Benhinneinflammationen

Hälsa

Nu är det över ett år sedan jag fick den första känningen i mitt högra underben. Från en början trodde jag bara det var en sträckning, men smärtan höll i sin länge. Framåt december månad sökte jag upp skolsköterskan som konstaterade att det var benhinnan som spökade och jag fick smörja med Voltaren varje kväll för att inflammationen skulle läka. Men inget hjälpte och jag gick vidare till vårdcentralens sjukgymnast. Jag fick lite övningar men även där blev det inte så mycket bättre. Hon skickade i sin tur vidare mig till ortopedtekniken på A6 och jag fick ytterligare några övningar, pluss att jag fick ett par inlägg i mina skor. Men det konstiga var att jag har ett normalt löparsteg och jag har de absolut rätta skorna vid löpning, ingen kunde hitta någon källa till felet.

När jag inte stod ut med att vänta på att det skulle bli bättre, samtidigt som jag hade en fruktansvärd smärta varje dag besökte jag Medicrehab på Rosenlund. Där fick en riktigt duktig sjukgymnast kolla på det och jag behandlades ett antal gånger med stötvåg. Men efter sisådär åtta behandlingar var det fortfarande inte bra, visst att det hade blivit lite bättre. Jag kunde ju vid det här laget i alla fall gå normalt och ta korta promenader utan att jag kände av smärtan. När jag mådde som sämst i april sökte jag upp vårdcentralens läkare, vilket fjasko!! efter order från två sjukgymnaster på Medicrehab. Efter att jag var helt förstörd över hur vårdcentralen behandlar sina patienter ringde jag min egen läkare som jag har haft hela mitt liv (astmaläkare), kom det fram att jag hade D-vitaminbrist. Jag fick tabletter mot just det och skelettet började återhämta sig. Så småningom framåt maj månad såg jag ljuset i tunneln. Innan dess hade jag varit på besök hos ortopeden också, som gissade på att det från början var en bristning i vaden och det enda att göra var att styrketräna, vila och vänta ut inflammationen.

I somras kunde jag väldigt lugnt, i små, små steg bygga upp min löpning igen. Löpning som jag hade byggt upp från mars-oktober 2012, innan dess avskydde jag löpning. Men de månaderna jag verkligen inte kunde springa för att jag hade så ont (oktober-maj) saknade jag min sköna träning som jag nyligen hade fått upp ögonen för.

I dagsläget är jag mycket försiktig, varje gång jag anstränger mina ben lite extra använder jag stöd. Som tex i löpning, då använder jag mina calf-sleeves just för att minska trycket på underbenen och förebygga att inget ska hända. Jag är riktigt noggrann med att inte överträna löpning för att benen klarar inte av det, vid det här laget är jag duktig på att känna efter också. Så nu håller jag mina tummar att det inte ska komma tillbaka, för de senaste månaderna har varit underbara och jag har nästan aldrig känt av smärtan i benhinnorna den tiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.