Alvas änglar

Team Rynkeby

23 december 2012 somnade Alva Hägerå 12 år in, fridfullt och tillsammans med hennes familj vid sin sida. Hon kämpade mot cancern i två år. Genom behandlingar, tuffa stunder och annat som plötsligt tvingades in i hennes liv. När hon insåg att hon en dag skulle dö, inom en för snar framtid, började hon tillverka små änglar med fina vingar och i vackra färger. Änglarna skulle kosta 50kr, för alla skulle ha råd att köpa en ängel. Alvas änglar.

Idag har det gått fyra år sedan hon tog sina sista andetag. Hon var en tolvårig tjej som jag för alltid kommer skänka en extra tanke till just den här dagen, trots att jag aldrig hann träffa henne. Däremot har jag träffat hela hennes familj, då mamma Katarina och pappa Jonny var med i Team Rynkeby Jönköping 2015. En dag gick cykelturen förbi familjen Hägerås hus och vi fick äta pasta, hälsa på Alvas systrar Sigrid och Judith, samt de två getterna som betade i trädgården. Det är ett otroligt fint minne jag har kvar.

Ingen ska behöva gå igenom det Alva gick igenom. Hennes änglar är fantastiska. Nu är Alva en ängel själv. Förra året skrev jag inlägget Ängeln Alva som just nu är det mest lästa blogginlägget på min blogg. Idag skrev jag ett annat inlägg i Team Rynkebys blogg.

Barncancerfonden ligger otroligt nära mitt hjärta

I tre år har jag varit engagerad och gett otroligt mycket pengar samt tid till dem. Något jag är stolt och nöjd över. Samtidigt är det frustrerande att ungefär ett barn i Sverige insjuknar varje dag, även att siffran minskar och minskar.

Aron Anderson är en stor och cool ambassadör för Barncancerfonden. Han var nyss den första i rullstol som skidade till Sydpolen, trots dagar av magsjuka. Hans mål med den expeditionen var att samla in 6,4 miljoner kronor till just Barncancerfonden och forskningen om barncancer. Bara häromdagen nådde han sitt fysiska mål och snart vill jag tro att bidragssiffran har passerat 6,4 miljoner. Han är en stor inspiration.

Saga Lundin är en annan person som har berört mig på senaste tiden, i maj fick hon diagnosen skelettcancer och kämpar varje dag. Hon delar med sig av sin resa på Sagas blogg. En annan artikel om barncancer som var otroligt häftig, men så sorglig på samma gång är Ljuspunkter av Magnus Wennman.

Ta hand om er i jul, ge en extra tanke till de du tycker om lite extra. Själv har jag ägnat flera tankar idag till både Alva, Saga och alla andra som kämpar mot cancern ♥

teamrynkeby_alvasanglar

84 miljoner kronor

Resor, Team Rynkeby

I lördags åkte jag till Stockholm för kick-off med Sveriges alla lagkaptener och vice lagkaptener i Team Rynkeby 2017. Team Jönköping har ingen vice kapten utan istället en stark styrgrupp, som jag är en del av. Jag valde att åka med på kaptensmötet för att hjälpa Angelique (vår lagkapten) och för att jag alltid vill lära mig mer, dessutom passade det bra in i tiden. Team Rynkeby är verkligen en del av mitt liv och har varit det de senaste två åren.

Med årens gång har jag blivit mer och mer insatt, men mycket av informationen som jag har velat veta har jag fått ta reda på själv. Nu ville jag veta hur det var från den andra sidan, att det var jag som fick grundinformationen som sedan ska spridas ut till teamet. Inte tvärtom.

Det har verkligen varit en lärorik helg, jag har lärt mig massor, utbytt både erfarenheter och kunskaper. Helgen har varit fantastisk och rolig på samma gång. Precis en sådan helg jag hade hoppats på. Jag kände att jag ville åka med. Dessutom hade jag inget annat planerat eller andra saker som skulle göras samtidigt, så jag kunde fokusera på att vara där.

Vi har haft möten och vi har tränat jobbig men rolig träning tillsammans. Kul att få ett större perspektiv på projektet och lära känna andra från hela Sverige samtidigt. Vi bodde på Mornington hotel i Bromma. Ett häftigt och sportigt hotell med bra rum, bra mat och grymma träningsförhållanden.

Det blev en helhelg, en lärorik sådan, men ändå med skaplig avfärd och hemfärd. Jag är glad för helgen. Jag är ännu gladare och stoltare över att Team Rynkeby 2016 samlade in 84,1 miljoner kronor till Nordens Barncancerfonder. Jag kan inte förstå hur mycket pengar det är! Kolla på filmen så får du följa med någon minut av det senaste projektåret.

Första träffen med nya teamet

Team Rynkeby

Igår avslutades Team Rynkeby 2016 officiellt med en fest i Helsingborg. Massvis av gula Rynkeby-cyklister samlades nere i Skåneland för att lämna över den stora checken till Barncancerfonden. Ett år med arbete från elva svenska team och 18,9 miljoner kronor. Alltså 18.903.621 svenska kronor till forskningen. Till Barncancerfonden i Sverige. Vad hela Norden har samlat in under året får vi snart reda på. Men tänk att vi slog förra årets siffra med över fem miljoner kronor. Jag är stolt. Det är helt fantastiskt. Tack alla ni som bidragit minsta lilla krona till den siffran ♥

Jag hade ju egentligen bestämt i somras att två år fick räcka för min del i projektet, men så blev det inte riktigt. I år blir det första året där alla medlemmar befinner sig ungefär på samma ställe geografiskt. Jippi. Idag hade vi första träffen med nya teamet. Vi är ett stort team, vilket vi inte trodde i våras när vi började jobba med att ens hålla Team Jönköping vid liv. Jag känner redan större delen av teamet och efter idag när man fick träffa alla andra också fick jag en fantastisk känsla i kroppen. Vilken söndag jag har haft. Jag bara vet att det här kommer bli bra. Jag vet att jag har tagit rätt beslut. Jag har inte tvekat en sekund sedan jag skickade in min ansökan för lite mer än en månad sen. Jag känner på mig att det här kommer bli ett fantastiskt år. Och av att ha fått reda på rekordsiffran från igår, gör mig ännu mer säker på mitt beslut.

