För bara något år sen var det inte självklart att träna för min del, det var en kamp varje gång. Men jag visste att jag skulle må bättre av det och efteråt var det den härligaste känslan som spred sig genom kroppens alla delar. Jag trodde inte att jag kunde komma dit jag är idag, jag trodde inte att jag var där jag är idag. För jag siktar alltid framåt och vill bara mer – att jag ibland glömmer bort var jag befinner mig just nu.

Min livsstil har förändrats en hel del på bara några veckor. Jag visste att jag hade ett aktivt liv tidigare, men inte att jag hade en så pass aktiv livsstil med vardagsmotion större delen av dagen. Det är något jag har insett nu. Nu när jag många timmar om dagen sitter stilla, eftersom det är vad studierna kräver. Jag sitter stilla på bussen, på föreläsningarna, vid skrivbordet etc. Jag har insett hur beroende min kropp är av motion. Jag fungerar inte utan träning eller rörelse. Jag måste få röra på mig.

Nu har jag inte längre en kamp att komma iväg på träningspassen, nu är det istället en kamp i att sitta stilla. Jag klarar bara korta stunder och då skriker kroppen efter motion. Jag måste ta pauser regelbundet. Jag har aldrig haft så ont i ryggen som jag haft dessa veckor. Jag är absolut inte van vid att vara stilla, jag hade ett aktivt jobb har jag insett nu i efterhand.

Träningspassen är min räddning om dagen. Jag längtar. Då får kroppen vad den vill och likaså tänker jag mycket bättre. Det är min terapi, mitt andrum och där jag samlar energi. Dessutom är det betydligt lättare att sortera alla tankar som flyger runt. Jag blir effektivare och jag kan koncentrera mig. Min kropp tackar mig efter varje träningspass. På sätt får jag klart det stillasittande arbetet snabbare. Att älska att röra på sig.

Helgen har varit alldeles fantastisk. I torsdags kväll tränade jag mig svettig för att efteråt, under fullmånens sken, alldeles ensam, ta ett dopp i den varma sjön. Magiskt! Bara några timmar senare, på fredagsmorgonen simmade jag tillsammans med snabba triathleter i bassängen. Det var både roligt och utmanande för min simning.

När lördagen kom kände jag för att låta kroppen sträcka lite extra på sig att jag rullade ut yogamattan och samtidigt gjorde jag rehab för min vad. När jag låg där på mattan och kollade upp på den blå himlen med små tussar på insåg jag hur mycket jag ville simma, i Vättern. Jag tog med pappa, hoppade i våtdräkten och vi rev av några längder vid hamnen. Först var det iskallt för ansiktet, sen var det bara fantastiskt. Att kunna simma 2000m den 17 september i Vättern, jag har nog aldrig ens badat i september förut.

Men egentligen var det distanscykling jag skulle ägnat min lördag åt, om man kollar in mitt träningsschema. Så på eftermiddagen tog jag med pappa igen för en sjumilsrunda i solskenet och rekade en tävlingsbana innan solen gick ner.

Igår skulle jag på min första teamträff med nya Team Rynkeby hela dagen, men cykelintervaller hann jag med i soluppgången. Det var jag och räven. Sen att jag inte fick upp pulsen tillräckligt högt i intervallerna är en annan historia. Nu njuter jag av min otroligt vackra helg. En helg som jag inte trodde skulle bli som den blev, för egentligen hade jag lite andra planer som jag fick ställa in. Istället blev jag spontan och samlade massor av lycka. Jag älskar att röra på mig!

I början av augusti började jag få ont i vänsterbenet, jag trodde det var benhinnan som spökade och därför vilade jag lite extra från löpningen. Skadan uppkom utan att jag egentligen gjorde något, vilket var lite underligt. Det tyder på att det troligtvis antingen är en form av överbelastning under en längre tid eller en stressfraktur.

Jag har varit skadad ett antal gånger tidigare i mina ben, speciellt när jag trappar upp löpningen. Det är som att min kropp inte är byggd för löpning. I år, efter min fotskada som jag hade problem med under hela förra hösten gjorde jag och min coach en planering till löpupptrappning allt enligt reglerna för att inte dra på mig en skada igen. Jag trodde det skulle gå vägen, men sen kom en smärta i benet ändå.

Mitt Ironman-lopp höll på att drabbas, men jag gick till idrottsskadeakuten hos MedicRehab fem dagar innan och fick lite quickfix så att jag förhoppningsvis skulle lyckas ta mig i mål. Vilket jag gjorde! Då hade jag en muskelbristning i Gastrocnemius lateralis (yttre vadmuskeln), eller skadan var inte riktigt skedd ännu men muskelfibrerna var lite i oordning.

