På en ganska så kort tid har jag flyttat hela två gånger. I september till Oxford och nu i januari till Riga. Två helt skilda städer och jag kan inte låta bli att jämföra här och nu med hur det var i Oxford. Och varje gång längtar jag tillbaka på något sätt. Jag har nog inte insett hur bra det var där borta, hur mycket jag älskade det och att jag absolut gjorde det rätta beslutet i att flytta dit för tre månader.

Skillnaderna:
Här går det dricka vatten från kranen, jag har en egen lägenhet, allt är mycket billigare, allt känns mycket mer hälsosammare, högertrafik, kallare klimat, närmre till Sverige, språket, lite mer allvar i självaste pluggandet, folket är mer strikt, euro. Där var jag den enda svensken (mycket fler nationaliteter), engelskan var i centrum, det var en lite mer storstad, nära till London, skolan var liten och mysig (här är den megastor och kall), de var mycket trevligare/hjälpsammare och man kunde kommunicera med dem.

Likheter:
Riktigt bra kollektivtrafik även fast systemet här är lite effektivare, en ny kultur mot Sverige och man kan inte se mina favoritprogram på playen (i höstas Hela Sverige bakar, nu Sveriges Mästerkock). Så mycket fler likheter är svårt att komma på.

Något jag absolut saknar från Oxford-livet är engelskan. Hur jag var jag än var kunde förlita mig på engelska, hur jag kunde hitta det överallt och öva vart jag än gick. Jag saknar London också. Skolan där var så mysig och jag älskade upplägget, vännerna och absolut att vara den enda svensken. Här kryllar det av svenskar och om jag får säga det själv är de inte alls lika öppna, det är jättesvårt att riva barriärer bland svenskarna… Och varje dag tänker jag på hur rolig tid det var. Jag mailade faktiskt med min värdfamilj för någon dag sedan. Det kanske är ett tecken på att när den första känslan är oväntad, så som det var där så kan det bli riktigt bra tillslut. Jag måste bara komma på det.

För att kunna börja på ett nytt kapitel måste jag avsluta det förra först. Så därför vill jag nu förmedla de sista tankarna om Oxford. Hur jag ser på det nu en månad efter jag kom hem mm.

Först och främst kan jag inte förstå att det redan har gått en månad sedan dess. Tiden går galet fort och jag har bara en vecka kvar i Sverige. Men samtidigt när jag tänker efter känns det som om jag har varit hemma förevigt, att jag inte alls har varit iväg. Minnena som jag hade så färskt, börjar sakta avta och bytas ut. Man börjar se den tiden på ett annat sätt, gapet mellan det positiva och det negativa blir större och större. Och numera när jag är tillbaka i Sverige-tänket är det lättare att se skillnader, se vad det var jag saknade, se verkligheten helt enkelt. Ni kanske redan har läst snabbfaktan från hösten i tidigare inlägg. Gör det! Men här kommer det också lite mer i skriven form.

Jag är så tacksam för att jag gjorde det äventyret, för att jag faktiskt vågade att ta steget och att det blev så som jag hade tänkt mig. Jag är oerhört glad över att jag hamnade i den familjen som jag gjorde, eftersom jag hade närhet till det mesta, ett eget rum och huset var väldigt fräscht. Vad jag har hört så var det en av de bästa familjerna.

Att det blev lite strul i bokningen gjorde inte så mycket till sist. Jag menar det blev ju bra ändå och jag är mycket glad över att jag valde att inte åka tillbaka förra veckan, för i stort sätt ingenting. Att jag blev så pass mycket bättre på engelska älskar jag också, att jag varje dag lärde mig något nytt, att jag har samlat på mig så mycket erfarenheter och har fått utforska så många fina platser. Underbart.

Självklart var det inte rosor jämt. Sedan jag kom hem försvann förkylningen, så jag vet inte om det faktiskt berodde på klimatet där? eftersom jag alltid var förkyld. Maten var inte i min smak heller, väldigt mycket fastfood och helst av allt skulle man aldrig ha tid till att sätta sig ner en sväng. Och innehållsförteckningarna skrek socker. Att de var så pass konservativa hade jag inte en aning om och nu när jag är hemma är det ännu mer klart. Sverige är så mycket mer utvecklat, modernare och alldeles fantastiskt.

