Jag vågade!!! Jag kan inte vara annat än lycklig, jag kan inte vara annat än glad. Jag är både lycklig och glad. Och läskigt, det var det faktiskt inte alls, jag var inte den enda som var en äkta motionär. Jag hade faktiskt bättre utrustning än de flesta andra och sist i mål, det var jag inte.

Dagen började med ett ostadigt väder, lite åskliknande. Perfekta ursäkten för att inte ställa upp. Men sen övertalade jag mig själv att jag skulle göra det här. Jag som så länge har velat, ett helt år närmare bestämt. Jag vet exakt hur lycklig och hur roligt jag kommer tycka det är när jag väl är där. Hur jag kommer älska det. Så jag tog mig i kragen, hejdade nerverna och intalade mig själv att det gör inget om jag kommer sist, det gör inget om jag tar på mig strumporna i växlingsområdet, jag får helt enkelt ta det i min takt, med min utrustning. Det är ju trots allt mitt första triathlon. Jag har inte ens sett ett tidigare, bara läst om det. Ställer jag upp har jag i alla fall gjort en större prestation än de som inte ens startade.

Väl när jag hade förberett allt och starten närmade sig. Var jag taggad, riktigt taggad. 400 meter simning väntade och jag ställde mig i startposition inte för långt fram eftersom jag brukar ta det lugnt i starten. Startskottet går, vi 40 deltagarna springer ut i vattnet. Jag börjar simma, glasögon immade igen så jag såg inte bojjarna. Dock hade jag en framför mig precis i mitt tempo så det var bara att följa efter henne för att ta mig upp mot land igen. Upp mot mattorna in till växlingsområdet och göra sig redo inför 20 kilometer cykling var jag först av alla tjejer! Först! Totalt var jag trea, det var bara två riktiga elitmotionärsherrar som var någon minut före mig. In mot växlingsområdet där jag tog lite tid på mig. Huvudet snurrade från simningen och hjärtat slog. Iväg ut för cyklingen. Backar, något så grymt. Men jag kände till vägen och kunde lägga upp min cykling efter min egen förmåga. Det tog lång tid, jag blev omcyklad av flera men jag tog det fortfarande i min takt. Jag hade problem med andningen eftersom vädret var som det var. Efter 50 minuter var jag tillbaka i växlingsområdet där jag bytte skor och lämnade cykeln. Jag gjorde mig redo för 5 kilometer löpning som skulle ta mig i mål. Det gick hur bra som helst, men trött det var jag. Backarna fick jag bestiga gåendes men efter några varv i vattenspridarna som svalkade skönt, fin utsikt över Ören så var jag tillslut i mål. Vädret när löpningen tog vid var alldeles för varmt i strålande solsken.

Mitt hjärta och mina lungor fick arbeta hårt hela tiden. Min svaghet var cyklingen. Löpningen kunde jag ha övat upp lite mer, speciellt bålstyrkan. Benhinnorna kände jag verkligen inte av, lycka. Min styrka var simningen, jag kunde leva på den glädjen en tredje placering bar med sig hela dagen. Jag lever faktiskt fortfarande på den känslan. Hur kan jag vara så stark i simning?

Varför jag var livrädd innan och det som gjorde att jag helst ville strunta i allt var växlingarna. Jag är den som tar lite längre tid på mig att klä om eftersom allt ska sitta perfekt. Visst att jag var lite sölig i växlingen från simning till cykling, men det var för att man måste tänka på vad man ska göra i maxprestation, samt att jag kör med strumpor i skorna vilket majoriteten inte gör. Andra växlingen gick bättre, dock hade jag lite problem med nummerlapparna som lossnade och ville gå sönder. Men tillslut löste sig allt och jag tog mig hela vägen i mål. Något mer jag var nervös över var att jag inte visste hur en triathlontävling går till, jag har aldrig tidigare sett någon. Men vi åkte dit lite tidigare igår så att jag hann kolla in eliten köra och det lättade mina nerver. Tillsist var jag orolig för löpningen och benhinnorna. Jag visste att jag skulle klara av alla delmoment var för sig, men att göra allt efter varandra, det hade jag inte övat på. Och att avsluta med löpningen, hur skulle det kännas för benen?

Jag var lycklig, jag är lycklig. Jag ångrade inte en sekund när jag väl var på tävlingsområdet att jag startade. Jag ångrar inte en sekund nu i efterhand heller. Det enda jag vet är att det var superroligt, min grej! Och jag kommer absolut göra det fler gånger. Nu vet jag hur det går till och kan planera bättre.