Hade jag inte gått med i projektet för två år sen hade inte livet sett ut som det gör idag, jag hade inte haft så många vänner jag har, jag hade inte haft dem vännerna, jag hade knappast upplevt så mycket cykellycka och roligheter, jag hade nog inte varit lika mycket cyklist som jag känner mig idag. Hela livet hade varit annorlunda och mycket tråkigare. Första året ansökte jag för utmaningens skull – att cykla till Paris. Förra året för att samla in pengar till forskningen, för ingen ska behöva utsättas för cancermonstret. Idag startade mitt tredje år i projektet, den här gången återigen för barnens skull och för gemenskapen eftersom jag vet att jag kan cykla sträckan. Varje år är något nytt och helt unikt på sitt sätt.

Jag älskar Team Rynkeby, så nu kör vi 2017!

teamtraff

Team Rynkeby Jönköping 2017

Team Rynkeby

Vad hände? är faktiskt den första frågan jag ställer mig. Alltså så fast besluten som jag har varit hela året, innan vi cyklade iväg och faktiskt under cykelturen om att Team Rynkeby Jönköping/Borås 2016 skulle bli sista året för mig i projektet.

Men det blev inte riktigt på det viset. Egentligen börjar det redan förra året, med att jag inte alls riktigt visste vad jag hade gett mig in på. Det var först när utecyklingen på våren kom igång som jag insåg vad projektet handlade om – och då hade ju mer än halva tiden gått. För projektåret håller på september till september.

När jag gick i mål i Paris 2015 var min känsla att jag bara var tvungen att göra om det, det var verkligen den bästa veckan i mitt liv typ och jag måste få uppleva det igen. Även att jag hade bestämt mig för att det skulle vara en Once in a lifetime…

Jag sökte, jag kom med och förra hösten gick jag in i projektet på ett helt annat sätt än året innan. Med engagemang från start och med erfarenhet från mitt första år. Jag såg allt på ett annat sätt, jag visste exakt vad jag skulle göra och vad som krävdes. Dessutom hade jag fått en större roll i teamet, jag var en del av styrgruppen men framförallt PR/mediaansvarig. Jag startade förra året med dem känslorna jag hade avslutat första årets resa med. Men nu engagerade jag mig ännu mer, dessutom blev det mer tidskrävande dels eftersom jag hade en större roll med ett arbete som krävdes en uppdatering många gånger i veckan. Samt att Team Jönköping inte riktigt blev Jönköping, utan mer Borås eller Sjuhärad.

Jag älskar projektet, jag älskar att cykla, jag vill verkligen göra allt arbete för barnen – alltså att samla in pengar till Barncancerfonden. Men mycket annat runt omkring tog min energi, så var det inte riktigt 2015. Även att jag har lärt mig att tycka om Borås väldigt mycket, där jag har vänner, där dem har Sveriges bästa simarena osv krävdes det alltid extratid från mig. Eftersom många av träffarna blev förlagda åt det hållet och majoriteten av cyklisterna befann sig där, var det där allt hände och vi få i Jönköping missade lite av tillhörigheten – det jag faktiskt samlar energi ifrån. Just eftersom vi var en minoritet, som hade det kämpigare att få till både träningen inomhus/utomhus etc på hemmaplan.

Projektet är tidskrävande och man bör ha en stadig ekonomi bland annat. Jag har sagt tidigare att Team Rynkeby aldrig har tagit tid från mig, bara gett. Det står jag fast vid, men jag fick inte riktigt den där energipåfyllningen 2016 mot arbetet jag har lagt ner. Det fanns fler anledningar till att jag inte kunde bestämma mig om jag skulle köra ett år till eller inte.

Efter resan i juli, har jag tagit en paus. Jag hamnade aldrig i den där bubblan som jag befann mig i i flera veckor efter resan förra året, jag märkte inte av det i  kroppen heller eftersom jag i princip inte hade ont någonstans efteråt. Allt blev som vanligt direkt! Jag har skapat distans och samlat ny kraft, jag har fått reflektera och skapat en saknad. Dessutom blev jag mutad med blåbärsmuffins av en cykelvän och så har jag en mamma som slängde ur sig orden i stil med “Du älskar ju det där och du blir ju jättelätt rastlös om du inte har något att göra – såklart du ska köra 2017 också!”.

Om jag ska göra det en gång till i livet, är den rätta tiden nu. 2017 delas teamet upp i två. Team Rynkeby Sjuhärad och Team Rynkeby Jönköping med faktiskt en bas i Jönköping. Förhoppningsvis blir det helt annorlunda när det kommer till träffar och träning mm.

Det var inte ett lätt beslut att ta men när jag väl tog det vet jag att det var rätt. Jag ska inte ge det lika mycket tid i år som senaste året, jag ska istället vara mer effektiv och projektet i sig ska vara lite mer “light”. Vansbrosimningen och Ironman Jönköping finns kvar, vilket också var faktorer som påverkade mitt beslut. Dessutom känner jag redan många i teamet, att jag bara inte kan missa detta. Jag kommer ångra mig om jag inte gör det, men nu säger jag att 2017 blir sista året för mig.

Jag är alltså antagen till Team Rynkeby Jönköping 2017. Jag är superlycklig och glad över det. För efter att ha velat lite fram och tillbaka, ena dagen ville jag, andra dagen ville jag inte, är jag nu fast besluten att det är det här jag vill igen. Jag älskar Team Rynkeby och alla upptåg det har fört med sig. Jag har hittat mig själv i det. Varje år blir något unikt!

