Att lära ut crawl

Hälsa

Jag har varit simlärare i över nio år. I början var jag även simhoppstränare, ett tag var jag simtränare och dessutom har jag både simmat själv och tävlat i konstsim. Jag älskar vatten! Alla borde göra det. Alla borde absolut kunna simma. Jag tycker alla borde kunna crawla. Simning är en otroligt bra motions/träningsform – skonsamt för hela kroppen och alldeles underbart.

Mitt största fokus har varit att lära barnen simma, det är det fortfarande (men även vuxna). Det är en livsviktig försäkring för sig själv. Alla ska ha möjlighet att kunna simma och det är därför jag fortfarande jobbar med det, för att skapa möjligheter till dem som ännu inte kan. Jag tycker det är otroligt roligt att lära ut och se utvecklingen hos alla. Jag älskar mitt jobb! Speciellt nu när jag bara har några timmar i veckan, där jag alltid går dit och har superkul istället för vanan som det blev i våras (det var dit jag inte ville komma egentligen, jag ville inte hamna i vanan där det snarare blev ett måste och då glädjen försvann).

Ett nytt område för mig är att lära ut crawl. Eller crawl till barn har jag alltid lärt ut, men crawl till vuxna. Dem har en gång i tiden redan lärt sig simma på ett sätt och det är alltid svårare att förändra en vana än att lära ut rätt från början. Dessutom är det en stor skillnad på vuxna och barn. Dem har oftast bättre kroppskontroll, dem ifrågasätter, dem orkar mer, dem förstår mer, dem undrar ’varför’ men samtidigt är alla unika och därmed fungerar inte allt på alla. En övning för mig kanske inte är bra för dig. Du kanske måste öva på annat än vad jag behöver öva på. Så är det för barnen också, men det är svårare att lära ut individanpassat till barnen.

Jag är otroligt glad över att det var simning jag lärde mig när jag var barn. Jag har alltid crawlat och jag kan alla simsätten. Tidigare har jag många gånger simmat utan att egentligen tänka och reflektera. Men sen jag tog tag i min egen simning igen för några år sen och då jag helt plötsligt fick en crawlskola för vuxna nybörjare på mitt jobbschema har intresset för crawlteknik vuxit. Det här var för 1,5 år sen. Då var jag livrädd.

Jag visste hur man simmade crawl, men visste jag hur man lärde ut? Dessutom var det vuxna och dem pratar mer än barnen. Jag är inte den mest sociala av mig att bara där blev det en rädsla som växte. Dem ifrågasatte övningarna och undrade vad dem skulle öva på för att bli bättre. Jag som knappt ens hade analyserat hur tekniken i crawl skulle vara, speciellt inte för att spara mest energi och ta sig effektivt framåt.

Idag är det den roligaste timman på hela veckan. Jag älskar min vuxencrawlskola på måndagar. Jag är alldeles euforisk efter varje gång! När jag simmar själv tänker jag på hur jag gör och försöker hitta en förklaring till en lättförståelig utlärning. Jag själv har utvecklat min egen teknik i och med det här. Jag lär mig massor varje gång, det är alltid utmanande, jag måste jobba lösningsorienterat och jag måste alltid ha ett ’därför’ när ett ’varför?’ kommer. Jag måste veta vilka teknikövningar var individ ska göra för att utveckla sin crawlteknik. Jag älskar det!

Jag åkte på simläger till Playitas i februari för att bli en bättre simmare själv, men även för att lära mig mer om crawl och för att lära ut bättre. Jag var i Borås på en simcamp för ett år sen och lärde mig massor. Jag läser artiklar, jag letar tips och inspiration på andra ställen – det senaste nu är att jag köpte och läste Mikael Roséns/Human ambitions nya bok ”Öppet vatten – simningens historia, vetenskap och träning”.

Jag har ingen utbildning i just crawlteknik men jag har skapat mig min egen. I teorin har jag en otroligt tydlig bild över hur crawl ser ut, speciellt crawl anpassat för öppet vatten. Den bilden hade jag inte när jag första gången hade crawlkursen den där måndagen i februari 2015. Jag har fått testa mig fram och på sätt letat mig fram till det bästa sättet att lära ut på för min del. Jag älskar min vuxencrawlskola och det är nog mest för att jag själv har utvecklats och för att det alltid är en utmaning. Jag älskar att simma!

vatterseptember

En påminnelse till mig själv

Hälsa

Jag vet vad som är bäst för mig själv. Ingen annan känner mig som jag gör. Jag vet hur min kropp fungerar. Jag vet vad jag lär mig bäst av. Jag måste sluta jämföra mig med andra och med mitt gamla jag. Något jag har kommit en bra bit på vägen.