Racerapport för etapp 3 till att göra En svensk klassiker var det här… Jag och pappa begav oss hemifrån redan klockan 4 på söndag morgonen, vi hade inte en aning om hur lång tid det egentligen skulle ta att åka dit eftersom vi aldrig åkt exakt den vägen och eftersom vi inte visste hur mycket trafik det skulle vara. Det enda vi visste var att vi hade räknat ut tiden eniro rekommenderade samt med lite marginaler, då kom vi fram till att klockan 4 skulle vara lagom för att komma i tid. Alltså till vår start 12.30. Nu var det bara det är vi nästan var ensamma på vägarna i stort sätt de 35 milen och det gick mycket snabbare än vad som var tänkt. Vi kom upp till Dalarna och Vansbro som tredje bilen redan 8.15. Till och med före eliten. Men vad gjorde det? Visst att det kunde ha varit skönt med lite mer än tre timmars sömn på natten men att möta den underbara morgonen i strålande solsken, klarblå himmel, en glittrande älv och närmare 20 grader redan då var helt fantastiskt. Vi kunde i lugn och ro besöka toaletten, hämta ut deltagarkuvert, kolla igenom mässtältets sortiment både en och två gånger. Efter det slog vi oss ned på gräset 50 meter från mål och åt vår andra frukost i väntan på att eliten skulle gå i mål. Tid var inget vi hade räknat med att vi skulle ha innan, men det var hur skönt som helst att mjukstarta dagen med att se de första gå i mål.

När vi hade suttit där och kollat in de som gick i mål i de första startgrupperna, var det dags för oss själva att bege oss till startområdet. Det var en lång vandring i hettan, bland alla tusen folk. Jag var laddad till tusen, inte ett dugg nervös och det enda jag ville var att jag själv skulle simma. På med våtdräkten, på med den knallrosa  badmössan som vår stratgrupp hade, på med de nya glasögonen, smörja in nacken med lite ormsalva för att undvika skav, lämna ifrån sig sin packning och invänta starten. Det var startgrupper med flera hundra deltagare i varje, man såg vem som tillhörde vilken på mössfärgen. Det såg så häftigt ut när hela gänget med samma färg rörde på sig i uppvärmningen innan man fick springa i vattnet och ta de första simtagen.

Starten gick och jag skyndade mig i för att slippa alla bröstsimmare, för att slippa trängslen och för att komma iväg snabbt. Jag var i lite fel startgrupp mot mitt tempo, men det fick gå. Jag körde bara över någon enstaka i starten som inte flyttade på sig, eller rättare sagt flyttade på sig precis där jag skulle simma. Men snabbt var jag förbi de flesta och jag hade endast ca fem stycken från vår startgrupp framför mig. Jag försökte hänga på dem, men de var snabba och hade mycket bättre start än mig. Jag körde helt mitt eget race. Snabba tag, av all energi jag hade fått på uppladdningen. Jag ville framåt, jag ville ha en bra tid. När man simmar där ute i vattnet blir man helt vilsen gällande både tid och sträcka. Men halvvägs skulle jag tro kom jag på att det kanske inte var så bra att ha det snabba tempot redan från start, jag måste spara mig inför den sista kilometern som är motströms. I år var det också den kraftigaste strömmen på väldigt många år, alltså skulle det ta på krafterna.

Jag simmade och simmade. Jag kom ikapp en hel del, många från startgruppen före oss, de med orangea mössor, alltså hade jag simmat in en hel kvart jämfört med dem. Jag kom ikapp fler och fler, sicksack var det som gällde. Jag började fundera på hur långt det var kvar innan svängen inför den sista kilometern kom. Jag visste att man skulle passera sju broar, varav två var på den sista biten. För att ha någon koll alls, började jag räkna broar jag hade passerat. Eftersom jag simmar crawl är navigeringen svår och det är inte lätt att se hur långt det är kvar. Tänk dig att på bara någon sekund samtidigt som du kollar upp ska se vart du ska ta vägen. Det får inte ta lång tid eftersom det då tar på krafterna och man tappar. Snart borde svängen komma. Det gjorde den också. De små gubbarna som satt i båten just precis där, visade att det var ca 850 meter kvar till mål (alltså mindre än 1km kvar, det visste jag inte från början) samt att de visade att klockan var 13.00. Jag hade alltså simmat de första 2200 metrarna på 30 min. Det här kan gå vägen. Jag vände upp i motströms, det blev genast kallare och musklerna fick jobba extra för att ta sig framåt. Jag brassade på allt vad jag kunde, inga krafter att spara på nu, det är så pass lite kvar.