Idag kör vi officiell start, vi är ett team! 31 cyklister och 10 i serviceteamet som det ser ut nu. Jag är PR/media/kommunikationschef, en roll jag hade på ett ungefär 2016 också. Vår första teamträff är dock inte förrän nästa vecka, dagen efter att 2016 års check är överlämnad till Barncancerfonden. Jag längtar med spänning efter den siffran!

clara_teamrynkeby9

Jag cyklade till Paris

Resor, Team Rynkeby

Jag cyklade till Paris på nio dagar, hemifrån Gränna. Vilket är helt overkligt. Det kändes overkligt riktigt länge, innan jag kom på att snart är det ju slut. Snart är vi framme. Då var det blandade känslor som kom. Jag ville ha det avklarat, men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Det är ju cyklingen jag älskar.

Tränar man och är förberedd för att cykla 143 mil på drygt en vecka, i kanske inte jättehög fart eller ansträngning är det inte jättepåfrestande på kroppen. Det är snarare att man ska lyckas få ihop alla pusselbitar perfekt. Tanka bra energi, äta rätt, få tillräckligt mycket sömn om natten, inte överbelasta kroppsdelar och släppa orosmoment som stressar. Kroppen är riktigt bra på att återhämta sig från dag till dag, häftigt! Jag har aldrig tränat så många timmar inom loppet av tio dagar. Jag har aldrig cyklat så många dagar på raken och jag har aldrig cyklat så långt (för förra året blev inte riktigt som planerat pga värmen). Ändå varken kände jag eller känner jag mig sliten. En vanlig träningsvecka från 2016 har nästan varit jobbigare.

Jag hade en del motgångar längs vägen i år, utan vetskapen när jag lämnade Gränna. Lungorna som jag har haft problem med sedan slutet av maj började krångla igen, jag som trodde dem hade blivit bra. Jag tror orsaken till det var solen, värmen, syrefattig luft och färjan. Vissa dagar mådde jag bättre och andra sämre.

Det jag har gjort om dagarna är ungefär äta, cykla, äta, sova med lite fix före och efter. Social har man också varit, dock blev det att jag stängde av allt som inte fanns just där jag var – typ sociala medier och nyheter. Något jag lärde mig från förra årets resa var att en vecka går snabbt (det är absolut ingen semester, för nästan all tid är planerad) och det gäller att njuta i stunden exakt hela tiden. Det är inte målet som är det viktiga, utan upplevelsen längs veckan. Mitt fokus är cyklingen, allt annat är bara en bonus. Och som jag njöt! Vad mycket cykellycka jag tankade hela veckan!

Men vi tar det från början, trots att många dagar redan har flutit ihop en aning…

8 juli Gränna – Borås

Det här var min dag, jag trampade iväg vid elvatiden efter att ha gått runt med ett pirr i magen och försökt fixa det sista. Det var så skönt att sätta sig på cykeln, för nu var det på riktigt. Jag cyklade på kända vägar i motvinden, trixade mig genom Jönköping city och Ironmanstaden till Norrahammar där jag mötte upp en cykelvän från 2015. Jag fick draghjälp i kraftiga vinden och i alla uppförsbackar.

Solen var stark och vägarna var rätt fina, men det var en slitsam första etapp. Över 14 mil och 1300 höjdmeter, med andra ord typ uppför hela sträckan. Jag funderade lite vad det var med kroppen, för den orkade inte som den brukade göra. Men jag kollade bara på snitthastigheten, som var låg. När jag kom fram insåg jag att pulsen hade varit rätt hög och det var faktiskt många höjdmeter vi hade betat av.

motparis

9 juli Borås – Göteborg

Nu var det på riktigt, fast det kändes fortfarande overkligt. Hela teamet samlades i Borås, alla bilar packades och sen vinkade vi hejdå till allt folk som kom till Stora torget för vår skull. Det var häftigt! Någonstans där hamnade jag med i en intervju på radion också.

Vi cyklade mot Göteborg och på vägen mötte vi Aron Anderson på cykeln. Vid Hoppets hus i Göteborg träffade vi team Göteborg och team Värmland. Vad härligt det var att få krama om teamkamraterna från förra året. Vi stannade till på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus för att släppa ballonger *känslosammaste stunden på veckan*. Vi cyklade sedan i en enda lång klunga, 100st, genom centrala Göteborg, på avenyn, genom Slottskogen och sedan vidare ner till Sjömagasinet där Kielfärjan skulle avgå senare. Det var en häftig cykling, som en försmak på vad vi en vecka senare skulle få uppleva men den här gången på svensk mark – i Göteborg, en stad jag faktiskt mer och mer börjar känna till. Det var coolt att höra folket på trottoaren ropa “Wow, det tar ju aldrig slut!”.

drottningprolog

10 juli Kiel – Hamburg

Vi fick sovmorgon och så snart vi hade kommit av färjan började första etappen, genom Tyskland. Den var inte jättelång, vilket jag tyckte var skönt eftersom det var min tredje cykeldag. Tredje dagen är alltid värst. Så även den här gången, det var verkligen en skitdag. Jag fick riktiga problem. Jag fick inte luft, tårarna började rinna och jag funderade verkligen på att sätta mig i servicebilen. Jag stannade, jag samlade mig lite. Jag tog medicin, hamnade på sjukvårdsteamets “observationslista” och sen cyklade jag lugnt längst bak i sista klungan. Det blev bättre. Det var varmt och det var verkligen en kämpig dag för mig.

teamrynkebyteamrynkeby

11 juli Hamburg – Barnstorf

Något jag hade lärt mig från 2015 var att försöka ta vara på de sovtimmarna man fick för det var lätt att hamna på minus. Så jag försökte lägga mig tidigt eftersom frukosten oftast serverades 06.00 och vi skulle rulla 07.00 nästan alla dagar.