Är jag för mig själv utan någon som helst påverkan av andra vet jag exakt vad som krävs av mig för att uppnå det jag själv faktiskt vill uppnå. Mina metoder fungerar hur bra som helst, självförtroendet är på topp. Men ibland är det som min inre tankestyrka inte vill lyssna, utan tar ofrivilligt in det jag ser, det andra gör, det andra rekommenderar osv. Det kan vara på Strava, när jag ser hur mycket andra tränar. Det är i skolan när jag hör hur mycket andra pluggar. Det är i sociala medier när alla lägger ut sina liv, livsstilar, äventyr, matvanor och träning.

Jag har slutat läsa bloggar i den utsträckningen jag gjorde förut, nu gör jag det någon gång i veckan för att hitta inspiration och för att följa med i livet hos dem som betyder lite extra för mig. Även att jag kanske bara är vän med dem flesta via internet, eller är mina förebilder. Sociala medier har jag också minskat på, jag måste inte ha koll på allt. Jag ska njuta istället och hämta inspiration. Hämta inspiration av dem jag vill bli inspirerad av.

Idag hade jag min första tenta på högskolan i Sverige. Jag har inte pluggat speciellt mycket inför den, jag har inte känt någon större stress så länge jag har litat på mig själv. Men när jag hörde hur mycket andra hade pluggat började pulsen gå upp. Jag valde att inte lyssna, jag valde att sluta jämföra mig med de andra. För jag kände att jag hade koll på det som vi borde kunna. Idag var jag klar efter 50 minuter av tre timmar, som nummer två och jag svarade på alla frågor. Allt det jag kunde, utan att ångra ett svar eller riva upp några ångertankar efteråt. Jag är riktigt nöjd med min insats idag, hur jag inte var nervös inför eftersom jag valde att stänga av omvärlden och lättnaden efteråt. Igår laddade jag upp med att kolla på film.

Jag måste lita på mig själv! Jag lär mig bäst av min egen studieteknik. Jag måste inte träna allt det andra gör, jag klarar av en Ironman ändå. Allt det jag ser i flödena är det som dem har valt att visa i sina flöden och det är bara en liten pusselbit av deras liv.

Det här är en påminnelse till mig själv. En självförtroende-boost. Jag vet vad som är bäst för mig!

teamtraff

Varför inte?

Hälsa

Finns det saker som du borde göra, som du vill göra, som du måste göra men som är riktigt svåra att få gjorda? Det kan vara av olika anledningar. Att dem är fysiskt eller psykiskt jobbiga, att det tar tid, att det är något nytt, att rädslor lurar, att det finns andra ursäkter eller så är det bara obekvämt. Jag hamnar där ibland. Det där ”ibland” kan faktiskt bli så ofta att det sker flera gånger om dagen.

Det är som att hjärnan har byggt upp eller ställt in sig på att något är otroligt jobbigt att utföra, fast i själva verket kan det vara lätt, något jag älskar att göra under tiden och känslan efteråt är obeskrivligt härligt. Den där första tröskeln kan vara riktigt hög.

För mig sker det nästan alltid när jag utmanar mig själv, när jag går utanför min zon. För då krävs det extra energi från mig själv och det kan både bli mentalt och fysiskt jobbigt. Det kan ske när aktiviteten jag länge längtat efter äntligen är här också.

Varför inte? är frågan jag ställer mig när jag kommer till den där kämpiga tidpunkten inför att ta tag i det som är planerat. Att planera är lätt för mig, att utföra är ibland svårare. Vad ska jag göra istället om jag ställer in den planerade aktiviteten? Majoriteten av gångerna finns det inget roligare att göra och ursäkterna är inte äkta. Om det inte finns något annat att göra, varför tänker jag ens tanken på att kanske ställa in? För att vara rastlös och ha tråkigt är något jag skarpt ogillar. Så då tar jag tag i saken direkt.

Den här motivationsdippen kommer inte enbart vid saker som måste göras, som är tråkigt. Hänga tvätten, packa, städa, lämna in deadlines etc är exempel på det. Utan det händer när jag ska göra saker jag älskar att göra också, saker jag verkligen vill göra. Senast var i lördags morgon, inför klubbmästerskapet. Då innehöll den dagen så mycket skoj, men samtidigt alldeles för mycket som var läskigt.

Jag får en otroligt boost efteråt vilket för med sig ett starkare självförtroende och dessutom sänker den tröskeln till nästa gång. Det är otroligt bra för mig att utsätta mig för dem situationerna. När jag väl är där i stunden är det ju underbart och många gånger är det inte så svårt. Ta ett träningspass som exempel, det är samma sak där. Men nu på senare tid har jag lättare för att utföra träningen eftersom känslan under tiden och efteråt är lättare att ta på, det går numera på rutin hos mig.

Varför inte? har hjälpt mig många gånger till att få saker gjorda, sen kan vissa saker kanske ske lite tidigare än i pressat läge.