Efter Ironman vilade jag och i flera dagar hade jag riktigt ont i mina ben. Fötterna gjorde också ont. Men jag kunde inte riktigt urskilja om det var smärta från skada eller träningsvärk. Det gick två veckor och jag insåg att det fortfarande är något som inte står rätt till i benet. Jag ringde sjukgymnasten hos MedicRehab (bästa stället i Jönköping) och jag fick en tid i morse.

Smärtan har flyttats runt i benet, jag har haft ont på lite olika ställen i underbenet under dessa veckor. Jag kan inte säga vad som ursprungligen är orsaken, men troligtvis har jag felbelastat under tiden jag har haft ont på andra ställen och skadan har vandrat.

Idag är det Soleus (djupa vadmuskeln) som är överbelastad. Det är näst intill säkert att det är en muskelskada jag har och inte någon form av stress på benet, vilket är otroligt skönt. Men jag har en del jobb framför mig. Jag ska använda min foam roller, jag köpte mig en bandyboll för massage på vaden och jag måste stretcha ordentligt. Jag har löpförbud i två veckor, tills jag ska på återbesök för ytterligare en omgång av massage och ev annan behandling.

Det här ska jag ge mig själv, jag ska låta det ta tid att läka ut. Det är nu jag har tid till det för egentligen har jag inget prestationsmässigt inplanerat i höst. Under tiden kan jag träna alternativ träning, vilket är all träning som inte ger vaden stötar. Med andra ord ungefär allt utan löpning och hopp. Dessutom är min förra bristning i den yttre vadmuskeln också fortfarande inte helt frisk.

Nu är tiden då jag kan vila från löpningen och vara snäll mot vaden, utan att känna någon stress. Så är jag förhoppningsvis tillbaka i löpningen om några veckor. Jag är tacksam över att veta vad som är problemet!

Det har gått en vecka sen jag både simmade, cyklade och sprang i Kalmar, årets största mål och utmaning. I tanken känns det betydligt längre sen, men i kroppen är det lite annorlunda. Det var nog inte det allra jobbigaste jag hade gjort och trots att jag var en hel del tränad inför det så svarade kroppen med rejäl träningsvärk både här och där. Trapporna i söndags gick verkligen inte att ta sig uppför, för framsida lår var helt utmattade. Men kroppen är cool!

Återhämtningsveckan efter Ironman Kalmar kan man kalla den som har varit. För jag har mest ätit mat eftersom jag varit hungrig och illamående. Kroppen har inte velat röra på sig i samma utsträckning som innan och det är bra för jag måste låta den återhämta sig. I mitten av veckan var det riktigt nära att jag åkte på en förkylning, men jag sov nästan tolv timmar de kommande nätterna och slarvade inte med maten. Sen blev jag riktigt pigg! Välbehövligt.

I onsdags gjorde vi en ytlig plan för vad som händer framöver, för den 19 augusti 2017 då ska jag vara där i Kalmar igen och göra loppet jag hade planerat för i år. Jag vill uppleva det igen! Jag måste bara kurera min vad och allt vad det innebär först. Så lite ont som jag hade förra lördagen var nog det minsta jag haft sedan jag först fick känning i den. I måndags och tisdags var det hopplöst att ta sig någonstans gåendes. Jag haltade rejält och det gjorde ont i hela underbenet, jag var verkligen tvungen att planera in tiden för transport de dagarna eftersom allt tog så mycket längre tid.

Jag började egentligen studera i måndags, men den här veckan var en mjukstart med massa inspark som jag inte ville vara med på. Jag blev därför ledig och hade inte mycket att göra. Allt kändes så deppigt, för jag kunde inte göra något som var Clara. Jag var bara hemma och hade tråkigt. Men efter en lunch med Elin i tisdags förändrades hela veckan – så otroligt glad för det.

För i torsdags åkte jag till Göteborg för en helkväll på Liseberg. Eller innan dess var jag bara tvungen att stanna till i Borås för att simma några längder under solen. Som jag älskar att simma där, både inne och ute. Det var nog mitt sista utomhussimpass för i år, det känns bra att jag inledde säsongen där och avslutade den där också. Jag på ena banan och Colting på banan bredvid. Att simma var verkligen något kroppen behövde, den behövde röra på sig igen och det var underbart härligt.

Hela kvällen gick vi på Liseberg. Vi åkte allt man kunde åka, flera gånger. Det var en toppendag, inga köer till någon attraktion. Den längsta kön vi stod i var in i parken i en kvart. Det var dessutom en varm sommarkväll (vattenattraktionerna var nästan svalkande). Ljuvligt! Vi åkte tills vi började må illa och när mörkret lagt sig gick vi hemåt igen. Vi avslutade med Atmosfear och en utsikt över hela Göteborg i skymningens sken, jag älskar Atmosfear.