Jag var redo för ytterligare en dag genom Tysklands alléer och på deras platta vägar, krigandes i den kraftiga motvinden. Efter bara en mil tog vi en liten bilfärja över floden Elbe istället för att få cykla en omväg (etapperna blev oftast längre än planerat nästan alla dagar ändå).

Jag vet att jag kämpade lite med hjärnan den här morgonen, jag ställde mig frågor jag aldrig hade ställt till mig själv tidigare och jag funderade verkligen på vad jag höll på med. Sen började jag tänka positivt igen. Jag hade pigga ben och kände mig till och med rätt stark den här dagen. Efter att vi hade tappat bort våra MCs längs vägen kom vi tillslut fram till ett finare hotell med god mat.

hamburghamburg

12 juli Barnstorf – Stadtlohn

Nu blev det varmt och motvinden förföljde oss. Det här var en sådan där jobbig dag igen, för jag kunde inte få tillräckligt med luft. Dessutom kom det några lättare backar, mot att ha haft det riktigt platt hittills. Jag har aldrig ont i rumpan, däremot åker jag på skav av cykelbyxornas sömmar ibland och dem kan ibland göra ont. Idag var en sådan dag. Men eftersom jag hade fullt fokus på att försöka få ner syre till lungorna försvann både vetskapen om att bakdelen var öm och vi var redan framme.

Tummen upp för maten och efterrätten. Men rummen var inte jättefina, vi bodde på ett hotell med stall på landsbygden. Jag fick en specialare här just eftersom jag dels redan mådde kasst och cyklarna skulle förvaras i stallet, vilket inte går eftersom jag är fruktansvärt allergisk mot hästar.

Sjukvårdsteamet hade full koll på mig (med flera). Dels för lungorna, dels för solkrämen och eftersom jag endast dricker vatten fick jag lite specialpåfyllning även där. Ibland lyssnade jag och löd, ibland fuskade jag – men vilken service. Viljan var det inget fel på, snarare “Clara, du får inte ha för stark vilja!”.

teamrynkebyteamrynkebyteamrynkeby

13 juli Stadtlohn – Genk

Benen mådde bra varannan dag och den andra dagen kändes dem tunga. Nu hade vi en lång dag framför oss. Även etapperna var varannan dag kring 15 mil och varannan över 20 mil. Vi åt frukost i Tyskland, lunch i Holland och middag i Belgien. Tre länder på samma dag och fortfarande rätt platt sträcka.

Idag blev det lite oroligt i klungan, jag tror vi alla började hitta sin roll och ett tag vet jag inte riktigt vad vi höll på med. Fokus! Sen kom regnet. Jag älskade regnet! Jag kände mig levande igen och jag kunde andas. Det var nog bara jag som nästan skrek “JA!” när regnet kom. Sen kunde jag cykla som bara den resten av dagen.

Fast med regnet kom även punkteringarna och om vi bara hade typ tre stycken på hela resan förra året åkte vi på upp emot sju stycken inom loppet av 45 minuter. Jag själv hade varit kissnödig ett bra tag och räknade ner tiden, men tiden försvann aldrig eftersom vi var tvungna att cykla långsamt och stanna hela tiden. De sista milen cyklades på cykelbanor och äntligen var vi framme i Genk – jag sprang in på toaletten. Nu bodde vi på ett lite större och flashigare hotell tillsammans med två norska team. Dagen försvann och det kändes inte alls som vi hade cyklat över 20 mil.

stadtlohn

14 juli Genk – Dinant

Idag var dagen som startade med regn och backar. Vi skulle ta oss upp för Mur de Huy vid lunchtid tillsammans med många andra team. Jag hade inte jättemånga förväntningar på veckan, det jag ville var att försöka cykla hela vägen och dessutom helst ta mig uppför Mur de Huy cyklandes efter att ha gått upp förra året. Så jag tog det i lugn takt från början och till slutet. Jag var uppe. Lyckan! Det var många i backen som hejade på alla, jag hade någon norsk cyklist som cyklade med mig hela vägen upp också och peppade. Fantastisk stämning var det!

Sen skulle vi cykla längs med floden till Dinant, längre söderut i Belgien. Vi stötte på vägarbete och omläggning även den här dagen. Omläggningen gick över ett berg, Mur de Monty som var mycket värre än Huy som vi hade klättrat uppför bara någon timma tidigare. Kroppen var inte förberedd på att det skulle vara ytterligare en backe, som dessutom var värre än den första att jag valde att traska uppför med cykeln. Fantastiskt ni som lyckades ta er cyklandes uppför hela! När vi var uppe skulle vi ta oss ner likt en lättare serpentin för att vara tillbaka på ordinarie rutt men bara någon kilometer längre bort. Den här dagen blev också längre än planerat. Vi anlände till Maison de Leffe – klosterhotellet i Dinant och fick en riktigt god trerätters innan jag somnade sött.

huyhuyhuyhuy

15 juli Dinant – Château-Thierry

Det var nu vi började komma in på kända vägar, även gårdagens städer bodde vi i 2015. Jag började få flashbacks, jag förstod inte riktigt att jag hade varit exakt här på samma ställe men ett år tidigare. Jag kände mig hemma, men samtidigt som om jag drömde. Morgonen var kall, runt 10°C, på gränsen till att man frös. Vi cyklade längs floden Maas. Dimman låg tung över vattnet och över bergen, det kändes som man var med i en Sagon om ringen-film. *Häftigt*.

