Igår arrangerades Spin of Hope 2016 i hela Sverige där man ska hålla igång en spinningcykel från 07.00 till 19.00 på kvällen, allt till förmån för Barncancerfonden – i kampen mot barncancer. Jag kan inte säga att jag har varit intresserad av det tidigare, men för någon månad sedan blev jag det över en dag. 2016 skulle bli min premiär!

Jag ville köpa mig en cykel och trampa. Men eftersom jag har haft lite problem med mina fötter det senaste halvåret och dessutom inte riktigt visste hur kroppen skulle reagera (eller hur mentalt jobbigt det skulle vara) med tolv timmar på en spinningcykel bjöd jag in mina Team Rynkeby-vänner. Dem fyllde min cykel och där blev jag utan någon spinningtimma…

Det var ju jag som ville cykla och jag hade räknat med att fylla ut de timmarna som inte blev fyllda, men att jag skulle bli utan tid hade jag inte räknat med. Men kul! Så jag köpte mig en andra cykel, där knep jag de första tre timmarna och sedan fylldes den också.

Igår var det alltså dags. Vi höll till på Friskis & Svettis i Jönköping, som blev Sveriges tredje största Spin of Hope-anläggning. Team Rynkeby Jönköping hade 2 av 68 cyklar och vi hade fulla cyklar hela dagen.

Jag gick upp strax efter 05.00 på lördagsmorgonen och sedan cyklade jag från 07.00-10.00, efteråt var jag riktigt hungrig att jag hade sett ut en brunch på Condeco som belöning. Sen hade jag en till tid 15.00, men jag ville cykla mer än så. Om jag satt stilla på samma cykel i tre timmar under förmiddagen, hoppade jag runt i tre timmar på eftermiddagen. 13.00 knep jag en drop in-cykel, 14.00 cyklade jag för La lepre stanca och sedan vid 15.00 var jag tillbaka på samma Team Rynkeby-cykel igen. Bredvid mig hade jag en cykelbekant som hade sin egna cykel, han cyklade alla timmarna själv – ”En tradition”, sa han.

När klockan var fyra kände jag mig nöjd, glad, lycklig och trött. Benen var trötta fast pigga, jag själv kände mig lite mör. Nu var jag hungrig igen så passande nog var vi bjudna till mormor och morfar för lördagsmiddag och hos dem finns det alltid massor av mat. Det jag mest var orolig för var att jag inte skulle få i mig tillräcklig med energi och vatten under dagen, eftersom jag blev sjuk efter Vasaspinningen sist och jag tror det var det som var orsaken.

Från att ha tre timmar planerade till att det var för roligt så att jag var tvungen att köra tre timmar till – är jag alldeles lycklig att jag lyckades hålla igång en halv cykel helt själv. För barnens skull. Förmiddagspasset gick lätt, eftermiddagspasset var lite jobbigare både fysiskt och mentalt. Allra jobbigast var den femte timman, roligast var sista timman. Man fick verkligen testa många olika ledare, flera olika platser och shit vad dyngsur jag var. En fantastisk lördag, kul utmaning och för en bra sak. Ingen tvekan om att jag kommer vara med nästa år igen. Det här var nog vinterns sista spinning.

Alla ni som var med – ni är coola! Grymt gjort!

Här hittar du en film

Inför påsken hade jag en utmaning för att ta lite extra hand om min hälsa. En utmaning som kanske inte var jättestor eller svår att klara av. Det jag skulle göra var att i elva dagar promenera minst 5km, för vardagsmotion är jag dålig på och dessutom skulle jag inte äta någon choklad, som verkligen är min svaghet. Jag älskar choklad!

Efter en jättetråkig sjukvecka, där jag i princip bara var stilla och åt massor av choklad bestämde jag mig för att jag var frisk. Tog tag i mitt liv, eller jag tog tag i träningen och hälsan igen i alla fall. Då var det elva dagar kvar till Långfredagen, vilket jag tyckte var en lagom lång tid. Jag kunde liksom fortfarande kämpa för att klara av det, eftersom det var nytt och dessutom kunde jag peppa mig själv utan att det skulle bli långtråkigt eller tappa mitt ”varför”. Sen kunde jag äta massa choklad i Påsk.

