Cykelfesten för tjejer

Racereport

”Om Tjejvättern var det roligaste jag hade gjort förra året, så var det ännu roligare i år!”

Stekande sol, 23 gradig värme, kanske lite för mycket vind (speciellt för mycket motvind) och min kropp svarade mig precis som jag ville. Jag hade det SÅ roligt under hela loppet. Jag stannade inte någon gång under de 10 milen och jag gick ut för att slå mitt personbästa. Det stora problemet jag brukar ha är att jag efter ett tag blir riktigt orkeslös, då jag är sämst på att fylla på mina energidepåer. Men från det att startskottet gick så var det den tanken jag hade under hela loppet. Nu måste jag stoppa i mig något, annars kommer jag gå back snart igen och så gick tankegångarna de 3 timmarna och 22 minutrarna jag satt på cykeln. Min vänsterhand somnade som vanligt, dock inget stort problem. Jag fick lite mer ont i rumpan än vad jag brukar få, tror det kan bero på guppen i vägen. Min kropp hade energi ända fram till ”20 kilometerskylten”, då det blev en fruktansvärd motvind, trafikkaos och min hjälp som jag noga hade följt hela loppet åkte ifrån mig. (Jag såg till att inte behöva dra hela loppet själv utan att jag låg på rulle majoriteten av sträckan, vilket sparar krafter. Men självklart hjälptes vi åt i de kraftiga vindarna.) Jag var helt enkelt tvungen att sakta ner tempot en aning för mina ben stod inte ut längre. Men så fort ”10 kilometerskylten” syntes fick jag så mycket extra energi, så mycket att jag började frysa av pirrig känsla i hela kroppen. Knoppen insåg att jag snart var i mål och kroppen kunde ge allt som fanns kvar inom mig. Tillslut var jag inne på Motala centrums gator och där passerade jag målet med så mycket högre fart än vad de andra som kom i mål samtidigt som mig. Man ska inte åka i mål i promenadfart, man ska göra det i den farten som visar att du är stark!

Med dessa ord kan jag bara sammanfatta lördagen med att jag är hur nöjd som helst. Jag förbättrade min tid med 32 minuter och det mesta var med mig. Det jag var rädd för från förra året var att jag skulle få lika ont i axlar och nacke, samt att jag skulle råka ut för samma energiförlust som då. Men inget av det hände, förutom min lilla svacka i backen efter Skänninge. Jag är otroligt nöjd med tiden, men nu såhär efteråt hade det ju varit roligt att komma under 3:20. Men med min fantastiska tid var jag endast 30 min efter den snabbaste och det tycker jag är helt crazy.

Det jag mest hade sett fram emot var att se om loppet och banprofilen var som de minnen jag hade sedan förra året. Det jag kan säga var att det kändes som det var mer nedför i år och inte alls så jobbigt sista halva sträckan. Megabacken upp på Omberg var nog längre än jag kom ihåg den. Alltså nästan bara positivt. Det som var mindre positivt var att det skedde många olyckor för andra cyklister längs vägen och många punkteringar då det var någon som hade slängt ut småspik. Lite trist att det behöver vara så, kan inte alla bara få känna av glädjen?

Det var betydligt roligare att köra i år då jag har mer träning och mil i benen. I år var Tjejvättern bara ett delmål på vägen, gentemot slutmålet som det var förra året. Tills nästa år ska jag ha Tjejvättern som en liten större satsning. Jag ska träna mer och jag ska gå ut för att fajtas i toppen. Avslutningsvis vill jag hylla min syster Julia som tog sig i mål på under fem timmar, då hon endast har tränat och cyklat sex mil i år.

Vill du också uppleva årets coolaste cykellopp för tjejer… Jag hoppas vi ses i Motala 2014!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.