Nu hade motvinden gett sig lite, men idag var en backig dag. Plötsligt kom vi in på vägar som rutten gick på förra året, det var den vackraste etappen och tänk att jag fick cykla den igen. Upp för en backe, ner i en by och så höll de på hela dagen. Jag kände igen mig. På något ställe försökte vi få tillbaka en kalv till hagen som den rymt ifrån och på något annat ställe fick vi väja för hundar på vägen. Vid lunch cyklade vi ikapp två holländare som också var påväg till Paris. Dem fick lunch av oss och sen cyklade dem med oss flera flera mil. Jag minns, jag kommer ihåg. Déjà vu!

Det blev varmare och varmare, jag fick mer problem med lungorna. Det lustiga var att det var nästan exakt samma rutt, nästan exakt samma väder fast ett år senare. Det jag hade lärt mig var att idag skulle jag inte bränna mig sådär hemskt som jag gjorde förra året. Jag fyllde på med solkräm, jag fick putthjälp i backarna och det enda jag försökte fokusera på var att få in syre till lungorna. Det är jobbigt när kroppen är riktigt pigg och benen starka men ändå går det inte ta i mer. Det var magiskt vackert! Sen anlände vi till det sämsta hotellet ever, dålig mat, små rum och inte speciellt fräscht. Men jag gör den här resan för att få cykla och för att samla in pengar till forskningen. Jag nöjer mig med att få mat och sovplats. I nattens sken bytte jag ut en veckas gamla klossar, för dem var redan utslitna.

dinantfrancefrance

france

16 juli Château-Thierry – Paris

Sista dagen var här. Vemodigt. Muskelfästet i knäna var lite trötta, men annars mådde jag bra. Jag längtade efter att vara framme, samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut. Men förra året var känslorna ännu starkare. Vi hade fått en fantastisk rutt in mot Paris i år, mycket plattare, mycket lättare och dessutom genom ett vackert landskap och coola vingårdar. Det var en häftig lördagsmorgon genom Frankrike.

Ju närmare vi kom desto fler vägar korsades. Mellan vår förstaklunga och andraklunga hade vi fått in två andra team. Vägarna packades med gula cyklister. Vi stannade för att äta lunch, en tidig lunch. Luften var tung, regnet hängde och man andades avgaser. Några målade flaggor på kinderna och hela teamet hade ett sorgband runt vänsterarmen för det hemska i Nice. Vi var redo för de sista milen in till huvudstaden. Längs med samma kanal som förra året myscyklade vi. Sen var vi framme vid samlingsplatsen där 1500 andra var samlade, vi skulle göra det här tillsammans. Team Rynkeby Jönköping startade upp en vulkan (likt Islands hejaklack) och vi fick med alla andra team. *Rysningar*. Mäktig känsla.

Paradcyklingen startade och vi var nummer 31 av 38. Det var 1,5 mil riktigt jobbig cykling – jobbigast på hela veckan faktiskt. Jag hade varit så glad över att slippa all smärta i diverse kroppsdelar, bland annat i händerna. Men efter den här timman gjorde händerna ondare än ondast (som för övrigt också var det enda jag brände) eftersom det inte går snabbt. Man måste vara på helspänn exakt hela tiden och ha ena benet urkopplat från pedalen hela sträckan. Nu var det hett. Dessutom var jag hungrig. Kunde vi inte vara framme? Jag tycker det är coolt att se den långa, gula ormen snirkla sig genom Paris gator, bland annat förbi Notre Dame, Obelisken och över Seine men att den höll på så länge blev bara jobbigt.

I målet fyllde jag på med energi, för jag hade inga anhöriga på plats i år. Nu var det bara att lyckas ta oss till hotellet på andra sidan Paris kvar. Vi cyklade på cykelbanor, det var rörigt, varmt och många var trötta. Vi stannade snabbt till vid Notre Dame innan vi hade bråttom till slutdestinationen eftersom finalmiddagen på Svenska klubben vid Louvren började 20.00. Det var fortfarande supervarmt, vi hade en sista middag med gänget och när ögonen inte orkade hålla sig öppna längre tog vi taxin tillbaka för att sova. Det var inte sent kan jag lova. Det var den bästa taxituren någonsin. Chauffören pratade med oss och det blev som en sightseeing genom Paris. Eiffeltornet lös i Frankrikes färger pga terrorn och vi fick reda på massa annan intressant fakta. Nu var det slut!

parisparisparis

17 juli Sista dagen

Jag fattade inte riktigt att det var slut på riktigt. Efter frukost och inpackning tog jag metron till Gare du Nord för jag skulle försöka lämna in min 25kg tunga packning (som jag hade på ryggen). I förhoppning om att se något av staden innan flyget hem gick. Jag var trött, jag var hungrig, det var 28°C, jag hade megatung packning och jag var på landets största tågstation med världens sämsta skyltning. Dessutom ville jag bara hem. Jag sprang runt i över en timma och hittade inte rätt och servicefolket på stationen skickade mig fel hela tiden. Tillslut gav jag upp, jag satte mig mitt på golvet för det fanns inte en bänk så långt ögat kunde nå på den där stationen, åt några chokladbitar jag hade över från veckan, grät några tårar och sedan samlade jag mig. Tålamodet var i botten. Jag hade gärna velat se Eiffeltornet, eller kanske något annat av staden men jag tog tåget till flygplatsen för flygplatser brukar man kunna lita på.

Jag satt stilla i flera timmar på Charles de Gaulle och bara tog det lugnt, sen blev flyget försenat för vi missade slot-tiden. I år valde jag att åka hem direkt, för jag minns inte jättemycket från förra årets semester i Paris. Jag var där fast ändå inte där, tankarna flög runt någon annanstans. I år var jag nöjd över att göra på det här sättet. Jag fick äntligen krama om mamma och pappa igen och hamburgaren på hemvägen från Arlanda var godast på länge.

