”Är det ens lönt att du kör Vätternrundan?” fick jag som fråga. Självklart var svaret! Jag är absolut inte den första som ger upp, även att det ibland inte riktigt blir som tänkt. Inför Vätternrundan kommer jag inte alls få till alla de milen på cykeln som jag hade önskat, som jag hade lovat mig själv från förra året och för att inte ge kroppen allt för mycket stryk. Men nu när jag är i Riga har jag inte tillgång till cykel, så därför får det bli träning på annat håll. Förra året som ett delmål på vägen till Vätternrundan skulle jag cykla 100 mil, något jag klarade bara någon dag innan starten gick. I år om jag har tur kanske jag kan få ihop 40-50 mil landsväg (hittills är jag uppe i 16mil). Men eftersom jag i princip bara har femton dagar kvar i Sverige (där min cykel finns), varav några dagar innan de 30 milen borde jag inte cykla allt för mycket är förra årets mål omöjligt.

Mitt mål till mig själv i år är istället att komma upp i samma antal timmar som jag cyklade april-juni 2013, det vill säga 40 timmar på sadeln. Det är absolut inte omöjligt, för här finns det i alla fall spinningcyklar. Men det krävs verkligen motivation och pannbensbygge. Att hoppa upp på en spinningcykel i ett gym i flera timmar, det hör ni ju själv hur det låter. Men jag tänker mig entimmes pass åt gången, så borde jag klara av det. Jag måste bara bevisa för mig själv att jag kan.

Jag vet att det inte är riktigt samma sittställning på en spinningcykel som det är på min racer, jag vet att inte sadeln är den samma. Även fast man kan tro att spinning är mer effektivt tar man i 20 procent mer på landsväg. Det är också betydligt lättare att hålla på längre ute, för då måste du alltid ta dig hemåt igen samt att du alltid måste ta dig upp för backen som kommer (istället för om du sitter på samma ställe, då du kan sänka tempo om det blir för jobbigt eller sluta när du inte känner för mer). Men det är så nära jag kan komma. Förra året höll kroppen 25 mil, i år hoppas jag att den gör lika (eller mer) för då vet jag att jag kommer klara det. Det är baken som måste övas upp inför så många timmar på sadeln, formen annars tror jag kommer hålla.

Jag är starkare än någonsin mentalt nu, jag är mycket mer självsäker inför Vätternrundan än vad jag var inför Vasaloppet. Men efter det fiaskot ska jag allt klara av det här. Jag ska göra allt vad det krävs för att ta mig tillbaka till Motala. Så sugen på revansch även fast jag vet hur lång väg det är tills dess.

Jag är uppe i nio timmar nu och jag har kört två pass på spinningcykel. Den lyckan när jag för första gången i hela mitt liv klarat av en timme på spinningcykeln (bortsett från om man går på pass).

Nu återstår och se om jag har det pannbenet som behövs