Sjunde etappen

Resor

Château Thierry – Paris / 110km

Jag tror att alla vaknade upp av tuppen som började gala tidigt på morgonen, dessutom började vi bli riktigt trötta. Eller i alla fall jag som hade legat på minus-sömn hela veckan. Nu började det kännas.

Idag hade vi den kortaste sträckan och det var vi glada för. Vi fick en längre dag igår, men det var så värt det. För trots att vi hade drygt åtta mil in mot samlingsplatsen i Paris var det knappt om tid. Vi skulle äta frukost vid 06.00, damen som skulle servera oss frukost på morgonen kom inte förrän då så det dröjde. Samtidigt var det bara croissant och en baguette som fanns. Som tur är har vi ett fantastiskt serviceteam som gick ut till kylbilen och hämtade in Keso etc som vi hade över.

Solbrännan sved och gjorde ont, i armvecket vätskades det. Benen var OK men dem gjorde också ont, redan på morgonen var det varmt och solen sken. Jag överanvände solkrämen i ansikte, på ben och armar för att inte skadas ännu mer. Jag var i valet och kvalet om jag skulle ta på mig mina armvärmare för att skydda mina onda armar lite extra mot solen. Men dem gör så ont att ta på sig, samt att det skulle bli för varmt med dem på. Precis när jag hade gjort valet att köra utan, blir jag tvingad av sjukvårdarna att ta på mig dem. Jag lånade en annans ärmar som hade en storlek större, för mina egna skulle jag inte få på mig. Det gjorde för ont!

Vi startade med samma långa nedförsbacke som vi avslutade med igår, det var bara att idag skulle vi upp för den. Jag hade min dag igår, jag cyklade hela sträckan och idag var det återigen inte min dag. Jag hade ingen energi kvar, mina ben var riktigt slitna. Redan i första backen fick jag putt-hjälp. Det var mycket uppför dem första milen och vi cyklade inte speciellt fort. Vi stannade till och tog ett sista gruppfoto. Dumt av mig skulle jag då bytt mina skoklossar, för bara några hundra meter efter stoppet kunde jag inte längre komma i mina pedaler. Jag sa till Roadcaptain att jag måste få mekhjälp. Jag och två medryttare stannade för att byta min ena kloss, eftersom den var helt utsliten (trots att jag hade bytt till helt nya dagen innan resan, andra som hållit i tre år tidigare). Det gick snabbt att byta klossen, men vi hamnade ändå en bra bit efter klungan. Så vi paceade, något jag aldrig gjort tidigare. Kul och läskigt var det. Men snabbt gick det. Vi tre cyklister som stannade fick cykla bakom mekbilen, som i sin tur tog all vind och på så sätt kunde vi spara kraft, samtidigt som vi låg i 50km/h kanske och därmed var ikapp klungan supersnabbt.

Det var tufft och tungt idag. Men det gick, vi hade ju bara några få mil kvar till målet. Vi cyklade igenom några förorter och det tog lite längre tid än planerat, eftersom trafiktätheten var hög och vi fastnade i många rödljus. Dagens enda depå kom och därmed resans sista. På träden satt riksvägsskyltar med siffran 26 på, vilket är en intern grej men så otroligt roligt för oss. Det lättade upp all spänning, som alla verkade dra på sig ju närmare Paris vi kom. Vi fyllde på lagren med energi, jag bytte min andra skokloss för att inte åka på ett sådant haveri igen och eftersom den var i princip helt utsliten den också. Vi förberedde oss för att själva, utan MCn som navigering ta oss till samlingsplatsen strax utanför Paris city. Redan vid första korsningen cyklade vi fel…

Vi cyklade på en vacker cykelbana längs en kanal, omringad av fin natur och skog. Vi cyklade nästan två mil på den cykelvägen och man bara kände hur nära Paris vi kom. Fler och fler andra team såg vi. Jag tror att nästan alla lagen skulle ta den cykelbanan in till samlingen, så tänk invånarna som skulle ta den vägen idag och möts av tusentals gula cyklister.