På flyget försökte jag reflektera över veckan, för det hinner man inte riktigt med längs vägen. Det är för mycket intryck. Jag var glad och nöjd över att jag hade klarat det. Mest glad över att jag cyklade hela vägen från Gränna till Paris och för att jag tog mig uppför Mur de Huy. Jag blev också otroligt glad när jag fick höra vilken summa det lutar åt att sluta på (officiellt den 17 september).

Om du är mer intresserad av vad vi gjort i veckan går det att läsa mer på Team Rynkeby Jönköpings blogg.

charlesdegaulle

Tio dagar försvann i rasande fart. Äventyret för 2016 är över, eller själva projektåret är inte slut riktigt än. Men jag tänker trycka på paus ett tag, för jag har lagt ner många timmar under hela året. Nu är rätta tiden att kunna ta det lite lugnare. Vilket år!

Utan att jämföra 2015 med 2016 för mycket eftersom det blir två helt olika upplevelser beroende på olika faktorer: rutten, vädret, teamet, människorna, rutinerna, hälsan etc. Jag var mycket mer tränad inför i år och jag visste vad jag hade framför mig, dock satte lungorna stopp flera dagar. Det finns både nackdelar och fördelar med allt. Men får jag bara välja en av resorna väljer jag förra året, för första gången är ändå första gången!

paris

Till Paris på cykeln

Resor, Team Rynkeby

Jag har cyklat i nio dagar på raken, från Gränna till Paris. Det har varit tufft på vägen och inte alls så självklart. Jag stötte på en del motgångar bland annat att inte lungorna ville samarbeta med mig. Min vilja är stark, riktigt stark! “Clara du får inte ha för stark vilja!”. Jag ville det här så mycket och det gick tillslut. Jag har tagit mig till Paris för en andra gång. Även att jag har fått en hel del déjà vu-känslor längs vägen har resorna 2015 och 2016 varit helt olika. Det har varit overkligt!

Länder vi cyklade i: Sverige – Tyskland – Holland – Belgien – Frankrike

Antal mil: 143 mil

Cykeltid: 62h 17min

Min rumskompis: Heléne Axelsson

Finaste etappen: Helt klart samma etapp som förra året – etapp 6, från Dinant till Château-Thierry.

Längsta etappen: 22 mil – etapp 4

Bästa kommentaren: “Clara du är nog stabilast i hela laget, du kör på som en stridsvagn oavsett vilken väg det är!”

Min sämsta dag: Etapp 1 – för mina lungor strulade igen.

Sämsta hotellet: Näst sista hotellet, i Château-Thierry (exakt samma som 2015).

Varmaste dagen: När vi hade strålande sol och över 28°C i skuggan.

Cykelmek: Cykeln fungerade rätt perfekt, bara ett byte av utslitna skoklossar.

Mest ont: Händerna var inte att leka med vid målgången i Paris efter en otroligt påfrestande paradcykling i låg hastighet bland 1500 andra cyklister i solen, dessutom var det just händerna som var det enda jag lyckades bränna i år.

Oväntat: Jag har gjort det här förut men ändå trodde jag att kroppen skulle bli mer sliten. Det är en utmaning på ett annat sätt, för det är många faktorer som spelar roll. Egentligen har jag inte ont någonstans. Faktum är att jag känner mig mer sliten under en vanlig träningsvecka hemma trots att en sådan vecka inte kommer i närheten av den cykelmängden eller timmarna.

Tacksamhet: Jag har fått otroligt mycket hjälp längs vägen när jag mådde sämre.

Cyklister i Team Jönköping: 14 tjejer / 13 killar

Serviceteam Jönköping: 4 tjejer / 7 killar

Jobbigast: Jag har fortfarande lite problem med det där med toalettbesöken. Att vi var tvungna att ta oss uppför en backe brantare och längre än Mur de Huy samma dag. Att cykla i centrala Paris är inte lätt heller. All stark motvind vi hade i princip hela vägen, men framförallt i början av veckan.

Mest nöjd över: Att jag cyklade från Gränna till Paris!… och tog mig upp för Mur de Huy cyklandes.

dinant

Nu rullar jag mot Paris

Team Rynkeby

Nu rullar jag mot Paris för en andra gång med Team Rynkeby. Just idag är det ett år sen (helt galet) jag var framme i närheten av Eiffeltornet och hade en flera kilometer lång gul klunga bakom mig med cyklister. Jag själv var helt sönderbränd, hade jätteont i händerna och kände mig alldeles glad. Lyckan och tomheten växlade om vartannat. Jag ville inte att det skulle ta slut. När jag startade i Lund en vecka tidigare var jag alldeles spänd av förväntan och nervös, jag var helt säker på att det var då det gällde. Once in a lifetime. När jag kom till Paris fredagen den 10 juli 2015 visste jag att den upplevelsen jag hade varit med om i en veckas tid, den var jag tvungen att göra om.

Förra året var jag med för utmaningens skull, i år är jag med för barnens skull. Jag vill få den mest fantastiska upplevelsen man kan vara med om, samtidigt som det gör gott för andra och förhoppningsvis har man kommit så långt i forskningen om några år att alla överlever cancermonstret.

I år är jag mer redo än någonsin känns det som. Jag har cyklat 313 mil, känner mig starkare än starkast och är inte orolig överhuvudtaget. Jag vet att det kommer bli jobbigt, jag kommer med säkerhet ha ont någonstans men jag klarade det förra året. I år är jag betydligt mer tränad – både cykeltränad och i bagaget 2016 har jag över 320 träningstimmar.

Jag vill att vi får ett perfekt cykelväder, sådär svenskt lagom. Jag vill inte ha värmebölja eller kyla. Jag vill inte ha stekande sol hela dagarna och jag vill inte ha regn hela tiden. Jag har laddat med massvis av solkräm, det lärde jag mig förra året att det behövs.

Jag har egentligen inga förväntningar på veckan. Jag vill bara ha roligt, jag vill få uppleva cykellycka som jag älskar så mycket. Jag vill känna gemenskap tillsammans med det bästa teamet. Jag kommer inte jämföra mot 2015, för det är egentligen helt två olika saker med olika förutsättningar.

