Såhär ett dygn efter att jag gick i mål i Motala igår så känns det riktigt bra i kroppen, kanske lite sliten men inte mer än så. Det var betydligt värre när jag skulle kliva av cykeln vid målgången igår…

Jag ska försöka hålla det lite kort, för ska jag vara helt ärlig så hann jag inte tänka efter så mycket eftersom jag hade fullt upp med att glädjas av all publik som hejjade längs med den 21 kilometer långa sträckan runt Göteborg.

Vi var ute i väldigt god tid innan, men trots allt blev det stressigt närmre start. Allt berodde på att toakön tog 50 minuter att ta sig igenom (samt att servicen inte var bra så att pappret var slut, jag avskyr att gå på toa utan papper), så lite stressad var jag innan start trots att vi hade befunnit oss i tävlingsområdet i närmre tre timmar innan min start 15.19. Men sedan rullade det på och jag hann infinna mig i min startfålla några minuter i förväg. I början gick det rätt så lugnt framåt eftersom jag startade ganska så sent, men jag tror jag vann på att jag inte gick ut för hårt. I Slottsskogen var det som roligast att springa, för allt folk som fanns där som grillade och hade det trevligt. Mycket av den första sträckan var den samma som Midnattsloppet och då hade jag en underbar känsla i kroppen så jag försökte tänka mig tillbaks till augusti och sprang med ett leende på läpparna en lång bit. Varmt var det också, men duschar var placerade med jämna mellanrum längs vägen så det gick bra ändå, samt att jag verkligen såg till att få i mig både sportdryck och vatten i stationerna.

Hela första milen gick smärtfritt och väldigt enkelt, sedan började det bli lite kämpigare men inte förrän vid kilometer 15 blev det tufft på riktigt. Då var det inte konditionen eller orken som sa ifrån, utan mer benen och fötterna. Där började även jobbigt svagt lutande uppför både över Kundsälvsbron, upp för avenyn och tillbaka mot Slottsskogen. Jag var oerhört glad över att jag lyckades springa/jogga hela de 15 första kilometrarna, men i backarna jag tidigare nämnt fick jag ta och gå i rask takt. Sista kilometern mot Frölundaborg och målet sprang jag på ren vilja, samt av all publik, det enda jag ville var att ta mig i mål!

Med tanke på att jag inte övat speciellt mycket inför loppet, eftersom jag prioriterat cykelsadeln före löpning i vår så är jag mycket glad över min insats. Jag sprang både en längre sträcka och snabbare än jag trott. I mål blev tiden 2.25.10 (jag hamnar alltid på fel sida gränsen, om jag bara hade varit 11 sekunder snabbare). Jag hade tippat på 2.30.00, rent av beräkningar eftersom jag inte har något att jämföra med sedan tidigare. Det här var mitt livs första halvmarathon, ett roligt sådant om jag får säga det!

Världens största halvmarathon med över 60 tusen löpare, en hel del man kände igen och en förstaplacering till den som sprang på 1.00.36. Loppet var riktigt roligt och jag är säker på att det kommer bli fler år. Jag har alltid en speciell känsla i kroppen när jag springer i Göteborg, det är som det är mycket enklare där. Lite tråkigheter fanns det också, en man avled och två andra fick hjärtstopp. Jag tyckte att de kunde sköta logistiken lite bättre än de gjorde (för 60 tusen löpare, annars borde anmälningsgränsen vara lägre) så som fler toaletter, bättre service, bättre duschmöjligheter och bättre transporter tillbaka till bilarna. De kunde också haft något mer än bara vatten eller sportdryck i depåerna (så som en bit banan, saltgurka etc). Annars var dagen väldigt lyckad.

Min kropp orkade med trots inte optimal träningsmängd innan, samt värmen och solen. Men den sa ifrån när vi väntade på att få åka till restaurangen timmen efter målgång (men jag är glad för att det skedde då och inte tidigare), då jag hamnade i en blodsockerdipp och benen knappt klarade av att bära mig. Som tur var hade jag en extra banan i väskan och jag kände mig bättre efter en stund. Väl på restaurangen väntade en god pizza tillsammans med mamma och pappa, innan vi var hemma i Gränna igen vid midnatt.

Hur jag hittade Women’s run var för att jag gick in i kedjan Sportland (Lettlands ”Intersport”) förra veckan och där blev jag genast tillfrågad om inte jag skulle springa loppet på 7,35 kilometer eftersom de var en av huvudsponsorerna. Jag tänkte efter ett tag men gick jag därifrån utan att anmäla mig, dock kom jag på sen att jag faktiskt nog ville springa loppet ändå. Så jag gick in på hemsidan för att kolla upp lite information, samt för att få en överblick på hur stort det var eftersom det här bara var andra året. Det kostade bara 15 euro så varför inte tänkte jag. Nummerlappen fick jag hämta ut i expon i gamla stan i tisdags och redan där fick jag en känsla om att det var bra organiserat.

