I morgon åker jag till London och utan att ens förstå att det sker nu, ser jag verkligen fram emot det – för London är fantastiskt! Inga krav bara massa skoj, det enda jag vill är att spana in ett par nya löparskor. Mina favoriter är för utslitna att jag snart borde förbjuda mig till att springa i dem – det är inte bra för varken kroppen eller fötterna. Men dem är de skönaste jag har ägt och det går inte köpa ett par nya. Big Ben vill jag också se.

Efter Londonvistelsen ska jag vara i Göteborg i ett par dagar, för att sedan vända hemåt lite snabbt, avsluta simskolorna i maj och sova en natt hemma på typ 1,5 vecka. Nästa helg är det träningsläger på Isaberg igen. Sen kör studentveckan igång, min syster tar studenten vilket betyder att det är tre år sen jag gjorde det.

Igår skulle jag ha cyklat långpass, men regnet hängde i luften och några droppar kom. Jag ville jättegärna träna, jag ville ut, men jag ville samtidigt inte skita ned den nytvättade cykeln (sämsta tänkbara ursäkten) så jag sköt på cyklingen tills idag istället när faktiskt solen lyser. Men jag cyklade i måndags, tre gånger. I tisdags var jag ute på lite intervaller och blev omcyklad av Team Tre Bergs Kim Magnusson sista biten in mot Gränna.

Istället för cykling sprang jag bara för nöjets skull, något som var längesen jag gjorde. Alltså jag gillar att springa numera, men det brukar alltid stå i min träningsplanering – jag var lite busig och sprang fast det inte fanns med i planeringen. Jag saknade onsdagslöpningen och dessutom behövde jag bara rensa huvudet lite på allt, känna vinden, komma ut i den friska luften och med en podd i öronen.

Jag blev megapepp på att bli snabbare och uthålligare i min löpning efter i lördags att jag redan är anmäld till Göteborgsvarvet 2017. Jag vill bli en bättre löpare och jag vill älska löpning ännu mer.

Jag förstår inte hur jag en vecka i maj förra året kunde cykla närmare femtio mil och det var inte en vecka som innehöll varken lopp eller träningsläger, bara skojiga långcyklingar. Jag förstår inte heller hur mycket jag fikade hit och dit vid den här tidpunkten för ett år sen.

Jag måste sluta jämföra mig med mitt förra jag och med andra. Jag blir otroligt peppad på att jaga mil i sadeln och samtidigt lite frustrerad över att jag inte kommer snabbare fram mot 250 mil. Men i år har jag tre idrotter att underhålla under samma tid som jag enbart hade cykling förra året. Dessutom är det inte hela världen att jag ligger i ofas på typ en vecka – behåller jag bara samma som hittills kommer jag snart ha nått de där milen man måste cykla innan Paris. Det är nog bara att jag ser massa andra cykla hela tiden.

Huxflux hade jag spontant köpt en spinningcykel också. Innan hade jag inte vetskapen om att jag var sugen på att köpa en, sen på någon timma kändes det självklart.

Idag var det invigning för Euro MTB uppe på IKHP i Huskvarna. Det är väldigt coolt tycker jag. Dessutom sägs det vara den finaste mountainbikesbanan ett EM har gått på. Hela helgen kör eliten tävlingar på en riktigt tuff bana med typ världens finaste utsikt (nästan i alla fall), dessutom verkar Huskvarna och Jönköping vilja visa sin allra bästa sida med strålande väder och vitsippshav i skogen.

Jag har inte varit speciellt många gånger vid IKHP, men i morse startade jag torsdagen med en backintervall uppför norra Klevaliden till klubbstugan. Jag har varit säkerhetspersonal, eller funktionär hela dagen. En lugnare förmiddag och sedan en lite mer fartfylld eftermiddag ute vid banan. Stafetten med alla länderna var helt klart häftig nu på kvällen! Att se världsstjärnor bara några centimeter ifrån en.

Jag var redan på plats under onsdagskvällen och då gick vi hela banan för att gå igenom vad som kunde ske längs vägen, banan var svår att gå, tänk då att cykla den? Riktiga cyklister alltså!

Det här var ett event jag inte kunde missa, så jag tänkte att jag kunde ställa upp som funktionär samtidigt som jag kollade på. På så sätt kunde jag se proffsen, dessutom lär man sig otroligt mycket om en ganska oklar mark för min del. För jag är landsvägscyklist, om jag kan kalla mig det, men jag är absolut inte en mountainbikescyklist. Coolt arrangemang!

Mitt tips till dig är att besöka Huskvarnaberget och kolla på proffsen när dem kör MTB (allt du behöver veta om arrangemanget hittar du på euromtb.com). Jag hade bara möjlighet att hjälpa till under torsdagen för till helgen ska jag iväg på träningsläger, men det är från i morgon det blir spännande på riktigt och något man absolut inte får missa. Men jag kommer följa #EUROMTB på Instagram. Gör det du också!

