ett helt år med arbete för barnen med cancers skull.

Även att självaste cyklingen var jobbig, kan jag lätt göra om det. Jag hade ont i baken i flera dagar, jag hade domningar i ena foten i flera veckor efteråt och händerna ska vi inte tala om. Men allt går över och kvar består ett rosaskimrande filter över allt. Egentligen såg jag det där rosa filtret under tiden jag fick uppleva allt också. Fantastiskt var det!

Det tog två veckor att förstå vad jag hade varit med om och helst av allt ville jag inte att det skulle vara över. Jag fattade inte att det var verkligheten. Men det inser jag nu att det var. Jag vill tacka alla inblandade från 2015 års team. Från en början gjorde jag det här äventyret som ett socialt experiment, för introvert som jag är har jag otroligt svårt för det sociala. Jobbigt tycker jag att det är också, men det var inget som fick hindra mig (efter att jag hade intalat mig själv om att det här grejar jag!). Det var nu det gällde, jag gick från att inte känna en enda i teamet till att ha fått vänner för livet. Jag har utvecklats som människa av det här. Så mycket vinster!

Trots att jag har lagt över två månadslöner, otroligt många timmars arbete för insamlingen av pengar, nästan 500 mils cykling och massa annat måste jag bara göra om det. Men den här gången gör jag det inte för min egen skull, alltså inte för cykelutmaningen till Paris. Jag gör det för barnen med cancer och deras familjers skull. Resten är bara en bonus.

Jag vet också att det inte kommer bli samma som första gången, för första gången är ju som sagt första gången. Men en gång är ju ingen gång, eller? Det kommer inte vara samma team (men hoppas på samma lagkänsla), vi kommer inte cykla samma vägar, vädret kommer vara annorlunda osv. Jag kommer inte gå in med för mycket förväntningar, för jag vet att det inte kommer vara likadant. Men… jag ska kämpa för att det ska bli minst lika bra och om annars kommer jag fortfarande leva på det här årets upplevelse (men en upplevelse kommer det bli oavsett). För än är det det mest fantastiska jag har varit med om.

En lördag i mitten av juli 2016 cyklar jag in i Paris, igen, om allt går som planerat. Det nya året börjar nu!

Tack alla vänner, utan er hade inte resan varit den samma!

Länder vi besökte: Sverige / Tyskland / Holland / Belgien / Frankrike

Antal cyklade mil: 112 mil

Bästa hotellet: i Melle (natt 3)

Tidigaste morgonen: Frukost 05.30 (etapp 4) eller okey första morgonen på färjan, då frukosten serverades 04.45

Min rumskompis: Maria Persson

Finaste etappen: Etapp 6

Längsta etappen: Etapp 1 / 22,5 mil

Bästa beslutet: Att alla åkte buss under söndagen

Min sämsta dag: Onsdagen

Cykeltid: 48h 20min

Färdmedel: Cykel / Bil/ Färja / Buss / Taxi / Flyg

Sämsta hotellet: Näst sista hotellet, i Château-Thierry (toaletten var pytteliten, likt en garderob och dusch samt handfat fanns i ett annat rum)

Varmaste dagen: Etapp 1 med 35-40°C värme

Packning: Vi fick ha 2 x 60L bagar, 1 ryggsäck, 1 meklåda och cykeln

Cykelmek: Frambromshaveri x2 och byte av utslitna skoklossar

Mest ont: Domningarna i händerna och den hemska solbrännan jag fick näst sista dagen

Förvåning: Att jag inte hade ondare på fler ställen i kroppen, än vad jag faktiskt hade (speciellt i baken)

Godaste upptäckten: Arlas hallonkesella

Cyklister i Team Jönköping: 15 tjejer / 24 killar

Serviceteam Jönköping: 5 tjejer / 7 killar

Mest nöjd över: Att jag cyklade allt som man kunde cykla!

Jobbigast: Att inte alltid ha tillgång till en toalett och att snitta 6h sömn varje natt i en hel vecka

Stort plus: Att vi fick fint väder hela veckan (även att det var varmt), tänk om vi hade haft regn och låg temperaturer likt förra årets resa. Då hade det blivit en helt annan upplevelse. Att vi inte hade någon krasch, eller att ingen skadade sig är ett stort plus också.