Men något som påverkade mig mycket där borta var att nu när jag är hemma värdesätter jag många saker så mycket mer. Familjetiden är svår att missa, maten är jag glad för den jag får, att kanske inte alltid behöva göra något speciellt varje dag utan hitta små guldkorn i sin egen vardag är vad jag gör just nu. Min syn har förändrats så mycket på allt.

Jag tror den resan var viktig för mig, jag fick se något annat, jag var tvungen att ta hänsyn till andras livsstilar/kulturer/vardagar. Men framförallt så lärde jag mig så mycket! Inte bara engelska…

Som ni vet vid det här laget var jag i London hela lördagen. Jag tog en buss från Oxford city klockan 8 på morgen och kom hem igen vid 23 på kvällen. Där i mellan hann jag med att göra allt det jag ville göra i storstaden och även bocka av de sista sakerna på min Bucketlist för den här gången. Sightseeing varvat med shopping och som första lördagen jag besökte huvudstaden i början av oktober så använde jag mig av benen som transportmedel.

Jag började dagen på Marble Arche precis vid den stora shoppinggatan Oxford street, vidare promenerade jag längs med nämnda gatan och tog en titt på var BBC har sitt huvudkontor. Jag fortsatte min väg till stadsdelen Soho som ledde mig vidare till China Town, där jag landade för en gudomlig kinesisk buffé. Runt hörnet finner du Leicester Square med nu i Christmastider ett litet tivoli och strax därintill landets officiella huvudbiograf.

Jag traskade vidare till Trafalgar square för att se det på närmre håll, klickade av några foton och bara stannade upp en stund bland alla turister. Innan det var dags för att inta min plats påLyceum Theatre gick jag längs Strandgatan och spanade in byggnaderna vid vattnet. De nästa tre timmarna vet ni redan…

När jag sedan kom ut igen hade mörkret lagt sig och jag gick några meter för att komma till Operahuset och därefter börja vandra igen för att spana in St Paul’s Cathedral, London Bridge, The Queen’s walk och Tower Bridge. Sedan började jag bli hungrig igen och tyckte det räckte med promenader vid det laget. Stämpla in på närmaste Underground och åter igen hamnade jag på Leicester Square eller rättare sagt Piccadilly Circus där en hel del restauranger finns. Jag ville ha en god köttbit efter den maffiga lunchen, men att hitta ett bord för en person i London klockan 19 en lördagskväll är nästintill omöjligt. Så istället vandrade jag vidare längs med Regent street för att återigen hamna vid utgångspunkten på Oxford street. 

Så vidare hungrig var jag egentligen inte, men jag kände att energin försvann. Så en frappuccino, en wrap och en flaska vatten räckte gott och väl för min del att ta med på bussen tillbaka till Oxford.

Idag har jag tillbringat min söndag i ett annat land, Ja för det är så de själva kallar det. Wales är som ett eget litet land, men använder sig mycket av Storbritanniens lagar, regel, valuta osv. Det ligger endast två timmar bort från Oxford med buss, så det kände jag för idag. Till en början besökte vi den lilla lilla staden Chepstow, där Storbritanniens äldsta slott finns (över tusen år gammalt). Mycket mer än så fanns inte. Dock är Wales känt för att vara den regnigaste delen av hela UK, men vi fick inte en droppe på oss trots att det var grått och kallt. Något mer de är kända för är alla får och det kan jag bekräfta. Varenda gräsplätt var täckt med små vita tussar.

Turen gick sedan vidare till huvudstaden, Cardiff. Först besöktes Cardiff Bay där arkitekturen var riktigt cool, enligt mig. Byggnaderna skilde sig helt från Oxford, så det var roligt att se. Något annat roligt är att författaren Roald Dahl kommer just från Cardiff, men tillbringade sina sista år i Oxford. 

Under eftermiddagen var det fullt fokus på Cardiff city. Jag hade höga förväntningar på Wales, men i och med det så var jag lite besviken till en början. Ända fram tills eftermiddagen mitt i centrum. Cardiff som stad har inte så mycket sevärdheter, det är hamnen som är något att se, vilket vi gjorde. Men annars är det känt för sin shopping och när jag gick där mitt på gågatorna var jag inte så fascinerad. Men sen… Helt plötsligt upptäckte jag hur stort det var. Jag gick in i ett shoppingcenter som fanns mitt bland alla affärer. Jag tror jag gick igenom hela undervåningen med gapande mun av förvåning. Det var hur coolt som helst att se. Shoppingen där var galet. Det bästa jag någonsin sett och vilket utbud det fanns. London kan slänga sig i väggen, typ. Synd var att klockan tickade lite för snabbt så jag hann i princip bara att kolla igenom vad som fanns, sedan var det dags att bege sig tillbaka.