Vi sov ut och efter frukosten åkte vi till Partille för att gå en promenad vid Kåsjön, vi avslutade med ett dopp i sjön. Jag kom på att jag inte hade tagit så många dopp i sommar, jag har mest simmat i sjöarna. Men även det här var nog det sista för säsongen och jag njöt. Det var underbart, typ 17°C!

För några veckor sen hade jag planer på att åka till Göteborg nu i helgen, men sen blev det inte så eftersom jag inte kunde springa det loppet jag hade tänkt. Jag måste vila benet mer. Då hade jag helt plötsligt inga planer för veckan. Men sen blev det en väldigt spontan trip till Göteborg ändå fast mitt i veckan och det behövde verkligen jag. Jag tankade massor av energi, umgicks med vänner, skrattade och hade det allmänt bra. Vad otroligt pepp jag blev igen, det var underbart att komma iväg.

Min kropp gillar inte löpning, för jag blir alltid skadad. Den här gången tog jag det verkligen lugnt, gjorde enligt alla konstens regler och trodde det skulle gå vägen. Så kom bakslaget. Tidigare benhinneinflammation på höger ben, sen inflammation i Peroneus på bägge fötterna och nu en överansträngd Gastrocnemius lateralis.

Det finns en positiv del i att vara skadad – jag lär mig otroligt mycket om kroppen. Resten är bara negativt. Eftersom jag har årets största mål framför fötterna (eller kanske mitt livs största), Ironman Kalmar redan på lördag börjar jag bli lite orolig över hur det ska gå. Speciellt när jag har en vad som jag inte ens kan gå normalt på.

Är det en sak jag har lärt mig med mina skador så är det att söka rätt hjälp snabbt. Efter att först ha trott på självläkning/vila, sen testat diverse ställen är mitt bästa tips MedicRehab i Jönköping där jag alltid fått rätt och snabb hjälp som jag har behövt. Nu går jag alltid dit först.

Jag har gått med en dov smärta i vänsterbenet sen jag sprang en lördag för två veckor sen. Då trodde jag det bara var träningsvärk, sen var jag ute och sprang onsdagen efter. Jag testade på att vara lite traillöpare. Jag snubblade och jag gjorde en överraskande kraschlandning. Sen tänkte jag inte så mycket mer på den där rundan, men det kanske just var det passet som utlöste något (har jag kommit på nu i efterhand). För sen sprang jag inte förrän loppet som gick kasst för en vecka sen. Egentligen har smärtan ökat utan att jag gjort något.

När jag började känna efter kändes det som jag hade åkt på en benhinneinflammation, för det kändes precis som när jag hade det på andra benet för tre år sedan. Men den smärtan försvann lite med dagarna och vaden började bli stel istället. Det gjorde ont mest hela tiden.

I fredags testade jag att cykla och springa på den. Cykla gick, springa gick inte alls. Jag haltade hemåt och fick massage. Jag började inse att det inte var benhinnan, utan snarare Soleus (djupa vadmuskeln) som spökade då de två skadorna är snarlika varandra och ofta förväxlas. Sen har jag behandlat med stretch, tåhävningar, en Ipren-kur, smörjt med Voltaren, fått massage och vilat från löpning i hopp om att det ska gå över.

Igår åkte jag till idrottsskadeakuten som MedicRehab har, verkligen det bästa som finns! Jag har varit där förut och det är så smidigt för man får den hjälpen man behöver snabbt (varje måndag om man nu behöver det) via drop in. Jag hamnade hos sjukgymnasten.

Efter en undersökning av först framsidan och sedan baksidan är det Gastrocnemius lateralis (ytliga vadmuskeln) som är lite överansträngd och är svullen samt gör ont. Ingen skada skedd ännu, men muskelfibrerna är lite stökiga. Det bekräftades med ett ultraljud dessutom. Sen fick jag akupunktur så att muskeln skulle slappna av lite och en tejp för att öka cirkulationen.

Hade jag inte haft raceday redan på lördag hade det varit en lättare skada som så småningom skulle läka av löpvila (orsaken vet vi inte exakt). Men nu vill jag ju helst av allt klara av det där loppet som jag har tränat för det senaste året. Simma och cykla är inga som helst problem, löpning är dock ett stort problem och för tillfället skulle jag inte klara av att ens gå i mål.

