Ge kroppen rörelse

Träning

Det ironiska i att jag i veckan har läst en bok om vad stillasittandet gör mot kroppen. Hur ohälsosamt det är. Hur man kan förlänga livslängden med flera år samt förbättra ens hälsa av att röra på sig. Men jag har lite för mycket på mitt bord just nu. Eller kanske inte absolut just nu men i februari och framförallt mars att jag sitter ner i stort sett hela dagarna. Jag tvingar in stunder jag måste resa på mig. För kroppen skriker efter rörelse, den mår inte bra av att sitta stilla.

Jag tänker att jag bara ska överleva till april så är allt lugnt igen, då kan jag fylla livet med allt det där jag älskar att göra och mår bra av. Tills dess ska jag bara överleva och göra det bästa av dagen. För nu finns det ändå inget jag längtar efter att göra som jag inte redan gör. I vår däremot kan jag cykla. Jag har varit otroligt sugen på våren och att få fånga cykellycka.

En längtan efter att träna

Det var längesen jag kände den längtan, för under vintern tappade jag fotfästet helt och ett tag kände jag inte för att träna överhuvudtaget. Det kan ha att göra med min sega förkylning i nästan en månad som nog orsakades av julgranen. Senast jag var så pass sjuk att jag inte kunde träna var efter Vasaspinningen förra mars vad jag kan minnas. Men nu tycker jag ändå jag är på rätt spår när det kommer till träningen.

Jag spinner för fullt att benen knappt orkar med, jag försöker komma ut på löprundor så länge det inte är allt för halt på vägarna, jag styrketränar – där hade jag mina triathlongrenar. Förutom simningen då, som verkligen har fått stryka med eftersom jag numera är i Jönköping ungefär två gånger i veckan, mot sju som var snittet förut.

Jag tänker att snart får jag in lite simning också, men det är inget att stressa med för det är grenen jag inte blir speciellt mycket sämre i av lite uppehåll. Mot våren kanske det blir lättare att få till simpassen i bassängen, men kanske också ute i sjön. Nedan foto är från en fredagsmorgon i höstas, när jag skulle simma framför kameran.

Jag pluggar och arbetar nu så kan jag cykla sen

Just längtan efter cyklingen gör att jag nu kan motivera mig till att jobba och plugga hela dagarna, jag intalar mig själv att det bara är några veckor på det här viset. 150% studier, minst 25% jobb och nästan lika mycket arbete med Team Rynkeby.

Men samtidigt förstår jag inte hur jag känner mig lite stressad eller hur jag ens kan vara så fokuserad på att bocka av uppgifter, för jag är i fas eller kanske till och med före. Inom en snar framtid har jag en vecka i fjällen och då vill jag vara så mycket ledig som det bara går.

I helgen skulle jag också kunna vara ledig, men vad gör man när man är ledig? Jag kan bara inte ta sovmorgon utan att väckarklockan ringer, att inte jobba av uppgifter när jag inte har något annat bättre för mig. När jag är ledig kan jag inte låta samvetet bli rastlöst. Just att stänga av är svårt. Jag tvingar mig till att inte jobba.

Veckans träningsutmaning

Jag gjorde en liten utmaning till mig själv den här veckan, att träna minst 1h varje dag. Jag tränar mina pass, jag sover mina timmar att jag är utvilad, jag äter min mat, jag återhämtar mig genom att kolla på Tv-serier och filmer. Övrig tid pluggar jag och jobbar.

Men trots att alla pusselbitar klaffar känner jag mig stressad och just plugg/jobbtiden har fyllt dagarna lite för många timmar mot vad min hjärna klarar av. Det känns som hjärnan är kokt, jag glömmer saker, jag vill ha full kontroll hela tiden och jag pressar mig själv till att fortsätta jobba. För det jag inte gör idag, måste jag göra i morgon eller nästa vecka.

Vad gör man när man är ledig?

Jag vet faktiskt inte vad jag kan göra mer? Scrolla sociala medier gör jag också tillräckligt att jag är i fas. Det skulle väl vara att inte sitta stilla lika mycket kanske? Mer vardagsmotion.

Clara1Foto: Linnéa Palm

Mina träningstights

Träning

Jag blev utmanad av Clara Färdiga Gå att göra ett inlägg om mina träningstights. För enligt henne verkar jag mest synas till i cykelkläder, men det är ju inte hela sanningen. Kanske online? Offline går jag i princip alltid i träningstights. Ni som känner mig i verkligheten vet nog.