För snart två år sedan hoppade jag av min utbildning till läkare i Riga, jag har inte ångrat det en sekund. Helst av allt skulle jag bara vilja jobba resten av livet, för jag älskar att jobba. Men det är svårt att gå vidare om man inte har någon utbildning. Jag är utbildad simlärare och jag har möjlighet att klättra högre i det ledet om jag skulle vilja, men jag känner att det sliter lite väl mycket på kroppen att bada så pass många timmar per vecka och dessutom är det inte en utmaning för mig längre. Allt går på repeat. Men jag säger inte att jag utesluter det helt, för jag älskar mina simskolor – jag kan ha det som en backup.

Jag bara känner att nu är rätt tid att ta nästa steg, att gå vidare, att ta tre år för att utbilda mig till något mer som gör att jag kan få fler valmöjligheter till yrken i framtiden. Om det är rätt utbildning jag har valt är jag absolut inte säker på, för jag längtar inte, men det är den utbildningen jag tyckte verkade och lät mest attraktiv för mig av dem som finns. Det finns liksom inget yrke jag drömmer om i dagsläget. Men jag tror jag har kommit på det…

Jag bestämde mig en dag för någon månad sedan att det är i höst det gäller, det är då jag börjar mina studier till ett yrke – men vilket? Jag har varit inne på det alla gånger tidigare och det är vad jag tycker låter mest intressant. Jag har sökt till sjuksköterskelinjen vid Jönköping University. För varje gång jag ser en ambulans pirrar det till i magen.

Förr drömde jag alltid om att det var i Stockholm jag skulle plugga, helst på Karolinska Institutet eller KTH. Sen dog det ut lite och även att jag blev antagen dit har jag alltid tackat nej. Efter det var mina tankar i norra Sverige, men sen kom jag på hur mycket beroende jag är av min familj och mina vänner, att jag lätt känner mig ensam. Både Stockholm och Norrland finns kvar.

När jag bestämde mig för sjuksköterska, tänkte jag 1. Jönköping för här har jag ett boende, min familj, ett jobb, en bra utbildning och en trygghet. 2. Göteborg, för det inte är så långt borta, mina vänner bor där och därmed också möjlighet till boende. 3. Linköping, för det är ännu närmare Gränna och för att jag kanske kommer ha min syster där. Sen kom jag på att jag nog inte är redo för en helomställning ännu, jag älskar ju mitt liv som det är idag. I Jönköping har jag allt och lite till, Linköping kan jag lätt ta mig till och likaså Göteborg. Jag gillar Jönköping, tror jag!

Jag har bestämt mig att i höst påbörjar jag mina studier till sjuksköterska i Jönköping och det är inget att diskutera om. Om det är rätt eller fel återstår att se, men jag ska allt ge det en chans. Det känns lite som att tåget kommer gå annars och jag kommer bli kvar i vattnet flera år till, vilket jag skulle vilja och kunna, fast ändå inte.

Jag tänker inte på det speciellt mycket, jag varken längtar eller är stressad över det. Jag tar det lite som det kommer, jag vet bara att tills dess kommer jag njuta och maxa livet jag har idag. Men det börjar bli mer och mer verklighet då jag inser vad jag kommer kunna göra sen och vad jag gör för sista gången just nu.

Den här månaden är snart historia, det är ju Valborg ikväll och det är en högtid jag i princip aldrig har firat – den har bara funnits där ändå. Jag älskar mitt liv just nu, jag gör så att varje dag är värd att leva och jag ger mig själv stunder som verkligen boostar. Jag följer min egen vilja, lyssnar på mig själv, ibland spontant, ibland väldigt planerat. Mina dagar går i ett, med många intryck – men samtidigt finns det balans att jag kan återhämta mig och utan att få in stressen igen. En vän sa till mig för några veckor sedan att om Playitas och Åre känns som evigheter sedan för mig, måste jag ha fyllt mitt liv sedan dess med massa intryck. Det är faktiskt sant.

I eftermiddag skulle jag ha cyklat, men jag är jättetrött. Jag tog en vilodag istället, vilket för mig är det svåra att få in numera just för jag vill göra allt. Hela veckan har jag varit otroligt hungrig trots att jag äter mycket hela tiden känns det som och om kvällarna somnar jag tidigt. Första prioritet är jobbet och tätt efter kommer träningen eller min hälsa (träning, mat, sömn). Det går före mycket annat nuförtiden, vilket jag älskar och vilket min kropp och knopp älskar. Starten för det blev nog efter min sjukvecka i början av mars, eller när jag bytte coach, eller vid årskiftet? Vi har gjort en tredjedel av året och jag är snart upp i 200 träningstimmar – jag är så galet nöjd för det, samtidigt som det har krävts mycket av mig. Inte minst min inställning till just träning och hur jag prioriterar mina val i vardagen.