Så Cardiff kan jag varmt rekommendera för er som älskar shopping, det fanns hur mycket som helst. Det går inte att jämföra! Nu var det även extra mysigt eftersom det närmar sig jul och det finns som små Christmas markets, julbelysningar mm. Tillslut blev det en riktigt lyckad dag ändå!

Hela lördagen spenderade jag och min syster i huvudstaden. Jag mötte upp henne på Victoria station, vi lunchade på Starbucks och promenerade till Westminster. Dagen var till en början strålande vacker av solens glittrande sken, lite kall kanske men störde inte oss. Där stod ståtliga Westminster Abbey i dagsljuset, Westminster Palace med Big Ben och alla turister som trängdes nedanför för att fånga den bästa bilden på kort. Vi besökte Sealife mitt på dagen, innan vi skulle bege oss till West End och musikalen The Phantom of the Opera på Her Majestys Theatre. Något som var riktigt coolt, framkallade gåshud och alldeles outstanding.

När när den nästan tre timmars långa föreställningen var över, hade mörkret lagt sig över staden, likaså kom regnet. Ner till Underground för att ta oss upp till Oxford street och uträtta lite ärenden, bla Victoria’s Secret. En god kycklig avnjöts sedan på Angus steakhouse innan hemfärden mot Oxford sent på kvällen.

Jag hade en helt underbar dag i London, så mycket som jag skrattade, så mycket jag fick uppleva, men bäst av allt jag fick spendera hela dagen med min syster. Min älskade syster som jag inte hade träffat på sju veckor.

Jag valde Oxford för att det verkade som en sådan cool stad, speciellt med sitt kända universitet. Men jag valde det också för att det är nära till London och på det sättet kunna utforska ännu mer av England. Nu har man verkligen kommit in i vanor och jag vet i stort sätt allt om staden (okey, det finns en hel del kvar), jag vet vilka bussar man ska välja, jag vet vilka gator man ska ta för att komma till just det ändamålet, jag vet vart de lesta collegen ligger och engelskan är som ett naturligt språk i min vardag. Jag gillar verkligen Oxford, det är en superfin stad med vackra byggnader, mycket aktiviteter, turister och har en internationell vinkel (pga universitetet). Det finns så mycket att se på.

Men jag skulle aldrig välja att bosätta mig i Oxford. Det är inte riktigt mig grej i långa loppet, jag är mer för det moderna och lite mer för det jag känner igen. Oxford har mycket, men det har inte allt. Sen tycker jag det är lite för litet för att vara min framtida hemort. Jag har alltid gillat nytt och fräscht, hur kommer det sig då att jag gillar Oxford? Jo för att jag tycker om gamla, fina och vackra byggnader på utsidan. De är fina objekt att se på och de är fina objekt för kameran. Men jag skulle aldrig kunna bo i dem. Jag gillar verkligen inte gammalt på insidan, där ska det vara modernt och här i Oxford är det svårt att hitta. Som tur är har min värdfamilj en mer modern vardagsstil, vilket jag älskar. Men det är nästan det enda huset jag har sett som har en modern touch.

I city hittar du alla vackra universitetsbyggnader och alla sevärdheter som jag älskar. Så fort du kommer utåt ”landsbyggden” eller de lite mindre tätorterna så är det radhus efter radhus och det ena är värre än det andra. Det är sällan de har ordning, i varje fall om man kollar på utsidan.

Så det är varför jag älskar Oxford, men jag skulle aldrig vilja bo här för alltid. De månaderna jag bor här duger gott för min del.

Direkt efter Lidingöloppet förra lördagen åkte vi i familjen till en jättegod restaurang i Märsta. En avslutande måltid och en avslutande liten träff alla vi tillsammans på väldigt länge. Direkt efter det tog jag in på Radisson Blu Arlandia för att vara så nära på plats som möjligt tills söndagens äventyr. Tidigare är en vecka det längsta jag har varit hemifrån, men jag brukar inte ha några problem med farväl och liknande. Det kändes bara lite konstigt att det skulle dröja så lång tid tills nästa gång jag skulle få en kram av dem. Det jag i så fall brukar ha lite större problem med är mina vardagliga rutiner och det som jag är van vid (lite konservativ av mig). Men hittills har det fungerat bra.