Jag gillar inte osköna kläder, jag älskar sköna byxor. Träningstights passar in under den kategorin. I min garderob finns det ETT enda par vardagsbyxor som inte är träningstights, ett par svarta jeans. Det paret köpte jag i London i maj, sedan dess har jag kanske använt dem max tre gånger. Det här är faktiskt något jag tänker mycket på vissa dagar, för själv skulle jag alltid vilja gå i träningstights men alla gånger känns det inte accepterat av omgivningen. De flesta gångerna brukar jag ändå strunta i vad andra tycker och tänker, jag har på mig det jag känner för. Svårast är vid kalas och finare tillställningar.

fredag// 2XU

Jag visste att jag hade en rik träningsgarderob, men jag har aldrig räknat antalet tights. Siffran är otroligt pinsam kan jag tycka nu efter att jag har räknat. Men det är många jag inte använder speciellt ofta, andra som är utslitna men som jag inte har slängt, vissa borde jag skänka bort, flera äldre är felköp, några har jag aldrig använt osv.

Jag har mina favoriter. Dem använder jag ofta och har flera par av, fast kanske i olika färger. Träningstightsen jag tränar i och blir svettig i använder jag inte till vardags. Dels för att det ska vara fräschare och dels för att vissa märken eller modeller är otroligt sköna, men inte alls praktiska att träna i.

Hur många träningstights har jag?

29 långa träningstights och 11 shorts, då har jag inte ens räknat tiotalet cykelbyxor jag har. Hur kan en garderob innehålla ETT par vardagsbyxor medan så många träningsbyxor? Jag tycker själv det är helt galet. Triathlonshorts, underställ, diverse överdragsbyxor och skidbyxor etc är andra typer av byxor som finns i min garderob också.

förstasnön1// I can I will

Vilka märken gillar jag?

Mina vardagsfavoriter är bland andra 2XU och aim’n. Det är två otroligt sköna märken och jag tycker dem är snygga också, stilrena eller med roliga färger och mönster. Dem kan jag inte ha när jag tränar.

När jag tränar väljer jag helst shorts för mina ben är så fruktansvärt långa att det är få byxor som passar mina ben (en anledning till att jag inte har fler vardagsbyxor). Jag har svårt att hitta tillräckligt långa byxor och är dem för korta hasar dem ner när man tex springer. När jag cyklar och kör spinning har jag alltid cykelbyxor, när jag simmar är det ju baddräkt som gäller och i gymmet spelar det sällan någon roll vilken typ. Men får jag välja väljer jag shorts även där.

mars_2015
// aim’n

Jag har testat väldigt många olika märken, både de mer kända som Nike, Adidas, Röhnisch, Casall, Peak Performance etc men också nykomlingar. När jag tränar är Craft och Newline mina absoluta favoriter. Om vintern när det är kallare ute fungerar inte shorts, utan då är det långa tights, gärna ett par lite tjockare som gäller. Craft är vinnande där.

casall1// Casall

Vad kollar jag på när jag köper träningstights?

Först tänker jag på syftet. Är det till vardags jag ska ha dem går jag på bekvämlighet och snygghet. Gärna kanske en rolig färg eller mönster, men vissa är neutralt svarta. Ska jag träna i dem, ska dem vara perfekta. Därför brukar jag nästan alltid köra på säkra kort. Dem måste ha snöre i midjan och helst inte dragkedja vid vristen. En ficka och reflexer är två plus också. Ska jag använda dem på vintern behöver dem kanske vara fodrade, eller på sommaren då ska shortsen inte glida upp. Jag köper aldrig träningskläder från de vanliga klädaffärerna, eller okända märken. Prislappen kollar jag också på. Vissa märken är otroligt dyra och om det är ett par jag gärna vill ha, försöker jag fynda dem på rean. Passform, kvalitet och längd kommer också högt upp, det som passar mig kanske inte passar dig.

En period i mitt liv köpte jag massvis av träningssaker, det senaste året försöker jag verkligen tänka efter om jag verkligen behöver allt jag kanske vill ha. Jag är ju trots allt ganska utrustad.

liseberg
// Newline

Jag var med i en intervju på Claras blogg för någon vecka sen också, läs den.

Älska att röra på sig

Hälsa, Träning

För bara något år sen var det inte självklart att träna för min del, det var en kamp varje gång. Men jag visste att jag skulle må bättre av det och efteråt var det den härligaste känslan som spred sig genom kroppens alla delar. Jag trodde inte att jag kunde komma dit jag är idag, jag trodde inte att jag var där jag är idag. För jag siktar alltid framåt och vill bara mer – att jag ibland glömmer bort var jag befinner mig just nu.

Min livsstil har förändrats en hel del på bara några veckor. Jag visste att jag hade ett aktivt liv tidigare, men inte att jag hade en så pass aktiv livsstil med vardagsmotion större delen av dagen. Det är något jag har insett nu. Nu när jag många timmar om dagen sitter stilla, eftersom det är vad studierna kräver. Jag sitter stilla på bussen, på föreläsningarna, vid skrivbordet etc. Jag har insett hur beroende min kropp är av motion. Jag fungerar inte utan träning eller rörelse. Jag måste få röra på mig.

Nu har jag inte längre en kamp att komma iväg på träningspassen, nu är det istället en kamp i att sitta stilla. Jag klarar bara korta stunder och då skriker kroppen efter motion. Jag måste ta pauser regelbundet. Jag har aldrig haft så ont i ryggen som jag haft dessa veckor. Jag är absolut inte van vid att vara stilla, jag hade ett aktivt jobb har jag insett nu i efterhand.

Träningspassen är min räddning om dagen. Jag längtar. Då får kroppen vad den vill och likaså tänker jag mycket bättre. Det är min terapi, mitt andrum och där jag samlar energi. Dessutom är det betydligt lättare att sortera alla tankar som flyger runt. Jag blir effektivare och jag kan koncentrera mig. Min kropp tackar mig efter varje träningspass. På sätt får jag klart det stillasittande arbetet snabbare. Att älska att röra på sig.

Helgen har varit alldeles fantastisk. I torsdags kväll tränade jag mig svettig för att efteråt, under fullmånens sken, alldeles ensam, ta ett dopp i den varma sjön. Magiskt! Bara några timmar senare, på fredagsmorgonen simmade jag tillsammans med snabba triathleter i bassängen. Det var både roligt och utmanande för min simning.

När lördagen kom kände jag för att låta kroppen sträcka lite extra på sig att jag rullade ut yogamattan och samtidigt gjorde jag rehab för min vad. När jag låg där på mattan och kollade upp på den blå himlen med små tussar på insåg jag hur mycket jag ville simma, i Vättern. Jag tog med pappa, hoppade i våtdräkten och vi rev av några längder vid hamnen. Först var det iskallt för ansiktet, sen var det bara fantastiskt. Att kunna simma 2000m den 17 september i Vättern, jag har nog aldrig ens badat i september förut.

Men egentligen var det distanscykling jag skulle ägnat min lördag åt, om man kollar in mitt träningsschema. Så på eftermiddagen tog jag med pappa igen för en sjumilsrunda i solskenet och rekade en tävlingsbana innan solen gick ner.

Igår skulle jag på min första teamträff med nya Team Rynkeby hela dagen, men cykelintervaller hann jag med i soluppgången. Det var jag och räven. Sen att jag inte fick upp pulsen tillräckligt högt i intervallerna är en annan historia. Nu njuter jag av min otroligt vackra helg. En helg som jag inte trodde skulle bli som den blev, för egentligen hade jag lite andra planer som jag fick ställa in. Istället blev jag spontan och samlade massor av lycka. Jag älskar att röra på mig!

vatterseptember

Känslan av en dag

Träning

Jag älskar dagar som är “en dag”. Alltså känslan av en dag. Den känslan är unik för varje dag som passerar och det är inte alltid jag känner så. För många gånger får jag känslan av måndag, när det är måndag eller lördag när det är det. Förstår ni vilken känsla det är jag älskar? För det är svårt att beskriva och det har nog med samhällets syn på hur en speciell dag ska vara, med dess vanor. Men det vill jag bort ifrån, för dem dagarna minns jag inte lika mycket som tex den lördagen som faktiskt har känslan av att bara vara “en dag i Claras liv”. Att sluta tänka var i veckan vi befinner oss, om man har semester eller inte osv.

De flesta jobben är från måndag till fredag. På helgen är man ledig. Jättemånga har semester på sommaren. Många äter tacos på fredagen och frukosten om vardagen är samma gamla vanliga som alltid. Det heter fredagsmys och lördagsgodis. Att vakna och träna före tuppen – då är man galen. Att sticka iväg på äventyr som varar under en längre stund – då är man också galen. Jag kan fortsätta. Känner du igen det, eller är det bara min hjärna som är programmerad såhär?

