Vid den här tiden för ett år sedan, det var då jag bestämde mig för att ta beslutet om att flytta tillbaka till Sverige. Hoppa av läkarlinjen och bara ta livet som det kom. Bara jag slapp att bo i Riga! Jag kände ganska snabbt att Lettland inte var det rätta landet för mig och i mars förra året, precis efter att jag kommit tillbaka efter fjällveckan då bröt det ut ordentligt. Jag ser det framför mig att jag står där själv i en lift i Hundfjället, en regnig dag och jag var dyngsur, just eftersom det regnade. Jag hade en stund över till mina tankar och med vetskapen om att bara några meter bakom mig befinner sig min familj. Det var där jag ville vara. Det var där jag såg mig själv, på en resa med hela familjen, i Sverige. Jag ville vara där jag hade mina kära. Det var i den liften som jag bestämde mig för att jag ska göra klart första terminen, sen får det räcka.

Men jag höll allt för mig själv, jag vet inte om jag kanske släppte ut några känslor. Men jag försökte. För egentligen ville jag bli en läkare och jag ville verkligen att det skulle gå vägen. Men jag kunde bara inte göra det där. I det lettiska systemet, i Riga. Jag flög tillbaka från Arlanda med en tanke om att Riga-äventyret kan vara slut till sommaren, men ändå försökte jag bearbeta alla möjliga utvägar eftersom jag ville bli en läkare. Det gick tillslut inte och jag tappade bort mig själv. Det var så pass psykiskt påfrestande och jag mådde dåligt, att jag kände att jag ville fly. Jag försökte finna glädjen, för det är vad som är Clara. Just glädjen! Men jag hittade den inte. Jag mådde sämre.

Min räddning var mina hemresor som skedde ganska tätt på slutet, när vi närmade oss sommaren. När jag åkte hem över påsken pratade jag med familjen om mitt beslut och det kändes så skönt. Officiellt blev det nog inte förrän när det nästan var sommar. Jag visste ju inte vad som skulle hända efteråt. Jag måste alltid ha en plan för mig, jag kan inte leva i ovissheten. Men eftersom jag mådde så dåligt (jag har aldrig varit med om jobbigare mental påfrestning) spelade det ingen roll i det läget att jag inte visste vad som skulle hända när jag kom hem (det slutade ju riktigt bra tillslut, hösten alltså).

Nu när jag tänker tillbaka och läser om mina egna tankar har jag det fortfarande svårt. Jag hamnar tillbaka i de känslorna jag hade då. Jag vill inte hamna där igen. För jag hade en svår period i somras/höstas där jag jobbade hårt på att hitta tillbaka, att komma tillbaka från min psykiska dal. Det har också gjort att jag omedvetet tränger bort det där halvåret, vilket kan vara lite sorgligt på sina vis också. För vissa saker skulle jag ju aldrig fått uppleva om jag inte hoppade på flyget från början. Jag fick uppleva en dagsresa till Litauen, jag fick många erfarenheter och insikter, jag insåg också hur otroligt bra land vi lever i etc.

Eftersom jag har trängt bort mycket från förra våren, samt att jag är tillbaka på samma ställe som jag var innan jag åkte iväg spelar det lite spratt i min hjärna. För för mig känns det alltid som att tiden står stilla på den platsen man inte befinner sig på (vilket den absolut inte gör). Det märks tydligt när man kommer tillbaka ett år senare (efter Oxford och Riga) och man inser vad mycket som har hänt på hemmaplan. Speciellt om man ser till simskolorna. Där har man kanske följt vissa barn i utvecklingen i flera, flera år, helt plötsligt har dem blivit ett helt år äldre och dem kan otroligt mycket mer och behöver knappt gå i simskola längre. Ett år som för mig känns som jag har hoppat över (i tanken i alla fall).

Varför känns som det att tiden står stilla när man själv inte befinner sig på den platsen? Oavsett vart jag befinner mig stannar ju inte tiden upp på de andra ställena… Eller känns det bara så för mig?