Samma tankar gäller för mig sett till veckans dagar. När det är vardag längtar jag efter helgen, men varför gör jag det? För när det väl är helg täcks samhället av en annorlunda stämning och även att man kanske hinner med lite mer på en helg (fritidsaktiviteter) tycker jag helgerna överlag nästan är tråkigare än vardagarna. Just på grund av samhällets vanor, lugnet och för att jag har för lite att göra.

Jag försöker älska varje dag precis som den är, för den blir vad man gör den till. Varje dag är unik. Inget ska få stoppa min vilja mot att göra det jag blir lycklig av, inte tiden och inte platsen. Varför ska jag längta efter helg, när det är i veckorna jag lever som mest? Det är då jag gör det jag vill ha med i mitt liv.

Med det sagt tycker jag inte alla helger är tråkigare än veckorna, för dem gångerna när jag har roliga saker inplanerat eller spontant hittar på saker, är otroligt roliga och dagar jag länge kan leva på. Men de senaste månaderna har det funnits riktigt tråkiga helger. Då har det mest känts som jag slösar tid på att ha tråkigt. Jag vill att det ska hända saker, helst äventyrliga saker eller gemensamt med någon annan. Bara gör det!

ironmankalmar

La gara lepre stanca 2016

Hälsa

I lördags var det klubbmästerskap i La Lepre Stanca – La Gara Lepre Stanca 2016. Det är en cykelklubb jag är stolt över att vara medlem i, även att jag varken ha varit det under en längre tid eller varit speciellt aktiv i. Dem arrangerar Måndagsrundan under i stort sätt hela året, en cykelrunda jag hade som mål att ta mig till minst en gång i år. Men det blir inte riktigt som planerat alla gånger.

När jag ställde in planerna på att springa Lidingöloppet efter att min vad inte är helt kry såg jag tillfälle att vara med på La Gara 2016. Det kändes som en rolig grej att göra – för att cykla är alltid roligt.

Jag bestämde mig snabbt att det skulle bli en dag som jag klev utanför min bekvämlighet och liksom vågade möta nyheter, våga göra saker jag inte gjort tidigare och även låta det gå som det går. Så jag anmälde mig till ”race”-klassen istället för ”ride”-klassen, jag som aldrig har tävlat förut. Nu var det inte på fullt lika allvar som en arrangerad tävling, men ändå.

lagara

Vi var sju i damklassen och mina förväntningar var väl egentligen att jag trodde jag skulle få cykla de nio milen ensam och att jag skulle komma sist. Det var ett beslut magen drog ihop sig lite inför, jag var ju på läskig mark. Men testar man aldrig vet man inte hur det är!

Vi hade ca 5km neutral start och när vi blev släppta rullade klungan på tillsammans, eftersom man var tvungen att kunna hela banan själv hade jag rekat med pappa förra lördagen dessutom var det på många vägar jag kände igen (IKHP-Hakarp-Ramsjöholm-Svarttorp-Haurida-Vireda-Bunn-Bunnström-Gränna-Röttle-Västanå-Ölmstad-Skärstad kyrka-Landsjön runt-Ed-Botarp-IKHP) men redan i Ramsjöholm tappade klungan en och vid Svarttorp blev det oroligt. Jag tryckte på och ville hänga på de två första i utbrytningen, vilket jag orkade hålla i 2-3mil kanske. Sen tog min energi slut, eller jag orkade inte hålla samma intensitet. Jag släppte.

Jag cyklade själv en mil, jag njöt, jag hade fullt upp att andas, jag njöt igen, solen sken och det var en ljuvlig lördag i september. Jag älskar nerför, jag hatar uppför. En kom ikapp mig, vi hjälptes åt. Innan det obligatoriska fikastoppet på en kvart kom dagens jobbigaste backe, dessutom i grus. Min svaghet är uppför, speciellt i grus eftersom jag inte är van vid det. Jag tog det lugnt i mitt tempo, jag gick en del. Då blev jag omcyklad och hade två bakom mig efter det. Den ena bröt vid fikat och hoppade in i ride-gruppen istället, nu var vi bara sex damer kvar.

Jag åt en croissant och någon Snickers, sen cyklade jag vidare ensam mot Gränna. Nu visste jag att jag hade den jobbigaste halvan kvar och då var jag redan rätt slut. Jag sänkte tempot och lyssnade på kroppen, struntade i var de andra var. Uppför backen vid golfbanan blev jag omcyklad av första herrklungan som hade startat en halvtimme efter oss. ”Bra jobbat, Camilla är inte långt bakom”. Jag blev pepp av de första orden och stressad av de sista. Men vad gör det att komma sist? Ingenting!

Jag fortsatte njuta. Jag möttes av motvinden över de öppna fälten. Andra herrklungan cyklade om mig. ”Bra cyklat, försök hänga på oss”. Efter att jag hade cyklat i ett tempo som var lagom för min del, men ändå att pulsen sköt i höjden mest hela tiden gjorde jag ett försök till att hänga på som svar. Men benen var för slut.

Jag fortsatte ensam och njöt av dagen. Jag var helt säker på att jag hade den sista ride-gruppen bakom mig och likaså en race-dam. Men vid den andra grusbacken, där jag även gick ett parti igen blev jag omcyklad av Camilla och ytterligare en till. ”Var har du varit? Du startade 1 min före mig efter fikat och jag har inte cyklat om dig?”. Får ”det straffar sig att inte kunna vägen” som svar. Jag fick genast massor av energi och pepp till att öka igen. Nu var vi de tre sista damerna på samma ställe, med mindre än en mil kvar och endast sista långa backen tillbaka till IKHP.

Jag tog backen i mitt tempo, vi växlade mellan placeringarna. Alla var trötta. Vi hade ju fått kämpa mer än andra idag eftersom vi var få att vi hamnade solo mestadels av rundan, till skillnad från både ride och herr-race som var klungor mest hela tiden (vad det verkar som). Vi tre sista damerna gick i mål ungefär lika, jag på en femteplats men hon efter mig hade cyklat fel på flera ställen att hon egentligen skulle vara före mig.

Sen åt jag Carnitas från Spice it up Foodtruck uppe på Huskvarnaberget med utsikt över Jönköping. Benen var lite möra och kroppen sliten. Egentligen var det inte en jättelång runda, men det var många höjdmeter som avverkades och dessutom på en hög intensitet. Jag valde att sträcka ut kroppen i vattnet efteråt, med lite simning. Jag älskar vattnet som avslappning. Sen satte jag mig i relaxen en halvtimma och bara var där och då.

lagara

På kvällen var det bankett på Tegel Matbar, med massor av roligt prat med nytt cykelfolk.

Innan funderade jag på att ställa in hela dagen, för det var för mycket nytt på en och samma gång. Det var ett stort steg att ta för mig. Men sen vann jag över mina rädslor och gjorde det bästa av saken. Jag var med i första utbrytningen testade vad jag gick för, var tvungen att tänka taktiskt, snuddade vid maxpuls, fick uppleva den mest magiska lördagen i september på cykel. Jag cyklade snabbt sett till hur mycket backar det var, dessutom kom jag inte sist. Att prata med andra man känner lite, eller att prata med andra som har samma intresse som en själv är mycket lättare för en introvert person som mig.

Jag älskade den långa dagen cykelns tecken. Jag har noll ånger över att jag ställde upp, snarare tvärtom. Jag är riktigt stolt över mig själv att jag hängde på, att jag inte ställde in, att jag valde starta i race trots att det var första gången för mig och att jag visste att de andra var snabbare och starkare än mig. Yngst var jag nog också. Jag vill att fler ska våga. Jag är glad över att jag deltog på banketten. Av den dagen lärde jag mig massor. Vilken lördag!

lagara

Älska att röra på sig

Hälsa

För bara något år sen var det inte självklart att träna för min del, det var en kamp varje gång. Men jag visste att jag skulle må bättre av det och efteråt var det den härligaste känslan som spred sig genom kroppens alla delar. Jag trodde inte att jag kunde komma dit jag är idag, jag trodde inte att jag var där jag är idag. För jag siktar alltid framåt och vill bara mer – att jag ibland glömmer bort var jag befinner mig just nu.

Min livsstil har förändrats en hel del på bara några veckor. Jag visste att jag hade ett aktivt liv tidigare, men inte att jag hade en så pass aktiv livsstil med vardagsmotion större delen av dagen. Det är något jag har insett nu. Nu när jag många timmar om dagen sitter stilla, eftersom det är vad studierna kräver. Jag sitter stilla på bussen, på föreläsningarna, vid skrivbordet etc. Jag har insett hur beroende min kropp är av motion. Jag fungerar inte utan träning eller rörelse. Jag måste få röra på mig.

Nu har jag inte längre en kamp att komma iväg på träningspassen, nu är det istället en kamp i att sitta stilla. Jag klarar bara korta stunder och då skriker kroppen efter motion. Jag måste ta pauser regelbundet. Jag har aldrig haft så ont i ryggen som jag haft dessa veckor. Jag är absolut inte van vid att vara stilla, jag hade ett aktivt jobb har jag insett nu i efterhand.

Träningspassen är min räddning om dagen. Jag längtar. Då får kroppen vad den vill och likaså tänker jag mycket bättre. Det är min terapi, mitt andrum och där jag samlar energi. Dessutom är det betydligt lättare att sortera alla tankar som flyger runt. Jag blir effektivare och jag kan koncentrera mig. Min kropp tackar mig efter varje träningspass. På sätt får jag klart det stillasittande arbetet snabbare. Att älska att röra på sig.

Helgen har varit alldeles fantastisk. I torsdags kväll tränade jag mig svettig för att efteråt, under fullmånens sken, alldeles ensam, ta ett dopp i den varma sjön. Magiskt! Bara några timmar senare, på fredagsmorgonen simmade jag tillsammans med snabba triathleter i bassängen. Det var både roligt och utmanande för min simning.

När lördagen kom kände jag för att låta kroppen sträcka lite extra på sig att jag rullade ut yogamattan och samtidigt gjorde jag rehab för min vad. När jag låg där på mattan och kollade upp på den blå himlen med små tussar på insåg jag hur mycket jag ville simma, i Vättern. Jag tog med pappa, hoppade i våtdräkten och vi rev av några längder vid hamnen. Först var det iskallt för ansiktet, sen var det bara fantastiskt. Att kunna simma 2000m den 17 september i Vättern, jag har nog aldrig ens badat i september förut.

Men egentligen var det distanscykling jag skulle ägnat min lördag åt, om man kollar in mitt träningsschema. Så på eftermiddagen tog jag med pappa igen för en sjumilsrunda i solskenet och rekade en tävlingsbana innan solen gick ner.

Igår skulle jag på min första teamträff med nya Team Rynkeby hela dagen, men cykelintervaller hann jag med i soluppgången. Det var jag och räven. Sen att jag inte fick upp pulsen tillräckligt högt i intervallerna är en annan historia. Nu njuter jag av min otroligt vackra helg. En helg som jag inte trodde skulle bli som den blev, för egentligen hade jag lite andra planer som jag fick ställa in. Istället blev jag spontan och samlade massor av lycka. Jag älskar att röra på mig!

vatterseptember

Första träffen med nya teamet

Drömmar

Igår avslutades Team Rynkeby 2016 officiellt med en fest i Helsingborg. Massvis av gula Rynkeby-cyklister samlades nere i Skåneland för att lämna över den stora checken till Barncancerfonden. Ett år med arbete från elva svenska team och 18,9 miljoner kronor. Alltså 18.903.621 svenska kronor till forskningen. Till Barncancerfonden i Sverige. Vad hela Norden har samlat in under året får vi snart reda på. Men tänk att vi slog förra årets siffra med över fem miljoner kronor. Jag är stolt. Det är helt fantastiskt. Tack alla ni som bidragit minsta lilla krona till den siffran ♥

Jag hade ju egentligen bestämt i somras att två år fick räcka för min del i projektet, men så blev det inte riktigt. I år blir det första året där alla medlemmar befinner sig ungefär på samma ställe geografiskt. Jippi. Idag hade vi första träffen med nya teamet. Vi är ett stort team, vilket vi inte trodde i våras när vi började jobba med att ens hålla Team Jönköping vid liv. Jag känner redan större delen av teamet och efter idag när man fick träffa alla andra också fick jag en fantastisk känsla i kroppen. Vilken söndag jag har haft. Jag bara vet att det här kommer bli bra. Jag vet att jag har tagit rätt beslut. Jag har inte tvekat en sekund sedan jag skickade in min ansökan för lite mer än en månad sen. Jag känner på mig att det här kommer bli ett fantastiskt år. Och av att ha fått reda på rekordsiffran från igår, gör mig ännu mer säker på mitt beslut.

Hade jag inte gått med i projektet för två år sen hade inte livet sett ut som det gör idag, jag hade inte haft så många vänner jag har, jag hade inte haft dem vännerna, jag hade knappast upplevt så mycket cykellycka och roligheter, jag hade nog inte varit lika mycket cyklist som jag känner mig idag. Hela livet hade varit annorlunda och mycket tråkigare. Första året ansökte jag för utmaningens skull – att cykla till Paris. Förra året för att samla in pengar till forskningen, för ingen ska behöva utsättas för cancermonstret. Idag startade mitt tredje år i projektet, den här gången återigen för barnens skull och för gemenskapen eftersom jag vet att jag kan cykla sträckan. Varje år är något nytt och helt unikt på sitt sätt.

Jag älskar Team Rynkeby, så nu kör vi 2017!

teamtraff

En överbelastad soleus istället

Hälsa

I början av augusti började jag få ont i vänsterbenet, jag trodde det var benhinnan som spökade och därför vilade jag lite extra från löpningen. Skadan uppkom utan att jag egentligen gjorde något, vilket var lite underligt. Det tyder på att det troligtvis antingen är en form av överbelastning under en längre tid eller en stressfraktur.

Jag har varit skadad ett antal gånger tidigare i mina ben, speciellt när jag trappar upp löpningen. Det är som att min kropp inte är byggd för löpning. I år, efter min fotskada som jag hade problem med under hela förra hösten gjorde jag och min coach en planering till löpupptrappning allt enligt reglerna för att inte dra på mig en skada igen. Jag trodde det skulle gå vägen, men sen kom en smärta i benet ändå.

Mitt Ironman-lopp höll på att drabbas, men jag gick till idrottsskadeakuten hos MedicRehab fem dagar innan och fick lite quickfix så att jag förhoppningsvis skulle lyckas ta mig i mål. Vilket jag gjorde! Då hade jag en muskelbristning i Gastrocnemius lateralis (yttre vadmuskeln), eller skadan var inte riktigt skedd ännu men muskelfibrerna var lite i oordning.

Efter Ironman vilade jag och i flera dagar hade jag riktigt ont i mina ben. Fötterna gjorde också ont. Men jag kunde inte riktigt urskilja om det var smärta från skada eller träningsvärk. Det gick två veckor och jag insåg att det fortfarande är något som inte står rätt till i benet. Jag ringde sjukgymnasten hos MedicRehab (bästa stället i Jönköping) och jag fick en tid i morse.

Smärtan har flyttats runt i benet, jag har haft ont på lite olika ställen i underbenet under dessa veckor. Jag kan inte säga vad som ursprungligen är orsaken, men troligtvis har jag felbelastat under tiden jag har haft ont på andra ställen och skadan har vandrat.

Idag är det Soleus (djupa vadmuskeln) som är överbelastad. Det är näst intill säkert att det är en muskelskada jag har och inte någon form av stress på benet, vilket är otroligt skönt. Men jag har en del jobb framför mig. Jag ska använda min foam roller, jag köpte mig en bandyboll för massage på vaden och jag måste stretcha ordentligt. Jag har löpförbud i två veckor, tills jag ska på återbesök för ytterligare en omgång av massage och ev annan behandling.

Det här ska jag ge mig själv, jag ska låta det ta tid att läka ut. Det är nu jag har tid till det för egentligen har jag inget prestationsmässigt inplanerat i höst. Under tiden kan jag träna alternativ träning, vilket är all träning som inte ger vaden stötar. Med andra ord ungefär allt utan löpning och hopp. Dessutom är min förra bristning i den yttre vadmuskeln också fortfarande inte helt frisk.

Nu är tiden då jag kan vila från löpningen och vara snäll mot vaden, utan att känna någon stress. Så är jag förhoppningsvis tillbaka i löpningen om några veckor. Jag är tacksam över att veta vad som är problemet!

september

Det är bra att ha tråkigt ibland

Allmänt

Det är inte ofta jag har tråkigt, för jag ogillar att ha tråkigt. Jag börjar liksom tänka för mycket då, typ djupt existentiella frågor snurrar runt i huvudet, frågor jag är obekväm vid. Men det är bra att ha tråkigt ibland. Inte bara eftersom jag inte trivs i det tillståndet att jag blir mycket mer kreativ och kommer/hittar på nya saker, men också för att uppskatta de ljuvliga, lyckliga, roliga och glada stunderna ännu mer.

I fredags var jag på badet redan vid 07.00 på morgonen och simmade, det var verkligen underbart. Sen åkte jag hem, pluggade, åt mat och bockade av allt jag hade på dagens lista. Till slut hade jag inget kvar att göra och hjärnan gick på högvarv av allt den hade behövt ta in under dagen. På kvällen hade jag tråkigt, riktigt tråkigt. Jag hade varit hemma hela dagen, förutom simningen på morgonen då. Egentligen hade jag kunnat komma på vad som helst att göra, sådant jag älskar att göra, men jag hade ju redan gjort allt den dagen – det blev som ett tankestopp. Innan jag somnade öppnade jag en ny, intressant bok och började läsa.

Igår jobbade jag hela förmiddagen och på eftermiddagen fortsatte jag läsa boken. För jag tror skarpt på att sära på pluggtiden och fritiden. Jag pluggar på bestämda tider och jag har fritid resten eller kanske jobb, eller annat. I helgen skulle jag inte plugga. Sen tog jag cykeln i det otroligt härliga vädret och rev av intervaller – tills jag blev stoppad av 5-6 stycken får mitt på vägen…

Idag har det varit en riktigt happy sunday. När klockan ringde vid 07.00 i morse försökte jag komma på varför jag skulle gå upp nu? Jag var helt borta i tanken, sen kom jag på att jag skulle cykla. Efter frukosten satte jag iväg mot Jönköping i motvinden för att möta upp fem andra cyklister. Vi cyklade till Kivarps gårdsmejeri och fikade, innan vi var tillbaka vid ursprungsplatsen och jag kunde fortsätta min cykeltur hemåt Gränna.