Till de som man knappt såg om de simmade framåt eller bakåt, alltså de som knappt kunde simma, eller de som krafterna var slut på sa de funktionärer längs bryggorna åt dem att de skulle simma närmre bryggorna. Jag visste att man skulle simma så nära som möjligt för att minska motströmmen och spara på krafterna, dock hade jag kommit ikapp flera simmare från tidigare startgrupper, alltså var platserna nära bryggorna tagna av de mindre snabba simmarna. För att jag skulle ha någon chans att ta mig fram på ett någorlunda enkelt sätt, utan att simma in i alla var det ytterbana som gällde och därmed den kraftiga motströmmen. Jag simmade på, gav allt jag hade, för en gång skull kunde jag simma framåt och slapp sicksacka för att ta mig förbi. Eftersom jag inte hade använt benen speciellt mycket de första 2 kilometrarna var de inte riktigt vana vid prestation i det kalla vattnet, vilket medförde på gränsen till krampkänning på ett ställe sisådär 500 meter kvar. ”Jag kan inte få kramp här!” istället började jag vänja fötterna och det hela försvann, om jag hade fått kramp så när inpå mål (såg fler som stannade och fick hjälp av sjukvårdarna mot kramp i fötterna) hade jag tagit mig i mål med hjälp av bara mina armar. Jag hade ju simmat de två första kilometrarna med bara dem, så de sista 500 metrarna borde jag också ha klarat. Jag älskar att använda mina armar när jag simmar. I alla fall fick jag inte kramp som tur var, det var fritt fram, publiken hade jag vid min sida. Det var bara att öka frekvensen på armarna och lägga på benen, ge allt vad jag hade ända in i mål. Men ca 30 meter kvar ser jag klockan som räknar. Jag startade 12.30, klockan slog precis 13.19.38 när jag kollade upp. Uppfattade jag rätt? Tre armtag till och jag kunde bekräfta att tiden var det den var. Hjärnan började inse, jag gav allt jag hade. Jag ville inte att den skulle slå över till 13.20. Där var jag i mål, riktigt yr när jag gick upp för rampen. Yr av utmattning, samt att jag inte har kunnat följa någon botten under hela tiden. Jag gick i mål av glädje och jag var så nöjd. När jag hade hämtat diplomet visade det sig att tiden blev ännu bättre än jag hade trott. 48.18 slutade med och alltså var jag snabbare än på Jönköping Open water som var 200 meter kortare.

Ombyte väntade och likaså leta rätt på pappa som startade samtidigt som mig fast han simmade bröstsim. Han är en riktigt duktig bröstsimmare och simmade in på 1.05.20, något han aldrig trodde var möjligt. Men galet bra tycker jag. Vidare väntade en underbar lunch och vi påbörjade vår resa hemåt igen. En mycket lyckad söndag med endast pappa, 71 mil i bil och 3 kilometer simning. 26 grader i luftern och 16,3 grader i vattnet. Ja hela helgen har jag faktiskt spenderat med pappa och det har varit den bästa helgen på väldigt länge.

Över min tid och prestation är jag meganöjd. Jag skrev i lördags att jag vill komma under timmen som har varit mitt mål. Jag insåg redan när jag bestämde mig för att göra klassikern att det endast skulle kunna vara på  simningen som jag kunde ha ett tidsmål, förutom att gå i mål då. Det var endast där jag visste min förmåga någorlunda och kunde pressa mig extra. När jag anmälde mig i höstas var målet att komma under 50 minuter men eftersom jag inte har simmat speciellt mycket i år, fick jag dryga ut det till timmen för att inte vara för orimlig. Nu i efterhand klarade jag av mitt första mål med nästan två minuter och hade jag hamnat i rätt startgrupp där simmare i mitt tempo fanns kunde det gått ännu snabbare, samt att jag nu vet bansträckningen. Allt var med mig, våtdräkten satt perfekt, glasögonen immade inte igen och inget skav.

Jag kommer garanterat att simma detta lopp fler år, det var hur roligt som helst och en fråga jag tänkte redan innan start var ”Hur kan jag inte ha simmat detta tidigare!?”.