Jag fick några knep och tips som jag ska ta till fram till dess och likaså mitt under loppet. Det ska inte vara farligt att springa på vaden (snälla skor och en litet förändrat löpsteg). Jag har dock gå/löpförbud fram tills lördag. Optimistisk som jag är håller jag tummarna för att jag är smärtfri om några dagar. Hur som helst kommer jag absolut starta i Ironman Kalmar och snart ska jag berätta min plan.

Jag har haft en väldigt tråkig helg. Backar vi tillbaka till bara något år, så såg alltid mina helger ut ungefär såhär. Men nu är det inte jag längre. För jag älskar att upptäcka saker, hänga med på äventyr, röra på mig och göra något värdefullt med tiden. Som jag senare verkligen kan känna att det här är något jag sent kommer glömma. Egentligen är det så med alla dagar, men helgerna speciellt för då har jag extra med tid till att göra skojigheter.

Jag har haft semester hela veckan och med det sagt är jag nu inne på mina sista timmar för den här sommaren. Jag har haft fler dagar än någonsin, men nu känner jag mig klar med ledighet och semester. Jag gillar vardag, rutiner, roligheter och annat som är svårare att få till när det är just semester. Men samtidigt finns det saker jag gör på semestern som jag annars på året inte hinner med, men nu är jag klar. Nu vill jag jobba.

Jag hade en rätt lång jobbvecka förra veckan, sen fick jag en lagom fin helg för att inleda den här veckan med massor av cykling. Onsdagen hade både toppar och dalar för att sedan ha en kanondag i torsdags. Jag cyklade, jag åkte till Borås, jag umgicks med Team Rynkeby och jag kom hem sent. Det var en minnesvärd torsdag.

I fredags hade jag veckans första vilodag, redan på morgonen klättrade jag på väggarna för numera har jag prioriterat om tiden att jag ägnar stora delar av dagarna åt träning. När jag har vilodag har jag massa tid över till annat, men den här dagen hade jag inget annat att göra. Träna på min vilodag skulle heller inte vara det smartaste. Till slut följde jag med mamma och pappa till Jönköping för att shoppa lite, på kvällen åt vi räkor.

Jag har haft problem med lungor eller ja vad det nu kan vara, för varken jag eller läkaren vet. Jag gjorde en röntgen efter Parisresan som visade att det inte var några fel på varken mina lungor eller hjärta. Men i fredags kväll högg det till i vänstersidan och jag fick ont varje gång jag andades. Jag trodde det skulle gå över, men nu var det kraftigare än någonsin. Jag har fortfarande ont idag och därmed sket sig min träningsdag på Visingsö igår.

Jag såg fram emot att återigen få träna igår, för fredagen var inte speciellt rolig och jag var otroligt rastlös. Jag kände att jag slösade med tid på ingenting, så kan jag känna ibland. Så har jag känt hela helgen faktiskt. För igår skulle jag simma Visingsö open water, cykla och springa. Jag fick ställa in allt och istället göra ingenting. Vi städade lite, jag hade ont, jag var trött och mådde inte på topp. Tillslut visste jag inte vad jag skulle hitta på att jag började jobba, på min semester!

På kvällen letade jag upp två komedier och hade filmkväll i soffan. Vilket var otroligt länge sen jag hade sist. Sen somnade jag tidigt och sov många timmar för att idag fortsätta med ingenting. Jag har gjort vissa nödvändiga saker som jag borde göra inom en snar framtid, nu när det är avbockat känns det bra. Jag har jobbat och jag har längtat efter att det ska bli måndag för att få jobba på riktigt med simskolorna igen. Dessutom ett steg närmre att inte ha ont förhoppningsvis. Två dagar rätt lika varandra den här helgen.

Nu är det bara två veckor kvar av sommarlovet.

En av topparna i onsdags, när jag var ute och lekte lite traillöpare för att senare göra en kraschlandning.

Jag har cyklat Ride of Hope i två dagar nu. Min tanke från början i våras var att cykla hela veckan, men sen kom jag på mig själv att jag vet inte hur pepp jag skulle vara på att cykla två hela veckor med bara någon veckas mellanrum. Jag älskar ju att cykla, men hade jag älskat att cykla efter den här veckan? Jag gissar att jag fortfarande skulle älska att cykla, men nu valde jag de två närmaste etapperna och tog semester resten av veckan istället. Dessa två dagar blev en riktigt bra start på augusti.

Göteborg – Jönköping

Så igår blev jag skjutsad till Göteborg, eller Sävedalen och Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Där jag var för bara någon vecka sen och släppte ballonger innan vi började cykla mot Paris. Nu gick starten härifrån och vi var en liten klunga med Rynkeby-cyklister som rullade iväg. Sex cyklister plus en ledare från Ride of Hope.

