Etapp 2 – Vätternrudan

Racereport

De senaste dagarna hade verkligen gått i 130, jag hann inte tänka på en sak innan nästa dök upp. Ett tag var jag hur stressad som helst och visste inte hur jag skulle hinna med och göra allt. Men när väckarklockan ringde klockan 3 på lördagmorgonen så var det dags för årets största mål. Även fast jag då hellre hade velat ligga kvar i sängen. Efter att vi hade packat allt och ätit en rejäl frukost, begav vi oss till Motala. På vägen upp körde vi förbi stora klungor cyklister och jag blev genast taggad…

Det jobbigaste är att veta hur mycket kläder man ska ha med sig och hur mycket kläder man ska ha på sig. Eftersom cyklingen sker under en sådan lång tid hinner vädret ändra sig under dagen. Men i startfållan tidigt på morgonen, när solen började titta fram var det helt okey väder ändå. Det var varmt och blå himmel. Så jag bestämde mig för att köra i shorts, tshirt, armvärmare och vindjacka. Så mycket mer än det behövdes faktiskt inte och det är jag mycket glad för.

Vår start gick 5.32 och eftersom vi var bland de sista som startade fanns det inte så många klungor att hänga med i (start 19.30-6.30 + SUB på förmiddagen). Jag och pappa fick helt enkelt hjälpas åt och dra. Tack o lov så var vi två denna gång, då behövde vi inte anstränga oss lika mycket som de som var själva.

De första fem milen var jobbiga. Ett blåsigare äventyr får man leta efter alltså. Även fast vädret var helt underbart för cykling, kunde vi ha sluppit motvinden. Vissa stunder rörde sig knappt cykeln framåt och vi trodde vi skulle vara långt efter planerad tid. Men sedan kom en lite större klunga ikapp oss och vi försökte hänga med för att slippa göra så mycket jobb själva och kunna spara på krafterna. Vi hängde med klungan ända ner till Gränna och det går knappt att beskriva hur det känns att åka i klunga. Man måste uppleva det själv. Vi var en stor klunga på ca 50 personer som hade samlat ihop flera cyklister, samtidigt som vi blev omkörda av ännu större och snabbare klungor. Allt är så maffigt, som i en dröm nästan!

I Gränna var vi långt före vår planerad tid ”Hur kom det sig?” och vi fortsatte vidare till vårt nästa delmål i Jönköping. Det kanske inte riktigt gick lika snabbt eftersom vi återigen var två som hjälptes åt, samtidigt kände vi igen vägen mer än någon annanstans. Efter Jönköping, mot Bankeryd var det en megabacke, som jag inte riktigt hade koll på att den var SÅ lång. Men efter det rullade det på hela vägen fram till Hjo. I Hjo var vi också långt före planerad tid och de 18 milen hit gick jättebra.

Efter Hjo började vi sänka tempo och skavankerna tittade fram. Vi såg varje depå som delmål på vägen och efter några kilometer hittade vi tre andra cyklister i samma tempo som oss så att vi alla kunde hjälpas åt och ligga på rulle. Det var nödvändigt eftersom man då har tankarna på något helt annat och milen bara rullar på. Helt plötsligt var vi uppe i 25 mil. Då slog det ut HELA kroppen. Även fast jag hade haft ont i sittbenen från och till redan från starten så gjorde det mer och mer ont nu, smärtan gick inte över. Samtidigt krampade min högra fot och det ville inte släppa. Fyra mil kvar och vi stannade vid näst sista depån en bra stund för att kroppen skulle klara av sista biten hem. Det gick inte fort därefter och det var den jobbigaste sträckan av alla. Upp, ner, upp, ner, upp, upp, så gick det hela tiden ”Var de tvungna att ha de jobbigaste backarna till sist, då man absolut inte orkade?”. Istället för att se varje matdepå som delmål, började jag se varje skylt med nedräkning. Milen från 20 till 10 kilometer var hur lång som helst, det enda jag ville nu var att komma in till Motala och gå i mål. Jag försökte tänka på något annat, jag behövde tänka på något annat. Därför pressade jag mig själv de sista milen och följde efter två äldre män. Jag behövde fokusera på att hänga med dem, samtidigt som jag slapp dra själv och tankarna om hur ont jag hade var tvungna att försvinna. De sista kilometrarna in mot mål, gick snabbt och jag fick sådan kraft (som alltid), jag ville bara in i mål!

Tiden blev 14 timmar 08 minuter. Jag är mer än nöjd, för jag tog mig i MÅL! Ren cykling gjorde vi i 11:50, resten stannade vi i depåerna (vi stannade inte i första och sista depån), så där hade vi kunnat spara in minutrar men då kanske vi inte hade kunnat ta oss in i mål.

Det första jag gjorde när jag kom i mål var att snabbt slänga av mig mina skor, jag ville inte mer se dem och fötterna krampade. Jag hade sjukt ont i sittbenen, axlarna värkte, lika så ryggen, händerna hade somnat, benen orkade knappt röra sig. Jag hade ont i precis HELA kroppen. De sista fem milen var de värsta just eftersom kroppen inte längre ville arbeta. På Vasaloppet tog min energi slut, det kände jag inte av den här gången. Jag hade energi kvar alla de 30 milen, dock ville inte kroppen mer. Samtidigt var de fem sista milen jobbigast i landskapet, med alla backarna. De var mest krävande för psyket och det var här de positiva tankarna skulle vara med mig. De var mer med mig denna gången än i Mora, dock var det nära att tårarna började rinna. Cykeln ville visst inte heller fortsätta, framväxeln slutade fungera och jag gjorde allt för att lösa det. Men när det inte blir som man vill kan ibland känslorna ta över. Men jag lyckades hålla inne tårarna, de kom i mål istället, av glädje.

Jag kände redan från starten att jag hade ont i mitt högra knäveck, då kom paniktankarna. Jag kan inte ha ont redan från start och sen ta mig i mål. Så i början såg jag inte mig själv att gå i mål pga av knävecket. Men jag bestämde mig för att varje depå skulle vara delmål på vägen och sålänge det inte blev värre kunde jag fortsätta. Jag hade en liten smärtan där hela vägen, men inget som tog överhand. De sista milen hade jag så fruktansvärt ont i sittbenen att jag hade behövt stå upp och trampa, dock kunde jag inte det för knävecket. Jag kunde varken sitta eller stå, så då visste jag inte hur jag skulle göra. Hur jag gjorde vet jag inte såhär i efterhand heller men på något sätt gick det allt.

Det jag var mest orolig för innan vi hade startat var reptiderna eftersom vi startade nästan sist. Klockan 11.30 i Jönköping, 16.00 i Hjo och 24.00 i mål. De två sista skulle var lugna att klara, men ner till Jönköping? Dock var vi långt före vår planerade tid trots den kraftiga motvinden, alltså inget att oroa sig för. Jag hade några supporters på vägen också, som verkligen stärkte en. Dock missade alla oss i Gränna, för vi var så tidiga.

På varje nummerlapp står starttiden och när man antingen cyklade förbi eller såg någon i depån med starttid flera timmar före oss då blev man glad. Den tidigaste jag såg på rundan var 01.10, tänk vad länge de har suttit på cykeln. I målområdet såg jag någon med starttid 19.40, alltså nästan 24 timmar! Helt otroligt. Någonstans på vägen blev vi omkörda av SUB-grupperna. SUB betyder ”under en viss tid” för de som inte vet. De startar sist av alla på lördag förmiddag och så är de stora klungor som har olika tider de ska klara av tex SUB7, SUB8, SUB9 (timmar). Sen kan man ha senare SUB-tider också dock får man inte starta i de speciella grupperna då och alltså inte ha företräde på vägarna.

Mina 100 mil i ben och kropp hjälpte mig på vägen, men det skadar inte att ha ännu flera mil faktiskt. Det är kroppen som måste vänja sig vid allt. Men efter endast nio timmars sömn på två dygn och efter det cykla 30 mil är jag supernöjd med hela rundan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.