I fredags avslutade jag några veckor av positiv coachning. En bekant till mig sökte någon som kunde tänka sig att ställa upp i hennes coachningsprocess, då hon läser sista året till psykologisk coach. Jag tycker framförallt att hälsa är intressant och viktigt, men även beteendevetenskap. Hälsa är för mig att må bra både fysisk och psykisk. Jag ville testa eftersom jag vet att prata är den bästa lösningen på allt.

Min psykiska ohälsa de senaste åren

Genom mina år har jag gjort några kraschar. Jag tycker jag har varit bra på att ta mig upp därifrån själv, även att det har tagit tid, osäkerhet och kanske krokigare vägar att nå dit jag är idag. Jag har testat mig fram, jag har haft en motivation och vilja till att må bra. Men jag vet samtidigt hur bra det är att bli utsatt för andras frågor än sina egna tankar.

Psykisk ohälsa, enorma stresspåslag, ångest och säkert någon lättare depression bara de senaste åren. Men jag skulle inte säga att jag har gjort de största krascherna, för det har aldrig gått så långt att jag inte kunnat jobba, jag har inte genomgått någon behandling/terapi/medicin etc. Även om jag framförallt mitt i stressen förra hösten var bara millimeter ifrån väggen.

Ångra inte livet – lär av erfarenheterna

Det tog lång tid innan jag insåg att dåtiden redan har hänt och att lägga massa energi på att ångra är meningslöst. Lär av erfarenheterna istället, se det positiva i det negativa. Hade jag inte tagit de vägarna jag har tagit skulle jag absolut inte varit där jag är idag. Allt har en mening!

Jag har lärt mig av mina kraschar. Jag har skaffat mig en hel kunskapsbank om vad som fungerar, vad man ska lyssna på och vad kroppen vill säga till mig. Både generellt och hur just jag fungerar. Jag värdesätter mitt liv, vilket alla borde göra. För att jag ska gilla livet, känna glädjen och ha en balans måste jag må bra.

5 veckors positiv coachning

Jag är nyfiken. Jag ville testa på vad positiv coachning innebar, så jag ställde upp på en femveckors-period av coachning för att öka mitt välbefinnande. Det är just det som positiv coachning handlar om. Att fokusera på det som redan är bra, men kan bli bättre. Till skillnad från en psykolog.

Jag tycker att jag har haft en bra höst, jag har mått bra, jag har inte varit för stressad och jag har prioriterat det jag vill göra. Jag har lyssnat på mig själv. Det finns en sak som har stressat mig lite extra, men det är lugnare nu och det tar vi en annan gång. Under coachningen valde jag därför att fortsätta med stresshantering som är något jag har jobbat med i ett år nu och då kanske ett extra mycket fokus på sociala relationer för det skulle jag vilja bli bättre på. Jag insåg att jag har jobbat mig upp till den nivån jag vill ligga på i de flesta kategorierna som kan öka mitt välbefinnande redan sedan tidigare.

Fem veckor är kort tid. Men det gav resultat. Testresultaten bekräftade det. Då var det mycket jag redan kunde sen innan och sådant jag redan hade fört in i min livsstil. Jag fick verktyg till att öka mitt välbefinnande på de planen jag aktivt valde att jobba med. Jag har inte förändrats, jag har bara skaffat mig en medvetenhet och framförallt kunskap. Dessutom är rädsla inte farligt och att acceptera är det bästa man kan göra för ens välbefinnande. Eller det tycker i alla fall jag.

Tips för att öka välbefinnandet

Jag har insett efter dessa veckor samt efter stresskursen jag gick tidigare i höst att jag har en hel del kunskap, jag vet mycket, jag vet hur framförallt jag fungerar och jag gör mycket i min livsstil som är nycklar till välbefinnande. Jag värnar om mig själv och jag vill må bra. Jag vill vara glad. Hälsan är viktig för mig. Bara av att ha kunskapen har gjort att jag lättare kan acceptera, jag har verktygen att förändra om jag vill.

Av att jobba med stresshantering och då fokusera på en underkategori har hjälpt mig hantera andra kategorier som jag inte aktivt har jobbat med också. Jag har blivit mer kreativ. Som förra veckan när jag hade tentaplugg och använde min kreativitet till att måla hela människokroppen. På så sätt blev det mindfulness, plugg och jag fick utlopp av min kreativitet samtidigt. Stressen sänktes rejält. Dessutom är det bra att sänka prestationskraven ibland också. Något jag verkligen har gjort sen jag började plugga. Ta allt som det kommer helt enkelt och alltid göra sitt bästa.