Tänk att jag simmade och tävlade mot han som vann Vansbrosimningen i Jönköping open water förra söndagen! Coolt tycker jag!

Idag gick Jönköping open water av stapeln i Rocksjön för andra året i rad. Jag hade planerat att simma förra året, just för att det verkade spännande och för att det var något nytt i Jönköping. Men då var det den tiden jag inte riktigt hade samma driv i mig och inte ”Life begins at the end of your comfort zone” som viskade mig i örat. Samt att jag helt enkelt var för lat för att skaffa mig en våtdräkt. Synd kan jag tycka nu. Men jag tog nya tag i år istället. Jag och pappa anmälde oss för några veckor sedan för nu skulle det allt simmas.

Pappa startade före mig för han simmade 1400 meter, medan jag alltid ska vara värst känns det som. Så 2800 meter det var ju ingenting, lätt som en plätt, så varför skulle jag inte simma det!? Därför anmälde jag mig till det långa, en sträcka som var ny för i år och som ingick i simförbundets nya tävling Head open water trophy. Ja så optimistisk är jag, samma gällde ju Rallarloppet i vintras, men det är en annan historia. Idag i alla fall tog jag på mig min våtdräkt, på med den blå badmössan och invänta starten. Jag var inte alls nervös innan, jag kunde somna igår kväll och tog det som en helt vanlig träning. Dock väl framme när jag fick se startlistan, så var det endast 20 deltagare, varav 5 i damklassen. Så nervös som jag blev då var det längesen jag var. Det kanske inte var en sådan enkel match som jag hade intalat mig själv tidigare, det kanske faktiskt var så att jag kom sist, att det var mig de var tvungna att vänta på i målet.

Men sen kom mitt positiva tänkande tillbaka, bansträckningen kändes inte så lång och sen bara simma det två varv. Sammanlagt lite mer än dubbelt mot vad jag simmade igår. Pappas start gick, han simmade bröstsim och han hade flera bakom sig i målet. Fantastiskt tyckte jag och mycket bra simmat utav honom. I den grenen var det även en rullstolsbunden som körde, han var riktigt snabb och vilken prestation han gjorde.

Tiden började bli 13.30 då min start skulle gå. Jag var en av fem tjejer, jag var nästan garanterat yngst av alla deltagare, jag var den enda tjejen från Jönköping och sen skulle den kände simprofilen Crister Junefelt simma (han är den enda som simmat från Visingsö till Jönköping). Dock var det ett antal år sedan och nu är han mer än pensionär, honom borde jag väl vara lite snabbare i alla fall. Det är min rädsla i alla loppen jag ställer upp i, att bli sist. Jag vet inte varför men det bara är så. Men sen när starten väl gick så kom det positiva tänkade återigen och jag tänkte ”jag gör ju i alla fall en större prestation än de som inte ens ställer upp, oavsett om jag blir sist”. Tiden gick riktigt snabbt när jag väl simmade, jag passerade boj efter boj. Hade det lite svårt att se vart jag skulle ta vägen eftersom jag hade de sämsta glasögonen (måste skaffa nya tills nästa söndag). Varvade med lite bröstsimstag ibland för att få vila armarna, samt för att lättare navigera. En hel del vatten svaldes, dock var det alldeles lagom temperatur och vädret var helt okey. När jag började närma mig målet var armarna trötta och det blev jobbigare att andas. Benen! Jag var tvungen att hjälpa till med benen, något jag inte gillar när jag simmar. Men jag tog i de sista krafterna för att komma i mål.

I mål kom jag och på en tid jag inte trodde var sann 49:41 alltså mer än 10 min mindre än vad jag hade trott, jag kollade bakom mig och än var det tre simmare kvar i vattnet. Jag var jag inte sist! Jag var heller inte den sista tjejen! Jag är nöjd, jag är lycklig och jag känner mig redo inför Vansbro som endast är 200 meter till. Det här kommer förhoppningsvis gå vägen.

Synd var det bara att jag inte fick något pris. Turen var inte med mig där. 1-3 placering fick pris och ytterligare ett lottat pris, jag blev 4 utav 5 i damklassen och jag var den enda som inte fick något pris. Men vad gör det? Jag är nöjd och glad ändå, jag slog Crister Junefelt och jag blev inte sist. Jag hade inte varit så optimistisk ändå för visst att det var jobbigt, men det var inte det jobbigaste jag gjort.