Vi cyklade precis så som vi alltid brukade cykla, nästan i alla fall. Lagom tempo, lite väl långa dragningar, vi pratade och vi hade vinden i ryggen. Det var samma sträcka som vi cyklade under prologen, fast på andra hållet. Jag kände igen mig. Vädret var vackert, men de svarta molnen var tunga. Ibland var det blött på marken. Men det tänkte vi inte så mycket på, för vi var bara glada av att få cykla tillsammans igen – även att klungan inte var stor.

Vi rullade mot Partille – Landvetter – Bollebygd… här någonstans fick vi punka i teamet. Hälften stannade för att laga, resten cyklade vidare i lugnt tempo. Det tog dock 1,5 mil innan klungan var intakt igen. Vidare mot Sandared och i Borås var det depå. Köttbullemacka och Risifrutti. Nu kom vi in på rutten jag cyklade dagen innan Parisresan, när jag cyklade Gränna – Borås. Snart var vi i Gällstad och stannade på nästa depåstopp. Sen rullade milen iväg, vi blev lite slitna, det var en del backar, men allt intressant prat gjorde att vi glömde bort lite att vi cyklade och började bli trötta.

Vi var hela tiden på känd mark, nu var vi snart i Taberg – Norrahammar – Hovslätt och till sist Östra Storgatan fram till målportalen på Hovrättstorget där det grillades hamburgare. Det var kul att få cykla samma sträcka som jag cyklade för en månad sen, fast nu på andra hållet och i medvind.

Vi hade riktigt roligt tillsammans, vi cyklade snabbt, vi var starka, vi var glada. När vi var i mål badades det lite i Vättern för vissa, innan jag trampade hemåt. En fantastiskt måndag!

Jönköping – Linköping

Jag cyklade över 20 mil igår, vi hade bestämt att cykla in till Jönköping och starten idag. Jag var lite trött, inte jättesliten faktiskt, men vi hade fruktansvärd motvind. Jag och pappa myscyklade lite lugnt in till Jönköping i morse. Idag var det inte en självklar klunga jag kunde vara med i, vi bildade en. Jag ville gärna cykla med några jag kände till och så fick det bli. Samma ledare, ett Team Rynkeby-gäng (inte samma personer som igår), Örserums IK som jag är medlem i och Tranås cykelklubb som jag tidigare hade cyklat med, eller i alla fall några av dem. 

Vi var en klunga på 16 cyklister. Tänkta snittet var 25-27km/h, i mål hade vi 29km/h. Det gick undan. Vi startade med Södra Klevaliden upp till Hakarp – Svarttorp – Haurida – Vireda – Hullaryd – Frinnaryd… depåstopp med kanelbullar. Lite upp och lite ner till Tranås – Sommen – Boxholm och lunchstopp. Nu kom regnet för några minuter. Magen blev glad av mat. Vi cyklade vidare i ännu högre fart på plattare vägar sas det. Mina ben började bli trötta, jag hade en hel del mil i benen på ett dygn – farten var hög. Igår var det många höjdmeter, idag inte riktigt lika många men samtidigt en hel del. Sidvinden blev stark. Jag peppade mig själv med att det bara var en mil kvar. Sen står det Linköping 13 när den milen var passerad. Jag fick tänka om.

När jag hade fajtats lite med mig själv ökade farten igen, för det var tydligen Linköpings temposträcka vi cyklade på. Sen kom vi in i centrum, med trafikljus. Nu var vi framme på Stora torget i Linköping, vi åt korv med bröd, fotade och det var kalasstämning. Sen cyklade vi till simhallen för att duscha innan mamma hämtade oss för hemfärd mot Gränna. 

Jag var lite slut i rutan efter 40 mil på cykeln, mest är axlarna trötta – hur det nu kommer sig? Jag har ju bara cyklat i två dagar. Jag har fått uppleva massvis av cykellycka. Jag har träffat bekanta och lärt känna nya cyklister. Jag har sett nya ställen, jag har varit glad och lycklig. Det är så lätt att göra detta! Alltså med tanke på vad det ger, både till mig och till Barncancerfonden.

Wow vilka dagar. Två helt olika kan jag säga. Ride of Hope är bra arrangerat, kul och häftigt. Det här var nytt för mig och något jag garanterat vill göra igen.

Jag älskar att cykla! Med det sagt passerade jag 500 mil för säsongen också. 

Jag älskar dagar som är ”en dag”. Alltså känslan av en dag. Den känslan är unik för varje dag som passerar och det är inte alltid jag känner så. För många gånger får jag känslan av måndag, när det är måndag eller lördag när det är det. Förstår ni vilken känsla det är jag älskar? För det är svårt att beskriva och det har nog med samhällets syn på hur en speciell dag ska vara, med dess vanor. Men det vill jag bort ifrån, för dem dagarna minns jag inte lika mycket som tex den lördagen som faktiskt har känslan av att bara vara ”en dag i Claras liv”. Att sluta tänka var i veckan vi befinner oss, om man har semester eller inte osv.