Nu har det gått en hel vecka sedan det var Långfredag och det är lite smått sjukt skulle jag säga, för just nu går tiden snabbt fram och min vardag har ändrats rätt rejält. De senaste tre veckorna har varit fyllda till bredden med allt möjligt roligt, väldigt lite tråkigheter och samtidigt har jag känt att jag har haft balans. Alltså vad mycket roligt jag har gjort och är glad för att jag har gjort. De där elva dagarna kändes som en vecka och faktiskt inte två veckor som det egentligen nästan var.

Promenaderna var lätta, vädret var strålande och tiden tog jag mig. Det svåraste var att få till promenaden den här söndagen och den dagen jag valde att spara promenaden tills efter jobbet på kvällen. Men en utmaning kan ju inte vara för lätt, för då är det ju inte utmanande? Det var en sådan trigger att jag faktiskt sparade promenaden till 22.00 kvällen efter också, men då var jag sjukt trött och det var svinkallt – tur att pappa följde med.

Chokladen var inte svår att hålla sig borta ifrån, jag tycker det är lätt så länge man inte har massa tid över och är ledig (svårast är det ju absolut på helgen). Jag valde helt enkelt rätt veckor, för jag hade lite för fullt upp för att ens tänka tanken att det skulle vara gott med choklad. Dessutom om man ska äta det, tycker jag man ska vara närvarande och kunna njuta av det, sådan tid fanns inte. Jag har hållit mig till frukost, lunch och middag, ibland något lättare mellanmål i mellan.

Utmaningen blev lyckad och jag har varit lycklig. Jag tycker verkligen jag fick det resultatet jag var ute efter, alltså att försöka skapa nya vanor, försöka utmana mig själv och inte tänka så mycket i den där berömda boxen. Jag ville verkligen inte avbryta det, trots att jag var nära någon gång. Bästa motivationen var att tänka att 5km max tar en timma att gå och sen tackar jag min peppande familj som gjorde så att jag inte gav upp de sista dagarna. Drygt 7,7 mil gick jag, mestadels i sol och nästan alltid med Bosse som promenadkompis. De elva dagarna kändes som en endaste vecka och var fyllda av massor av nya intryck. Så otroligt nöjd, jag älskar utmaningar!

Påsken kom snabbt och den försvann lika snabbt. Jag var lite vilse i tanken för det kändes som påsklovet var förra veckan, medan det faktiskt är den här veckan för alla skolor. Jag själv jobbar och har jobbat, eller jag hade ju inga simskolor under helgen vilket var skönt. Det blev en liten extra långhelg utan klordoft eller en bassäng i sikte.

Skärtorsdagen var en lång och kall jobbdag, jag badade typ sju timmar nästan i sträck, sen rev jag av säsongens sista vinterspinning eller torsdagsspinning med Team Öster cykel. Dem veckorna försvann snabbt också, jag som nyss tyckte det började. Varje torsdag (bortsett från enstaka gånger när jag inte har varit på hemmaplan) mellan 20.00-21.00 har jag kört spinning och det har verkligen varit superkul. Men nu är det slut och jag kom på det under förra veckans pass. Efteråt tog jag en otroligt lång och härlig dusch, för håret hade jag inte tvättat med schampo sedan söndagen och då tränar jag samt jobbar att håret typ är blött 24/7 ändå. Vad ren man kände sig! Sen kom jag på att jag hade en ledig långhelg framför mig…

Långfredagen startade med cykling till A6 i lite regnigt väder. Vi i Team Rynkeby hade ett event på A6 under hela fredagen, men eftersom jag cyklade var jag tvungen att bege mig hemåt igen vid tretiden för att vara hemma innan mörkret. Då väntade våfflor, med grädde och jordgubbar. Jag älskar våfflor och det var ju våffeldagen, så vi var bara tvungna att äta våfflor till middag.

Påskafton kom och jag tog bilen till gymmet för styrketräning under lördagsmorgonen. Sen var jag redo för ytterligare en dag på A6 med Team Rynkeby. Jag skrev lite här om vad vi gjorde där, om du är nyfiken. På lördagen stod jag från 12.00-18.00 och dem två dagarna var otroligt roliga. Fredagen var extra rolig för hela köpcentrat var smockat med folk. Jag kände mig så lycklig. Vid stängning försökte jag smyga iväg mellan alla bilar som köade upp till A6 från motormässan, för hemma hade mamma bakad paj och bara vi två hade lite påskmys på lördagskvällen.