Man måste inte vara bra på allt, man måste inte alltid prestera. Lyssna på dig själv och gör det du kan göra, men framförallt det du vill göra. Acceptera eller förändra, och bara att skaffa sig lite kunskap kan hjälpa till enormt.

Sänk kraven, behåll lugnet, var tacksam, låt inte det negativa vinna och lev i nuet.

Rörelse och frisk luft är ett måste för att jag ska klara av dagarna.

Något i stil med ”min kropp är hemsk i badkläder, alldeles för mjuk och stor” hörde jag i omklädningsrummet i simhallen förra veckan. Jag lyfte blicken och där var ett tjejgäng troligtvis från samma gymnasieklass och de hade simning på idrotten. Orden fastnade, ekade och jag blev lite arg inombords. Man säger inte så till sin egen kropp!

Ens kropp är det viktigaste vi har och inte en kropp är lik den andra. Alla borde älska och äga sin kropp, oavsett hur den ser ut. För hur den ser ut spelar ingen som helst roll, så länge du själv känner att du har hälsa. Och om du inte känner det kan man göra något åt det, om man skulle vilja. Hälsa är inte att vara smal.

Jag tycker vi alla ska prata snällare om våra kroppar. Orden hemsk och kropp borde inte få vara i samma mening. Oavsett om din kropp är lång, kort, stor, liten, fluffig, tjock, smal, spinkig, muskulös, ljushyad, mörkhyad och massa mer är alla värda exakt lika mycket. Värda att älska sin kropp exakt lika mycket!

Kroppen är helt fantastisk

Tänk vad mycket den utsätts för varje sekund. Bara av att du lyfter ett finger har massor av processer satts igång och avslutats i kroppen. Bara av att du tänker en tanke. Och hur den majoriteten av gångerna reder ut allt precis som den ska. Utan kroppen hade vi inte kunnat göra något. Utan kroppens alla häftiga funktioner hade vi inte kunnat uppleva lika mycket som vi kan. Allt hänger ihop och det är en otroligt komplex och häftig apparat. Supermegahäftig!

Jag gick in i november med ett fokus på kroppen och det var helt rätt. Jag har blivit så mycket mer medveten om hur vi fungerar, varför vi ser ut som vi gör och mycket mer. Jag har själv alltid haft en större kropp och vägt mer än man ska (enligt olika mätinstrument) men den här månaden har jag skitit fullständigt i det och dessutom insett att utseendet inte är speciellt viktigt. Anatomin på insidan däremot. Den är häftig! Muskler väger dessutom mer än fett och livet blir roligare att leva när man gör det man gillar att göra.

Tala inte illa om din kropp. Inte ens lite. Äg den. Älska den.

Jag läste om en liknande händelse på Petra Månströms blogg, ”Om jag ändå hade Ida Wargs rumpa!” häromdagen också. Var dig själv och inspireras av andra, men jämför dig aldrig!

November inleds med snö på många ställen och jag längtar efter att snön lägger sig vit här hos mig också. Jag står inför ganska stora val framöver och det har verkligen gjort att jag mått sämre samt känt mig otroligt stressad. Men jag tror äntligen att jag börjar se ett ljus. Mer om det en annan gång.

Jag vill ha fokus på kroppen den här månaden. Egentligen började jag lite smått redan i oktober, men nu vill jag fortsätta. Små saker kan lätt göra något fantastiskt och till det bättre. Speciellt sådant som finns med i vardagsrutinerna, så som att använda dygnet-runt-linser eller gå till frisören. Något jag har varit bra på och som jag har uppskattat den senaste tiden är hur social jag faktiskt har varit. Det vill jag ta med mig in i november också. För jag mår bra av att få prata om mina tankar, lyssna på andras tankar, ge pepp eller träna med vänner.

Mer vardagsmotion

Jag vill röra på mig mycket, få in en hel del vardagsmotion för det tycker jag att jag är dålig på. Det påminde dessutom Lofsan oss om på föreläsningen jag var på för någon vecka sen. Träning javisst, men den kan också bli lite bättre. Förhoppningsvis kan jag komma igång med löpningen igen. Jag testsprang i söndags och det gick! Jag har en önskan om att lyckas ta mig ut på cykeln tio mil till innan det blir vinter på riktigt också.

Hejdå stress

Jag vill minska stressen genom att knyta upp knuten och en dominoeffekt skapas förhoppningsvis. Jag vill känna mig lycklig och glad igen. Det pratade PT-Fia om på fredagens föreläsning också, eller mer att man ska våga vara mänsklig.