De flesta jobben är från måndag till fredag. På helgen är man ledig. Jättemånga har semester på sommaren. Många äter tacos på fredagen och frukosten om vardagen är samma gamla vanliga som alltid. Det heter fredagsmys och lördagsgodis. Att vakna och träna före tuppen – då är man galen. Att sticka iväg på äventyr som varar under en längre stund – då är man också galen. Jag kan fortsätta. Känner du igen det, eller är det bara min hjärna som är programmerad såhär?

I helgen kom jag hem från träningspasset vid 22-tiden både lördag kväll och söndag kväll. Då hann jag varken med tvsoffan eller lördagsgodiset. Inte för att jag kanske brukar göra det annars, men i mitt huvud går tankarna ”idag är det lördag och då äter man godis (choklad i mitt fall)” oavsett om man är sugen på det eller inte (men jag är oftast alltid sugen på choklad). ”Träna kan jag inte göra en söndagskväll klockan 21!”. Dessa dumma tankar har jag fått av samhällets normer.

Helgen var den mest fantastiska helgen på väldigt länge, jag fick känslan av ”en dag” både under lördagen och söndagen. Jag gjorde exakt det jag kände för. Jag gjorde allt som jag älskar att göra. Det är det unika jag får en kick av.

På lördagen vaknade jag tidigt med ett pirr i kroppen. Jag ville att dagen skulle starta på riktigt. Jag åt frukost och packade allt för dagens äventyr. Mitt i spöregnet åkte jag och mamma till Jönköping för jag skulle simma JOW. Det var jag jättenervös inför, eller inte för att simma, men allt runt omkring.

Sen bytte jag om till cykelkläder, vi åt lunch på Bryggan och sedan skulle jag ansluta till teamet som hade genrep och cyklade mellan Vimmerby – Jönköping. Dem startade tidigt på morgonen och jag hade räknat ut att jag kunde hoppa på i Nässjö, men tidsplanen höll inte riktigt och jag kunde ansluta tidigare trodde vi.

Jag och mamma åkte på en roadtrip från Jönköping – Aneby – Flisby – Nässjö i hopp om att hitta två klungor med gula cyklister. Men dem syntes ingenstans. När jag var framme i Nässjö, visade det sig att vi hade varit i Aneby betydligt tidigare än klungan hade varit där. Inte konstigt att vi inte hittade dem längs rutten. Efter en hel del väntan fick jag äntligen cykla. Jag var alldeles lycklig.

Vi hade ett snabbt möte i Jönköping innan jag tog cykeln hem strax efter 20.00, hela dagen blev förskjuten och jag tyckte det började bli sent att cykla (de där dumma tankarna igen). Men istället för att ringa efter skjuts hem som jag övervägde, hoppade jag upp på cykeln och drog hemåt. Varför kan man inte cykla från Jönköping till Gränna en lördagskväll när klockan är 20.30?

Jag ångrar inte det en sekund. För den cykelturen var magisk. Jag hade medvind. Det regnade lite ibland. Jag hade solen på ena sidan av mig och regnbågen på andra. Det gick snabbt! Jag njöt och kände mig lycklig. När man har simmat och cyklat så måste man springa också. Jag stack därför iväg på ett kort brickpass innan middagen var serverad vid 22 hemma. Sen tog jag en dusch och sov som en stock.

På söndagen vaknade jag tidigt igen. Jag tog på mig cykelkläderna direkt och åkte till Rosenlund. Jag ville vara med på en fikacykling, tillsammans med både nya och gamla cykelkompisar. Vi cyklade till Flättinge gårdscafé och jag åt en ljuvlig dumlecookie med grädde.

På eftermiddagen hade jag och min vän Linnéa planerat in något ”naturigt”. Under tiden jag väntade på henne tog jag en runda på cykeln längs Vätternstranden och sedan bytte jag snabbt om inne på badhuset.

Vi bestämde att vi skulle gå milen på IKHP. Vi gick, vi pratade, vi hade det allmänt bra. Vi stannade för pannkakspicknick och senare för att spana in utsikten över Huskvarna och Jönköping. Ibland är man för hemmablind.

Sen åkte jag hem och åt grillat för att på kvällen sticka iväg på ett distanspass i löpning. Jag råkade välja rundan med alla jobbiga backar i början. Det var jag och en podd. Solen började gå ner och vid 22 var jag hemma igen.