I år ska jag ta mig upp för Mur de Huy cyklandes, det är det enda jag har bestämt. Dessutom vill jag helst cykla alla etapper. Jag kommer dessutom starta redan idag och cykla hemifrån Gränna.

Jag cyklar Gränna – Paris på nio cykeldagar. En sträcka på kanske 136 mil. Det här kommer bli häftigt och roligt. Jag älskar att cykla!

Jag har haft semester i veckan och trodde jag skulle bli otroligt rastlös, att bara vänta på att det ska börja. Men jag har taggat ner och fått väldigt mycket gjort, så en vecka ledigt var nog välbehövligt.

Nu ska jag gå in i min lilla bubbla och cykla till Borås. Jag kommer nog inte blogga förrän jag är i Sverige igen om tio dagar (Twitter och Instagram kommer nog användas mer). Under tiden kan ni följa min och teamets resa på teamets blogg, Facebook, Instagram eller livetracking.

motparis2motparis3motparis

En helg på Isaberg

Team Rynkeby

Upplevelseveckan fortsatte och efter en natt där jag landade hemma var det dags för sista delen. En helg på Isaberg för träningsläger med Team Rynkeby. Fredagens cykeltur var frivillig men självklart ville vi vara med och cykla, dock hade vi lite strul med transporten dit att jag och en till från teamet blev fem minuter sena. På dem minuterna hann de andra rulla iväg. Vi misströstade inte och stack iväg på en timma lite snabbare cykling, bara vi två. För att sedan ansluta till övriga och cykla ytterligare en runda.

Det var otroligt vackert väder den här helgen. Vi har verkligen haft tur med vädret under våra båda träningsläger, nu håller jag tummarna för att vi får det lika bra påväg mot Paris nästa vecka.

traningslager_isaberg

Frukosten i magen under lördagsmorgonen för att sedan cykla samma runda som senast, med matstopp i Gislaved. På slutet var det dags för en toppbestigning uppför Isabergstoppen. Jag har cyklat uppför två gånger tidigare, den här dagen ville jag inte. Jag var trött, jag mådde inte perfekt eftersom jag fortfarande hade problem med mina lungor. Men det var depåstopp högst upp och alla skulle dit. Jag lade i lägsta växeln och började klättra i lugnt tempo, ingen stress. Jag tog den rätt lätt den här gången. Lycka!

traningslager_isabergtraningslager_isaberg

Om kvällarna åt vi middag i restaurangen, vi umgicks, hade något möte och hade det allmänt bra tillsammans. Knotten kunde vi dock varit utan.

traningslager_isaberg

Söndagsturen var lång, den var påfrestande, det var varmt. Men även den dagen gick vägen. Eller såhär, jag hade riktiga problem de sista tre milen (eller om det var fem) tillbaka till Isaberg. Jag trodde det var astman, men det blev inte bättre av medicinen. Jag övervägde att hoppa av, men sen visste jag att det bara var slutspurten kvar. Jag kände till vägarna.

Nu hade jag inte längre bara svårare att andas, nu högg det till i höger sida när jag tog djupare andetag på ett otäckt vis. Jag fick lite hjälp uppför för att minska belastningen, tack! Jag tog mig i mål, tyngre i bröstet. Men samtidigt försvann milen iväg, för det enda jag tänkte på var just att försöka få till andningen och tanken om jag skulle avsluta turen för dagen här. Det gick ju bra att cykla, det var bara uppför när det är mer påfrestande som det blev jobbigt, men kunde det bli värre?

traningslager_isaberg

När jag kom tillbaka till stugan fick jag massage, för tydligen var det musklerna mellan revbenen som hade blivit för ansträngda och spända. Vilket orsakade huggen i sidan. Troligtvis var det från hostan och lungproblemen jag hade gått med i veckan, när jag sedan tränade ganska länge blev det för mycket. Jag trodde aldrig massage skulle hjälpa mot det, men vilken lättnad efteråt. Jag kunde andas!

traningslager_isaberg

Det gjorde att jag inte ens tänkte tanken att stå över måndagens runda, som blev långhelgens sista. Jag cyklade och det gick bra fram tills strax innan depåstoppet vid fem mil. Då kom huggen tillbaka, jag rådfrågade vår sjukpersonal och det var inte farligt att cykla med mina problem men samtidigt var det dumt om det skulle bli värre. Fem dagar senare ville jag ju cykla snabbt på Tjejvättern. Jag valde att avbryta cyklingen här, för att ta bilen tillbaks de sista fyra milen. Där grillade vi hamburgare som avslutning på den otroligt fina träningshelgen tillsammans. Här kan du läsa mer.

Jag fick ihop 48 mils cykling på fyra dagar i strålande sol. Jag upplevde så otroligt mycket cykellycka under dessa dagar, men samtidigt hade jag inte riktigt samma känsla som under förra årets läger. Jag jämför inte, men ibland kan jag komma på mig själv tänka hur det var. När lägret var slut åkte jag hem och åt grillat med vattenmelon för det var jag sugen på när det var Sveriges nationaldag och allt.

traningslager_isaberg

Träningshelgen på Isaberg

Team Rynkeby

I helgen var det äntligen dags, det var dags för årets första träningsläger på Isaberg med Team Rynkeby. Cykling, cykling och cykling var i princip det vi gjorde fredag till söndag. Och det var alldeles underbart. Jag var på träningsläger på Isaberg två gånger förra våren också, även då med Team Rynkeby. Så jag visste lite hur allt skulle gå till, jag visste lite vad jag skulle förvänta mig men samtidigt släppte jag alla tankar om hur det var förra året och istället började om lite på nytt.