Viktuppgång: Endast 1kg och det är jag riktigt nöjd med eftersom man åt massor av mat i princip hela tiden

Häftigaste stunden: När alla teamen cyklade genom Paris i en lång parad mot målet

Vad jag lade mina pengar på: Jag köpte inte alls mycket under veckan, heller inte när vi turistade. Det jag däremot fick betala mycket för var vattnet på alla restauranger. En gång kostade 0,5L 6,5€!!

Morgonrutiner: Klockan var nästan alltid ställd trettio minuter innan frukosten serverades. Jag klädde på mig cykelkläderna, flätade håret, åt frukost och efteråt var det dags att packa ihop allt i väskorna. Lämna iväg väskorna till väskbilen, kolla så att allt var med och göra sig redo för avfärd.

Kvällsrutiner: Alltid när vi kom fram till hotellet serverades något tilltugg, chips, korv, ost, yoghurt, dryck etc. Sen såg jag till att cykeln var i trim inför morgondagen, oftast torkade jag bara av den, smörjde kedjan och sedan var det klart. Mer än så orkade jag inte med! Cykeln ställdes in i något förråd för nattförvaring, jag själv duschade och gjorde mig klar för kvällens middag på hotellet. Efteråt kanske man satt och pratade eller så gick man och sov. Förberedde inför morgondagen, med att lägga fram kläder, tvätta vattenflaskor osv var också smart att göra på kvällen.

Rutterna: Dem är lagda sedan flera månader tillbaka, oftast på mindre vägar, men i vissa fall på lite tyngre trafikerade vägar. Vi hade alltid den kortaste vägen från hotell till hotell, ändå lyckades våra fantastiska MC-cyklister som navigerade korta ned många etapper. Även att vi hoppade över etapp två, så blev vår resa lika lång som många andra teams resor.

Vägarna: Dem var ju inte som Sveriges fina vägar, men många gånger riktigt bra ändå. På andra ställen var det mycket gupp och asfalten var dålig. Vi hamnade på en och annan grusväg stundtals, samt på kullerstensgator under första etappen (då var Grännas gata ingenting mot dem här kullerstenarna). Renhållningen var också bra, det var på något ställe MCn stannade en bit framför oss och plockade pinnar, döda djur låg det på en hel del ställen också. Något vi skulle akta oss för var igelkottar, hade vi fått höra. Men jag såg inte många sådana. Trafiken överlag var faktiskt helt OK, många bilar tog det försiktigt, samtidigt som andra var irriterade och gjorde några omkörningar som man inte skulle göra.

Landskapet: Det var otroligt häftigt hur det skilde sig dag från dag. Vi började veckan jätteplatt och avslutade med riktigt kuperade etapper. Det var coolt att se förändringen i naturen.

Serviceteamet: 1 servicechef, 2 lastbilschaufförer, 2 MC-cyklister, 2 mekkillar, 1 massör, 1 sjukgymnast, 1 teamkoordinator, 2 alltiallo. Samt ett cyklande sjukvårdsteam. Självklart hjälptes alla åt med maten och annat som behövde fixas. Vi hade 1 mekbil, 1 väskbil, 1 kyllastbil, 2 personbilar och 2 MCs. Några från serviceteamet fick hoppa upp på cyklar ibland för att göra plats åt trötta cyklister.

Depåstoppen: Först förmiddagsfika efter fem mil, lunch efter ytterligare fem mil och vissa dagar en eftermiddagsfika efter fem mil till. Någon dag hade vi inte ens så många depåer, andra dagar hade vi ytterligare en. I mellan alla depåer hade vi alltid minst ett kissestopp, så man kunde alltid ta 2,5 mil åt gången. Det tyckte jag var skönt, istället för att se att idag skulle jag cykla över 20 mil. Även att jag i princip aldrig utnyttjade kissepauserna.

