Hur ens lördagsplaner kan ändras på en sekund

Allmänt

Såhär ligger det till, jag har haft det rätt stressigt dem senaste veckorna och jag har hamnat efter både här och där. Mina listor har fyllts på och jag vet inte om jag någonsin kommer ta mig ur den onda spiralen i att alla måste bara fylls på. Kan inte någon lista bli tom snart?

Jag är otroligt tacksam för att några har undrat vart jag har tagit vägen, jag som vanligtvis brukar vara ganska aktiv online om man säger så har varit ganska tyst den senaste veckan. Men det var just för att jag behövde en timeout, för att inte kroppen skulle haverera samt att jag har varit i Spanien på semester. En riktigt välbehövlig semester, men mer om det i annat inlägg. När jag har kommit ikapp med mitt liv. Jag har även hunnit med en hel del annat dessa tysta dagar.

Tanken för helgen var att jag skulle ta det lugnt, inte ha en plan och bara ha tid för att sitta vid datorn och surfa runt. Kunna färdigställa jobb, arbeten och andra uppgifter. Alltså ge tid åt att komma ikapp verkligheten och nollställa allt. Så idag vaknade jag vid vanlig tid och hade en skön tanke om att jag kommer sitta i min fåtölj med datorn i knäet hela långa lördagen och inte göra något annat, typ. Så blev det verkligen inte…

Jag har tillbringat hela dagen på djursjukhuset. Harry mådde dåligt, riktigt dåligt och jag ringde till djursjukhuset för rådgivning. Dem sa att en veterinär borde kolla på honom bums. Det var alltså bara att stanna livet och hoppa in i bilen för att köra till Jönköping. Dessutom var det bara jag hemma idag, så jag hade inget annat val. Eftersom det är lördag och dessutom Alla Helgons dag förvarnade dem mig om att jag kunde få vänta ett bra tag och att det skulle kosta en extra peng. Men jag tänkte att vad gör man inte för sin kanin (eller egentligen är han inte min, men jag har tagit hand om honom till stor del i alla år).

Jag satt i väntrummet i 2,5 timma, då gick det bra för jag hade mobilen att underhålla mig med. Sen var det min tur, sköterskan sa att hon kommer tillbaka “strax” när jag hade fått komma in i patientrummet. Över två timmar senare kom veterinären, det var två timmar som jag hade mycket tid till att reflektera och tänka. Jag satt stilla på samma stol i två timmar, utan att göra något. Jag kan inte förstå hur jag klarade det, hur jag lyckades vara stilla så länge utan att känna mig rastlös eller tappa tålamodet. Men jag satt där snällt och minutvisaren flyttade sig ganska många varv. Jag var förvånad över att så många timmar ändå kan gå så snabbt, utan att jag hade gjort något. Jag var inte stressad fysisk men jag började känna mig mer stressad inombords för varje timma som gick eftersom jag insåg att allt annat flyttades ytterligare framåt i tiden.

Jag var förberedd på att jag skulle få ett sorgligt besked, han var ändå över sex år gammal. Jag tog beslutet och jag är otroligt glad över att jag fick hålla honom under tiden han fick sprutan. Han lades i en lite kista för att vi ska kunna begrava honom bland hans kompisar i trädgården i morgon. Av att se honom få somna in underlättade mitt sorgarbete, och konstigt nog rann inte en tår nedför kinden. Däremot rann det otroligt många när jag klev innanför dörren när jag väl var hemma igen efter fem timmar på djursjukhuset. Jag såg hans bur stå tom, jag hade honom i en kartong i famnen och jag visste att han var på en bra plats nu, med tanke på hur dålig han har varit under dagen.

Det blev alltså ingen komma-ikapp-dag idag, jag har inte kommit en bit på vägen ens. Lördagen ändrades väldigt drastiskt från att jag upptäckte att han var sjuk. Men jag är glad över att jag har gett dem timmarna åt honom, så att han slapp lida längre. När jag kom hem och gick ut på hundpromenaden med Bosse och Kenzo mötte jag alla små Halloween-spöken. Då minns jag hur stor skillnad det kan vara från en dag till en annan. Idag har jag väntat, väntat och väntat hela dagen lång för att sedan få ett ledsamt besked. Förra året vill jag minnas att jag åkte till kyrkogården.

Jag kommer alltid minnas Halloween som det var den tiden på året som han somnade in. Han kommer vara den jag besöker på kyrkogården och han jag tänder ett ljus för. Min Harry, som nu är återförenad med min älskade Doris. Nu rinner tårarna igen. R.I.P ♥

7 reaktioner på ”Hur ens lördagsplaner kan ändras på en sekund

  1. Så himla jobbigt när djuren mår dåligt. Även om det ofta känns bra att ta de där tuffa besluten blir det väldigt tomt efteråt. Saknar fortfarande vår Berner Sennen som vi tog bort i våras… :-(

    Kramar! ♥♥♥

  2. det här var ju verkligen ledsamt, men ändå kanske lite fint att du fick vara med *på slutet* så att säga? hela vägen liksom.. kram <3

  3. Usch tråkigt! Kom ihåg när fröken Vera dog. Vi var ledsna, men tillslut så mamma att det bara är en kanin. Och visst hade hon delvis rätt, det var ju faktiskt inte en människa.. låter hårt, men lite sånt ..
    Hoppas veckan börjat bättre!
    Kram

    1. Ja eller hur! Egentligen hade jag väl inte något starkare band med honom än att han var en familjemedlem. Det var ju inte min best friend och när man har bearbetat tanken att “sånt är livet” så går det lättare. Det var liksom inte svårt för stunden, jag vet att han har det bättre hos Doris i himlen än att han inte kunde andas. Och det kom någon tår när jag insåg vad som var sant. Men nu går det helt OK.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *