I move back

Allmänt

För ett tag sedan tog jag ett lite större beslut. Vissa av er vet det redan, andra kanske har listat ut det och för en del är det nytt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det så att det tolkas på rätt sätt, men jag ska försöka. Jag har bestämt mig för att flytta tillbaka till Sverige. Och då inte om sex år som var planen från början utan redan den 26 juni i år. Det betyder att jag inte längre kommer gå kvar på Riga Stradins University här i Lettland och därmed avsluta mina läkarstudier.

Varför? Jo för att jag inte trivs speciellt bra här i Lettland, jag trivs bra i min egen lägenhet men inte i landet i sig. Det går bara inte. Jag kan inte leva på det här viset och inte kunna göra de saker som jag älskar (familjen, jobba, träna, språket, vännerna etc), som jag kan göra i Sverige. Jag kan inte leva på att det enda jag får ut av det här är en läkarexamen om sex år, men längs vägen må dåligt och ge upp mina intressen. Jag slutar inte för att självaste utbildningen är för jobbig, eller att den är fel för mig vilket gjorde beslutet ännu svårare att ta. För vill jag bli läkare är det här chansen, i Sverige är chansen inte alls lika hög och i sådana fall mycket arbete dit. Men under dessa veckor har jag börjat tvivla på om det verkligen är läkare jag vill bli, eller snarare under dessa förhållanden. Är det på det viset det är idag, alltså här i Riga så är det inte värt det. Men ändå ser jag mig själv som läkare vissa andra dagar. Så svårt att förklara.

Jag har aldrig riktigt haft känslan att det här är rätt, redan första veckan beskrev jag en underlig känsla. Men jag gav det ändå en chans och jag försökte, för jag ville så gärna att det skulle fungera. Jag trodde jag hade klurat ut ett sätt, men när jag åkte till fjällen då kom allt tillbaka. Allt det jag hade trängt undan och trott att jag klarat mig utan, jag insåg redan då att jag kan inte bo i Riga. Jag måste få komma tillbaka till Sverige. Veckorna efter att jag var på plats i Riga igen var jobbiga, riktigt jobbiga och då pratar jag mentalt. Jag ville redan när jag blev avsläppt på Arlanda bara på något sätt ge upp. Men jag höll det för mig själv, jag bearbetade mina tankar dag ut och dag in. Jag hade kommit fram till en plan om att det var i Sverige jag måste bo, men ville inte riktigt ge ut den eftersom jag hoppades på att jag skulle ändra mig. Också var det svårt att prata med nära och kära på avstånd om ett sådant här beslut, för känslornas skull. Eftersom jag redan hade alla inplanerade resor till Sverige bokade under terminen, samt att min syster Julia med vänner hade bokat en resa till mig i juni och för att göra det lite mindre krångligt tog jag mig i kragen och beslutade mig för att genomföra den första terminen. Jag visste också att så fort jag klarat av fram till påsk så var det inte mycket mer som krävdes av mig efteråt, eftersom många kurser slutade innan. Det var kämpigt, riktigt kämpigt mentalt under de mellanveckorna. Men när jag kom hem över påsklovet lättade allt, jag kunde prata ut och bolla min tankegång med familjen. Nu när jag vet säkert hur det kommer bli är det lättare att hitta glädjen i dagarna, jag har ett slut och jag måste bara klara det fram tills dess.

Jag har alltid försökt att leva i nuet och inte längta för mycket framåt, inte vara spänd över vad som kommer hända sen eller kämpa sig igenom något för att tänka sen kommer allt bli bra (då kommer livet snart ta slut). Men så kan jag inte leva här. Jag bara känner att jag kan inte kasta bort de här sex åren, för att jag ska bli läkare (som jag inte ens är hundra säker på om det är vad jag vill bli). Fortsättning följer…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.