Kroppens anatomi

I skolan har vi en månad med anatomi och fysiologi. Alltså kommer jag verkligen lära mig hur kroppen är uppbyggd och hur den fungerar. Jag vet att kursen kräver lite mer tid och arbete från mig, men när det är intressant blir det också roligt och en hel del kan jag sedan läkarprogrammet.

Hemlagad mat

För att min kropp ska må bra måste jag äta lagad mat, god sådan. De senaste veckorna har jag levt i en väska känns det som och jag har ätit massvis av restaurangmat. Jag vill i största mån äta hemlagad mat i november, eftersom jag alla gånger väljer hemlagat framför restaurang. Speciellt nu när jag är så trött på sådan mat att jag faktiskt började gråta. Det kräver lite extra planering och tid kanske, men det är mycket godare och jag mår bättre.

Jag ska bli en bättre skidåkare!

Det är något jag har bestämt mig för och det växte fram redan förra vintern. För förra året tog jag en paus från skidåkningen efter att ha DNFat två Vasalopp på raken. Jag åkte Öppet spår 2013 och tog mig i mål, samtidigt som jag genomförde en svensk klassiker. 2014 gjorde jag ett försök på Vasaloppet, men bröt självmant strax innan repet skulle dras. 2015 gav jag mig på Öppet spår igen, men även då var jag inte helt motiverad eller tillräckligt bra för att ta mig i mål.

Det är vädret som har ställt till det för mig både 2014 och 2015, inte enbart under självaste tävlingsdagen utan också hela vintern då det har varit svårt att få träning på snö. Eftersom jag är ganska ny på längdskidor har jag ingen vidare teknik, jag är smått livrädd nedför och jag behöver verkligen få träna på snö.

Jag valde att inte anmäla mig till något skidlopp förra vintern, för att ta tillbaka glädjen i skidåkningen och slippa snöstressen. Det fungerade verkligen för jag ville inget annat än att vara i Sälen de dagarna Öppet spår gick. Gnistan kom tillbaka. Då bestämde jag mig för att i alla fall något utav loppen i vinterveckan 2017 skulle jag åka.

Sommaren kom, tankarna låg där bak i huvudet. I höst har tankarna blivit mer ytliga men ändå att jag skulle ta det lite som det kom, att snön skulle få bestämma om jag skulle åka längdskidor från Sälen till Mora.

Spontana köp och bokningar

I tisdags spontanköpte jag mig ett par nya längdskidor, för jag hade egentligen (omedvetet) bestämt mig för att ge Öppet spår en chans igen. Idag hade pappa bokat en stuga i Sälenfjället och där blev genast skidsemestern för vinter 2017 spikad. Bara någon minut senare säkrade jag mig en plats i Öppet spår också.

Jag är supertaggad och jag ska göra allt för att ta mig i mål. Jag vill verkligen bli bra på skidåkning. Hela jag sprutar av glädje nu när jag sitter här med ett leende på läpparna. Jag längtar alla redan!

Just stresshantering har varit ett ledord för mig 2016. Jag ville inte hamna där jag var förra hösten igen, jag vill fortfarande inte det. Men jag börjar känna av stressen mer och mer.

Psykisk och fysisk ohälsa

Jag har haft olika perioder i mitt liv som jag kan koppla med stress och ohälsa. Första gången jag minns är våren 2014, då jag mådde psykiskt dåligt. Jag visste mycket väl vad det berodde på att jag tog tag i problemet. I kampen tillbaka ändrade jag väldigt mycket på min livsstil och mina vanor.

Jag jobbade väldigt många timmar varje vecka, jag levde för alla jobb jag hade hela hösten 2014. Som mest var det fem på samma gång. Då mådde jag otroligt mycket bättre, men jag satte mig själv i fysisk dålig form istället eftersom jag tog en paus på flera månader från träningen.

Jag skulle cykla till Paris sommaren 2015 för första gången och jag kom inte speciellt långt på den formen jag var i vid årskiftet. Jag var tvungen att tänka om, mindre jobb och mer träning. Det som kändes så bra under hösten kunde jag inte utsätta mig för i längden, jag flydde ju bara från något – från den psykiska ohälsan. Jag tog tag i min träning för att bli fysisk stark igen.

Ett stressigt liv

Jag hittade en balans med tiden, nu mådde jag på topp. Med lagom av jobb, regelbunden träning och mentalt stark. Hösten 2015 kom och jag hamnade i obalans igen. Jag ville för mycket igen! Jag tränade mer, jag jobbade mer, jag gjorde allt mer. Livet blev stressigt. Jag ville hinna med så mycket som möjligt varje dag. Jag blev otroligt stressad och var så nära att det kunde gått otroligt illa. Jag blev medveten igen om att jag inte kunde leva så som jag gjorde, min stresströskel var riktigt låg att det var lätt för kroppen att säga ifrån för minsta lilla stress.