Jag njöt alla femton milen och det jag bestämde mig för när jag cyklade där ensam från Jönköping var att jag ville bada i Vättern. Vättern har varit lockande hela veckan och den som följer mig på Twitter kanske har märkt att jag har tjatat mycket om vatten, Vättern och simning i veckan. Jag har i alla fall tänkt på det, då det enda jag har velat göra var att hoppa i sjön och bada eller simma mest varje dag. Nu blev det av! Ett dopp i 17°C Vättern i september har jag nog aldrig tidigare gjort. Det var inte ens kallt, bara uppfriskande. Doppet i Göteborg för ett par veckor sedan blev alltså inte sommarens sista, var dagens dopp det sista för 2016?

Så från att jag hade en tråkig fredagskväll till att vara happy happy happy hela dagen lång idag, blev den här helgen riktigt lyckad. Lyckad trots mindre strapatser och nästan varje timma på hemmaplan, utan några större planer. Det jag minns är dagens cykling och bad, det tar jag med mig in i veckan som kommer.

fikacyklingkivarpfikacyklingkivarpvatternbadvatternbadvatternbad

Team Rynkeby Jönköping 2017

Drömmar

Vad hände? är faktiskt den första frågan jag ställer mig. Alltså så fast besluten som jag har varit hela året, innan vi cyklade iväg och faktiskt under cykelturen om att Team Rynkeby Jönköping/Borås 2016 skulle bli sista året för mig i projektet.

Men det blev inte riktigt på det viset. Egentligen börjar det redan förra året, med att jag inte alls riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Det var först när utecyklingen på våren kom igång som jag insåg vad projektet handlade om – och då hade ju mer än halva tiden gått. För projektåret håller på september till september.

När jag gick i mål i Paris 2015 var min känsla att jag bara var tvungen att göra om det, det var verkligen den bästa veckan i mitt liv typ och jag måste få uppleva det igen. Även att jag hade bestämt mig för att det skulle vara en Once in a lifetime…

Jag sökte, jag kom med och förra hösten gick jag in i projektet på ett helt annat sätt än året innan. Med engagemang från start och med erfarenhet från mitt första år. Jag såg allt på ett annat sätt, jag visste exakt vad jag skulle göra och vad som krävdes. Dessutom hade jag fått en större roll i teamet, jag var en del av styrgruppen men framförallt PR/mediaansvarig. Jag startade förra året med dem känslorna jag hade avslutat första årets resa med. Men nu engagerade jag mig ännu mer, dessutom blev det mer tidskrävande dels eftersom jag hade en större roll med ett arbete som krävdes en uppdatering många gånger i veckan. Samt att Team Jönköping inte riktigt blev Jönköping, utan mer Borås eller Sjuhärad.

Jag älskar projektet, jag älskar att cykla, jag vill verkligen göra allt arbete för barnen – alltså att samla in pengar till Barncancerfonden. Men mycket annat runt omkring tog min energi, så var det inte riktigt 2015. Även att jag har lärt mig att tycka om Borås väldigt mycket, där jag har vänner, där dem har Sveriges bästa simarena osv krävdes det alltid extratid från mig. Eftersom många av träffarna blev förlagda åt det hållet och majoriteten av cyklisterna befann sig där, var det där allt hände och vi få i Jönköping missade lite av tillhörigheten – det jag faktiskt samlar energi ifrån. Just eftersom vi var en minoritet, som hade det kämpigare att få till både träningen inomhus/utomhus etc på hemmaplan.

Projektet är tidskrävande och man bör ha en stadig ekonomi bland annat. Jag har sagt tidigare att Team Rynkeby aldrig har tagit tid från mig, bara gett. Det står jag fast vid, men jag fick inte riktigt den där energipåfyllningen 2016 mot arbetet jag har lagt ner. Det fanns fler anledningar till att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle köra ett år till eller inte.

Efter resan i juli, har jag tagit en paus. Jag hamnade aldrig i den där bubblan som jag befann mig i i flera veckor efter resan förra året, jag märkte inte av det i  kroppen heller eftersom jag i princip inte hade ont någonstans efteråt. Allt blev som vanligt direkt! Jag har skapat distans och samlat ny kraft, jag har fått reflektera och skapat en saknad. Dessutom blev jag mutad med blåbärsmuffins av en cykelvän och så har jag en mamma som slängde ur sig orden i stil med ”Du älskar ju det där och du blir ju jättelätt rastlös om du inte har något att göra – såklart du ska köra 2017 också!”.

Om jag ska göra det en gång till i livet, är den rätta tiden nu. 2017 delas teamet upp i två. Team Rynkeby Sjuhärad och Team Rynkeby Jönköping med faktiskt en bas i Jönköping. Förhoppningsvis blir det helt annorlunda när det kommer till träffar och träning mm.

Det var inte ett lätt beslut att ta men när jag väl tog det vet jag att det var rätt. Jag ska inte ge det lika mycket tid i år som senaste året, jag ska istället vara mer effektiv och projektet i sig ska vara lite mer ”light”. Vansbrosimningen och Ironman Jönköping finns kvar, vilket också var faktorer som påverkade mitt beslut. Dessutom känner jag redan många i teamet, att jag bara inte kan missa detta. Jag kommer ångra mig om jag inte gör det, men nu säger jag att 2017 blir sista året för mig.