I helgen kom jag hem från träningspasset vid 22-tiden både lördag kväll och söndag kväll. Då hann jag varken med tvsoffan eller lördagsgodiset. Inte för att jag kanske brukar göra det annars, men i mitt huvud går tankarna “idag är det lördag och då äter man godis (choklad i mitt fall)” oavsett om man är sugen på det eller inte (men jag är oftast alltid sugen på choklad). “Träna kan jag inte göra en söndagskväll klockan 21!”. Dessa dumma tankar har jag fått av samhällets normer.

Helgen var den mest fantastiska helgen på väldigt länge, jag fick känslan av “en dag” både under lördagen och söndagen. Jag gjorde exakt det jag kände för. Jag gjorde allt som jag älskar att göra. Det är det unika jag får en kick av.

På lördagen vaknade jag tidigt med ett pirr i kroppen. Jag ville att dagen skulle starta på riktigt. Jag åt frukost och packade allt för dagens äventyr. Mitt i spöregnet åkte jag och mamma till Jönköping för jag skulle simma JOW. Det var jag jättenervös inför, eller inte för att simma, men allt runt omkring.

Sen bytte jag om till cykelkläder, vi åt lunch på Bryggan och sedan skulle jag ansluta till teamet som hade genrep och cyklade mellan Vimmerby – Jönköping. Dem startade tidigt på morgonen och jag hade räknat ut att jag kunde hoppa på i Nässjö, men tidsplanen höll inte riktigt och jag kunde ansluta tidigare trodde vi.

Jag och mamma åkte på en roadtrip från Jönköping – Aneby – Flisby – Nässjö i hopp om att hitta två klungor med gula cyklister. Men dem syntes ingenstans. När jag var framme i Nässjö, visade det sig att vi hade varit i Aneby betydligt tidigare än klungan hade varit där. Inte konstigt att vi inte hittade dem längs rutten. Efter en hel del väntan fick jag äntligen cykla. Jag var alldeles lycklig.

genrep

Vi hade ett snabbt möte i Jönköping innan jag tog cykeln hem strax efter 20.00, hela dagen blev förskjuten och jag tyckte det började bli sent att cykla (de där dumma tankarna igen). Men istället för att ringa efter skjuts hem som jag övervägde, hoppade jag upp på cykeln och drog hemåt. Varför kan man inte cykla från Jönköping till Gränna en lördagskväll när klockan är 20.30?

Jag ångrar inte det en sekund. För den cykelturen var magisk. Jag hade medvind. Det regnade lite ibland. Jag hade solen på ena sidan av mig och regnbågen på andra. Det gick snabbt! Jag njöt och kände mig lycklig. När man har simmat och cyklat så måste man springa också. Jag stack därför iväg på ett kort brickpass innan middagen var serverad vid 22 hemma. Sen tog jag en dusch och sov som en stock.

På söndagen vaknade jag tidigt igen. Jag tog på mig cykelkläderna direkt och åkte till Rosenlund. Jag ville vara med på en fikacykling, tillsammans med både nya och gamla cykelkompisar. Vi cyklade till Flättinge gårdscafé och jag åt en ljuvlig dumlecookie med grädde.

fikacykling

På eftermiddagen hade jag och min vän Linnéa planerat in något “naturigt”. Under tiden jag väntade på henne tog jag en runda på cykeln längs Vätternstranden och sedan bytte jag snabbt om inne på badhuset.

Vi bestämde att vi skulle gå milen på IKHP. Vi gick, vi pratade, vi hade det allmänt bra. Vi stannade för pannkakspicknick och senare för att spana in utsikten över Huskvarna och Jönköping. Ibland är man för hemmablind.

picknickvandring

Sen åkte jag hem och åt grillat för att på kvällen sticka iväg på ett distanspass i löpning. Jag råkade välja rundan med alla jobbiga backar i början. Det var jag och en podd. Solen började gå ner och vid 22 var jag hemma igen.

Jag var hög på endorfiner. Jag var lycklig för helgen. Jag hade hela tiden känslan av att det var “en dag” både i lördags och i söndags. Jag hade semester. Jag tänkte inte så mycket på något annat än att faktiskt vara där jag var för stunden. Det var helt fantastiskt. Och jag lyckades göra allt jag ville göra.

kinvara

Mycket gemenskap och vänskap, med både nya och gamla vänner. Fika, picknick, grillat, sol och regn. En simtävling, tre cykelrundor, två löppass och en picknickvandring. Den helgen var som balsam för själen. Som jag älskade det! Jag älskar att göra äventyr som inte är det vanliga.

Nu vill jag att fler dagar i veckan ska bli “en dag”, inte hamna i rutinerna för vad som klassificeras för måndag eller fredag. Tankarna ska inte få styra. Känslan ska få styra, kroppen ska få styra, viljan ska få styra. Stort stort #lovelife dem dagarna! Jag är så glad över att ha så fina människor i mitt liv och för allt det jag får uppleva.

picknickvandring

Måndagspaddling i Sommen

Träning

Jag har ju semester och utan att tänka så mycket på det förutom att jag kan göra precis det jag känner för, så hade jag och pappa en mekdag hemma igår. Eller pappa fixade med mina cyklar och jag pekade, kollade på och försökte lära mig lite. Men jag trivs bäst vid sidan av, så jag får ett hum om alla delar och med kniven mot strupen kanske jag skulle kunna lite. Helst av allt vill jag inte röra avancerade saker, därför fixar alltid pappa allt sådant.

Nu är min gula Rynkebycykel rengjord, polerad och många slitna delar är utbytta. Den får inte komma ut förrän på fredag och för att stilla min lilla cykelabstinens kommer jag nog ta en liten runda på min andra cykel som vi också grejade med.

Efter en rätt tuff helg för kroppen var det vilodag som gällde igår, men jag kunde inte bara sitta hemma hela dagen. Dessutom sken solen och regnet om varannat. Jag var bara tvungen att vara utomhus. På kvällen tog jag med pappa och Julia till Tranås för Måndagspaddling i Sommen.

Just Måndagspaddling hos Petrus Kajak börjar bli lite utav en sommartradition skulle jag säga. Jag älskar det! Jag gillar vatten och vid paddling är du riktigt nära vattnet hela tiden. Inga ljud som stör, bara skvalpet från paddlarna. Det låter härligt. Att sticka iväg några kilometer på sjön, med egen kraft i kvällens solstrålar är rogivande och underbart. Så fantastiskt härligt!

paddling12paddling0paddling2paddling3paddling8mandagspaddling

Två utflykter med Elin

Träning

Idag åkte jag och min vän Elin till Nationalparken Store Mossen utanför Hillerstorp. Vi ville hitta på något skoj tillsammans och utflykter är alltid roligt. Jag kan inte säga att jag är van vid att gå på mossar, faktum är att jag inte ens varit på Dumme Mosse som är Jönköpings egen mosse (men den finns med på min lista). Dock kände jag igen vägen dit för där hade jag cyklat för bara någon vecka sen.

storemosse

Vid niotiden började vi vandra. Det var kärr under spången vi gick på. Efter ett tag hamnade vi i en mysig skog och någon gång rakt genom en hage. Det var nästan all typ av mark runt den där sjön som vi bestämde oss för att gå runt. När vi var tillbaka vid Naturum där vi startade ungefär tre timmar tidigare åt vi vår lättare picknick som vi hade med oss i ryggsäcken. Tretton kilometer senare, lite svettigare, lite gladare i själen och lite mer ihjälbitna av stora hemska flugor så var det här lilla äventyret ett minne.

storemossestoremossestoremosse

Förra veckan hade vi även då en förmiddag tillsammans, jag och Elin. Vi åt hotellfrukost på Stora Hotellet som jag hade vunnit när jag cyklade Spin of Hope i april. Jag älskar att starta dagen med en riktigt god frukost. Efteråt tog vi våra cyklar och myscyklade på vägar jag inte riktigt kände mig hemma på. Solen lös och det var ganska varmt. Drygt fyra mil blev rundan när vi återigen var tillbaka på Atollen, dock hade vi fångat in en hel del höjdmeter.

elitestorahotellet

Jag bytte cykelskorna mot löparskor och vi tog ett varv runt Munksjön för det sa mitt träningsschema. Lätt jogg i tjugo minuter – nu blev det en liten längre jogg på cykelben istället. Sen var jag hungrig igen och en sallad med utsikt över sjön fick avrunda vår sporttisdag. Jag älskar att göra vardagen till något roligare!

myscyklingmyscykling

En söndagsmorgon

Träning

Förra söndagen var en bra dag. Jag hade några saker som jag verkligen önskade att jag skulle få in i planeringen, det var bara att det var ganska många saker, dessutom väldigt tidskrävande sådana. Drömmen var att klara av allt, men ska jag vara helt ärlig trodde jag inte det skulle gå vägen.