2016 har varit fantastiskt

Hela det här året har allt känts så bra, fram tills sommaren tog slut. Jag hade ett balanserat liv och jag tillät inte mig själv att sätta mig i stressade situationer. Jag har kämpat hårt för att komma tillbaka. Jag ville inte trilla dit igen. Jag ville känna mig mentalt stark och fysisk stark.

Just nu finns det stunder jag känner mig extra stressad, då skyndar jag mig ännu mer, puttar bort saker jag mår bra av, bockar bara av alla saker varje dag för att komma vidare. Absolut ingen njutning i stunden. Men jag skulle ändå säga att jag har mest inre stress. För egentligen är inte livet med dess aktiviter speciellt stressiga och jag har pauser, eller ställtid för att hinna. Jag planerar för att jag inte ska hamna i sista sekund. Men den inre stressen är jobbig och finns med mig i varje tanke.

Jag tror ändå jag har det under kontroll, jag vet hur jag ska få det under kontroll och jag är medveten om det. Jag vill leva ett ostressigt liv. Jag anmälde mig till och med till en stresshanteringskurs på skolan för att få en djupare inblick i hur man kan hantera stress. Jag är glad för att jag går den, eftersom jag får prata av mig med de andra kursdeltagarna som är i samma situation som jag. Jag kan ändå känna att jag har kommit en bra bit på vägen för att hantera stress, men dem stegen tog jag i vintras.

Förändra, acceptera, motion, återhämtning och mindfulness är stresshanteringens grund.

Jag blev utmanad av Clara Färdiga Gå att göra ett inlägg om mina träningstights. För enligt henne verkar jag mest synas till i cykelkläder, men det är ju inte hela sanningen. Kanske online? Offline går jag i princip alltid i träningstights. Ni som känner mig i verkligheten vet nog.

Jag gillar inte osköna kläder, jag älskar sköna byxor. Träningstights passar in under den kategorin. I min garderob finns det ETT enda par vardagsbyxor som inte är träningstights, ett par svarta jeans. Det paret köpte jag i London i maj, sedan dess har jag kanske använt dem max tre gånger. Det här är faktiskt något jag tänker mycket på vissa dagar, för själv skulle jag alltid vilja gå i träningstights men alla gånger känns det inte accepterat av omgivningen. De flesta gångerna brukar jag ändå strunta i vad andra tycker och tänker, jag har på mig det jag känner för. Svårast är vid kalas och finare tillställningar.

// 2XU

Jag visste att jag hade en rik träningsgarderob, men jag har aldrig räknat antalet tights. Siffran är otroligt pinsam kan jag tycka nu efter att jag har räknat. Men det är många jag inte använder speciellt ofta, andra som är utslitna men som jag inte har slängt, vissa borde jag skänka bort, flera äldre är felköp, några har jag aldrig använt osv.

Jag har mina favoriter. Dem använder jag ofta och har flera par av, fast kanske i olika färger. Träningstightsen jag tränar i och blir svettig i använder jag inte till vardags. Dels för att det ska vara fräschare och dels för att vissa märken eller modeller är otroligt sköna, men inte alls praktiska att träna i.

Hur många träningstights har jag?

29 långa träningstights och 11 shorts, då har jag inte ens räknat tiotalet cykelbyxor jag har. Hur kan en garderob innehålla ETT par vardagsbyxor medan så många träningsbyxor? Jag tycker själv det är helt galet. Triathlonshorts, underställ, diverse överdragsbyxor och skidbyxor etc är andra typer av byxor som finns i min garderob också.

// I can I will

Vilka märken gillar jag?

Mina vardagsfavoriter är bland andra 2XU och aim’n. Det är två otroligt sköna märken och jag tycker dem är snygga också, stilrena eller med roliga färger och mönster. Dem kan jag inte ha när jag tränar.

När jag tränar väljer jag helst shorts för mina ben är så fruktansvärt långa att det är få byxor som passar mina ben (en anledning till att jag inte har fler vardagsbyxor). Jag har svårt att hitta tillräckligt långa byxor och är dem för korta hasar dem ner när man tex springer. När jag cyklar och kör spinning har jag alltid cykelbyxor, när jag simmar är det ju baddräkt som gäller och i gymmet spelar det sällan någon roll vilken typ. Men får jag välja väljer jag shorts även där.

// aim’n

Jag har testat väldigt många olika märken, både de mer kända som Nike, Adidas, Röhnisch, Casall, Peak Performance etc men också nykomlingar. När jag tränar är Craft och Newline mina absoluta favoriter. Om vintern när det är kallare ute fungerar inte shorts, utan då är det långa tights, gärna ett par lite tjockare som gäller. Craft är vinnande där.