Mitt äventyr började på Arlanda, terminal 5. Aldrig tidigare i mitt liv har jag flygit från Arlanda och bara i september sker det två gånger. Jag hade stor hjälp av att jag bara två veckor tidigare hade varit på flygplatsen och visste exakt hur allt fungerade och hur mycket tid jag skulle planera för det. Jag älskar verkligen flygplatsmiljöer så jag begav mig till terminalen med ganska så mycket tid kvar tills planet skulle lyfta. Jag kunde i lugn och ro checka in, gå igenom säkerhetskontrollen och kolla runt på flygplatsen både när det gäller taxfreen och flygplanen. Ja, för det är något som fascinerar mig. Alla planen! Jag hade heller aldrig tidigare rest med SAS så det var något nytt. Flygplanet kändes lite som Ryanair, fast lite bekvämare mm. Helt okey för min del eftersom jag inte är så erfaren. Själva resan gick fint och det var fantastiskt flygväder så många gånger såg man marken/havet även fast man var på så hög höjd. Eftersom Heathrow är en stor flygplats hamnade vi i några minuters vänteläge innan vi kunde landa. Hur coolt som helst verkligen. Vi fick vänta ca fem minuter, direkt när vi hade kommit ner på marken såg man som ström av lampor från planen efter oss. En, efter en landade och med jämna mellanrum dök ett par nya lysen upp där borta i skyn. Flygplanen landade verkligen som i en kö (lite på det sättet var det när vi skulle lyfta ffrån Stansted måndagen innan, då kunde vi inte lyfta för att tre plan var påväg till att landa). Sen när vi fick gå ur planet så märkte man verkligen hur stor Heathrow är, med mängder av korridorer, mängder av stora stora flygplan. Jag var helt euforisk, jag älskar det! (kanske för att Heathrow är världens näst största flygplats).

Sedan vi bodde på ett hotell vid Heathrow under vår Londonweekend och därmed tog tunnelbanan i terminalerna, hjälpte det mig en hel del att hitta till mitt nästkommande färdmål. Jag visste vart jag skulle ta vägen och eftersom jag hade två stora resväskor var det bäst att komma rätt första gången. Jag tog därför flygbussen mot Oxford busstation och mer än så hade jag inte planerat. Vad som hände när jag var där, var vid den tidpunkten oklart, jag hade heller inte fått något svar från familjen om de visste att jag var påväg. En adress hade jag i alla fall. Så efter att ha sett den brittiska landsbygden hamnade jag mitt i Oxford city center. Jag klev av vid busstationen som var den sista hållplatsen och hade inte en aning om vart jag skulle ta vägen (men det är också det bästa sättet att upptäcka nya saker). Så jag gick inåt vad som verkade vara självaste city. Jag hittade en karta, men den hjälpte mig inte så mycket. Jag gick runt på olika ställen och hittade flera olika busshållplatser men ingenstans där det stod Kidlington (min lilla stadsdel). Men ganska så snart hamnade jag rätt, var på rätt väg hela tiden men skulle bara ta mig lite längre. Jag tog första bästa buss med namn Kidlington, klev av när jag såg skylten ”Welcome to Kidlington” och där började mitt letande till fots.

Det var faktiskt väldigt enkelt att hitta, var även här på rätt väg hela tiden, men stannade upp ett tag för att skicka ett sms om att jag alldeles strax var påväg till deras hus. Det var nog det jag var allra mest nervös över. Skulle jag bara knacka på och säga ”Hej jag ska bo här i tre månader”?. Som tur var svarade de snabbt på smset och de visste att jag var påväg.

Sedan jag kom hem från Fuerteventura har dagarna gått i ett och jag har inte riktigt hunnit få ner mina tankar kring min underbara vecka på bloggen. Likaså när jag väl var där nere blev det inte bloggande på riktigt utan mer som en dagbok över vad vi gjorde. Så för att avsluta det kapitlet och för att sedan kunna starta ett nytt kapitel måste jag bara få göra ett sista inlägg från Kanarieöarna.