När jag kom till Mežaparks gick jag runt i tävlingsområdet och kikade lite, hann ta det lugnt och förbereda mig väl. Vädret var inget vidare, fast regnet slapp jag eftersom jag var på spårvagnen under den tiden. Men för löpning var det perfekt väder, tyckte i alla fall jag som fungerar bättre i kyligare/blötare och gråare väder. Innan start lämnade jag in min överdragsjacka, för den ville jag inte springa med även fast det var lite kallt utan. Så kvar hade jag på mig en långarmad funktionströja och långbenade tights, samt vadkompression. Jag frös vid starten, men det ska man göra eftersom man vet att man inte är klädd för varmt. Jag led med dem som valde att inte ta av sig sina jackor eftersom regnet hängde i luften, tänk att springa i flera lager på lager eller dunjacka? Jag skulle inte velat vara dem och när jag hade kommit upp i värme var jag perfekt klädd.

Starten gick och jag var i första startgruppen eftersom jag hade tidtagning med ett lågt nummer. Jag visste redan då att jag befann mig i fel startgrupp tidsmässigt och att jag skulle tappa den placeringen redan efter några meter, men jag var tvungen att starta i 35minuters gruppen. Jag tog det i mitt tempo och fokuserade bara på mig själv (ibland på 45 minutersballongerna som var hack i häl på mig). Jag sprang på och det kändes bra, konditionen var med mig, kroppen var med mig, dock blev det tyngre för benen halvvägs. Tror det kan berott på att de har fått användas lite mer än vanligt de senaste veckorna. Men jag peppade mig själv, sprang/joggade hela sträckan och vips var jag i mål. Det var jobbigt, det gick inte så snabbt men känslan man får under ett lopp är obeskrivlig. Jag älskar det! Det var nästan så jag hade glömt bort hur underbart det var. Många gånger tänkte jag på att det var Vårruset jag sprang, bara att det var lite längre.

Nu i efterhand förstår jag inte hur det kunde ha varit sju kilometer för jag kommer knappt ihåg något längs vägen, det var som om jag vaknade igen när målet kom 45 minuter senare. Jag har aldrig sprungit sju kilometer på tävling innan, det kändes lagom faktiskt. I mål var jag rätt så slut och tanken med det här var att se vilken form jag har inför Göteborgsvarvet om två veckor. Jag kan konstatera att jag inte riktigt fått till löparmängden som önskat den här våren, men ändå tror jag att jag kommer greja det på ett eller annat vis.

Just nu såhär på kvällen är jag lite slut i benen, men jag är grymt nöjd med dagen, det var riktigt roligt och är jättenöjd med tiden 44.41 eftersom målet var att komma under 45, jag är också nöjd med att jag sprang hela vägen. Loppet var jättebra organiserat, hög klass och 1200 deltagare. En billig peng för så mycket, bra service var det också (trots att allt var på lettiska). Att starta klockan 11 tyckte jag var en perfekt tid för då hinner man äta frukost i god tid innan och dessutom springa på den. Vissa andra lopp som startar mitt på dagen har i alla fall jag problem med maten innan. Ett mycket bra lopp!

Min historia blev inte så lång den här gången. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli innan jag ställde mig där i Berga By för att ta mig de 90 kilometrarna från Sälen till Mora. Vi började med en ganska så lugn morgon, men ju närmre starten vi kom blev bilköerna längre och längre. Det hela slutade med att vi inte kom iväg förrän närmare 8.15 fast starten egentligen gick vid åtta. Men man kan väl säga att inte det gjorde så mycket eftersom det ändå inte spelade någon roll för min del var i det sista startledet jag startade, köa hade vi ändå fått göra hur som. Jag var inte speciellt orolig över att vi var lite sena för vi kom i princip 200 meter för att sedan snällt ställa sig i kön över tjärnen (den så kallade flaskhalsen, som i år kom en halv kilometer snabbare än vanligt, pga väderförhållandena). Och trots att vi var lite sena, var vi inte ensamma, för sist det var vi inte.

När vi väl kom till första backen efter ungefär en kilometer fick vi köa, köa och köa. Vi stod i den där backen i över 1,5 timmar, för att sedan komma ut på myrarna och börja åka på riktigt. Trodde jag i alla fall. Nu var inte fallet så det här året… Förra året var den första milen fram till Smågan alldeles fantastisk med endast stakning, solsken och underbar natur. Nu var det helt tvärtom. Temperaturen låg runt nollan vilket gjorde att i några meter inte ha något fäste alls, tills att nästa metrar ha stora snöbollar vid fästzonen under skidorna. Utöver det här snöade det, vilket inte gjorde det lättare. Eftersom det inte hade varit särskilt många minusgrader under natten hade inte spåren frysit fast och efter fjortontusen åkare fanns det inte ett spår och där befann jag mig.