// Casall

Vad kollar jag på när jag köper träningstights?

Först tänker jag på syftet. Är det till vardags jag ska ha dem går jag på bekvämlighet och snygghet. Gärna kanske en rolig färg eller mönster, men vissa är neutralt svarta. Ska jag träna i dem, ska dem vara perfekta. Därför brukar jag nästan alltid köra på säkra kort. Dem måste ha snöre i midjan och helst inte dragkedja vid vristen. En ficka och reflexer är två plus också. Ska jag använda dem på vintern behöver dem kanske vara fodrade, eller på sommaren då ska shortsen inte glida upp. Jag köper aldrig träningskläder från de vanliga klädaffärerna, eller okända märken. Prislappen kollar jag också på. Vissa märken är otroligt dyra och om det är ett par jag gärna vill ha, försöker jag fynda dem på rean. Passform, kvalitet och längd kommer också högt upp, det som passar mig kanske inte passar dig.

En period i mitt liv köpte jag massvis av träningssaker, det senaste året försöker jag verkligen tänka efter om jag verkligen behöver allt jag kanske vill ha. Jag är ju trots allt ganska utrustad.

// Newline

Jag var med i en intervju på Claras blogg för någon vecka sen också, läs den.

Jag har varit simlärare i över nio år. I början var jag även simhoppstränare, ett tag var jag simtränare och dessutom har jag både simmat själv och tävlat i konstsim. Jag älskar vatten! Alla borde göra det. Alla borde absolut kunna simma. Jag tycker alla borde kunna crawla. Simning är en otroligt bra motions/träningsform – skonsamt för hela kroppen och alldeles underbart.

Mitt största fokus har varit att lära barnen simma, det är det fortfarande (men även vuxna). Det är en livsviktig försäkring för sig själv. Alla ska ha möjlighet att kunna simma och det är därför jag fortfarande jobbar med det, för att skapa möjligheter till dem som ännu inte kan. Jag tycker det är otroligt roligt att lära ut och se utvecklingen hos alla. Jag älskar mitt jobb! Speciellt nu när jag bara har några timmar i veckan, där jag alltid går dit och har superkul istället för vanan som det blev i våras (det var dit jag inte ville komma egentligen, jag ville inte hamna i vanan där det snarare blev ett måste och då glädjen försvann).

Ett nytt område för mig är att lära ut crawl. Eller crawl till barn har jag alltid lärt ut, men crawl till vuxna. Dem har en gång i tiden redan lärt sig simma på ett sätt och det är alltid svårare att förändra en vana än att lära ut rätt från början. Dessutom är det en stor skillnad på vuxna och barn. Dem har oftast bättre kroppskontroll, dem ifrågasätter, dem orkar mer, dem förstår mer, dem undrar ’varför’ men samtidigt är alla unika och därmed fungerar inte allt på alla. En övning för mig kanske inte är bra för dig. Du kanske måste öva på annat än vad jag behöver öva på. Så är det för barnen också, men det är svårare att lära ut individanpassat till barnen.

Jag är otroligt glad över att det var simning jag lärde mig när jag var barn. Jag har alltid crawlat och jag kan alla simsätten. Tidigare har jag många gånger simmat utan att egentligen tänka och reflektera. Men sen jag tog tag i min egen simning igen för några år sen och då jag helt plötsligt fick en crawlskola för vuxna nybörjare på mitt jobbschema har intresset för crawlteknik vuxit. Det här var för 1,5 år sen. Då var jag livrädd.

Jag visste hur man simmade crawl, men visste jag hur man lärde ut? Dessutom var det vuxna och dem pratar mer än barnen. Jag är inte den mest sociala av mig att bara där blev det en rädsla som växte. Dem ifrågasatte övningarna och undrade vad dem skulle öva på för att bli bättre. Jag som knappt ens hade analyserat hur tekniken i crawl skulle vara, speciellt inte för att spara mest energi och ta sig effektivt framåt.

Idag är det den roligaste timman på hela veckan. Jag älskar min vuxencrawlskola på måndagar. Jag är alldeles euforisk efter varje gång! När jag simmar själv tänker jag på hur jag gör och försöker hitta en förklaring till en lättförståelig utlärning. Jag själv har utvecklat min egen teknik i och med det här. Jag lär mig massor varje gång, det är alltid utmanande, jag måste jobba lösningsorienterat och jag måste alltid ha ett ’därför’ när ett ’varför?’ kommer. Jag måste veta vilka teknikövningar var individ ska göra för att utveckla sin crawlteknik. Jag älskar det!

