Säsongspremiär

Hälsa

Igår kväll cyklade jag för första gången i år. Jag och pappa hängde på Örserums IKs torsdagsträning med siktet inställt på sisådär 4mil inklusive 2 backintervaller. Väl där var det jag och 13 andra män/herrar, det kändes ju kanske inte perfekt för dels var jag ensam tjej, dels var det första gången jag satt på cykelsadeln och dels såg jag vilka de där herrarna var (proffsåkare). Jag var tvungen att redan innan vi åkte iväg i samlad trupp jobba riktigt hårt med min inställning och jag var tvungen att tränga bort alla tankar som inte hörde dit. Det enda fokuset jag skulle ha var att försöka fixa rundan och försöka hinna med.

Redan när vi begav oss ökade snittempot riktigt mycket högre än vad jag cyklade på när jag var som mest tränad förra året. Jag hade det svårt att hänga med, likaså pappa. Men jag höll ut ända fram tills Ölmstad, där de värsta backarna börjar och som alltid är min svaghet uppför. Jag får inte upp farten, det enda jag samlar på mig är mjölksyra. Men jag saktade in tempot och tog det lite lugnare, lät gruppen åka i det tempot som de ville för jag vill gärna inte vara den som ”förstör” för andra. Jag vet att om de åker i mitt tempo, blir det ingen bra träning för dem och jag vill inte vara den som de anpassar sig till.

Målet var Skärstad och för er som vet Hillingebacken. En backa ganska så rejält brant i drygt en kilometer, dessutom två gånger. Jag trodde aldrig jag skulle klara det, men jag blev så pushad av de andra att jag klarade av det (i mitt eget tempo). Där och då var jag överlycklig! Jag hade ju bara minutrarna innan cyklat i deras tempo nästan hela vägen dit också. Men de nöjde sig inte med den planerade träningen utan näst på tur var Landsjön runt. Jag kände hur mina muskler inte riktigt ville mer, men jag åt en banan och sedan var det bara att kämpa på. Jag visste ju hur glad och nöjd jag skulle känna mig efteråt. Men även den rundan bjöd på uppför och jag hade svårt att hänga på.

Efter att en av killarna i gruppen fick punktering stannade jag och pappa för att hjälpa till, eftesom vi redan ändå var lite för långt efter klungan. Men att byta däck var lite trixigare än tänkt så jag kunde inte stanna kvar längre, eftersom jag blev så kall, samt att jag visste att även hemvägen bjöd på uppför. Så jag cyklade iväg i min egen takt och sen fick dem andra komma ikapp mig. Jag hann nästan hela vägen hem (2 mil) innan de andra tre var ikapp mig, men då var det underbart skönt att få lite draghjälp. Kroppen kändes riktigt sliten, speciellt rumpan. Väl hemma strax innan nio fick jag äta god mat och träffa resten av familjen.

Jag var/är supernöjd med premiärpasset, även att den höga farten dit resulterade i lite lägre fart hem. Trots allt blev det lyckat och idag känner jag bara av sittbenen. Men jag ska vara glad för att det inte var värre! Lite roligt tycker jag det är att premiärpasset 2013 också ägde rum den 10 april.

Känslan när man hade tagit sig upp till de där mjölkkannorna för andra gången…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.