Jag tog mig till första kontrollen, Smågan. Sedan gav jag upp, jag hoppade av och in i bussen stället. För mig var det inte värt att fortsätta de nio långa milen mot Mora. Elva kilometer räckte och var tillräckligt jobbigt. Jag såg inte ett enda skidspår, bara is, is, is samtidigt som terrängen var bucklig. Skidorna ville åt alla håll men inte framåt och under den korta sträckan jag åkte vet jag inte hur många gånger jag trillade. Likaså som alla andra gjorde. Man hade verkligen ingen kontroll över det och man var tvungen att åka på spänn hela tiden för att ta sig framåt. Så jag kämpade mig framåt och sedan var det inte värt att fortsätta. Redan i Smågan som är första kontrollen var jag elva minuter efter reptiden och hade jag varit fem minuter senare så hade de dragit repet för mig. Så jag förstod redan då att jag aldrig skulle ta mig i mål den dagen, fortsatt kunde jag ha gjort en mil till, till Mångsbodarna som är nästa kontroll men där hade jag garanterat åkt på repet och istället för att både förstöra min kropp, samt de underbara minnena jag hade från Vasan förra året valde jag att hoppa där jag hoppade. Jag var inte ensam kan jag meddela. Sist det var jag inte heller.

Jag känner mig nöjd över mitt beslut och att det var jag själv som tog det. Jag blev inte tvingad att hoppa av pga repet som vissa andra blev. Dock är jag lite ledsen för att jag inte kom i mål och var tvungen att bryta, men nu vet jag hur det är. Beslutet grundade jag också på att jag inte fått ihop så mycket träning i år och därför var det absolut inte värt det med de otroligt dåliga förhållandena, både när det gällde spår och väder. Men pappa han tog sig i målet, vilket jag är lycklig för. Jag kommer igen något annat år då spåren/vädret är så underbart som 2013. Nästa år hade jag tänkt köra på Öppet spår som passar mig så mycket bättre, inte så mycket folk och man har mer tid på sig. Men någon gång ska jag ta mig i mål på det ”riktiga” Vasaloppet. Men samtidigt måste jag påminna mig själv om att jag har ju faktiskt åkt den sträckan förra året även fast det var Öppet spår.

Jag tyckte arrangörerna hade gjort ett bra jobb i dessa förhållanden, men spåren kan ha varit bättre (det fanns ju inte ens några! och jag var inte ensam om att tycka så). Och det var inte bara den första milen som var så, hela loppet var utan spår. Dock var det lite synd för jag var så laddad, så förberedd och hade verkligen övat psyket på att arbeta positivt. Kroppen var det heller inga fel på. Jag hade en toppendag rent psykiskt och fysiskt, men dessvärre ville inte vädrets makter samma som jag. Så hade jag fått se i alla fall några skidspår så hade jag tagit mig i mål, för det var min högsta önskan. Men nu blev det inte riktigt så och hoppas på att det blir en bättre vinter 2014/2015. Jag är mycket nöjd, nöjd över att kunna ta ett sådant beslut!

Det går inte många dagar i mellan innan jag blir påmind om att det inte kommer bli några fler lopp för det här året. Lopp som jag så gärna ställer upp i, lopp som jag älskar. Dem ger mig motivation, kämparglöd och glädje. Lidingöloppet för lite mer än en månad sedan var mitt sista och också slutet på årets allra största mål, En svensk klassiker. Att behöva vänta ända tills i början av mars, då Vasaloppet går av stapeln känns riktigt tufft. Jag har ju redan nu väntat i en månad och känner att det är länge nog.

• Rallarloppet (längdskidor) 40km – 5.26.20
• Öppet spår (längdskidor) 90km – 10.55.18
• Vårruset (löpning) 5km – 0.31.03
• Sommen runt (cykling) 127km – 4.46.00
• Tjejvättern (cykling) 100km – 3.22.00 (PB)
• Vätternrundan (cykling) 300km – 14.08.00
• Jönköping Open water (simning) 2,8km – 0.49.41
• Vansbrosimningen 3km – 0.48.18 (PB)
• Örserum Triathlon 0,4/20/5km – 1.36.10
• Blodomloppet (löpning) 5km – 0.29.15
• Midnattsloppet (löpning) 10km – 1.00.40 (PB)
• Tjejmilen (löpning) 10km – 1.04.02
• Lidingöloppet (löpning) 30km – 4.02.12

Jag är riktigt nöjd med min tävlingskalender 2013. Alla dessa lopp har även varit mina mål under året. Jag ser nu fram emot 2014 och alla utmaningar som det året har att erbjuda.

Hur kan Lidingö vara så stort? Jag menar kan man springa hela tre mil på den ön, men det kunde man ju och mestadels på skogsvägar (terräng). Det börjar med att vi hade gott om tid till start men eftersom det är vissa avstånd mellan både nummerlappsutdelningen, starten och målet så blir det en del att gå innan och tiden bara sprang iväg. Tillslut med sisådär en kvart kvar till startskottet är jag framme vid starten på gärdet, men eftersom jag redan visste innan att det skulle ta lång tid kan det ha varit bra att besöka toan (speciellt om man är som jag, absolut inte använder mig av skogen). Så 13.45 stod jag klar och redo i startfållan och då endast fem minuter kvar tills jag skulle ge mig iväg på min 30 kilometer långa runda. Lite stressigt blev det allt, som på vissa andra lopp jag har deltagit i i år. Speciellt eftersom jag knappt själv hade insett att det var den lördagen (28 september) som jag skulle göra den sista kraftansträngningen för i år och även den som jag under hela året varit mest nervös samt orolig för. Alla tankar var någon helt annanstans, det hade dem varit hela veckan innan, ja om det ens räckte. Allting hände verkligen på samma gång och gjorde att jag inte kunde fokusera på något. Men helt plötsligt var jag där ute, någonstans på Lidingö, bland alla andra löpare som skulle ta sig igenom det långa loppet.

Eftersom jag hade slarvat med träningen sedan jag kom hem från Playitas, alltså två veckor utan ordentlig träning och framförallt ingen löpning visste jag att jag inte kunde sätta upp för stora krav på mig själv. Så jag hade redan innan bestämt mig för att endast ta mig i mål. Det var exakt det jag ville göra. Hur, det spelade inte alls någon roll. Men där ute i spåret kände jag mig stark, jag kände mig nästan som under Midnattsloppet. Jag sprang och sprang, jag kunde absolut inte sakta ner farten i början för det jag absolut var allra mest oroligast för var reptiderna och började jag gå innan milen var avklarad kunde det bli tufft att hinna. Men mina ben de sprang på (eller i den takt jag springer, kanske det kallas jogging) jag hade i stort sätt inte några problem förrän jag hade passerat tiokilometersskylten (ca 1.09.00). Då var det något psykiskt som spökade, eftersom jag aldrig tidigare sprungit längre. Och milen den har jag inte sprungit många gånger heller för under Tjejmilen tidigare i september orkade jag inte ta mig runt hela springandes. Jag sa till mig själv att sålänge det inte är jobbigt, eller får ont någonstans så kan du fortsätta springa på.

Eftersom banan var riktigt kuperad med uppför, nedför, uppför, nedför osv så bestämde jag mig för att ta vara på farten nedför och ta det lugnare uppför och så höll jag på tills den sista reptiden vid 15 kilometer. Jag klarade det, det jag var mest oroligast för. Nu är det bara halvvägs kvar till mål och ingen som helst press på mig. Men det var även här kroppen sade ifrån, eller rättare sagt benen. De ville inte springa mer och den här gången var det inte benhinnorna (tack o lov) utan det var hela benen som var ansträngda av det jag höll på med. Jag hade inte en aning om hur min kropp skulle reagera vid den distansen just eftersom jag aldrig tidigare testat det. Så jag saktade ner tempot och började powerwalka. Konditionen var det inte fel på, heller inte orken, för trött det var jag inte. Jag ville verkligen springa längre, men benen sade ifrån. Så i stort sätt kan man säga att jag sprang ganska exakt första halvan av loppet och gick resterande.

Ju längre jag kom, desto mer ont fick jag i benen. Det var även en ganska kall lördag så när jag gick längs med vattnet i det lite lugnare tempot började jag frysa. Abborrbacken som är så känd kom, för mig var den bara skön eftersom benen älskade uppför och värmen i kroppen steg. Nedförsbackarna den sista milen var en pina att ta sig igenom, den styrkan som behövdes i benens muskler hade jag inte. Jag såg även många andra som hade samma problem som mig (eller värre). Tillslut hade jag bara en kilometer kvar och jag kollade på klockan. Fyra minuter har jag på mig för att komma under fyra timmer, det hade ju varit riktigt roligt att göra det. Så jag bestämde mig oavsett hur ont jag en hade att börja jogga för att klara av tidsgränsen. Jag passerade målet efter 4.02.12 så jag lyckades inte riktigt med just det. Men det viktigaste och det största målet för mig var att ta mig i mål, vilket jag gjorde! Sen var det kanske inte riktigt på det sättet som det skulle ha varit (men jag var inte ensam), sist det kom jag inte heller. Så glad var jag! SÅ GLAD!

Pappa sprang också, han kom i mål nio minuter snabbare än mig. Men han kunde verkligen inte gå efteråt. Jag hade problem jag också, lite som att jag haltade just eftersom musklerna var ansträngda men jag kunde i alla fall ta mig framåt för att sedan byta om och bege mig mot hotellet.

Hade inte Lidingöloppet ingått i En svensk klassiker hade jag aldrig gjort det. En vidrig, lycklig, glad, trött och fri känsla hade jag efteråt. Tre mil kanske låter långt, det Är långt, men ska jag vara helt ärlig trodde jag att det skulle vara längre. Det som gjorde att kilometer efter kilometer flöt på var att jag vid varje steg var tvungen att kolla vart jag satte ner foten, just eftersom det var på skogsvägar med grenar, stenar och rötter. Jag är glad, jag är nöjd!

I lördags gick den trettionde Tjejmilen av stapeln i Stockholm. Lika som jag var förra året var jag även där i år och sprang. 2012 tyckte jag det var alldeles underbart och helt fantastisk stämning. Men väldigt, väldigt lerigt och geggigt, samt mycket regn. I år kontrade vädret med helt tvärtom. Strålande sol och jag vet inte hur många grader. Hetta kan man i alla fall lugnt kalla det. Men det gjorde också att det var riktigt många som startade av de där 33 500 tjejerna som var anmälda. Stämningen när man kom till Gärdet var något enormt mot förra året, helt crazy.

Loppet då? Det började med att jag var lite stressad redan från tidigare. Men jag hann till min starttid med nöd och näppe. Jag visste inte hur kroppen kändes eftersom jag inte hade tränat under hela veckan tidigare. Var det en bra eller var det en dålig uppladdning? Jag kände mig stark och när jag stod vid starten hade jag ett sikte, SUB60. Men redan någon kilometer in i loppet märkte jag att det inte skulle gå, den dagen. Vissa partier började det till o med snurra för mig och jag fick intala mig själv att sakta ner annars kanske jag inte ens tar mig över mållinjen. Jag drack och drack, kroppen ville ändå ha mer vätska. Det hettade i den gassande solen och att det var en lördag i september kunde nog ingen tro. Vid sex kilometer tog det verkligen stopp. Vad är det här? Jag var tvungen att börja gå för kroppen ville inte riktigt. Men snabbt igen efter intaget av banan vid depån, kämpade jag mig igenom de 10 kilometrarna. Kanske inte så snabbt, absolut inte SUB60 men över en minut snabbare än förra året trots nästan en kilometers gång.

Tiden stannade på 1.04.02. Jag kan inte direkt säga att jag är jättenöjd med tiden. Men för att vara så pass varmt är det ändå okey. Sen skulle jag nog haft en bättre träningsvecka innan för nu två dagar senare har jag en sådan träningsvärk i de flesta musklerna. Tillbaka till lördagen, det gick snabbt och snart var loppet över för det här året. Jag kände mig faktiskt starkare förra året och jag var mer nöjd då. Om jag jämför med Midnattsloppet för två veckor sedan var kroppen mycket mer med mig då, jag kände mig starkare då, jag var snabbare i en mycket tuffare bana. Dock fanns inte den hettan då. Av vad jag har hört från andra så var det fler som hade problem med värmen under dagen. Summan blir ändå en helt fantastisk dag, speciellt när det sker i Stockholm. Vad jag älskar den staden. Folket kunde ha varit lite mindre egoistiska, när de tvärt börjar gå vid minsta lilla motstånd. Visst att man kan göra det, jag gjorde ju också det men då ska man gå till höger så de som är snabbare kan springa om till vänster. Trots stora skyltar längs banan var det inte många fler än jag som gjorde så. Vilket blev irriterande för en hel del.

Vilken kväll det blev. Bättre och roligare lördagskväll kan man inte få. Jag har inte varit med om något roligare. Vi kom till Slottsskogen och Runners corner vid niotiden på kvällen. Vi hade gått om tid på oss och spanade in alla skojigheter som fanns där. Flera tusentals löpare i samma klädsel samt ett hundratal löpare i maskeradkläder. Startskottet för vår del gick 22.10 och vilken mäktig känsla. Att se det neongröna pärlbandet slingra sig längs banan. Alla ser nästan exakt lika dana ut, det är mörkt och alla har samma intresse. Jag var lite orolig innan jag startade eftersom det var lite kyligt samt att jag hade ont i benhinnorna, men så fort vi hade startat försvann allt och fokuset blev istället på att ha roligt. Massvis av underhållning längs vägen, mycket publik och fantastisk glädje. Banan skulle vara den tuffaste av dem alla (Stockholm, Helsingfors, Malmö) men jag älskade den. De tio kilometrarna var på asfalt med mycket variation sett till kuperingen. Långa utförslöpor men lika många uppför.