På söndagen vaknade jag upp med toppenergi trots en timma mindre sömn, samtidigt som jag hade lyckats samla på mig massor av saker jag verkligen borde göra. Så det fick bli en sådan dag. En lugn dag inne, framför datorn med massa jobb. Jag gillar sådana dagar ibland också. Till kvällsmat åt vi Gino och det är verkligen jättegott.

Sen var det ju måndag och jag fick en hel ledig extradag. Eftersom jag lyckades bocka av nästan allt under söndagen tog jag en lugn måndagsmorgon, med lite hushållssysslor, som ton av tvätt och sen städade jag av lite i huset så det blev lite uppfräschat mitt i renoveringskaoset. Vid lunchtid åkte jag till soliga Borås, jag åt thaimat för andra gången under helgen och sen skulle jag cykla. Cykellycka hela måndagskvällen!

Vi brukar inte fira Påsk och det gjorde vi väl inte den här gången heller. Jag har inte ätit ett ägg och inget påskägg, däremot mycket choklad. När jag tänkte på påsken för några veckor sedan tänkte jag mig en träningshelg, så blev det inte riktigt. Fast träning fanns ju med och cykling. En hel del små roliga minnen och klantigheter också (så som att jag slog i näsan hårt och har haft ont i den tills nu typ).

Jag är nöjd med min fina, lediga helg. Där jag både har varit produktiv, gjort något för andra, för mig själv och dessutom tränat samt tagit det lugnt. Balans fanns det gott om och laddning av batterier!

Förra söndagen var en bra dag. Jag hade några saker som jag verkligen önskade att jag skulle få in i planeringen, det var bara att det var ganska många saker, dessutom väldigt tidskrävande sådana. Drömmen var att klara av allt, men ska jag vara helt ärlig trodde jag inte det skulle gå vägen.

Jag berättade för pappa (som är min träningskompis många gånger) hur kalendern för söndagen såg ut under lördagskvällen. Han var faktiskt väldigt pepp på att försöka göra så att jag skulle greja det och dessutom gärna följa med mig.

Så jag steg upp strax efter 05 på morgonen, klädde på mig cykelkläderna för att vara redo att rulla iväg på en tvåtimmars runda vid 06.00. Så tidigt har jag aldrig cyklat innan (bortsett från Vätternrundan), jag trodde aldrig jag skulle göra det heller. Det var helt magiskt faktiskt, vi mötte soluppgången, temperaturen låg kring nollan, ibland mer och ibland mindre. Det kändes som vi var ensamma i hela världen, vilken cykeltur. Det var vi och rådjuren typ. Jag var mest nervös över att det skulle vara frost under natten, så vid vissa partier fick vi parera mellan isfläckarna men annars var det väldigt fina och torra vägar.

Vid åttatiden var vi hemma igen och jag bytte om till löparkläder, för några kilometers löpning stod det också på träningsplaneringen. Tills hit hade jag bara ätit en banan för dagen. Snart var jag hemma igen och då väntade dagens promenad som jag bara var tvungen att få till med tanke på min påskutmaning. Jag fyllde på med ytterligare en banan.

Klockan elva hade jag cyklat två timmar, sprungit 2,5km, gått en timma, duschat och ätit långfrukost med familjen. Nu var det bara resten av dagen kvar. Jag skulle till Borås för teamträff med Team Rynkeby. Det var det som styrde hela dagen och om jag ska vara helt ärlig trodde jag inte jag skulle hinna med någonting av träning innan. Men det gick ju, det är viljan som styr helt enkelt! (och vädret ibland).

Sen spenderade jag hela söndagen i Borås och avslutade den äventyrsdagen med simning i Sveriges finaste simarena. Några banor bort simmade dessutom Colting.

Behöver jag säga att det var en söndag jag älskade, en söndag som jag kommer minnas, en dag som innehöll så otroligt mycket och som gör mig så lycklig. Det var en söndag fylld med upplevelser och äventyr, det är dem dagarna jag lever för. Eller då älskar jag livet lite extra!

Jag är fullt uppe i min lilla Påskutmaning där jag bland annat skulle få in en 5 kilometers promenad varje dag i elva dagar, fram till Långfredagen. Hittills har det gått lätt, jag har liksom gjort det på glädjen över att vilja förändra, vilja klara av utmaningen som i sig inte är speciellt svår eller tidskrävande. Man måste bara bestämma sig. Att gå 5km tar max en timma och är inte jätteansträngande, dessutom är det härligt och skönt för kroppen som får motion.