Jag åkte på simläger till Playitas i februari för att bli en bättre simmare själv, men även för att lära mig mer om crawl och för att lära ut bättre. Jag var i Borås på en simcamp för ett år sen och lärde mig massor. Jag läser artiklar, jag letar tips och inspiration på andra ställen – det senaste nu är att jag köpte och läste Mikael Roséns/Human ambitions nya bok ”Öppet vatten – simningens historia, vetenskap och träning”.

Jag har ingen utbildning i just crawlteknik men jag har skapat mig min egen. I teorin har jag en otroligt tydlig bild över hur crawl ser ut, speciellt crawl anpassat för öppet vatten. Den bilden hade jag inte när jag första gången hade crawlkursen den där måndagen i februari 2015. Jag har fått testa mig fram och på sätt letat mig fram till det bästa sättet att lära ut på för min del. Jag älskar min vuxencrawlskola och det är nog mest för att jag själv har utvecklats och för att det alltid är en utmaning. Jag älskar att simma!

Jag vet vad som är bäst för mig själv. Ingen annan känner mig som jag gör. Jag vet hur min kropp fungerar. Jag vet vad jag lär mig bäst av. Jag måste sluta jämföra mig med andra och med mitt gamla jag. Något jag har kommit en bra bit på vägen.

Är jag för mig själv utan någon som helst påverkan av andra vet jag exakt vad som krävs av mig för att uppnå det jag själv faktiskt vill uppnå. Mina metoder fungerar hur bra som helst, självförtroendet är på topp. Men ibland är det som min inre tankestyrka inte vill lyssna, utan tar ofrivilligt in det jag ser, det andra gör, det andra rekommenderar osv. Det kan vara på Strava, när jag ser hur mycket andra tränar. Det är i skolan när jag hör hur mycket andra pluggar. Det är i sociala medier när alla lägger ut sina liv, livsstilar, äventyr, matvanor och träning.

Jag har slutat läsa bloggar i den utsträckningen jag gjorde förut, nu gör jag det någon gång i veckan för att hitta inspiration och för att följa med i livet hos dem som betyder lite extra för mig. Även att jag kanske bara är vän med dem flesta via internet, eller är mina förebilder. Sociala medier har jag också minskat på, jag måste inte ha koll på allt. Jag ska njuta istället och hämta inspiration. Hämta inspiration av dem jag vill bli inspirerad av.

Idag hade jag min första tenta på högskolan i Sverige. Jag har inte pluggat speciellt mycket inför den, jag har inte känt någon större stress så länge jag har litat på mig själv. Men när jag hörde hur mycket andra hade pluggat började pulsen gå upp. Jag valde att inte lyssna, jag valde att sluta jämföra mig med de andra. För jag kände att jag hade koll på det som vi borde kunna. Idag var jag klar efter 50 minuter av tre timmar, som nummer två och jag svarade på alla frågor. Allt det jag kunde, utan att ångra ett svar eller riva upp några ångertankar efteråt. Jag är riktigt nöjd med min insats idag, hur jag inte var nervös inför eftersom jag valde att stänga av omvärlden och lättnaden efteråt. Igår laddade jag upp med att kolla på film.

Jag måste lita på mig själv! Jag lär mig bäst av min egen studieteknik. Jag måste inte träna allt det andra gör, jag klarar av en Ironman ändå. Allt det jag ser i flödena är det som dem har valt att visa i sina flöden och det är bara en liten pusselbit av deras liv.

Det här är en påminnelse till mig själv. En självförtroende-boost. Jag vet vad som är bäst för mig!

Finns det saker som du borde göra, som du vill göra, som du måste göra men som är riktigt svåra att få gjorda? Det kan vara av olika anledningar. Att dem är fysiskt eller psykiskt jobbiga, att det tar tid, att det är något nytt, att rädslor lurar, att det finns andra ursäkter eller så är det bara obekvämt. Jag hamnar där ibland. Det där ”ibland” kan faktiskt bli så ofta att det sker flera gånger om dagen.

Det är som att hjärnan har byggt upp eller ställt in sig på att något är otroligt jobbigt att utföra, fast i själva verket kan det vara lätt, något jag älskar att göra under tiden och känslan efteråt är obeskrivligt härligt. Den där första tröskeln kan vara riktigt hög.

För mig sker det nästan alltid när jag utmanar mig själv, när jag går utanför min zon. För då krävs det extra energi från mig själv och det kan både bli mentalt och fysiskt jobbigt. Det kan ske när aktiviteten jag länge längtat efter äntligen är här också.