Jag älskade allt. Det var verkligen hur roligt som helst. Loppets unikhet med att alla har lika tshirts och att det är mörker gör det ännu mer underbart. Musiken och lamporna, samt alla hejjarop bidrog en hel del med. Eftersom vi anmälde oss sent fanns det bara plats i näst sista startgrupp. Men vad gjorde det. Visst att första kilometern gick lite lugnare och att man inte kunde springa om så många, men det var skönt på ett sätt för jag har en tendens till att ta i lite för hårt just den kilometern. Jag hade aldrig någon tanke på att börja gå, konditionen sa aldrig ifrån, heller inte kroppen så som benhinnorna. Det enda som kan ha varit något, var sista backen upp mot målet i Slottsskogen. En backe jag inte hade en aning om att den fanns där, samt att jag visste hur fruktansvärt lång den var. Just i det ögonblicket sa magen ifrån, vet inte vad det kan ha berott på men tempot var jag tvungen att sakta ner. Energin hade jag hela vägen, likaså ett leende på läpparna. Vilken kväll, vilket lopp!

Och tiden då? Jag sprang i mål på 1.00.40, en liten besvikelse för efter den känslan jag hade och när kilometrarna flöt på hur snabbt som helst hade jag sett hoppet om att komma i mål under timmen. Men jag är riktigt nöjd och lycklig ändå. Det var andra gången jag sprang en mil, förra gången var Tjejmilen för snart ett år sedan då jag sprang fem minuter saktare. Så mitt rekord det slog jag allt, likaså målet jag hade med loppet. Att ha roligt och ta mig runt hela springandes. SUB60 det får jag allt ta och klara av på Tjejmilen om två veckor istället. Midnattsloppet, ett lopp jag varmt rekommenderar!!

Jag vågade!!! Jag kan inte vara annat än lycklig, jag kan inte vara annat än glad. Jag är både lycklig och glad. Och läskigt, det var det faktiskt inte alls, jag var inte den enda som var en äkta motionär. Jag hade faktiskt bättre utrustning än de flesta andra och sist i mål, det var jag inte.

Dagen började med ett ostadigt väder, lite åskliknande. Perfekta ursäkten för att inte ställa upp. Men sen övertalade jag mig själv att jag skulle göra det här. Jag som så länge har velat, ett helt år närmare bestämt. Jag vet exakt hur lycklig och hur roligt jag kommer tycka det är när jag väl är där. Hur jag kommer älska det. Så jag tog mig i kragen, hejdade nerverna och intalade mig själv att det gör inget om jag kommer sist, det gör inget om jag tar på mig strumporna i växlingsområdet, jag får helt enkelt ta det i min takt, med min utrustning. Det är ju trots allt mitt första triathlon. Jag har inte ens sett ett tidigare, bara läst om det. Ställer jag upp har jag i alla fall gjort en större prestation än de som inte ens startade.

Väl när jag hade förberett allt och starten närmade sig. Var jag taggad, riktigt taggad. 400 meter simning väntade och jag ställde mig i startposition inte för långt fram eftersom jag brukar ta det lugnt i starten. Startskottet går, vi 40 deltagarna springer ut i vattnet. Jag börjar simma, glasögon immade igen så jag såg inte bojjarna. Dock hade jag en framför mig precis i mitt tempo så det var bara att följa efter henne för att ta mig upp mot land igen. Upp mot mattorna in till växlingsområdet och göra sig redo inför 20 kilometer cykling var jag först av alla tjejer! Först! Totalt var jag trea, det var bara två riktiga elitmotionärsherrar som var någon minut före mig. In mot växlingsområdet där jag tog lite tid på mig. Huvudet snurrade från simningen och hjärtat slog. Iväg ut för cyklingen. Backar, något så grymt. Men jag kände till vägen och kunde lägga upp min cykling efter min egen förmåga. Det tog lång tid, jag blev omcyklad av flera men jag tog det fortfarande i min takt. Jag hade problem med andningen eftersom vädret var som det var. Efter 50 minuter var jag tillbaka i växlingsområdet där jag bytte skor och lämnade cykeln. Jag gjorde mig redo för 5 kilometer löpning som skulle ta mig i mål. Det gick hur bra som helst, men trött det var jag. Backarna fick jag bestiga gåendes men efter några varv i vattenspridarna som svalkade skönt, fin utsikt över Ören så var jag tillslut i mål. Vädret när löpningen tog vid var alldeles för varmt i strålande solsken.

Mitt hjärta och mina lungor fick arbeta hårt hela tiden. Min svaghet var cyklingen. Löpningen kunde jag ha övat upp lite mer, speciellt bålstyrkan. Benhinnorna kände jag verkligen inte av, lycka. Min styrka var simningen, jag kunde leva på den glädjen en tredje placering bar med sig hela dagen. Jag lever faktiskt fortfarande på den känslan. Hur kan jag vara så stark i simning?

