Nu är det över ett år sedan jag fick den första känningen i mitt högra underben. Från en början trodde jag bara det var en sträckning, men smärtan höll i sin länge. Framåt december månad sökte jag upp skolsköterskan som konstaterade att det var benhinnan som spökade och jag fick smörja med Voltaren varje kväll för att inflammationen skulle läka. Men inget hjälpte och jag gick vidare till vårdcentralens sjukgymnast. Jag fick lite övningar men även där blev det inte så mycket bättre. Hon skickade i sin tur vidare mig till ortopedtekniken på A6 och jag fick ytterligare några övningar, pluss att jag fick ett par inlägg i mina skor. Men det konstiga var att jag har ett normalt löparsteg och jag har de absolut rätta skorna vid löpning, ingen kunde hitta någon källa till felet.

När jag inte stod ut med att vänta på att det skulle bli bättre, samtidigt som jag hade en fruktansvärd smärta varje dag besökte jag Medicrehab på Rosenlund. Där fick en riktigt duktig sjukgymnast kolla på det och jag behandlades ett antal gånger med stötvåg. Men efter sisådär åtta behandlingar var det fortfarande inte bra, visst att det hade blivit lite bättre. Jag kunde ju vid det här laget i alla fall gå normalt och ta korta promenader utan att jag kände av smärtan. När jag mådde som sämst i april sökte jag upp vårdcentralens läkare, vilket fjasko!! efter order från två sjukgymnaster på Medicrehab. Efter att jag var helt förstörd över hur vårdcentralen behandlar sina patienter ringde jag min egen läkare som jag har haft hela mitt liv (astmaläkare), kom det fram att jag hade D-vitaminbrist. Jag fick tabletter mot just det och skelettet började återhämta sig. Så småningom framåt maj månad såg jag ljuset i tunneln. Innan dess hade jag varit på besök hos ortopeden också, som gissade på att det från början var en bristning i vaden och det enda att göra var att styrketräna, vila och vänta ut inflammationen.

I somras kunde jag väldigt lugnt, i små, små steg bygga upp min löpning igen. Löpning som jag hade byggt upp från mars-oktober 2012, innan dess avskydde jag löpning. Men de månaderna jag verkligen inte kunde springa för att jag hade så ont (oktober-maj) saknade jag min sköna träning som jag nyligen hade fått upp ögonen för.

I dagsläget är jag mycket försiktig, varje gång jag anstränger mina ben lite extra använder jag stöd. Som tex i löpning, då använder jag mina calf-sleeves just för att minska trycket på underbenen och förebygga att inget ska hända. Jag är riktigt noggrann med att inte överträna löpning för att benen klarar inte av det, vid det här laget är jag duktig på att känna efter också. Så nu håller jag mina tummar att det inte ska komma tillbaka, för de senaste månaderna har varit underbara och jag har nästan aldrig känt av smärtan i benhinnorna den tiden.

Ibland slår det mig att det där med godisätandet inte längre ingår i mitt liv. Jag har aldrig sug efter lösgodis och dagarna de bara rullar utan att tänka på det. Vilket är bra, har jag förstått. För fortsätter man tänka på något som ett förbud, så är man inte redo att släppa taget. Livet ska vara fint och man ska göra det man själv känner för. Jag har valt att avstå från godiset och idag är det sällan jag tänker på det. Sedan den 20 augusti 2011 har jag inte ätit en enda godisbit som inte innehåller choklad. För så var det sommaren då det skulle ha gått ett år, då kände jag några gånger det där suget efter choklad, vilket betyder att jag inte riktigt var redo att ta bort just chokladen.

Men om vi blickar lite framåt, till 2013 så har det där som från början var ett förbud suddas ut och jag tänker inte längre på det. Jag räknar inte dagarna sedan det var, eller för den delen månaderna heller som man kan frestas att göra i början. Vid vissa tillfällen slår tanken mig att just då skulle det vara gott att ta en chokladbit, eller då skulle det vara mysigt att äta en efterrätt. Och så är min tanke med, det är inte ett förbud för mig däremot väljer jag de gångerna jag känner för att kanske ta en efterrätt.