Varför inte? är frågan jag ställer mig när jag kommer till den där kämpiga tidpunkten inför att ta tag i det som är planerat. Att planera är lätt för mig, att utföra är ibland svårare. Vad ska jag göra istället om jag ställer in den planerade aktiviteten? Majoriteten av gångerna finns det inget roligare att göra och ursäkterna är inte äkta. Om det inte finns något annat att göra, varför tänker jag ens tanken på att kanske ställa in? För att vara rastlös och ha tråkigt är något jag skarpt ogillar. Så då tar jag tag i saken direkt.

Den här motivationsdippen kommer inte enbart vid saker som måste göras, som är tråkigt. Hänga tvätten, packa, städa, lämna in deadlines etc är exempel på det. Utan det händer när jag ska göra saker jag älskar att göra också, saker jag verkligen vill göra. Senast var i lördags morgon, inför klubbmästerskapet. Då innehöll den dagen så mycket skoj, men samtidigt alldeles för mycket som var läskigt.

Jag får en otroligt boost efteråt vilket för med sig ett starkare självförtroende och dessutom sänker den tröskeln till nästa gång. Det är otroligt bra för mig att utsätta mig för dem situationerna. När jag väl är där i stunden är det ju underbart och många gånger är det inte så svårt. Ta ett träningspass som exempel, det är samma sak där. Men nu på senare tid har jag lättare för att utföra träningen eftersom känslan under tiden och efteråt är lättare att ta på, det går numera på rutin hos mig.

Varför inte? har hjälpt mig många gånger till att få saker gjorda, sen kan vissa saker kanske ske lite tidigare än i pressat läge.

Samma tankar gäller för mig sett till veckans dagar. När det är vardag längtar jag efter helgen, men varför gör jag det? För när det väl är helg täcks samhället av en annorlunda stämning och även att man kanske hinner med lite mer på en helg (fritidsaktiviteter) tycker jag helgerna överlag nästan är tråkigare än vardagarna. Just på grund av samhällets vanor, lugnet och för att jag har för lite att göra.

Jag försöker älska varje dag precis som den är, för den blir vad man gör den till. Varje dag är unik. Inget ska få stoppa min vilja mot att göra det jag blir lycklig av, inte tiden och inte platsen. Varför ska jag längta efter helg, när det är i veckorna jag lever som mest? Det är då jag gör det jag vill ha med i mitt liv.

Med det sagt tycker jag inte alla helger är tråkigare än veckorna, för dem gångerna när jag har roliga saker inplanerat eller spontant hittar på saker, är otroligt roliga och dagar jag länge kan leva på. Men de senaste månaderna har det funnits riktigt tråkiga helger. Då har det mest känts som jag slösar tid på att ha tråkigt. Jag vill att det ska hända saker, helst äventyrliga saker eller gemensamt med någon annan. Bara gör det!

I lördags var det klubbmästerskap i La Lepre Stanca – La Gara Lepre Stanca 2016. Det är en cykelklubb jag är stolt över att vara medlem i, även att jag varken ha varit det under en längre tid eller varit speciellt aktiv i. Dem arrangerar Måndagsrundan under i stort sätt hela året, en cykelrunda jag hade som mål att ta mig till minst en gång i år. Men det blir inte riktigt som planerat alla gånger.

När jag ställde in planerna på att springa Lidingöloppet efter att min vad inte är helt kry såg jag tillfälle att vara med på La Gara 2016. Det kändes som en rolig grej att göra – för att cykla är alltid roligt.

Jag bestämde mig snabbt att det skulle bli en dag som jag klev utanför min bekvämlighet och liksom vågade möta nyheter, våga göra saker jag inte gjort tidigare och även låta det gå som det går. Så jag anmälde mig till ”race”-klassen istället för ”ride”-klassen, jag som aldrig har tävlat förut. Nu var det inte på fullt lika allvar som en arrangerad tävling, men ändå.

Vi var sju i damklassen och mina förväntningar var väl egentligen att jag trodde jag skulle få cykla de nio milen ensam och att jag skulle komma sist. Det var ett beslut magen drog ihop sig lite inför, jag var ju på läskig mark. Men testar man aldrig vet man inte hur det är!

Vi hade ca 5km neutral start och när vi blev släppta rullade klungan på tillsammans, eftersom man var tvungen att kunna hela banan själv hade jag rekat med pappa förra lördagen dessutom var det på många vägar jag kände igen (IKHP-Hakarp-Ramsjöholm-Svarttorp-Haurida-Vireda-Bunn-Bunnström-Gränna-Röttle-Västanå-Ölmstad-Skärstad kyrka-Landsjön runt-Ed-Botarp-IKHP) men redan i Ramsjöholm tappade klungan en och vid Svarttorp blev det oroligt. Jag tryckte på och ville hänga på de två första i utbrytningen, vilket jag orkade hålla i 2-3mil kanske. Sen tog min energi slut, eller jag orkade inte hålla samma intensitet. Jag släppte.