Jag berättade för pappa (som är min träningskompis många gånger) hur kalendern för söndagen såg ut under lördagskvällen. Han var faktiskt väldigt pepp på att försöka göra så att jag skulle greja det och dessutom gärna följa med mig.

Så jag steg upp strax efter 05 på morgonen, klädde på mig cykelkläderna för att vara redo att rulla iväg på en tvåtimmars runda vid 06.00. Så tidigt har jag aldrig cyklat innan (bortsett från Vätternrundan), jag trodde aldrig jag skulle göra det heller. Det var helt magiskt faktiskt, vi mötte soluppgången, temperaturen låg kring nollan, ibland mer och ibland mindre. Det kändes som vi var ensamma i hela världen, vilken cykeltur. Det var vi och rådjuren typ. Jag var mest nervös över att det skulle vara frost under natten, så vid vissa partier fick vi parera mellan isfläckarna men annars var det väldigt fina och torra vägar.

Vid åttatiden var vi hemma igen och jag bytte om till löparkläder, för några kilometers löpning stod det också på träningsplaneringen. Tills hit hade jag bara ätit en banan för dagen. Snart var jag hemma igen och då väntade dagens promenad som jag bara var tvungen att få till med tanke på min påskutmaning. Jag fyllde på med ytterligare en banan.

Klockan elva hade jag cyklat två timmar, sprungit 2,5km, gått en timma, duschat och ätit långfrukost med familjen. Nu var det bara resten av dagen kvar. Jag skulle till Borås för teamträff med Team Rynkeby. Det var det som styrde hela dagen och om jag ska vara helt ärlig trodde jag inte jag skulle hinna med någonting av träning innan. Men det gick ju, det är viljan som styr helt enkelt! (och vädret ibland).

Sen spenderade jag hela söndagen i Borås och avslutade den äventyrsdagen med simning i Sveriges finaste simarena. Några banor bort simmade dessutom Colting.

Behöver jag säga att det var en söndag jag älskade, en söndag som jag kommer minnas, en dag som innehöll så otroligt mycket och som gör mig så lycklig. Det var en söndag fylld med upplevelser och äventyr, det är dem dagarna jag lever för. Eller då älskar jag livet lite extra!

cykelpremiar3

Att testa sin karaktär

Träning, Utmaningar

Jag är fullt uppe i min lilla Påskutmaning där jag bland annat skulle få in en 5 kilometers promenad varje dag i elva dagar, fram till Långfredagen. Hittills har det gått lätt, jag har liksom gjort det på glädjen över att vilja förändra, vilja klara av utmaningen som i sig inte är speciellt svår eller tidskrävande. Man måste bara bestämma sig. Att gå 5km tar max en timma och är inte jätteansträngande, dessutom är det härligt och skönt för kroppen som får motion.

Igår hade jag lite för mycket att göra, jag vaknade strax efter 06 och satte mig vid datorn för att jobba med diverse uppgifter hela förmiddagen. Sen blev det lunch och jag åkte till badet för att simma, som stod på träningsplaneringen. Promenaden då? När skulle jag få till den?

Jag tänkte hela förmiddagen att jag måste gå innan jag åker till jobbet, för sparar jag den tills jag kommer hem vid 21 efter en lång dag vet jag att latmasken kommer vinna. Jag kommer vara trött och bekväm, egentligen vill jag bara lägga mig i sängen helt utslagen för så är det typ varje kväll och tisdagens promenad skulle inte bli av.

Men sen tänkte jag en gång till, hittills har inte min utmaning varit en jättekrävande utmaning. Jag har liksom gjort det i farten, utan att tänka och det har gått lätt. Så varför inte testa mig själv och min karaktär. Lyckas jag ta mig ut på promenaden när jag har jobbat, när det är kväll, när jag är trött, när jag egentligen bara vill lägga mig i sängen och när det är mysigt inne med familjen? Det var som optimalt att testa hur många undanflykter man kan komma på.

Så så fick det bli! Jag visste att jag skulle ha det sjukt svårt att klara det. Jag körde hem med en pepp i kroppen om att javisst kommer jag göra det, gå ut alltså. Så började det regna, sen var det alldeles för härligt att vara inne och jag var dessutom ganska trött efter en lång dag. Undanflykter och ursäkter efter varandra. Men efter en enorm pepp av mamma och Julia, som sa “bara gör det!”. Dessutom ville Bosse gå ut, trots att han redan hade somnat för länge sen.

Jag hade en rejäl kamp mot hjärnan igår kväll. Men 21.37 tog jag mig ut på en 5km hundpromenad i mörkret och regnet dessutom. Jag var helt galet nöjd över att jag klarade det, att jag faktiskt gick ut! För ska jag vara helt ärlig trodde jag hela dagen att det var efter beslutet om att skjuta på det som jag skulle faila min utmaning. Men jag ville så gärna klara det! Hade det inte varit för peppen av familjen eller för att jag faktiskt snart är i mål efter elva dagar då hade jag aldrig gått ut. Och sen är det ju alltid steget ut som är det svåra, väl ute älskar jag det.

Jag var otroligt lycklig och jag bestämde mig för att jag skulle få baka scones som belöning till frukosten idag. Jag tror det är bra att röra runt lite i sina rutiner ibland, då får man in så mycket mer äventyr i vardagen och det är äventyren jag lever för, hur jobbiga dem än är.

scones

Äntligen lite träning igen

Hälsa, Träning

Den här helgen har varit den lugnaste helgen på länge och jag haft så tråkigt (tråkigaste veckan ever typ) – jag har insett att det är för äventyren jag lever och det är av det jag blir glad. Trots att jag ibland kan känna mig lite mätt inför (när äventyren sker ofta), är jag aldrig mätt under tiden och aldrig aldrig efteråt. Det är den härligaste känslan i kroppen. Men det fick jag inte uppleva den här helgen.

Det fanns inget roligt att hitta på och visst att jag hade kunnat hitta på egna äventyr men eftersom jag har haft problem med mina luftvägar hela veckan som senare delen har gått över till hosta, vilket har gjort att jag inte har tränat sedan Vasaspinningen förra söndagen (när jag har analyserat den är lite underliga förkylningen har jag kommit fram till att det nog är den spinningen som har gjort mig sjuk). Och det är nog där det klämmer, att jag inte har tränat. Jag blir på dåligt humör när jag inte mår bra, extra dåligt när jag är i mellanmjölksland (ska man vara sjuk ska det vara ordentligt så man bara orkar kolla på film hela dagarna, annars kan det kvitta). Den här gången är det bara andningen som har varit kämpig och hostan då. Sist jag var förkyld var på Playitas, men då struntade jag i att jag var förkyld och tränade på ändå, fast kanske lite lugnare.

Elna skrev ett riktigt bra inlägg om opepp som jag själv känner igen mig i.

Igår var jag uttråkad hela eftermiddagen, jag somnade efter Mellofinalen och tyckte allt var less. I morse vaknade jag hur pigg som helst strax efter 06. I vanliga fall skulle jag tänkt – Yes! Äntligen vaknade jag tidigt, utvilad och så har jag en hel söndag framför mig. Men istället tänkte jag – Nej, vad ska jag lyckas hitta på hela söndagen?

Jag gick ut på en morgonpromenad, jag tog med mig Bosse och vi var ensamma (nästan i alla fall) i hela Gränna. Sen åt jag frukost med mamma, när det var klart var klockan bara nio…

Jag bestämde mig för att idag är jag frisk! Jag åkte iväg på spinning med cykelklubben, tätt följt av cykelmöte med samma klubb för att efteråt köra Step up (fortfarande med samma klubb). Så lycklig jag kände mig och som jag njöt varje minut av träningen. Jag är kanske inte helt återställd, hostan gör sig påmind då och då. Men jag fick äntligen träna igen. Jag har seriöst klättrat på väggarna de senaste dagarna och jag trodde inte jag kunde vara beroende av träning så pass eller att det påverkar mig så mycket.

Men dagarna eller veckorna är numera inte värda något om jag inte får eller kan träna. Jag måste få röra på mig för att må bra, för att kroppen ska må bra. En hel vecka med inaktivitet har varit jobbigt för mig, speciellt nu på slutet med ledig helg.