Under fredagsmorgonen åkte jag hemifrån för att hinna med nästan tio mil under den första dagen, dessutom avslutades den rundan med en topptur uppför Isabergstoppen. Dock ville inte riktigt mina växlar fungera frisk och mina ben var inte fullt så starka att jag klarade cykla uppför på tyngre växlar – vilket gjorde att jag blev rätt sur på cykeln. För jag vet att jag kan ta mig upp!

Sen genomförde vi den lite tuffare hinderbanan som en form av teambuilding, kul men svårt och hade jag inte haft mitt lilla lag som hjälp hade jag knappt klarat ett hinder.

traningslagerisaberg

Lördagens runda var på drygt femton mil och då stannade vi till i Gislaved för en riktigt god lunch på en restaurang där, sponsring kallas det. Vid det laget var jag jättehungrig så det passade otroligt fint. På eftermiddagen hade vi tid till lite lugn och ro i skuggan, för reflektioner och för lite häng innan middagen serverades. Den kvällen bjöd på en hel del skratt.

Söndagen var sista dagen och kroppen var lite sliten, för jag hade varit förkyld under veckan också så träningshelgen var i princip den enda träningen jag fick till förra veckan. Att cykla tre dagar på raken, då inser man sina svagheter. Kroppen var ändå stark och pannbenet lika så. Det som började kännas var fötterna som hade en tendens till att domna en aning, nacken var lite spänd och rumpan började känna sig påmind. Men vad gör det? Jag fick ju cykla!

Hela helgen fick jag uppleva otroligt cykellycka, det var helt fantastiskt. Vädret var fantastiskt. Tänk vad mycket lyckligare man blir av fint väder under sin cykeltur. Allt blev smidigare och alla blir gladare. Det kändes verkligen som sommar och solkrämen fick bli min bästa vän. Att cykla i klunga är underbart.

traningslagerisaberg

Jag samlade ihop drygt 35 mil under dagarna och jag kände mig stark mest hela tiden. Jag var lite sur på själva cykeln ibland dock. Jag älskar att leva i träningslägerbubblan och jag hade gärna stannat kvar några dagar längre, man liksom stänger ute omvärlden. Jag behövde inte ladda min iphone på hela helgen. Maten på faten och man kan få till riktigt bra sömn (om man kan sova borta och kommer i säng i tid vill säga). Jag gillar träningsläger, jag gillar att cykla, jag gillar Isaberg och jag gillar teamet. Du kan läsa mer här.

traningslagerisaberg

Spin of Hope 2016

Team Rynkeby, Utmaningar

Igår arrangerades Spin of Hope 2016 i hela Sverige där man ska hålla igång en spinningcykel från 07.00 till 19.00 på kvällen, allt till förmån för Barncancerfonden – i kampen mot barncancer. Jag kan inte säga att jag har varit intresserad av det tidigare, men för någon månad sedan blev jag det över en dag. 2016 skulle bli min premiär!

Jag ville köpa mig en cykel och trampa. Men eftersom jag har haft lite problem med mina fötter det senaste halvåret och dessutom inte riktigt visste hur kroppen skulle reagera (eller hur mentalt jobbigt det skulle vara) med tolv timmar på en spinningcykel bjöd jag in mina Team Rynkeby-vänner. Dem fyllde min cykel och där blev jag utan någon spinningtimma…

Det var ju jag som ville cykla och jag hade räknat med att fylla ut de timmarna som inte blev fyllda, men att jag skulle bli utan tid hade jag inte räknat med. Men kul! Så jag köpte mig en andra cykel, där knep jag de första tre timmarna och sedan fylldes den också.

spinofhope

Igår var det alltså dags. Vi höll till på Friskis & Svettis i Jönköping, som blev Sveriges tredje största Spin of Hope-anläggning. Team Rynkeby Jönköping hade 2 av 68 cyklar och vi hade fulla cyklar hela dagen.

Jag gick upp strax efter 05.00 på lördagsmorgonen och sedan cyklade jag från 07.00-10.00, efteråt var jag riktigt hungrig att jag hade sett ut en brunch på Condeco som belöning. Sen hade jag en till tid 15.00, men jag ville cykla mer än så. Om jag satt stilla på samma cykel i tre timmar under förmiddagen, hoppade jag runt i tre timmar på eftermiddagen. 13.00 knep jag en drop in-cykel, 14.00 cyklade jag för La lepre stanca och sedan vid 15.00 var jag tillbaka på samma Team Rynkeby-cykel igen. Bredvid mig hade jag en cykelbekant som hade sin egna cykel, han cyklade alla timmarna själv – “En tradition”, sa han.

spinofhope

När klockan var fyra kände jag mig nöjd, glad, lycklig och trött. Benen var trötta fast pigga, jag själv kände mig lite mör. Nu var jag hungrig igen så passande nog var vi bjudna till mormor och morfar för lördagsmiddag och hos dem finns det alltid massor av mat. Det jag mest var orolig för var att jag inte skulle få i mig tillräcklig med energi och vatten under dagen, eftersom jag blev sjuk efter Vasaspinningen sist och jag tror det var det som var orsaken.

spinofhope

Från att ha tre timmar planerade till att det var för roligt så att jag var tvungen att köra tre timmar till – är jag alldeles lycklig att jag lyckades hålla igång en halv cykel helt själv. För barnens skull. Förmiddagspasset gick lätt, eftermiddagspasset var lite jobbigare både fysiskt och mentalt. Allra jobbigast var den femte timman, roligast var sista timman. Man fick verkligen testa många olika ledare, flera olika platser och shit vad dyngsur jag var. En fantastisk lördag, kul utmaning och för en bra sak. Ingen tvekan om att jag kommer vara med nästa år igen. Det här var nog vinterns sista spinning.

Alla ni som var med – ni är coola! Grymt gjort!

spinofhope

Här hittar du en film och här kan du se fler bilder.