Jag var hög på endorfiner. Jag var lycklig för helgen. Jag hade hela tiden känslan av att det var ”en dag” både i lördags och i söndags. Jag hade semester. Jag tänkte inte så mycket på något annat än att faktiskt vara där jag var för stunden. Det var helt fantastiskt. Och jag lyckades göra allt jag ville göra.

Mycket gemenskap och vänskap, med både nya och gamla vänner. Fika, picknick, grillat, sol och regn. En simtävling, tre cykelrundor, två löppass och en picknickvandring. Den helgen var som balsam för själen. Som jag älskade det! Jag älskar att göra äventyr som inte är det vanliga.

Nu vill jag att fler dagar i veckan ska bli ”en dag”, inte hamna i rutinerna för vad som klassificeras för måndag eller fredag. Tankarna ska inte få styra. Känslan ska få styra, kroppen ska få styra, viljan ska få styra. Stort stort #lovelife dem dagarna! Jag är så glad över att ha så fina människor i mitt liv och för allt det jag får uppleva.

Jag har ju semester och utan att tänka så mycket på det förutom att jag kan göra precis det jag känner för, så hade jag och pappa en mekdag hemma igår. Eller pappa fixade med mina cyklar och jag pekade, kollade på och försökte lära mig lite. Men jag trivs bäst vid sidan av, så jag får ett hum om alla delar och med kniven mot strupen kanske jag skulle kunna lite. Helst av allt vill jag inte röra avancerade saker, därför fixar alltid pappa allt sådant.

Nu är min gula Rynkebycykel rengjord, polerad och många slitna delar är utbytta. Den får inte komma ut förrän på fredag och för att stilla min lilla cykelabstinens kommer jag nog ta en liten runda på min andra cykel som vi också grejade med.

Efter en rätt tuff helg för kroppen var det vilodag som gällde igår, men jag kunde inte bara sitta hemma hela dagen. Dessutom sken solen och regnet om varannat. Jag var bara tvungen att vara utomhus. På kvällen tog jag med pappa och Julia till Tranås för Måndagspaddling i Sommen.

Just Måndagspaddling hos Petrus Kajak börjar bli lite utav en sommartradition skulle jag säga. Jag älskar det! Jag gillar vatten och vid paddling är du riktigt nära vattnet hela tiden. Inga ljud som stör, bara skvalpet från paddlarna. Det låter härligt. Att sticka iväg några kilometer på sjön, med egen kraft i kvällens solstrålar är rogivande och underbart. Så fantastiskt härligt!

Vilken typ av cyklist är du?
Jag är den cyklisten som ser utmaningen i det jag väljer att göra, om det så är distansen eller farten. Men härliga cykelupplevelser är också kul.

Hur länge har du cyklat?
Våren 2012 köpte jag mig en landsvägscykel för att cykla Tjejvättern, sen blev jag fast och var bara tvungen att testa Vätternrundan. Men det är först förra året som jag cyklade i stort sätt hela säsongen, tidigare cyklade jag bara några mil inför rundorna runt Vättern och sedan la jag av.

Hur mycket cyklar du per vecka?
En vecka kan se så olika ut, ibland bara några få mil, ibland över femtio mil beroende på vad jag har för aktivitet inplanerat på helgen. I snitt kanske det blir 20 mil per vecka.

Vilket är ditt ”feel good”-pass?
När jag får cykla min favoritrunda – Bunnrundan.

Vad måste du ha med dig på ett pass?
Jag har alltid slang, däckavtagare och kolsyrepump i sadelväskan så det tänker jag inte på. Förutom cykeln och utrustningen som man behöver (cykelskor, hjälm, glasögon) använder jag alltid min Garmin med pulsband. Vatten i flaskorna och en nödgel i sadelväskan i fall om att. Har jag planerat ett pass på över två timmar stoppar jag i en banan eller en bar i ryggfickan också. Solkräm!

Varför cyklar du?
För jag älskar cykellyckan!

Har du någonsin ljugit för att få cykla?
Det kanske har hänt, eller?

Hur ofta köper du nya cykelsaker?
Spontan tanke: inte så ofta. När jag tänker efter: jo det blir nog rätt ofta ändå! Men jag skulle vilja oftare.

Var/hur handlar du din cykelutrustning?
Det beror lite på vad jag ska köpa, men oftast i en webbshop.

Dygnets bästa cykeltid?
Den tiden på dygnet när jag nästan aldrig annars cyklar. Om det blivit en period med många förmiddagsrundor gillar jag kvällsrundan lite extra och tvärtom.