Alla teamen samlades på samma ställe med ungefär 14km kvar till Hôtel des Invalides där målgången var. Vi pyntade både cyklarna och oss själva, jag fick en Sverige-flagga på kinden och så knöt jag i ett blågult band i flätan. Mina armar hettade trots att jag hade armvärmarna som skydd, mina ben hettade vid det här laget också. Jag hade så fruktansvärt ont och jag var otroligt glad över att dem tvingade på mig dem där ärmarna, för utan dem hade jag haft ännu mer ont.

Vi var team fem i den långa paraden, vi blev poliseskorterade längs dem stora gatorna, förbi Sacré Coeur, Moulin Rouge, Triumfbågen, över Champs-Élysées, förbi Eiffeltornet och senare till målplatsen där massa av anhöriga väntade. Så även mina. Den milen var hur cool som helst, men också den jobbigaste jag varit med om. Vi var tvungna att cykla massor till bredds och dessutom inte göra någon lucka. Ingen annan trafik fick komma i mellan och med ett sådant långt led gjorde det också att det var svårt att flyta på. Hela tiden stannades det upp och man var tvungen att behålla fullt fokus exakt varje sekund, så att man inte cyklade in i någon annan, eller att ha en sko lossad från pedalen för att inte åka på någon vurpa etc. Det gjorde också att mycket av vikten hängdes på armarna och händerna som jag hade så ont i. Dels för solbrännan och dels för att mina händer var halvt bortdomnade av hela veckan, kraften hade försvunnit. Jag var nära att börja gråta för jag hade så ont. Dessutom var det varmt, riktigt hett och alla hade druckit upp sitt vatten. Håll ut, snart är vi framme! Det måste ha varit jättecoolt att stått halvvägs upp i Eiffeltornet och se över 1400 gula cyklister komma i ett långt led, eller alla människor som stod längs gatorna vi passerade. Ormen tog nog aldrig slut, på ett ställe tutade till och med tunnelbanan som åkte förbi oss. Vilken stämning!

Dem första som passerade målet gjorde en vurpa, sa syster som stod där och fotade. Jag var överlycklig över att vi var framme, men det kändes så konstigt att vi faktiskt var framme. Jag kunde inte förstå att vi var i Paris, att det här faktiskt är över. Även att jag hade så ont och var ganska så slut, ville jag inte att det skulle ta slut nu. När Julia några minuter senare mötte upp mig med tårarna i ögonen kunde inte jag heller hålla mig. Tårarna rann och det enda jag ville var att krama om mina kära. Jag var lycklig, stolt och otroligt nöjd.

När alla känslorna hade lagt sig en aning (fast jag fattade fortfarande inte att det var slut) så var det dags för fotograferingar, skumpan korkades upp och jag åt en baguette. Sen skulle vi förflytta oss till hotellet, vilket var den mest oorganiserade turen på hela veckan, trafiken i Paris kör som galningar och då var vi tvungna att göra det samma för att ta oss framåt. Det var några riktigt jobbiga kilometrar men till hotellet kom alla, helt oskadda trots att någon höll på att bli påkörd. Tomheten spred sig i kroppen och än fanns det inte utrymme för att förstå. En snabb dusch och ett ombyte till lite finare finalkläder. Taxin gick efter bara en timma, till Svenska klubben där kvällens middag skulle vara. Att åka taxi i Paris var lite likt en dag på Liseberg, men fram kom vi.

Svenska klubben låg vid Louvren och det var en otroligt vacker våning i en gammal byggnad. Alla samlades kring två långbord, vissa hade med sig familjen (inte jag). Det var otroligt varmt, men jag tog nog vinstplatsen eftersom jag hade en fläkt precis bredvid mig. Oxfilé med ugnsbakad potatis och någon slags chokladkaka till efterrätt. Det var gott och kvällen blev fin. Riktigt fin! Men samtidigt så sorgligt att det kanske var sista gången man såg några av dem, några man har lärt känna så väl. Det var underhållning och några tal hölls.

Jag tog taxin tillbaka till hotellet, så att jag somnade bredvid Julia 01.30. Då hann jag inte reflektera, jag var bara för trött och för nöjd. Vi var framme! Jag gjorde det! Jag cyklade allt som man kunde cykla och jag hade inte sådär fruktansvärt ont som jag trodde att man skulle ha. Mitt livs häftigaste äventyr!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.