Igår hade jag lite för mycket att göra, jag vaknade strax efter 06 och satte mig vid datorn för att jobba med diverse uppgifter hela förmiddagen. Sen blev det lunch och jag åkte till badet för att simma, som stod på träningsplaneringen. Promenaden då? När skulle jag få till den?

Jag tänkte hela förmiddagen att jag måste gå innan jag åker till jobbet, för sparar jag den tills jag kommer hem vid 21 efter en lång dag vet jag att latmasken kommer vinna. Jag kommer vara trött och bekväm, egentligen vill jag bara lägga mig i sängen helt utslagen för så är det typ varje kväll och tisdagens promenad skulle inte bli av.

Men sen tänkte jag en gång till, hittills har inte min utmaning varit en jättekrävande utmaning. Jag har liksom gjort det i farten, utan att tänka och det har gått lätt. Så varför inte testa mig själv och min karaktär. Lyckas jag ta mig ut på promenaden när jag har jobbat, när det är kväll, när jag är trött, när jag egentligen bara vill lägga mig i sängen och när det är mysigt inne med familjen? Det var som optimalt att testa hur många undanflykter man kan komma på.

Så så fick det bli! Jag visste att jag skulle ha det sjukt svårt att klara det. Jag körde hem med en pepp i kroppen om att javisst kommer jag göra det, gå ut alltså. Så började det regna, sen var det alldeles för härligt att vara inne och jag var dessutom ganska trött efter en lång dag. Undanflykter och ursäkter efter varandra. Men efter en enorm pepp av mamma och Julia, som sa ”bara gör det!”. Dessutom ville Bosse gå ut, trots att han redan hade somnat för länge sen.

Jag hade en rejäl kamp mot hjärnan igår kväll. Men 21.37 tog jag mig ut på en 5km hundpromenad i mörkret och regnet dessutom. Jag var helt galet nöjd över att jag klarade det, att jag faktiskt gick ut! För ska jag vara helt ärlig trodde jag hela dagen att det var efter beslutet om att skjuta på det som jag skulle faila min utmaning. Men jag ville så gärna klara det! Hade det inte varit för peppen av familjen eller för att jag faktiskt snart är i mål efter elva dagar då hade jag aldrig gått ut. Och sen är det ju alltid steget ut som är det svåra, väl ute älskar jag det.

Jag var otroligt lycklig och jag bestämde mig för att jag skulle få baka scones som belöning till frukosten idag. Jag tror det är bra att röra runt lite i sina rutiner ibland, då får man in så mycket mer äventyr i vardagen och det är äventyren jag lever för, hur jobbiga dem än är.

Hela veckan har jag sagt att på fredag då ska jag cykla, då sker cykelpremiären 2016. Jag har längtat och längtat efter att det skulle bli fredag hela veckan just för att jag skulle få cykla. Det fantastiska vårvädret vi har haft i veckan hoppades jag på skulle stanna kvar också för att göra turen lite extra bra.

Så blev det fredag… och jag har fått cykla! Jag var alldeles lycklig av cykellycka, jag är fortfarande alldeles lycklig. Jag kom på mig själv med ett leende på läpparna när benen fick trampa i vårvädret och när cykeln svarade uppför. Alltså det här var veckans höjdpunkt, eller månadens höjdpunkt.

Jag tyckte jag startade cykelsäsongen tidigt förra året, då 31 mars. I år 18 mars och det är på gränsen att jag har lyckats hålla mig ända tills nu. Samtidigt kändes det som nyss jag cyklade på något vis, men det var i oktober. Eller jag har ju cyklat hela vintern, men endast på massa olika spinningcyklar och det är jag glad för att jag har gjort.

Jag hade lite tidsbrist, men jag skulle bara få in en stunds cykling mitt på dagen. Så jag klädde på mig, kanske lite för många lager mot de 8°C som var. Jag frös i alla fall inte. Jag tog med pappa och vi tog en kort och snabb runda till Ölmstad tur och retur. Det var vad jag hann med, då har jag ändå stressat en stor del av dagen. Det blev den bästa timman på länge!