Hur ofta tävlar du?
Jag har inte tävlat i en så kallad tävling, däremot brukar jag vara med i flera motionslopp varje år. Jag drömmer om att benen ska bli lite starkare och snabbare att jag en dag kan vara med i en tävling på riktigt.

Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du är trött?
”Jag älskar ju att cykla!”

Cyklar du helst i grupp eller ensam?
Klunga. För det brukar gå snabbare än när man är ensam, utan att göra åt all energi. Jag älskar när det går snabbt!

Hur återställer du dig efter ett cykelpass?
Som jag gör med all annan träning också: fyller på med mat och försöker få till en bra nattsömn.

Vilket lopp drömmer du om att få cykla?
För tillfället inget. Jag är nöjd med det jag gör. Jag älskar Vätternrundans alla lopp. Något jag däremot vill uppleva är att ta mig från norra spetsen av Sverige till sydspetsen.

Upplevelseveckan fortsatte och efter en natt där jag landade hemma var det dags för sista delen. En helg på Isaberg för träningsläger med Team Rynkeby. Fredagens cykeltur var frivillig men självklart ville vi vara med och cykla, dock hade vi lite strul med transporten dit att jag och en till från teamet blev fem minuter sena. På dem minuterna hann de andra rulla iväg. Vi misströstade inte och stack iväg på en timma lite snabbare cykling, bara vi två. För att sedan ansluta till övriga och cykla ytterligare en runda.

Det var otroligt vackert väder den här helgen. Vi har verkligen haft tur med vädret under våra båda träningsläger, nu håller jag tummarna för att vi får det lika bra påväg mot Paris nästa vecka.

Frukosten i magen under lördagsmorgonen för att sedan cykla samma runda som senast, med matstopp i Gislaved. På slutet var det dags för en toppbestigning uppför Isabergstoppen. Jag har cyklat uppför två gånger tidigare, den här dagen ville jag inte. Jag var trött, jag mådde inte perfekt eftersom jag fortfarande hade problem med mina lungor. Men det var depåstopp högst upp och alla skulle dit. Jag lade i lägsta växeln och började klättra i lugnt tempo, ingen stress. Jag tog den rätt lätt den här gången. Lycka!

Om kvällarna åt vi middag i restaurangen, vi umgicks, hade något möte och hade det allmänt bra tillsammans. Knotten kunde vi dock varit utan.

Söndagsturen var lång, den var påfrestande, det var varmt. Men även den dagen gick vägen. Eller såhär, jag hade riktiga problem de sista tre milen (eller om det var fem) tillbaka till Isaberg. Jag trodde det var astman, men det blev inte bättre av medicinen. Jag övervägde att hoppa av, men sen visste jag att det bara var slutspurten kvar. Jag kände till vägarna.

Nu hade jag inte längre bara svårare att andas, nu högg det till i höger sida när jag tog djupare andetag på ett otäckt vis. Jag fick lite hjälp uppför för att minska belastningen, tack! Jag tog mig i mål, tyngre i bröstet. Men samtidigt försvann milen iväg, för det enda jag tänkte på var just att försöka få till andningen och tanken om jag skulle avsluta turen för dagen här. Det gick ju bra att cykla, det var bara uppför när det är mer påfrestande som det blev jobbigt, men kunde det bli värre?

När jag kom tillbaka till stugan fick jag massage, för tydligen var det musklerna mellan revbenen som hade blivit för ansträngda och spända. Vilket orsakade huggen i sidan. Troligtvis var det från hostan och lungproblemen jag hade gått med i veckan, när jag sedan tränade ganska länge blev det för mycket. Jag trodde aldrig massage skulle hjälpa mot det, men vilken lättnad efteråt. Jag kunde andas!

Det gjorde att jag inte ens tänkte tanken att stå över måndagens runda, som blev långhelgens sista. Jag cyklade och det gick bra fram tills strax innan depåstoppet vid fem mil. Då kom huggen tillbaka, jag rådfrågade vår sjukpersonal och det var inte farligt att cykla med mina problem men samtidigt var det dumt om det skulle bli värre. Fem dagar senare ville jag ju cykla snabbt på Tjejvättern. Jag valde att avbryta cyklingen här, för att ta bilen tillbaks de sista fyra milen. Där grillade vi hamburgare som avslutning på den otroligt fina träningshelgen tillsammans.

Jag fick ihop 48 mils cykling på fyra dagar i strålande sol. Jag upplevde så otroligt mycket cykellycka under dessa dagar, men samtidigt hade jag inte riktigt samma känsla som under förra årets läger. Jag jämför inte, men ibland kan jag komma på mig själv tänka hur det var. När lägret var slut åkte jag hem och åt grillat med vattenmelon för det var jag sugen på när det var Sveriges nationaldag och allt.