I söndags cyklade jag och pappa Halvvättern 2017. Vi hade inga förväntningar, bara ett roligt träningspass tillsammans. Jag vaknade rätt sliten i kroppen efter Borås triathlon från dagen innan, framförallt var benen och ryggen trötta. Men jag tänkte att det får gå som det går idag.

Jag kämpade mig runt på gatorna i Motala för att fixa allt inför starten och tänkte igen ”hur ska det här gå?”. Det var riktigt varmt i starten men prognosen lovade regn framåt lunchtid. Så jag stod fast vid mitt klädval. Jag visste att jag var sliten och jag visste att pappa inte hade cyklat jättemånga mil. Förra året slet vi de 15 milen för att komma in på tiden 5.07, efter att pappa väggade. Att nå 5h hade nog varit lätt i år, om jag hade varit utvilad. Men att få någon drömtid det här året hade jag ingen tanke på.

Jag struntar att följa planen redan efter några minuter

När starten gick tog vi därför det lugnt, jag placerade mig bakom andra i samma startgrupp för att jag vet att om jag släpper rygg eller går förbi är det jag som får dra den större delen av rundan. Jag kan inte räkna med att pappa ska hjälpa till den större delen. Min enda plan var att lägga mig på hjul bakom några andra. Men efter bara någon minut inser jag att jag har gått förbi hela startgruppen och det är jag som är först i det långa ledet… ”Vad gör du Clara?”. Det var ju absolut inte min plan som jag nyss tänkt ut. Och blev lite arg på mig själv.

Men nu var jag först, jag fick bestämma tempot och det var jag som fick ta all kraftig motvind. Efter några kilometer kom en mindre klunga på fyra cyklister ikapp oss och frågade om vi skulle hjälpas åt. Såklart. Vi växeldrog till Omberg, sen orkade mina ben inte med i deras tempo uppför backen. Men väl uppe var det mina ben som var pigga och jag ville inte alls stanna, vilket de gjorde. Vi körde på så snabbt det gick i trängseln över Omberg.

Flera mil i lugnt tempo

När vi kom ut på slätten igen var det bara jag och pappa igen. Jag hade en lite snabbare klunga precis framför mig som jag inte ville släppa – för då skulle jag behöva dra i den jobbiga motvinden. Pappa orkade inte med. Och jag fick släppa klungan. Vi tog det lugnt för att han skulle återhämta sig. I flera mil cyklade vi lugnt. Över Tällekullen hade vi lite problem med bilar som var i vägen för att vi skulle kunna cykla i det tempot vi ville, att det gick lugnt även där. När vi rundat halvvägs och fick den kraftiga vinden i ryggen, vände allt.

Vi var jättelångt efter förra årets tid vid halva sträckan, men vi hade ju inget tidsmål så det gjorde inget. Men jag var otroligt pigg, pappa var pigg i omgångar. Att jag inte kände av lördagen ett dugg i benen var jag förvånad över. Jag som trodde att det skulle bli en slitsam runda. Det enda jag hade ont i var tårna, som hade fått en hel del blåsor dagen innan. Så mycket energi behövde jag inte fylla på heller under rundans gång.

Flowet i medvinden gjorde att vi cyklade in 23 minuter

Vi stannade en gång för att fylla flaskorna, i depån i Rök. När jag stannade insåg jag att jag måste upp på cykeln snabbt igen. För när jag cyklade kände jag inte av min trötta kropp, men när jag skulle gå gick det knappt. Sjukt stel. Efter fyra minuter var vi uppe på cyklarna igen och hjälptes åt att dra de kommande milen i den härliga medvinden. Vi kapade minut efter minut på bara några mil. Att det regnade en del tänkte jag knappt på. Jag var bara lycklig över att motvindspartiet var över och att målet närmade sig. Jag hade trots allt fått dra en stor del av rundan.

Drömgränsen var ju som sagt 5h, när jag insåg att vi hade en mil kvar till målet och med en liten chans att komma in under gränsen frågade jag pappa om han orkade köra. Men han var trött. Och det enda målet med rundan var att vi skulle få ett roligt träningspass tillsammans. Därför höll vi ihop från start till mål och skippade att försöka komma under 5h.

1 minut långsammare än 2016

När jag sen insåg att vi i alla fall kunde köra in på personligt rekord, alltså 2016 års tid, försökte jag peppa pappa och han den andra mannen som varit svans ett bra tag att det endast är några minuters mjölksyrecykling kvar. Men de hade inte många krafter kvar. I mål stannade tiden på 5.08. Surt. Men det var en tid jag aldrig kunde tänka mig när jag vaknade.

Helt överlycklig över hur kroppen presterade. Nöjd! Till skillnad från lördagens cykling kom jag in i cykelflowet redan från start och kände cykellycka hela rundan. Det var helt fantastiskt att cykla i söndags. Sen kunde vi nöjt åka hemåt. Otroligt rolig helg.

halvvatternhalvvattern