Jag vågade!!! Jag kan inte vara annat än lycklig, jag kan inte vara annat än glad. Jag är både lycklig och glad. Och läskigt, det var det faktiskt inte alls, jag var inte den enda som var en äkta motionär. Jag hade faktiskt bättre utrustning än de flesta andra och sist i mål, det var jag inte.

Dagen började med ett ostadigt väder, lite åskliknande. Perfekta ursäkten för att inte ställa upp. Men sen övertalade jag mig själv att jag skulle göra det här. Jag som så länge har velat, ett helt år närmare bestämt. Jag vet exakt hur lycklig och hur roligt jag kommer tycka det är när jag väl är där. Hur jag kommer älska det. Så jag tog mig i kragen, hejdade nerverna och intalade mig själv att det gör inget om jag kommer sist, det gör inget om jag tar på mig strumporna i växlingsområdet, jag får helt enkelt ta det i min takt, med min utrustning. Det är ju trots allt mitt första triathlon. Jag har inte ens sett ett tidigare, bara läst om det. Ställer jag upp har jag i alla fall gjort en större prestation än de som inte ens startade.

Väl när jag hade förberett allt och starten närmade sig. Var jag taggad, riktigt taggad. 400 meter simning väntade och jag ställde mig i startposition inte för långt fram eftersom jag brukar ta det lugnt i starten. Startskottet går, vi 40 deltagarna springer ut i vattnet. Jag börjar simma, glasögon immade igen så jag såg inte bojjarna. Dock hade jag en framför mig precis i mitt tempo så det var bara att följa efter henne för att ta mig upp mot land igen. Upp mot mattorna in till växlingsområdet och göra sig redo inför 20 kilometer cykling var jag först av alla tjejer! Först! Totalt var jag trea, det var bara två riktiga elitmotionärsherrar som var någon minut före mig. In mot växlingsområdet där jag tog lite tid på mig. Huvudet snurrade från simningen och hjärtat slog. Iväg ut för cyklingen. Backar, något så grymt. Men jag kände till vägen och kunde lägga upp min cykling efter min egen förmåga. Det tog lång tid, jag blev omcyklad av flera men jag tog det fortfarande i min takt. Jag hade problem med andningen eftersom vädret var som det var. Efter 50 minuter var jag tillbaka i växlingsområdet där jag bytte skor och lämnade cykeln. Jag gjorde mig redo för 5 kilometer löpning som skulle ta mig i mål. Det gick hur bra som helst, men trött det var jag. Backarna fick jag bestiga gåendes men efter några varv i vattenspridarna som svalkade skönt, fin utsikt över Ören så var jag tillslut i mål. Vädret när löpningen tog vid var alldeles för varmt i strålande solsken.

Mitt hjärta och mina lungor fick arbeta hårt hela tiden. Min svaghet var cyklingen. Löpningen kunde jag ha övat upp lite mer, speciellt bålstyrkan. Benhinnorna kände jag verkligen inte av, lycka. Min styrka var simningen, jag kunde leva på den glädjen en tredje placering bar med sig hela dagen. Jag lever faktiskt fortfarande på den känslan. Hur kan jag vara så stark i simning?

Varför jag var livrädd innan och det som gjorde att jag helst ville strunta i allt var växlingarna. Jag är den som tar lite längre tid på mig att klä om eftersom allt ska sitta perfekt. Visst att jag var lite sölig i växlingen från simning till cykling, men det var för att man måste tänka på vad man ska göra i maxprestation, samt att jag kör med strumpor i skorna vilket majoriteten inte gör. Andra växlingen gick bättre, dock hade jag lite problem med nummerlapparna som lossnade och ville gå sönder. Men tillslut löste sig allt och jag tog mig hela vägen i mål. Något mer jag var nervös över var att jag inte visste hur en triathlontävling går till, jag har aldrig tidigare sett någon. Men vi åkte dit lite tidigare igår så att jag hann kolla in eliten köra och det lättade mina nerver. Tillsist var jag orolig för löpningen och benhinnorna. Jag visste att jag skulle klara av alla delmoment var för sig, men att göra allt efter varandra, det hade jag inte övat på. Och att avsluta med löpningen, hur skulle det kännas för benen?

Jag var lycklig, jag är lycklig. Jag ångrade inte en sekund när jag väl var på tävlingsområdet att jag startade. Jag ångrar inte en sekund nu i efterhand heller. Det enda jag vet är att det var superroligt, min grej! Och jag kommer absolut göra det fler gånger. Nu vet jag hur det går till och kan planera bättre.