Jag startade upp cykelsäsongen med en runda snabbare än kanske någon annan runda jag har gjort, visserligen endast på 25km. Men jag kollade tillbaka och under 2015 cyklade jag Tjejvättern samt ett till pass i augusti med snabbare snitthastighet än dagens. Vinterns träning verkar ha gett resultat och det känns för underbart. Jag kan i år starta säsongen i ännu bättre form än jag avslutade den i höstas, det har aldrig hänt förut och mitt mål i vinter har ju varit att slippa börja om och bygga upp cykelformen ännu en gång.

Jag är så otroligt lycklig. Jag är glad. Nu vill jag bara ha lite mer ledig tid så jag kan sticka ut igen. Sen hoppas jag att vårvädret är här för att stanna, hur mycket jag än älskar vintern. Men nu vill jag cykla!

När jag var ute på morgonpromenad igår fick hjärnan otroligt mycket frisk luft, kroppen fick röra på sig och jag började känna mig lite gladare igen. Jag började också bli kreativ och idésprutare. Ja, för det är konsekvenserna av att motionera i den friska luften.

Så mitt under promenaden kom jag på att idag skulle jag starta en påskutmaning för mig själv och för min hälsa. I elva dagar (väldigt ojämnt och bra) kommer jag ta en promenad på minst fem kilometer och dessutom ska jag skippa chokladen. Jag ska alltså vardagsmotionera mera och försöka äta lite bättre, ur synpunkten: inte frossa i mig chokladbit efter chokladbit. Något som det har varit gott om den senaste månaden.

Egentligen tänkte jag att jag kunde börjat igår, för jag var ju ändå ute på en promenad men så känns det lite extra bra att säga ”jag börjar på måndag”. Att liksom kickstarta en ny vecka med en utmaning. Sen åt jag choklad till efterrätt igår.

Elva dagar, fram till Långfredagen kommer jag göra allt för att fixa det. För jag vill det! Dessutom är kortare och lite enklare utmaningar lättare att klara av, svårare att komma på ursäkter och samtidigt kan det göra en hel del för framtiden. Man ska absolut inte förändra allt på en och samma gång om man har ’att göra en förändring’ som önskan – det kommer gå bra i början, men oftast slutar det i kras.

Jag älskar ju choklad, men det har varit lite för mycket av det. En paus på mindre än två veckor klarar jag! (lagom till chokladäggen i Påsk) Att promenera är bra och härligt, dock har jag lite för lite tid för att jag ska få till det varje dag. Men i elva dagar det borde jag klara!

Jag ska även ta tag i jobbiga saker som man alltid skjuter på, som kanske är superlätta att bocka av men som ändå hängt kvar i en evighet. Eller sådana saker som är lite jobbigare att göra för stunden, men som man om några dagar, veckor eller månader gärna hade startat med för längesen.

Vad blir din påskutmaning?

Vad betyder det egentligen att vara vältränad? Vad är det som är ett bevis på att man kan kalla sig vältränad? Jag har funderat en del på det där…

Vad som definieras med att vara vältränad skulle jag säga är personligt, alla har sina egna åsikter och alla ska ha sina egna åsikter. Dessutom kan man inte vara bäst i allt, men samtidigt vara otroligt bra i någon gren. Och är det ens bra man vill vara? Är det snabbhet, styrka, uthållighet eller bara kunna göra det för motionens skull? Man kan vara en riktigt bra simmare, men inte kunna springa. Man kan vara en snabb skidåkare men inte kunna simma. Man kan vara en framgångsrik tennisspelare men inte ta si och så många vikter i gymmet…

Mina egna tankar om att vara vältränad är grundat i en känsla. När jag känner mig stark, snabb, uthållig i det jag satsar på för tillfället, eller när jag blir snabbare för att nå målet jag har satt, eller när jag kan lyfta en viss tyngd för att musklerna behöver det, eller när jag klarar hålla igång en längre stund utan problem – allt för att nå målet jag har satt upp just nu, då känner jag mig vältränad. Inte målet jag hade för några år sedan, eller de jag har i framtiden. För det kan variera otroligt.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att glädjas av vår egen framgång. Se inte målet långt borta, sätt upp små delmål på vägen som kan hjälpa till med pepp. Kolla inte för mycket på det lite sämre, eller det du inte har. Se det som en energi-input till att bli bättre, till att utvecklas och till en utmaning. Glöm absolut inte resan. Och framförallt jämför inte med någon annan, eller ditt ”förra” du. Det kan vara riktigt svårt ibland. Jag har svårt för det!