Att somna efter 22.00 är för mig numera sent och det känns som hela morgonen har försvunnit om jag vaknar efter 07.15. Att planera in lite jobbigare saker när jag måste vara produktiv gör jag endast till morgnarna, för det fungerar inte på kvällarna längre.

Jag äter god mat och ser den mest som energipåfyllnad för att orka med dagarna och nästa träningspass. Jag äter choklad och chips (nya favoriten) när jag känner för det, oavsett om det är fredagskväll eller tisdagskväll. Ofta bakar jag scones till frukost.

Jag känner att jag kan släppa prestationskraven i det mesta jag gör och fokuserar på det jag vill fokusera på, jag måste inte skriva av mig hela tiden, jag måste inte fota allt jag ser för det ögat ser live är en riktigt bra minnesbank. Sociala medier kollar jag mer sällan.

Jag lever för att samla på mig minnen, jag älskar att göra varje dag till ett litet äventyr eller kanske en del av dagen i alla fall – på så sätt blir det inte endast vardag och det gör också att jag älskar hela veckan mer, istället för att gå runt och längta efter helgen. Små guldkanter!

Den senaste tiden när jag inte har jobbat har jag upplevt massa olika cykellyckor – i klunga, ensam, med vänner, med pappa, med teamet, på olika cyklar, i regn, i sol, i med och motvind. Jag har ätit frukost med min vän och jag åt VOX-frukost med min andra vän. Jag har haft några lediga och härliga slappdagar hemma, jag har testat på yoga, jag promenerade mycket under min påskutmaning, jag håller igång simningen och jag löptränar – vilket har gett mig många upplevelser bland annat runt Munksjön, längs Vättern, under tidiga morgnar och rekord på löpbandet. Jag styrketränar en gång i veckan och blir bekvämare med de fria vikterna för var gång. Jag har varit på tre kalas. Jag var i Borås på teamträff för någon söndag sedan – en blöt historia. Förra helgen var kul, när jag på lördagen cyklade till simhallen, simmade och sedan cyklade hem, för att sen på söndagen springa Landsjön runt.

Det bästa av allt är att göra varje dag unik!

Ni vet när man hoppar av tåget eller kommer ur flowet, då är det riktigt svårt att hoppa på igen och komma tillbaka. Så har det varit för mig gällande träning tidigare – det går inte bryta det fina flowet man hamnar i för då inser man vad mycket annat roligt man kan göra med tiden. Motivationen liksom försvinner.

Idag är det inte träningen jag pratar om, utan det är bloggen. Jag har helt enkelt inte haft tid till att blogga i den mån jag har gjort och när jag väl har haft tid har jag inte ägnat den åt att blogga – för jag har upptäckt andra roliga saker. Jag har behövt en paus och en tankeställare. Det har varit fantastiskt skönt att inte behöva tänka på bloggen, men trots det har jag ändå haft en liten stressande tanke i bakhuvudet om att nu borde ja verkligen skriva.

Hela våren har varit en omställning för mig, efter all stress i höstas har jag insett att det är online och sociala medier som är en stor stressfaktor. Jag har verkligen sett över mina vanor och rensat bort allt som ökar stressen. Nu är jag inte alls beroende av min mobil, eller sociala medier längre, inte heller att följa alla möjliga bloggar. Jag tar det lite som det kommer och det är det skönaste jag har varit med om. Det har också medfört att många av mina intressen helt har försvunnit och förändrats. Vilket jag tycker är lite läskigt på samma gång!

Dessa veckor är första gången jag seriöst funderat på att sluta blogga. Även att jag har tagit några pauser under mina bloggår har jag aldrig varit så nära ett avslut. Men sen kom jag på att det inte alls behöver vara så mycket ”på och av”. Jag gillar att blogga och framförallt vill jag göra det för att minnas fina minnen, för att dokumentera händelser i mitt liv och för att ha ett ställe där jag kan tillfredsställa min kreativitet. Jag påminde mig själv om varför jag bloggar och nu har jag bestämt mig för att ha kvar bloggen ändå, men sänka prestationskraven ytterligare och dessutom mängden inlägg. Jag kan inte prestera i alla livets pusselbitar, jag orkar inte med det… på jobbet, i träningen, i Team Rynkeby, när jag fotograferar, på bloggen, i familje/vänskapsrelationer mm.

Det jag gillar med bloggar är att man får följa med lite i någons liv och lära känna vissa delar av den. Som en vänskapsrelation. Det är därför jag hellre läser bloggar än böcker och ser på tvserier snarare än filmer. För slutet kommer så plötsligt – slut som jag är lite rädd för. Jag påminner mig själv om att bloggen är ett ställe jag kan komma tillbaka till för att blicka tillbaka till fina minnen, så som jag vill att det ska vara och även anledningen till att jag absolut inte kunde sluta. Och Du jag gillar verkligen när Du kommenterar, det ökar min motivation till allt!