Nu har det bara blivit så att den där chokladen, glassen osv har försvunnit från tänket helt 2013 (jag har säkert ätit någon chokladbit under året, men jag har inte en aning om det längre). Det senaste jag minns är att jag åt 3 aladdinbitar i julas, men mer än så har förvunnit till intet. Däremot har jag då och då testat på någon efterrätt, eller nötter. Nötter med yoghurt eller choklad hade jag en crush i september månad. Då och då ser det gott ut att äta den där kladdkakan etc.

Vad jag ville få sagt med det här är att sålänge man tänker något som ett förbud, istället för en livsstil så går dagarna sakta. Du kommer tänka på det dag ut och dag in. Om du istället vänder ditt tankesätt och ser det som en daglig vana, eller att du då och då får äta det du är sugen på så blir allt så mycket enklare.

Jag har däremot valt att ta avstånd från godis, chips, ostbågar och glass. Vad det ser ut som nu kommer det förbli. Däremot händer det att jag äter några popcorn, för att bion blir så mycket mysigare, eller en tårtbit för att umgås när någon fyller år. Men många gåner tröttnar jag rätt så snabbt och efter någon dag återgår jag till det normala. Jag minns inte längre när jag åt chips senast (tror det var augusti 2011?), bara för att jag ser det som en livsstil. Bara ett tips till dig!

Jag blir så mycket gladare av att gå till fruktavdelningen istället, för det är vad jag älskar…

Jag har fullkomligt tappat det!! Jag känner inte igen mig själv längre när det kommer till matvanor. Jag som alltid älskar att äta sunt, älskar ren mat och älskar grönsaker. Under min summerchallenge hade jag som mål att försöka bibehålla den sunda stilen som jag hade i våras, även fast sommaren kan vara den tuffaste tiden på året med mängder av godsaker och tid för något helt annat än sin hälsa. I alla fall så sammanfattar jag det kort med att jag är helt nöjd med min lilla challenge, som kanske gick lite bättre de första veckorna. I september däremot när jag var ledig de flesta dagarna hade jag fortfarande en rätt så bra kosthållning men portionerna var stora och jag var svag för vindruvor. Åt alldeles för mycket vindruvor varje dag. När jag sedan kom till Playitas trodde jag att jag skulle kunna återgå till den kostplan jag innerst inne vill ha, men buffén var alldeles för läcker med massor av valmöjligheter och vissa dagar en underbart dessertbord, även fast jag höll inne på det med måtta.

När jag kom hit till England hade jag verkligen sett fram emot ett liv med rutiner, ett liv där det skulle vara så mycket enklare med en god kosthållning och återigen känna den där underbara hälsan jag kan ha vissa perioder. När man känner sig nöjd med sig själv och verkligen känner hur bra kroppen mår. Till en början älskade jag det, för här fick man bara en portion och man kunde därför inte ”överäta” (äta fast man är mätt, bara för att det är gott). Men sedan hittade jag mina små knep och helt plötslig såg jag mig själv med en Strawberry Frappuccino i handen, eller nästa dag frozen yoghurt. Eller när jag frestas alldeles för mycket i supermarketen och köper fruktsallad eller annan frukt bara för att det är gott. Eller när jag i måndags testade på Cream teaäven fast jag inte gillar något av det som det innehöll. Eller när jag valde både Pizza Hut och KFC(som McDonalds fast med kyckling) när jag var i London. Trots det fortsatte jag när jag var på hemmaplan och valde Pizza Hut’s lunchbuffé några dagar efter. Jag har fullkomligt tappat min identitet!

