Tjejvättern

Racereport

Såhär ett dygn efter att jag gick i mål i Motala igår så känns det riktigt bra i kroppen, kanske lite sliten men inte mer än så. Det var betydligt värre när jag skulle kliva av cykeln vid målgången igår…

Vi kom fram till Motala igår morgon med ungefär en timme kvar till min start. Jag började känna mig lite stressad, men det visade sig att jag absolut inte behövde vara. För allt bara flöt på och jag kunde stå vid startområdet i nästan hela den timmen och vänta på att få cykla iväg. Med den goda tiden så bytte jag om i lugnt tempo, hann äta frukost nummer två, fixa med alla nummerlappar, gå på toa och så hann jag till och med värma upp med uppvärmarna. Lugnt och utan stress kan man säga att det var, jag har knappt aldrig tagit det så lugnt inför ett lopp. Det enda lilla problemet var att tio minuter innan min start 9.58 började det spöregna, jag stod under paraply så långt inpå start som möjligt för att inte bli nedkyld men genast när man gick från skyddet till startfållan blev man plaskblöt. Kanske inte den bästa starten, vid det stadiet frös jag och var lite orolig för att jag valde för lite kläder (shorts/tshirt/vindjacka). Men regnet fick inte stoppa mig (vissa startade men bröt efter bara någon kilometer).

Plaskblöt och smutsig det blev man, men jag hade tur och cyklade ifrån regnet efter tio minuter, därefter byttes vatten i kläderna mot svett och solen började titta fram för att torka vägarna. Jag visste av tidigare två års erfarenheter att jag är som starkast första fem milen och att jag måste öppna hårt om jag ska vara i närheten av att klara min målsättning. Eftersom jag inte har en aning om hur spinningen har bidragit till min cykelpresation, samt att jag bara har fåtalet mil på racern för ungefär två månader sedan så hade jag som målsättning igår Guld: under 3.22, som är mitt personbästa från 2013. Silver: 3.30 och Brons 3.54 som var min tid sedan första året, 2012. Så där i början fick absolut inte regnet stoppa mig, däremot har jag tidigare år hittat några enstaka andra cyklister i mitt tempo och vi har därmed kunnat hjälpas åt att dra, för att hålla uppe tempot. Igår var det betydligt svårare att hitta någon och jag drog själv 8,5 av de 10 milen. Så jag insåg vid Omberg där min favoritbit är att jag ligger ganska långt efter tänkta tidsplanen för min målsättning, men det var något som triggade mig ännu mer och jag försökte trampa in minut efter minut. Dock var det svårt att släppa på i de långa backarna eftersom det var många andra cyklister i vägen.

Milen flög iväg och först vid 8 mil började jag känna att kroppen inte riktigt orkade hålla samma tempo. Jag kom av mig lite, dels för att jag blev trött, dels för att jag inte ville köra själv längre. Först då var tempot så lågt att jag hann tänka efter på en massa annat, jag hann känna att benen skakade av ansträngning, jag insåg att jag började bli hungrig också, samt att jag hann kolla runt på de andra samt naturen lite för mycket. Pulsen var tvungen att komma upp igen och jag behövde få något annat att tänka på. Som tur var kom två som jag hade sett till i början av loppet, två som höll den farten jag ville håll. Jag samlade kraft, peppade mig själv och intalade mig att dem två ska jag ta rygg på hela vägen in till Motala (sista 1,5 milen). Men kroppen var lite för trött för att göra en fartökning i en sådan lång sträcka, så med halvmilen kvar till mål tappade jag dem och jag valde att köra i mål i mitt tempo.

Målet passerade jag på tiden 3.45 och det var ungefär det jag hade trott, att jag inte var riktigt lika tränad som 2013 men lite bättre än 2012. Kroppsmässigt mådde jag finfint hela vägen, mest stryk tog armarna, benen däremot var jag pigg i hela sträckan, likaså orken/konditionen. Energi fyllde jag på med tätt tätt, utan att stanna i depåerna därmed slapp jag soppatorsk (som 2012) och kunde hålla ungefär samma tempo hela sträckan. Sista milen började det kännas lite i baken också, men inget att klaga på. I mål, när jag skulle kliva av cykeln var en betydligt jobbigare känsla. Hela kroppen gjorde verkligen ont då, när jag inte längre var i samma position som de senaste fyra timmarna. Jag hade jättesvårt för att hoppa av, samt att gå de första metrarna. Dock återhämtade jag mig riktigt snabbt och efter några minuter kände jag knappt av något, förutom att jag var jättehungrig trots att jag åt en stor portion mat efteråt.

I år hade de gjort om bansträckningen på både en och två ställen, samt gjort om den tredje depån i Skänninge. Jag gillade inte alls det nya. Jag tyckte även det var lite för mycket motionärer som knappt har varken trafikvett eller cykelvett, men Tjejvättern är ett motionslopp för alla så dem har rätt att vara där lika mycket som jag. Men det jag ville ha sagt var att lite mer kunskap borde finnas bland många, det finns dem som cyklar snabbare än andra och på en enkelriktad väg med tre i breds där de cyklar och pratar är det mycket svårt att ta sig förbi. Lite mer respekt, lite mer kunskap för att minska olyckor, samt irritation. Jag tyckte det var lite för många billister som knappt var vana vid att köra bil, eller var vana med att handskas med cyklister. Däremot tycker jag Tjejvättern är riktigt bra arrangerat, man blir alltid glad av det. Samt att maten är god efteråt.

Jag är faktiskt nöjd med min prestation och är glad för hur kroppen svarade. Jag hade siktet inställt på att ta guld, men igår gick det inte riktigt. Det går mycket trögre att dra hela sträckan själv. Mentalt har jag knappt aldrig varit så stark, en otrolig känsla. Gillade inte riktigt nya bansträckningen och tyckte det var lite för mycket ”pratmotionärer”, samt att jag gärna hade sluppit spöregnet i starten. Annars hade jag en helt fantastisk lördag och jag är glad för att mamma ville följa med mig som hejarklack. Nästa år kör jag igen, med siktet mot guld. Men först ska jag ladda om inför nästa lördag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.