Det här ska jag komma ihåg nästa gång det är kämpigt att komma iväg till träningen!

clara_bosse

Att vara vältränad

Hälsa, Träning

Vad betyder det egentligen att vara vältränad? Vad är det som är ett bevis på att man kan kalla sig vältränad? Jag har funderat en del på det där…

Vad som definieras med att vara vältränad skulle jag säga är personligt, alla har sina egna åsikter och alla ska ha sina egna åsikter. Dessutom kan man inte vara bäst i allt, men samtidigt vara otroligt bra i någon gren. Och är det ens bra man vill vara? Är det snabbhet, styrka, uthållighet eller bara kunna göra det för motionens skull? Man kan vara en riktigt bra simmare, men inte kunna springa. Man kan vara en snabb skidåkare men inte kunna simma. Man kan vara en framgångsrik tennisspelare men inte ta si och så många vikter i gymmet…

Mina egna tankar om att vara vältränad är grundat i en känsla. När jag känner mig stark, snabb, uthållig i det jag satsar på för tillfället, eller när jag blir snabbare för att nå målet jag har satt, eller när jag kan lyfta en viss tyngd för att musklerna behöver det, eller när jag klarar hålla igång en längre stund utan problem – allt för att nå målet jag har satt upp just nu, då känner jag mig vältränad. Inte målet jag hade för några år sedan, eller de jag har i framtiden. För det kan variera otroligt.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att glädjas av vår egen framgång. Se inte målet långt borta, sätt upp små delmål på vägen som kan hjälpa till med pepp. Kolla inte för mycket på det lite sämre, eller det du inte har. Se det som en energi-input till att bli bättre, till att utvecklas och till en utmaning. Glöm absolut inte resan. Och framförallt jämför inte med någon annan, eller ditt “förra” du. Det kan vara riktigt svårt ibland. Jag har svårt för det!

Just nu känner jag mig inte jättevältränad, jag är tung och jag är inte speciellt snabb. Men jag är i bättre form än jag tror jag någonsin har varit, näst intill i alla fall, sett efter mina resultat och på vägen mot mina mål. Så är känslan i alla fall! Samtidigt är jag mitt i en process mot att nå ett högt mål jag har satt för sommaren och dit vill jag verkligen nå. Jag ska göra mitt allra bästa och än är det långt kvar tills dess, men jag är på god väg. Visst att jag har vägt mindre och jag har sprungit snabbare – men jag har aldrig känt mig såhär tränad förut.

För mig handlar just känslan av att vara vältränad också på den mentala delen också. Jag gillar uthållighetsutmaningar, då måste man ha pannben och ett positivt tänkande för att lyckas.

Varför jag började tänka på det här nu är för att jag är van vid att vara den som är mindre tränad i mina kretsar, på passen och andra event. Då i jämförelse med andra. Nu försöker jag istället vända på det och se det som något positivt, att kunna ta hjälp av dem som är bättre, snabbare, uthålligare eller starkare. Då har jag också insett att jag själv sitter inne med en hel del kunskap och erfarenheter, dessutom är jag inte den som är längst bak längre.

Jag känner mig stark, utvecklingskurvan är riktigt fin nu och peppar peppar så känns mycket väldigt bra (till och med foten). Att kunna spinna i 4,5h utan paus och utan att tänka på att det faktiskt är 270 minuter är för mig vältränad – jag som har kämpat med att försöka vara motiverad i en timma förra året. Att springa en runda på några kilometer utan att behöva gå eller tycka det är skittråkigt. Att hoppa i bassängen och bara vara sekunderna efter än när jag var som snabbast när jag tävlingssimmade. Att kunna ge järnet på spinning-intervallerna och hänga med de andra. Att hoppa på spontana utmaningar, klara dem och inte vakna upp med en hemsk träningsvärk dagen efter (fast ibland är träningsvärk “skönt”). Att kunna träna flera timmar om dagen i veckan utan att tänka på att det är ett tvång eller måsten och utan att hitta andra ursäkter till att skippa träningen.

Det jag är mest nyfiken på är hur cykelsäsongen kommer starta. Förra året hade jag bara någon spinningtimma inför utesäsongen, inte mer träning än så efter ett halvår träningsuppehåll. Jag cyklade mer än jag någonsin har gjort under april till juli, utvecklingsskurvan var fantastisk, cykelformen var fantastisk. I år hade jag bestämt mig för att inte behöva börja om från början igen och det tror jag inte jag behöver heller, för så mycket träning som jag har i bagaget från den här vintern har jag aldrig haft i hela mitt liv.

grennabergetlopning_grennaberget5