Playitas resort var ett stället jag hade hört så mycket om, att det var många träningsintresserade som hade åkt dit i någon vecka, ibland kanske åkt tillbaka år efter år. Playitas var verkligen min drömresa och när den äntligen blev av då blev jag så lycklig och glad. Jag har lärt mig att inte ha för stora förväntningar inför något jag ska göra för att många gånger blir man besviken. Men inför den här resan hade jag på något sätt skapat lite förväntningar i alla fall (vilket inte är vanligt för att vara mig), jag hade surfat runt på hemsidor och läst en hel del om det samt att kolla på otroliga bilder. Jag hade skapat den där bilden i huvudet som jag många gånger inte tillåter mig själv att skapa. Som tur var, hade jag en ganska verklig bild utav det hela. Det levde absolut upp till mina förväntningar men jag det blev en helt annan bild av hur det egentligen var. Stället såg inte alls ut som jag hade föreställt mig (bara positivt).

Många av dagarna såg rätt så lika ut om man tänker på rutiner. Vi åt frukost, var med på gruppträningen från 10-12, åt lunch, hängde vid någon av poolerna, aqua aerobics vid 15.15, återigen gruppträning 17-18 samt stretch & relax 18-19 och avslutade dagen med dusch och middagsbuffé. Jag älskade hur våra dagar såg ut där (likaså hur bra hotellet var) och alltid var det så nära till allt man skulle hitta på så latmasken hann inte komma. Jag hade god disciplin vad gällde träningen, åt maten så det stod härliga till och dagarna varade sålänge solen var uppe (nästan). Sådant var livet för oss där nere. Och dem dagarna saknar jag (även att kroppen var trött). Vi hann även med mycket av det som vi ville göra och som tillhör semestern. Vi fick lite utav allt, utan att stressa men heller inte bli långtråkigt. Jag älskade hur min hjärna bara släppte allt som den skulle tänkt på om vi var hemma. Vi levde verkligen i nuet. Bra väder hade vi också, sol nästan alla dagar ca 25 grader och lätt vind (perfekt träningsväder).

Lika lite rätt i hur bilden av platsen såg ut hade jag i hur våra dagar var. Jag hade inte tänkt mig att jag och min vän skulle träna nästan exakt lika under hela veckan, heller inte riktigt så mycket. Att vi skulle ha en vilodag hade jag redan tänkt ut sedan innan, men så blev inte fallet för det fanns så mycket som vi ville hinna med. Och även fast vi stannade där i en vecka så hade jag lika gärna kunnat stanna där längre. Det mest optimala hade varit två veckor för att verkligen kunna göra allt det jag velat göra. Så som vattensporter (surfing), cykling, testat på flera olika nya sporter som fanns där och kanske åkt iväg på någon utflykt på ett annat ställe av ön. Men nu har jag sparat lite till en nästa gång, som jag garanterat kommer göra. För jag älskade det verkligen och i framtiden kommer jag nog vara lite bortskämd med den här resan som start (förutom utbytena i skolan). Jag kommer nog aldrig bara trivas på en chartersemester där det enda man kan göra är att sola och bada vid hotellet. Jag älskar när man kan upptäcka nya saker, en aktiv semester helt enkelt och det fanns verkligen allt på Playitas.

Jag saknar det. Men samtidigt var det skönt att komma tillbaka till Sverige. Den veckan som började när vi åkte hem skulle jag inte velat vara med på (aerobicsveckan) det var alldeles fel typ av träning för min del och jag är jättenöjd över att vi åkte när vi åkte och att vi verkligen kom iväg. Jag älskade verklikgen allt!! (sen kanske det är mer drag vid högsäsongen i december och likaså större temperaturskillnad mot Sverige).

Playitas något jag varmt kan rekommendera, inte bara för dig som är träningsintresserad. Utan för ALLA! Ung, gammal, motionär, elit, träningsintresserad, älskar att sola, du som gillar att bada (både hav och pool), barnfamiljen, släkten, pensionären, kompisgänget you name it. Det var något jag älskade med det stället, ALLA var välkomna!

Jag har haft en helt underbar weekend i London tillsammans med min familj och pappas syster med man. Resan till London var min studentpresent av mamma och pappa, likaså pappas 50 årspresent utav oss. Jag har aldrig tidigare rest med min familj, utan det har alltid varit med skolan eller som förra veckan med en vän. Så jag hade sett fram emot helgen 21-23 september väldigt länge. Egentligen var det meningen att en av mina kusiner skulle åka med oss också men de glömde passen hemma och då kan man inte resa.