Just nu känner jag mig inte jättevältränad, jag är tung och jag är inte speciellt snabb. Men jag är i bättre form än jag tror jag någonsin har varit, näst intill i alla fall, sett efter mina resultat och på vägen mot mina mål. Så är känslan i alla fall! Samtidigt är jag mitt i en process mot att nå ett högt mål jag har satt för sommaren och dit vill jag verkligen nå. Jag ska göra mitt allra bästa och än är det långt kvar tills dess, men jag är på god väg. Visst att jag har vägt mindre och jag har sprungit snabbare – men jag har aldrig känt mig såhär tränad förut.

För mig handlar just känslan av att vara vältränad också på den mentala delen också. Jag gillar uthållighetsutmaningar, då måste man ha pannben och ett positivt tänkande för att lyckas.

Varför jag började tänka på det här nu är för att jag är van vid att vara den som är mindre tränad i mina kretsar, på passen och andra event. Då i jämförelse med andra. Nu försöker jag istället vända på det och se det som något positivt, att kunna ta hjälp av dem som är bättre, snabbare, uthålligare eller starkare. Då har jag också insett att jag själv sitter inne med en hel del kunskap och erfarenheter, dessutom är jag inte den som är längst bak längre.

Jag känner mig stark, utvecklingskurvan är riktigt fin nu och peppar peppar så känns mycket väldigt bra (till och med foten). Att kunna spinna i 4,5h utan paus och utan att tänka på att det faktiskt är 270 minuter är för mig vältränad – jag som har kämpat med att försöka vara motiverad i en timma förra året. Att springa en runda på några kilometer utan att behöva gå eller tycka det är skittråkigt. Att hoppa i bassängen och bara vara sekunderna efter än när jag var som snabbast när jag tävlingssimmade. Att kunna ge järnet på spinning-intervallerna och hänga med de andra. Att hoppa på spontana utmaningar, klara dem och inte vakna upp med en hemsk träningsvärk dagen efter (fast ibland är träningsvärk ”skönt”). Att kunna träna flera timmar om dagen i veckan utan att tänka på att det är ett tvång eller måsten och utan att hitta andra ursäkter till att skippa träningen.

Det jag är mest nyfiken på är hur cykelsäsongen kommer starta. Förra året hade jag bara någon spinningtimma inför utesäsongen, inte mer träning än så efter ett halvår träningsuppehåll. Jag cyklade mer än jag någonsin har gjort under april till juli, utvecklingsskurvan var fantastisk, cykelformen var fantastisk. I år hade jag bestämt mig för att inte behöva börja om från början igen och det tror jag inte jag behöver heller, för så mycket träning som jag har i bagaget från den här vintern har jag aldrig haft i hela mitt liv.

Idag har jag levt på gårdagen som var alldeles för fantastisk. Jag älskar det jag håller på med och jag älskar livet i dem stunderna. Så mycket gemenskap, så mycket upplevelser, så många känslor, så mycket glädje och så mycket energi.

Strax innan 06.00 igår morse tog jag bilen till Borås, för att vara med på Sveriges största Vasaspinning tillsammans med Team Rynkeby i Knalleland. 200 spinnare var på plats och redo att börja trampa 08.00 i samband med Vasaloppsstarten. Jag hade egentligen inte riktigt tänkt på vad jag hade gett mig in på förrän jag väl var där. Att vi skulle sitta på spinningcykeln i 4,5h hade jag inte ens reflekterat över och någon vidare uppladdning eller reservenergi hade jag inte heller. Jag körde väldigt mycket på känsla igår. Och ångrar ingenting.

Eventets syfte var att samla in pengar till Barncancerfonden och försöka fler få upp ögonen för att det är ett viktigt jobb att samla in pengar till forskningen. Det gör ju vi också i Team Rynkeby. Tillsammans är vi så otroligt starka.

Jag cyklade igår dels för att samla in pengar, dels för att umgås med teamet, dels för att 4,5h spinning är en utmaning (jag som längst har spinnat 2,5h tidigare), men också för att kolla på Vasaloppet. Kombinationen träning och långlopp på TV, tycker jag låter väldigt perfekt. Och det var det också!