Varför jag var livrädd innan och det som gjorde att jag helst ville strunta i allt var växlingarna. Jag är den som tar lite längre tid på mig att klä om eftersom allt ska sitta perfekt. Visst att jag var lite sölig i växlingen från simning till cykling, men det var för att man måste tänka på vad man ska göra i maxprestation, samt att jag kör med strumpor i skorna vilket majoriteten inte gör. Andra växlingen gick bättre, dock hade jag lite problem med nummerlapparna som lossnade och ville gå sönder. Men tillslut löste sig allt och jag tog mig hela vägen i mål. Något mer jag var nervös över var att jag inte visste hur en triathlontävling går till, jag har aldrig tidigare sett någon. Men vi åkte dit lite tidigare igår så att jag hann kolla in eliten köra och det lättade mina nerver. Tillsist var jag orolig för löpningen och benhinnorna. Jag visste att jag skulle klara av alla delmoment var för sig, men att göra allt efter varandra, det hade jag inte övat på. Och att avsluta med löpningen, hur skulle det kännas för benen?

Jag var lycklig, jag är lycklig. Jag ångrade inte en sekund när jag väl var på tävlingsområdet att jag startade. Jag ångrar inte en sekund nu i efterhand heller. Det enda jag vet är att det var superroligt, min grej! Och jag kommer absolut göra det fler gånger. Nu vet jag hur det går till och kan planera bättre.

Racerapport för etapp 3 till att göra En svensk klassiker var det här… Jag och pappa begav oss hemifrån redan klockan 4 på söndag morgonen, vi hade inte en aning om hur lång tid det egentligen skulle ta att åka dit eftersom vi aldrig åkt exakt den vägen och eftersom vi inte visste hur mycket trafik det skulle vara. Det enda vi visste var att vi hade räknat ut tiden eniro rekommenderade samt med lite marginaler, då kom vi fram till att klockan 4 skulle vara lagom för att komma i tid. Alltså till vår start 12.30. Nu var det bara det är vi nästan var ensamma på vägarna i stort sätt de 35 milen och det gick mycket snabbare än vad som var tänkt. Vi kom upp till Dalarna och Vansbro som tredje bilen redan 8.15. Till och med före eliten. Men vad gjorde det? Visst att det kunde ha varit skönt med lite mer än tre timmars sömn på natten men att möta den underbara morgonen i strålande solsken, klarblå himmel, en glittrande älv och närmare 20 grader redan då var helt fantastiskt. Vi kunde i lugn och ro besöka toaletten, hämta ut deltagarkuvert, kolla igenom mässtältets sortiment både en och två gånger. Efter det slog vi oss ned på gräset 50 meter från mål och åt vår andra frukost i väntan på att eliten skulle gå i mål. Tid var inget vi hade räknat med att vi skulle ha innan, men det var hur skönt som helst att mjukstarta dagen med att se de första gå i mål.

När vi hade suttit där och kollat in de som gick i mål i de första startgrupperna, var det dags för oss själva att bege oss till startområdet. Det var en lång vandring i hettan, bland alla tusen folk. Jag var laddad till tusen, inte ett dugg nervös och det enda jag ville var att jag själv skulle simma. På med våtdräkten, på med den knallrosa  badmössan som vår stratgrupp hade, på med de nya glasögonen, smörja in nacken med lite ormsalva för att undvika skav, lämna ifrån sig sin packning och invänta starten. Det var startgrupper med flera hundra deltagare i varje, man såg vem som tillhörde vilken på mössfärgen. Det såg så häftigt ut när hela gänget med samma färg rörde på sig i uppvärmningen innan man fick springa i vattnet och ta de första simtagen.

Starten gick och jag skyndade mig i för att slippa alla bröstsimmare, för att slippa trängslen och för att komma iväg snabbt. Jag var i lite fel startgrupp mot mitt tempo, men det fick gå. Jag körde bara över någon enstaka i starten som inte flyttade på sig, eller rättare sagt flyttade på sig precis där jag skulle simma. Men snabbt var jag förbi de flesta och jag hade endast ca fem stycken från vår startgrupp framför mig. Jag försökte hänga på dem, men de var snabba och hade mycket bättre start än mig. Jag körde helt mitt eget race. Snabba tag, av all energi jag hade fått på uppladdningen. Jag ville framåt, jag ville ha en bra tid. När man simmar där ute i vattnet blir man helt vilsen gällande både tid och sträcka. Men halvvägs skulle jag tro kom jag på att det kanske inte var så bra att ha det snabba tempot redan från start, jag måste spara mig inför den sista kilometern som är motströms. I år var det också den kraftigaste strömmen på väldigt många år, alltså skulle det ta på krafterna.

Jag simmade och simmade. Jag kom ikapp en hel del, många från startgruppen före oss, de med orangea mössor, alltså hade jag simmat in en hel kvart jämfört med dem. Jag kom ikapp fler och fler, sicksack var det som gällde. Jag började fundera på hur långt det var kvar innan svängen inför den sista kilometern kom. Jag visste att man skulle passera sju broar, varav två var på den sista biten. För att ha någon koll alls, började jag räkna broar jag hade passerat. Eftersom jag simmar crawl är navigeringen svår och det är inte lätt att se hur långt det är kvar. Tänk dig att på bara någon sekund samtidigt som du kollar upp ska se vart du ska ta vägen. Det får inte ta lång tid eftersom det då tar på krafterna och man tappar. Snart borde svängen komma. Det gjorde den också. De små gubbarna som satt i båten just precis där, visade att det var ca 850 meter kvar till mål (alltså mindre än 1km kvar, det visste jag inte från början) samt att de visade att klockan var 13.00. Jag hade alltså simmat de första 2200 metrarna på 30 min. Det här kan gå vägen. Jag vände upp i motströms, det blev genast kallare och musklerna fick jobba extra för att ta sig framåt. Jag brassade på allt vad jag kunde, inga krafter att spara på nu, det är så pass lite kvar.