Jag cyklade själv en mil, jag njöt, jag hade fullt upp att andas, jag njöt igen, solen sken och det var en ljuvlig lördag i september. Jag älskar nerför, jag hatar uppför. En kom ikapp mig, vi hjälptes åt. Innan det obligatoriska fikastoppet på en kvart kom dagens jobbigaste backe, dessutom i grus. Min svaghet är uppför, speciellt i grus eftersom jag inte är van vid det. Jag tog det lugnt i mitt tempo, jag gick en del. Då blev jag omcyklad och hade två bakom mig efter det. Den ena bröt vid fikat och hoppade in i ride-gruppen istället, nu var vi bara sex damer kvar.

Jag åt en croissant och någon Snickers, sen cyklade jag vidare ensam mot Gränna. Nu visste jag att jag hade den jobbigaste halvan kvar och då var jag redan rätt slut. Jag sänkte tempot och lyssnade på kroppen, struntade i var de andra var. Uppför backen vid golfbanan blev jag omcyklad av första herrklungan som hade startat en halvtimme efter oss. ”Bra jobbat, Camilla är inte långt bakom”. Jag blev pepp av de första orden och stressad av de sista. Men vad gör det att komma sist? Ingenting!

Jag fortsatte njuta. Jag möttes av motvinden över de öppna fälten. Andra herrklungan cyklade om mig. ”Bra cyklat, försök hänga på oss”. Efter att jag hade cyklat i ett tempo som var lagom för min del, men ändå att pulsen sköt i höjden mest hela tiden gjorde jag ett försök till att hänga på som svar. Men benen var för slut.

Jag fortsatte ensam och njöt av dagen. Jag var helt säker på att jag hade den sista ride-gruppen bakom mig och likaså en race-dam. Men vid den andra grusbacken, där jag även gick ett parti igen blev jag omcyklad av Camilla och ytterligare en till. ”Var har du varit? Du startade 1 min före mig efter fikat och jag har inte cyklat om dig?”. Får ”det straffar sig att inte kunna vägen” som svar. Jag fick genast massor av energi och pepp till att öka igen. Nu var vi de tre sista damerna på samma ställe, med mindre än en mil kvar och endast sista långa backen tillbaka till IKHP.

Jag tog backen i mitt tempo, vi växlade mellan placeringarna. Alla var trötta. Vi hade ju fått kämpa mer än andra idag eftersom vi var få att vi hamnade solo mestadels av rundan, till skillnad från både ride och herr-race som var klungor mest hela tiden (vad det verkar som). Vi tre sista damerna gick i mål ungefär lika, jag på en femteplats men hon efter mig hade cyklat fel på flera ställen att hon egentligen skulle vara före mig.

Sen åt jag Carnitas från Spice it up Foodtruck uppe på Huskvarnaberget med utsikt över Jönköping. Benen var lite möra och kroppen sliten. Egentligen var det inte en jättelång runda, men det var många höjdmeter som avverkades och dessutom på en hög intensitet. Jag valde att sträcka ut kroppen i vattnet efteråt, med lite simning. Jag älskar vattnet som avslappning. Sen satte jag mig i relaxen en halvtimma och bara var där och då.

På kvällen var det bankett på Tegel Matbar, med massor av roligt prat med nytt cykelfolk.

Innan funderade jag på att ställa in hela dagen, för det var för mycket nytt på en och samma gång. Det var ett stort steg att ta för mig. Men sen vann jag över mina rädslor och gjorde det bästa av saken. Jag var med i första utbrytningen testade vad jag gick för, var tvungen att tänka taktiskt, snuddade vid maxpuls, fick uppleva den mest magiska lördagen i september på cykel. Jag cyklade snabbt sett till hur mycket backar det var, dessutom kom jag inte sist. Att prata med andra man känner lite, eller att prata med andra som har samma intresse som en själv är mycket lättare för en introvert person som mig.

Jag älskade den långa dagen cykelns tecken. Jag har noll ånger över att jag ställde upp, snarare tvärtom. Jag är riktigt stolt över mig själv att jag hängde på, att jag inte ställde in, att jag valde starta i race trots att det var första gången för mig och att jag visste att de andra var snabbare och starkare än mig. Yngst var jag nog också. Jag vill att fler ska våga. Jag är glad över att jag deltog på banketten. Av den dagen lärde jag mig massor. Vilken lördag!