Socialt personligt rekord

Hälsa

Att vara med i Team Rynkeby är en pers i sig för min del. Och då tänker jag inte enbart på cyklingen…

Jag är inte den som tar för sig, som pratar med vem som helst och försöker komma in i en grupp. Jag är den som gärna håller sig lite utanför och trivs bra där, jag är tyst av mig och gillar när andra pratar, då kan jag lyssna osv. Så att vara med i ett team är verkligen ett stort steg i sig för mig och den sociala biten.

Jag kom in i ett team som alla andra gjorde, med en utgångspunkt likt alla andra. Visst hade det varit lättare om jag hade känt någon från början, det hade varit en liten trygghet som jag alltid hade kunnat landa i. Men just nu är jag otroligt glad över att jag startade den här resan själv, att jag verkligen tog steget in i något så stort helt ensam. För jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har alltid superkul med alla och alla är riktigt snälla. Riktiga vänner känns det som, människorna är så fina.

Den här gången försöker jag verkligen, jag försöker att prata, jag försöker att starta konversationer och jag försöker att inte vara den tysta. Jag kan gärna prata, men jag vill inte vara den som startar, så har det alltid varit och jag trivs i det. Men i själva verket tror jag det är för att jag är rädd för att ta plats, rädd för att göra fel och allt annat som kan hända. Jag gör verkligen mitt bästa och jag är otroligt glad och nöjd över mig själv den här gången. För jag försöker. Jag känner mig verkligen som en i teamet. Jag älskar det. Det är ett personligt rekord. Mitt sociala rekord.

Något annat som har varit otroligt skönt i helgen var att jag tillät mig själv att stänga av verkligheten och bara vara i nuet. Jag hade fullt fokus på att vara på träningsläger, allt mitt fokus gick åt att fokusera på det som hände där och då. Datorn lämnade jag hemma i tre dagar, mobilen använde jag ytterst sällan, jag kollade inga sociala medier och jag var inte ständigt uppkopplad. Det var SÅ skönt. För jag ville vara fokuserad på det som hände, för att bilda minnen, minnen som jag kan minnas tillbaka såhär i efterhand. Utan distraktioner. Jag kopplade också bort vardagsstressen, tidsstressen och jobbstressen. Eller det försvann när jag själv kunde försvinna till en bubbla, en träningslägerbubbla. Det var saker som jag fick ta tag i när jag kom hem sen och det var något jag inte tänkte på förrän jag var hemma igen faktiskt. Jag är nöjd över mig själv och så bra som jag har mått i helgen var det längesen jag mådde.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.