Jag är alltså antagen till Team Rynkeby Jönköping 2017. Jag är superlycklig och glad över det. För efter att ha velat lite fram och tillbaka, ena dagen ville jag, andra dagen ville jag inte, är jag nu fast besluten att det är det här jag vill igen. Jag älskar Team Rynkeby och alla upptåg det har fört med sig. Jag har hittat mig själv i det. Varje år blir något unikt!

Idag kör vi officiell start, vi är ett team! 31 cyklister och 10 i serviceteamet som det ser ut nu. Jag är PR/media/kommunikationschef, en roll jag hade på ett ungefär 2016 också. Vår första teamträff är dock inte förrän nästa vecka, dagen efter att 2016 års check är överlämnad till Barncancerfonden. Jag längtar med spänning efter den siffran!

clara_teamrynkeby9

Det här har jag gjort i sommar

Allmänt

Nu har jag gått från sommarmood till höstkänslor, så jag tänkte det var dags att blicka tillbaka på en riktigt bra sommar. En sommar när jag sänkte kraven, tog det lugnt, men framförallt tog dagarna mer som dem kom. Jag såg varje dag som unik och gjorde det jag kände för. Jag var ledig mycket, mest någonsin tror jag – så mycket att jag faktiskt blev lite less på det. Jag ångrar ingenting och jag önskar ingenting som jag inte hann med. Vädret kan man inte klaga på heller, toppenväder och bottenväder om vartannat. Verkligen en bra sommar för Clara. Det här har jag gjort i sommar…

motparis1

Sommaren för mig startade någon gång där i juni, med en trip till London, direkt till Göteborg i några dagar för Blodomloppet, vänner och simning. Jag cyklade på Isaberg med Team Rynkeby över en långhelg. Syster Julia tog studenten och jag cyklade Tjejvättern, Halvvättern och Vätternrundan. Jag hade en triathlondag med bästa vännen och dagen efter Vättern var jag med på den stora triathlondagen på Axamo, med väldigt trötta ben. Någonstans där var jag på trav för första gången i mitt liv också. Jag och Elin tog en vandring på Store Mossen. Jag firade Midsommar med släkten i Örserum och någon dag senare cyklade jag två fina rundor med kusinen och pappa.

traninslager_isabergvatternrundan_clara2sondagscykling

Juli inledde jag med JOW och en riktigt härlig äventyrshelg med simning, cykling, löpning, vandring, fika och vänskap. Sen åkte jag till Sommen och paddlade kajak. Jag var med i Jönköpings-Posten som jag efteråt har fått många hälsningar ifrån. Jag cyklade från Gränna till Paris med Team Rynkeby – en underbar resa och upplevelse. Under semester spontanade vi i familjen en roadtrip till Danmark. En lungröntgen hann jag också med (mitt livs andra faktiskt och nu vill jag göra min andra fotröntgen också).

huyteamrynkeby_clara7nyhavn3

Sommaren bjöd på många grillkvällar, både hemma och borta. God mat och umgänge i mängder. En del restaurangbesök också, när ingen orkade laga mat. Jag har aldrig simmat så mycket öppet vatten som jag gjort i år och de gångerna det var meterhöga vågor och typ 23°C i Vättern var absolut roligast. Jag tror aldrig jag tränat så bra en sommar som i år. Fikacyklingar med både gamla och nya cykelvänner har hunnits med. Dessutom inledde jag mitt tionde år som simlärare.

simning_clara2

Från Göteborg till Linköping på cykel med Ride of Hope i augusti. En helkväll i Borås för arbete med Team Rynkeby till förmån för Barncancerfonden. Som jag älskar det! Sen drabbades jag av lite ohälsa som gjorde att jag inte kunde träna i den mån jag gjort tidigare, jag blev skadad dessutom och när jag är skadad är det svårare att hålla humöret uppe. Ironmandebuten sattes lite på spel, men efter snabbfix hos sjukgymnasten lyckades jag ta mig i mål i Kalmar. Det är jag supernöjd över! Det medförde dessutom en helg på Öland för semester.

rideofhopeclarajulia2
ironmanlopning

Men innan dess hade jag en mysig pizzadate med Linnéa i Gränna och så sprang jag mitt livs sämsta lopp (kände jag just då). Till sist möblerade jag om i rummet för att skapa arbetsro, men när studierna inte tog fart som jag hade planerat åkte jag till Göteborg för någon dag där med vänner, simning, bananpannkakor, skogspromenader och sista doppet i sjön. Bästa kvällen på Liseberg också, sådär härligt spontant.

Sommaren 2016 var verkligen härlig!

kasjonironmankalmar