Till de som man knappt såg om de simmade framåt eller bakåt, alltså de som knappt kunde simma, eller de som krafterna var slut på sa de funktionärer längs bryggorna åt dem att de skulle simma närmre bryggorna. Jag visste att man skulle simma så nära som möjligt för att minska motströmmen och spara på krafterna, dock hade jag kommit ikapp flera simmare från tidigare startgrupper, alltså var platserna nära bryggorna tagna av de mindre snabba simmarna. För att jag skulle ha någon chans att ta mig fram på ett någorlunda enkelt sätt, utan att simma in i alla var det ytterbana som gällde och därmed den kraftiga motströmmen. Jag simmade på, gav allt jag hade, för en gång skull kunde jag simma framåt och slapp sicksacka för att ta mig förbi. Eftersom jag inte hade använt benen speciellt mycket de första 2 kilometrarna var de inte riktigt vana vid prestation i det kalla vattnet, vilket medförde på gränsen till krampkänning på ett ställe sisådär 500 meter kvar. ”Jag kan inte få kramp här!” istället började jag vänja fötterna och det hela försvann, om jag hade fått kramp så när inpå mål (såg fler som stannade och fick hjälp av sjukvårdarna mot kramp i fötterna) hade jag tagit mig i mål med hjälp av bara mina armar. Jag hade ju simmat de två första kilometrarna med bara dem, så de sista 500 metrarna borde jag också ha klarat. Jag älskar att använda mina armar när jag simmar. I alla fall fick jag inte kramp som tur var, det var fritt fram, publiken hade jag vid min sida. Det var bara att öka frekvensen på armarna och lägga på benen, ge allt vad jag hade ända in i mål. Men ca 30 meter kvar ser jag klockan som räknar. Jag startade 12.30, klockan slog precis 13.19.38 när jag kollade upp. Uppfattade jag rätt? Tre armtag till och jag kunde bekräfta att tiden var det den var. Hjärnan började inse, jag gav allt jag hade. Jag ville inte att den skulle slå över till 13.20. Där var jag i mål, riktigt yr när jag gick upp för rampen. Yr av utmattning, samt att jag inte har kunnat följa någon botten under hela tiden. Jag gick i mål av glädje och jag var så nöjd. När jag hade hämtat diplomet visade det sig att tiden blev ännu bättre än jag hade trott. 48.18 slutade med och alltså var jag snabbare än på Jönköping Open water som var 200 meter kortare.

Ombyte väntade och likaså leta rätt på pappa som startade samtidigt som mig fast han simmade bröstsim. Han är en riktigt duktig bröstsimmare och simmade in på 1.05.20, något han aldrig trodde var möjligt. Men galet bra tycker jag. Vidare väntade en underbar lunch och vi påbörjade vår resa hemåt igen. En mycket lyckad söndag med endast pappa, 71 mil i bil och 3 kilometer simning. 26 grader i luftern och 16,3 grader i vattnet. Ja hela helgen har jag faktiskt spenderat med pappa och det har varit den bästa helgen på väldigt länge.

Över min tid och prestation är jag meganöjd. Jag skrev i lördags att jag vill komma under timmen som har varit mitt mål. Jag insåg redan när jag bestämde mig för att göra klassikern att det endast skulle kunna vara på  simningen som jag kunde ha ett tidsmål, förutom att gå i mål då. Det var endast där jag visste min förmåga någorlunda och kunde pressa mig extra. När jag anmälde mig i höstas var målet att komma under 50 minuter men eftersom jag inte har simmat speciellt mycket i år, fick jag dryga ut det till timmen för att inte vara för orimlig. Nu i efterhand klarade jag av mitt första mål med nästan två minuter och hade jag hamnat i rätt startgrupp där simmare i mitt tempo fanns kunde det gått ännu snabbare, samt att jag nu vet bansträckningen. Allt var med mig, våtdräkten satt perfekt, glasögonen immade inte igen och inget skav.

Jag kommer garanterat att simma detta lopp fler år, det var hur roligt som helst och en fråga jag tänkte redan innan start var ”Hur kan jag inte ha simmat detta tidigare!?”.

Tänk att jag simmade och tävlade mot han som vann Vansbrosimningen i Jönköping open water förra söndagen! Coolt tycker jag!