Om jag inte själv har stått på startlinjen har jag haft som tradition att kolla på Vasaloppet, den Vasaloppssöndagen de senaste åren. Jag tycker det är riktigt underhållande. Igår fick jag dessutom se det på storbild, dock utan ljud. För från högtalarna sprutade det ut peppande musik. Läs mer ur ett Team Rynkeby-perspektiv här.

Det var ett sådant roligt event och jag var glad hela tiden. Jag var så inne i Vasaloppet att jag glömde bort att jag satt och cyklade. Det jobbigaste med spinning är att man aldrig får vila om man inte stannar, men jag kom på ett mål när starten gick; att jag skulle försöka hålla igång benen hela tiden. Det kunde gå för jag hade bananer i fickan, en gång blev vi serverade blåbärssoppa och vatten fanns i flaskorna. Men jag fick lite ont i baken efter ett tag, fast förvånansvärt lite ändå och sen hade jag lite problem med mina fötter som jag brukar få efter en tid fastlåst i tramporna. Men nästan gick det, jag klev aldrig av i alla fall och pigg kände jag mig också. Det var så galet roligt!

Hur kan 4,5h ta slut så snabbt? Inte en tanke hade jag på att jag önskade att det skulle ta slut, att jag var trött eller sliten, eller för att det började bli långtråkigt. Jag var riktigt stark mentalt och det var nästan att jag inte ville kliva av när det var slut. Det var långa intervaller som gällde på passet och dessutom var det blandat med andra olika aktiviteter. Timmarna bara flög förbi och mycket har jag nog Vasan att tacka.

Jag visste inte ens att jag kunde vara så pass intresserad av skidåkning eller ett Vasalopp? Men jag följde det nästan varje minut och jag surfade in på hemsidan lite då och då för att ha extra koll. Likt jag har gjort hela veckan. Undra hur bra skidåkare man kan bli med 1 års träning?

Vasaloppet var otroligt spännande, det var kul att det avgjordes i spurten både för herr och dam. Även att jag gärna hade sett svenskar vinna, helst av allt Britta som verkligen förtjänade en förstaplats.

Stort Grattis till alla ni som har åkt något av loppen under Vasaloppsveckan. Grymt gjort! Jag är avundsjuk på er. Sen måste jag säga fantastisk gjort av dig som körde Vasaspinning eller annat event under tiden. Jag tyckte det var roligt att vi var 200 spinnare på samma ställe och cyklade att svetten rann, att luften försvann i lokalen och att det i princip gick att vrida ur kläderna efteråt. Grymt gjort av Shahrzad också dessutom som också var där!

Det enda lilla minuset var att dem stängde av storbilden precis i upploppet av damernas tävling. Men söndagen tog inte slut där för när vi hade svettats klart åkte jag vidare till Göteborg för att äntligen få träffa mina två favoritvänner. Jag stannade hos dem hela eftermiddagen, åt våfflor, gick en promenad i snöfallet, kollade på Beck, pratade, skrattade otroligt mycket och tillslut när jag insåg att det inte var det perfekta väglaget för hemresa var jag tvungen att bege mig hemåt igen. Jag visste att det skulle ta lite längre tid, med tanke på all snö.

Vilken otroligt fantastisk söndag! Sådana dagar vill jag ha oftare. Me like!

Den här veckan tycker jag är lite speciell, det känns i alla fall som det om man ser till datumen. För igår inleddes vecka nio med Skottdagen och idag är det första mars. Det är ju som gjort för att inte hamna i vardagslunken. Fast egentligen kan man göra vilken månad, vecka eller dag som helst så speciell som man vill.

Det är dessutom min temavecka på Bloggar om Hälsa, den här veckan ”testar vi något nytt”. Igår publicerades en splitter ny intervju med mig på Bloggar om Hälsas hemsida. Jag har också fått äran att Instagramma för Bloggar om Hälsa.

Jag ska göra mitt bästa för att dela med mig av tips och inspiration. Helst ska det ju vara energigivande också. Och just den biten kommer nog vara svårast för mig själv att få till den här veckan, eftersom allt händer. Igår var tanken att jag skulle göra Skottdagen 2016 till ett lite extra minne, just för jag gillar ”speciella dagar” (det satte Sara väldigt bra ord på). Men planen gick lite i kras då det kom upp massa uppgifter på bara någon timma och så stressad som jag var igår förmiddag var det faktiskt länge sedan jag kände av nu. Men idag är jag nästan i balans igen. Phjuu!