Lördagen började tidigt, redan vid 6.00 tog vi bilen till Götebrog city airport för att där lyfte planet 10.15. Flygresan tar inte mer än en och en halvtimme så det är verkligen bara upp och ned igen. Väl på Stansted airport utanför London gick flygbussarna tätt in mot city och eftersom de är en timme efter så kändes det redan nu som att vi hade varit vakna i evigheter. Tidsomställningen gjorde också att det egentligen skulle vara lunchdags för oss, så vi åt supergoda hamburgare på en mysig restaurang vid Liverpool street.

Vi hade bokat hotell via ett erbjudande och eftersom det var lite billigare så betyder också oftast det lite längre resetid. Vårt hotell var Park INN Heathrow, alltså beläget vid Heathrow flygplats. Resetiden dit tog lite mindre än en timme från London city med tunnelbanan. Tunnelbanan ett riktigt smidigt transportmedel som vi har använt oss mycket av den här helgen tillsammans med att gå mycket.

Park INN Heathrow var ett riktigt fräscht och fint hotell, där stor majoritet av flygpersonalen bodde. Bra frukostbuffé, kanske inte så stor men de hade precis det jag önskade i alla fall. Ett gym, en pool och en bubbelpool som var gratis för hotellets gäster, samt fina fina rum. Jag älskar flygplatsmiljön och varje gång jag ser ett flygplan ryser det inom mig utav glädje. Så fort man gick utanför dörrarna hörde man planen landa och lyfta från Heathrow och det kändes som jag var i himmelriket. Det kunde inte bli bättre.

Lördagskvällen tillbringade vi i London city. Vi tog tunnelbanan till Picadilly Circus och gick på de stora gatorna runt omkring, mest för att bara kolla. Vi åt middag på en god italiensk restaurang och fortsatte vår färd mot Trafalgar square, Lord Nelson, Westminster, Bigben och en vy över Londoneye. Allt detta i sken från alla stadens lampor. Lördagen var lång kan man säga, mycket av tiden tillbringades på resande fot, men även mycket som jag tog in.

På söndagen var det dags att börja äventyret på riktigt. För min och min systers del bestod det mest av shopping och fånga intrycket av city. Vi vandrade längs Bond street och alla dess exklusiva affärer. Vi besökte Victoria’s secret. Vidare mot Oxfrod street och de lite mer medelmåttliga affärerna. Regent street tog vi en titt på också och tillbaka till Picadilly circus efter sisådär sju timmar. Jag brukar inte shoppa speciellt mycket när jag är iväg, jag vill mest bara ha upplevt det. Men mitt favoritområde är träning så ett par runningskor blev det eftersom priset är det halva där borta. Likaså är affärerna hur coola som helst och det jag älskar är märkesaffärerna som har sina egna våningar. Ingenting mot Stockholm. En hel byggnad med bara Nike, vad jag älskade det. Så borde det vara överallt.

Måndagen startade vi i hotellets bubbelpool, strax därefter frukostbuffén och sedan var det bara en sak kvar att avverka innan hemfärd. Jag ville nämligen se Tower Bridge. Vilken mäktig upplevelse, hur coolt som helst och verkligen roligt att ha sett det. Vi avslutade med en lunch på samma restaurang vi startade vår vistelse på och därefter gick vår färd tillbaks till flygplatsen.

Jag hade inte så stora krav med vår lilla weekend, det enda jag ville var att komma iväg, ha trevligt och roligt tillsammans. Det jag ville se var BigBen, Tower Bridge och upptäcka staden. Vi gjorde precis det jag ville så jag är mer än nöjd. Buckingham Palace hade varit roligt att se också men det får bli en annan gång. Vi kom undan relativt billigt och den enda stora nackdelen var att det belv en del transportsträckor eftersom vi flög till Stansted (ena delen av staden) och bodde vid Heathrow (andra delen av staden). Men vad gör det? Vi hann med allt ändå, vi fick se vissa delar från bussen istället och vi lärde oss tunnelbanan. Jag är nöjd och vädret var lagom sightseeingväder. Solen lös med sin frånvaro, likaså regnet så det gjorde inget. Lagom varmt för att gå i en lite tjockare tröja, även på kvällen. Den här gången blev jag lite mer såld än förra gången.

Jag har varit i London snabbt över dagen för fem år sedan (englandsutbyte). Men det var då stressigt och mycket som skulle hinnas med på den lilla stunden så det var ingen upplevelse som var riktigt WOW, men nu 2013 så tror jag verkligen det! (kan vara för att jag är lite mer intresserad nu…)