Jag hade Jojje Borssén som coach

När jag bestämde mig för att anmäla mig till Ironman Kalmar och därmed rikta in mig på triathlon sommaren 2015, tänkte jag att jag hade kapaciteten för att klara av ett års träningsresa själv. Men helst av allt ville jag ha en coach som kunde ge mig mer kunskap gällande triathlon. En sport som var alldeles ny för min del. Jag visste hur man simmade, hur man cyklade och ungefär hur man sprang. Men inte på en och samma gång.

Jag hoppade på ett projekt som Jojje Borssén startade upp. Jag hade han som coach från september 2015 till februari 2016. Sen bytte han koncept på coachingen och gick ihop med Jonas Colting. Även att jag verkligen gillade Jojje och dessutom gillar Jonas träningsfilosofi var inte det nya konceptet något jag var ute efter.

Sedan bytte jag till triathleten Andreas Lindén

Jag kom i kontakt med triathleten Andreas Lindén, som arrangerade ett träningsläger i Borås samma helg som jag ändå hade vägarna förbi Borås. Jag ville vara med, jag ville skaffa mig mer kunskap från flera olika parter. Jag blev nyfiken på hans sätt att coacha. I flera dagar övervägde jag om jag skulle sluta med Jojje och byta till Andreas. Till slut bytte jag. Ett beslut som var otroligt svårt för stunden. Ett beslut jag aldrig har ångrat i efterhand.

När jag tog beslutet om att anmäla mig till Ironman den där sommaren har min träningsfilosofi ändrats en hel del, framförallt tankesättet, min kunskap och hur jag prioriterar i vardagen. Om första halvåret byggde på att komma in i träningsrutin, där det mentala spelade en stor roll. Dessutom var jag inne i den stressigaste perioden jag någonsin befunnit mig i och var skadad i mina fötter.

Det blev som en nystart vid den här tidpunkten förra året

På något sätt blev det en nystart när jag började med Andreas, även att jag hade byggt upp en ganska bra grund att stå på. Hans träningsscheman var varierade, roliga och peppande. Jag blev otroligt motiverad. Jag har aldrig varit så motiverad. Jag har aldrig tränat så fokuserat för ett mål.

Från att planera in träningsdagar i kalendern var jag tvungen att bromsa mig själv med att istället planera in vilodagarna. Jag förändrades helt, jag prioriterade annorlunda och jag älskade perioden från februari fram till tävlingen i augusti. Jag utvecklades och jag såg resultat. Allra mest förvånad var jag över hur snabbt jag sprang (för att vara jag) på Landsjön runt förra året. Eller hur både fysisk och psykisk stark jag kände mig.

Jag har drömt om Ironman Kalmar i flera år

Jag hade i många år sagt till mig själv att jag innan byter åldersgrupp vid 25 år, ska jag ha genomfört minst en Ironman Kalmar. Vilket jag lyckades med förra året. Men det blev inte riktigt vad jag och Andreas hade planerat för. Mitt första mål var att jag bara ville ta mig runt, men sen byggdes ett tidsmål upp eftersom jag utvecklades. Jag ville inte längre bara ta mig runt, jag ville göra det bra. Men i och med att jag skadades igen, fick jag ändra mitt fokus väl på tävlingsdagen. Jag gjorde den där dagen till en magisk upplevelse istället och nöjdheten var i att jag tog mig hela vägen till mål, trots bristningen i vaden. Något jag inte hade trott bara dagen före start, när jag fortfarande haltade.

Senare i augusti förändrades väldigt mycket i mitt liv på olika fronter, men framförallt åkte jag på en lång rehabilitering. Jag var dock helt säker på att jag 2017 skulle komma tillbaka till Kalmar och göra det jag egentligen skulle gjort redan förra året – gå i mål på elva timmar. Nu vet jag hur det är, jag vet vad som krävs och jag har väldigt mycket mer kunskap om träning idag än för bara något år sen.

2016 var helt fantastiskt

Hela förra träningsåret var fantastiskt och så som jag vill att mitt liv ska vara. Jag älskade livet. Jag ville vara en tränande person, det vill jag fortfarande. Året bjöd på över 550 träningstimmar och nästan 600 cykelmil runt om i Europa. Det är otroligt mycket mer än vad jag hade satt upp som mål för året. Dessutom otroligt häftiga uppleveser. Hela 2016 fram till september var upplevelsernas tid. Som jag älskade det. 2o16 var minst sagt ett aktivt år! Många bra beslut tog jag också.

Ett år med Andreas som coach

Just nu har jag haft Andreas som coach i nästan exakt ett år. Ett år som har gått otroligt snabbt. Jag kan inte riktigt fatta hur snabbt egentligen. Hur mycket jag har gjort. Hur mycket jag har utvecklats.

Idag är jag inte alls lika aktiv i vardagen, tycker jag själv. Jag vistas mycket sittandes inomhus, även om jag hade önskat mer natur och upplevelser. Men det är en period till, sen när våren kommer ska jag se till att det blir ändring på allt igen.

Gnistan och motivationen till prestation är inte riktigt lika stark

Jag köpte en triathloncykel förra våren för att köra sådär snabbt på Ironman, men jag blev inte alls kompis med den och körde på linjecykeln istället. I år har jag bestämt mig för att sälja den och lägga allt fokus på landsvägscykeln, redan från start. På det viset sänker jag stressen också. Jag vet vad jag ska prioritera, jag vet hur processen går till. Jag måste bara göra det jag ska göra, eller det Andreas säger till mig att göra. Förra året hade jag en högre coachingnivå, men nu har vi ändrat lite och anpassat det mer efter mig och min vardag. Något som känns bra för mig, även om det inte är nyhet längre. Ibland funderar jag på om jag blir så motiverad till massa saker för att det är okänd mark för mig – jag är nyfiken på att utforska!

Jag har tappat lite motivation, men jag håller på att bygga upp den. Något jag tror kan ha att göra med att det inte längre än första gången jag gör den här resan. Men jag vill det här och om det nu blir sista gången i Kalmar på ett tag vill jag prestera. Framförallt vill jag vara hel, utan några skador.

Det känns som jag inte riktigt är i samma form som förut

I tanken känns det som jag är i sämre form än tidigare, och det kanske jag är om jag jämför med formen jag var i i somras – före skadan. Men jag är mycket längre fram än var jag var vid samma tidpunkt för ett år sen. Vilket betyder att jag kan kämpa för att bli lika bra igen eller bättre. Även om jag just nu inte riktigt ser mig själv som en tränande person. Idag har jag dagar jag sitter helt stilla och bara jobbar eller pluggar. Eller tanken om att jag knappt har simmat på någon månad.

Men jag är lugn och jag är glad över att jag har Andreas som hjälper mig att planera för sommarens olika lopp. Kika gärna in på hans hemsida om du också är intresserad över att ha en coach.