Maten från serviceteamet: Det var varierat under hela veckan och det fanns alltid något som passade alla, oftast fanns det väldigt många alternativ att det var svårt att välja. Yoghurt, mackor, kesella, keso, vindruvor, melon, nötter, Snickers, Twix, Kexchoklad, chips, Bubs godisdödskallar, pastasallad, potatissallad, skinka, rostbiff, juice, chokladmjölk, vatten, kaffe, Celsius, saltgurka, bananer, äpplen, korv, fisk, tuggummi och massa annat. Det jag hade svårt för var att få i mig någon dryck väl framme på hotellet. Jag tycker inte om något annat än vatten, det var alltid att det serverades läsk eller öl. Jag försökte få i mig en Cocacola för det var det enda som fanns och jag var törstig, men jag klarade bara en klunk. Efter det fjäskade jag mig till att det skulle finns vanligt kranvatten. Serviceteamet hade så pass mycket mat att jag knappt hade behövt ha med mig någon extraenergi hemifrån, jag skippade totalt den äckliga sportdrycken efter någon dag och jag lärde mig hur jag skulle äta näst sista dagen för att få i mig den energin jag behövde, utan att äta för mycket eller för lite. Jag åt även saker som jag aldrig annars skulle ha ätit, men när man cyklar till Paris var det gott.

Klungorna: Vi cyklade alltid i två klungor som vi blev uppdelade i på morgonen. Den var man i hela dagen. Vi försökte att cykla på två led, alltså alltid ha en parkompis att prata med om man ville för det är betydligt lättare och mycket roligare, samt att man sparar på energin. Men på de större trafikerade vägarna gick vi ned på ett led och ibland delade vi upp de två klungorna i ytterligare två små mindre grupper för att få in omkörande bilar mellan klungorna och på så sätt minska idiotomkörningarna. Vi hade alltid motorcyklisterna som navigerade och visade oss vägen längst fram, samt hjälpte oss att varna/stoppa trafiken. Mekbilen fanns alltid längs bak i andra klungan. Några starkare cyklister var utrustade med radio, vi hade 3 Roadcaptains som bestämde i klungorna och 2 grindvakter som låg längst bak i klungan och såg till så att alla var med.

Hotellen: Jag tyckte överlag att hotellen var bra, fin standard. Även att hotellen i början av veckan var lite bättre. Jag har bott på så många olika ställen och fått se massa saker. Jag har ätit hotellfrukost i över en vecka och på kvällarna åt vi middag på hotellet också. Det blev lite väl mycket restaurang/hotellmat för min del att jag längtade efter hemlagat mot slutet av veckan. Men visst var det lyxigt! Varmt var det på alla hotell, vi hade AC på ett ställe men den stängde av sig mitt i natten. Så nätterna som redan var korta, blev ännu kortare då jag vaknade flera gånger av värmen och att svetten rann om mig.

Mentalt: Jag kände mig riktigt mentalt stark hela vägen, jag tänkte alltid positivt och jag försökte att alltid se det bra. När det blev jobbigt tänkte jag på dem barnen vi faktiskt cyklar för, som inte kan välja sin vardag, som inte kan komma undan smärtan. Jag hade aldrig tanken ”Vad har jag gett mig in på!?”, även att jag var nervös inför resan. Jag delade alltid upp etapperna i smådelar, där jag alltid skulle ta mig till nästa stopp. På så sätt rullade dagarna på snabbt. Jag hade min dipp under femte etappen. Då tillät jag mig själv vara nere, jag var ju inte ensam. Det var fler som hade dåliga dagar och alla var med om det samma. Jag hade till och med förberett mig på att åka bil någon sträcka, men när jag väl skulle göra det var jag för pigg för det. Så jag bet ihop och kämpade.

Fysiskt: Med mina dryga 300 mil på sadeln i vår kände jag mig trygg (även att jag var lite orolig över om det skulle räcka), vi var ju tvungna att ha minst 250 mil, så den siffran hade jag passerat. Jag mådde bra och jag kände mig stark. Ärligt talat trodde jag att det skulle vara svårare, tuffare och jobbigare än vad det var. Jag trodde jag skulle ha mer ont än vad jag hade och jag trodde att jag aldrig ville se en cykel mer. Istället blev det tvärtom. Efter den veckan blev jag bara mer frälst. Visst att jag hade ont, speciellt i händer och fötter. Jag hade lite skav i baken, men jag behövde aldrig använda någon rumpsalva. Benen var lite sega ibland, men jag kämpade på ändå. Jag trodde jag skulle få mer ont i rygg och nacke, som jag hade problem med det första året som jag cyklade. Men jag hade aldrig ont där. Jag är riktigt glad för allt!