Mitt psyke klarar inte av det längre! Jag kan inte ha dessa kostvanor, det är verkligen inte jag. Jag brukar aldrig äta på McDonalds trots det har jag ätit där för många gånger de senaste månaderna. Eller pizza, jag har knappt ätit en pizza på hela året för att jag tycker en fräsch sallad är så mycket godare, trots det har jag ätit det två gånger inom tre dagar. Min hjärna orkar inte med det mer, jag mår inte bra utav det- Men ändå väljer jag det. Dels för att jag försöker äta frukost, lunch och middag med ett par mellanmål där i mellan. Frukosten har jag fått ordning på och det fick jag rätt så snabbt. En tallrik naturell yoghurt, med frön, en frukt och två mackor med ost. Helt i min smak, mättande och precis det jag önskar. Mellanmålet i skolan består utav ett äpple. Så länge under dagen är det under kontroll. Sen när det kommer till lunchen…

Då måste jag köpa mat, alltså äta ute någonstans. Jag tycker inte det är speciellt billigt här när det kommer till mat (varken restaurang eller supermarket) och för att välja det billigaste blir det KFC, McDonalds eller liknande. De har lite sundare mat på en sushirestaurang men då är den mycket dyrare. Annars finns det bara massa snabbmat och caféer, inget direkt i min stil. Jag hade önskat de hade en salladsbar… Så där är nog det stora problemet, att det inte finns någon valmöjlighet samt att allt ska gå så snabbt. Engelsmännen hinner knappt sätta sig ner och äta innan de är iväg igen, sa jag att min familj inte ens har ett matbord för de står upp och äter eller sitter i soffan.

På eftermiddagen blir det någon frukt, vilket jag är helt okey med. Dock har det blivit några onödiga saker som de där fruktsalladerna bara för de är frestande. Eller att jag någon gång köpt vindruvor just för att jag älskar det. Men det har bara skett två gånger och kommer inte hända fler gånger eftersom jag även där inte kan stoppa innan de är uppätna, trots jag är mätt. Middagen på kvällen är ändå okey storleksmässigt, du får din portion och sen är det bra. Men många gånger är det inte speciellt bra mat där heller, det är friterat, det är pizza, det är hamburgare. Hela England börjar likna USA!

Jag saknar det fräscha Sverige, med bra valmöjligheter till ett värt pris, jag saknar grönsaker. Jag klarar inte av det här mer nu! Från och med nu ska jag välja nogrannt både efter pris och vad jag mår bra av. Något jag fortfarande inte har gett mig in på är speciellt mycket socker, trots att det kryllar av det överallt (visst att det finns i mycket av den maten jag har ätit) men inget fika, godis, glass, snacks eller nötter (nötter som också var en svaghet de sista veckorna i Sverige).

För några veckor sedan tog jag mig i kragen och fixade så att jag får simma med mastersgruppen i Kidlingtons swimming club varje måndag kväll, mellan 20.00-21.00. Vissa dagar ångrar jag att jag slutade med simningen och andra dagar är det riktigt skönt att slippa mala längd efter längd. Men nu när jag inte vistas badhuset lika ofta, saknar jag det desto mer. Jag hade som mål redan sedan vansbrosimningen att jag skulle försöka hålla igång simningen någorlunda under året för att kanske prestera ännu bättre nästa sommar. Och nu när jag inte har tillgång till Rosenlundsbadet fick jag fixa det på annat sätt. Och det var faktiskt riktigt enkelt att gå med i simklubben och simma med dem en kväll i veckan.

Det är alldeles lagom för mig, perfekt utmaning, lagom mycket samt att jag förbättrar mig engelska samtidigt. Just nu är måndagarna de roligaste dagarna varje vecka, längtar varje gång till att få gå och simma. När det är en tränare och ett pass man ska följa, samt att alla de andra deltagarna även är det gör att man kämpar bättre och motiveras mer. Jag älskar det, helt fantastiskt. Men det är en liten omställning mot vad det brukar vara hemma. Simbassängen är endast en fem minuters promenad hemifrån, poolen är riktigt grund i ena änden, vi simmar vänstervarv här och alla övningarna är på engelska.