Äventyrare på Antarktis

Motivation
Påväg till Sydpolen just nu

Johanna Davidsson mer känd som Solosister är en svensk kvinnlig äventyrare. Johanna tillsammans med storasystern Caroline skidade över Grönland 2014 och därmed de första svenskarna som genomförde den rutten.

Nu är hon ute på en expedition ensam med mål att skida till Sydpolen och med hjälp av kite ta sig tillbaka samma sträcka, sammanlagt ca 230 mil och två månader. Vädret satte stopp för den planerade starten i början av november, någon vecka senare var hon igång. Nu har hon skidat över 20 mil. Klarar hon utmaningen blir hon den första svensken som tar sig in och ut från Sydpolen på egen hand. Så häftigt!

En annan cool äventyrare är Aron Anderson, han startade just sin expedition Pole of Hope mot Sydpolen. Aron är en stor inspiration för mig, på något sätt är ingenting omöjligt! Han fick cancer när han var sju år och efter fler år av behandling blev han frisk, men han hamnade i rullstol. Nu är han en svensk äventyrare i rullstol.

Han var bland annat första upp för Kebnekaise i rullstol, efter det har han bestigit andra berg, simmat från Sverige till Finland, cyklat till Paris med Team Rynkeby, genomfört Ironman Kalmar och mycket mer. Nu ska han skida tillsammans med en erfaren polarfare 64 mil till Sydpolen i omkring minus 30°C och allt till förmån för Barncancerfonden. Tar han sig hela vägen blir han den första i världen att klara av sträckan i rullstol och 6,4 miljoner kronor till barncancerforskningen. Jag hejar på Aron!

Jag inspireras otroligt mycket av dessa äventyrare. Jag kommer följa dem och heja på dem. Jag hoppas innerligt att både Johanna och Aron klarar sina expeditioner. Någon gång skulle jag vilja besöka Antarktis, det är en dröm sedan länge.

Andra inspirerande svenska äventyrare

På Mitsubishi Motors hittade jag en serie om äventyrarna Ola Skinnarmo och Renata Chlumska, som jag också många gånger inspireras av. Kolla gärna på serien, där ett nytt litet avsnitt släpps varje månad. Man får en djupare inblick i deras expeditioner samt lära känna dem mer. Just avsnitt 3 är min favorit hittills, otroligt häftigt. Jag vet att jag körde om Skinnarmo på motorvägen för någon vecka sen, det måste ha varit till inspelningen av avsnitt 3.

Ola Skinnarmo var den första svensken att nå Sydpolen, 1998. 2000 var han även den första svensken att nå Nordpolen, efter att Göran Kropp som startade vid sidan av honom var tvungen att avbryta expeditionen.

Renata Chlumska var den första kvinnliga svensken att bestiga Mount Everest och 2015 avslutade hon dessutom Seven Summits som första kvinna från Sverige. Om ni har sett filmen Everest från 2015, får man följa en hemsk olycka på berget i slutet av nittiotalet. Chlumska och Kropp befann sig i baslägret under olyckan. Kropp besteg Mount Everest bara någon månad senare, efter att han hade cyklat från Sverige till Nepal, när han kom tillbaka till baslägret cyklade han tillsammans med Chlumska tillbaka till Sverige.

Varför inte?

Motivation

Finns det saker som du borde göra, som du vill göra, som du måste göra men som är riktigt svåra att få gjorda? Det kan vara av olika anledningar. Att dem är fysiskt eller psykiskt jobbiga, att det tar tid, att det är något nytt, att rädslor lurar, att det finns andra ursäkter eller så är det bara obekvämt. Jag hamnar där ibland. Det där “ibland” kan faktiskt bli så ofta att det sker flera gånger om dagen.

Det är som att hjärnan har byggt upp eller ställt in sig på att något är otroligt jobbigt att utföra, fast i själva verket kan det vara lätt, något jag älskar att göra under tiden och känslan efteråt är obeskrivligt härligt. Den där första tröskeln kan vara riktigt hög.

För mig sker det nästan alltid när jag utmanar mig själv, när jag går utanför min zon. För då krävs det extra energi från mig själv och det kan både bli mentalt och fysiskt jobbigt. Det kan ske när aktiviteten jag länge längtat efter äntligen är här också.

Varför inte? är frågan jag ställer mig när jag kommer till den där kämpiga tidpunkten inför att ta tag i det som är planerat. Att planera är lätt för mig, att utföra är ibland svårare. Vad ska jag göra istället om jag ställer in den planerade aktiviteten? Majoriteten av gångerna finns det inget roligare att göra och ursäkterna är inte äkta. Om det inte finns något annat att göra, varför tänker jag ens tanken på att kanske ställa in? För att vara rastlös och ha tråkigt är något jag skarpt ogillar. Så då tar jag tag i saken direkt.

Den här motivationsdippen kommer inte enbart vid saker som måste göras, som är tråkigt. Hänga tvätten, packa, städa, lämna in deadlines etc är exempel på det. Utan det händer när jag ska göra saker jag älskar att göra också, saker jag verkligen vill göra. Senast var i lördags morgon, inför klubbmästerskapet. Då innehöll den dagen så mycket skoj, men samtidigt alldeles för mycket som var läskigt.

Jag får en otroligt boost efteråt vilket för med sig ett starkare självförtroende och dessutom sänker den tröskeln till nästa gång. Det är otroligt bra för mig att utsätta mig för dem situationerna. När jag väl är där i stunden är det ju underbart och många gånger är det inte så svårt. Ta ett träningspass som exempel, det är samma sak där. Men nu på senare tid har jag lättare för att utföra träningen eftersom känslan under tiden och efteråt är lättare att ta på, det går numera på rutin hos mig.

Varför inte? har hjälpt mig många gånger till att få saker gjorda, sen kan vissa saker kanske ske lite tidigare än i pressat läge.

Samma tankar gäller för mig sett till veckans dagar. När det är vardag längtar jag efter helgen, men varför gör jag det? För när det väl är helg täcks samhället av en annorlunda stämning och även att man kanske hinner med lite mer på en helg (fritidsaktiviteter) tycker jag helgerna överlag nästan är tråkigare än vardagarna. Just på grund av samhällets vanor, lugnet och för att jag har för lite att göra.

Jag försöker älska varje dag precis som den är, för den blir vad man gör den till. Varje dag är unik. Inget ska få stoppa min vilja mot att göra det jag blir lycklig av, inte tiden och inte platsen. Varför ska jag längta efter helg, när det är i veckorna jag lever som mest? Det är då jag gör det jag vill ha med i mitt liv.

Med det sagt tycker jag inte alla helger är tråkigare än veckorna, för dem gångerna när jag har roliga saker inplanerat eller spontant hittar på saker, är otroligt roliga och dagar jag länge kan leva på. Men de senaste månaderna har det funnits riktigt tråkiga helger. Då har det mest känts som jag slösar tid på att ha tråkigt. Jag vill att det ska hända saker, helst äventyrliga saker eller gemensamt med någon annan. Bara gör det!

ironmankalmar

Face your fears

Motivation, Utmaningar

Varje gång jag går in på min Twitter-profil blir jag alltid påmind av min fastnålade tweet, där det står – “Face your fears to conquer them”. Datumstämpeln är 2014-11-12, vilket är i morgon förra året. Det citatet har hjälpt mig i ganska många lägen under det här året, för oftast har jag för vana att tacka nej eller inte ställa upp på sådant som jag är rädd för. Då är det oftast inte rädsla i samma som att vara mörkrädd, utan mer rädd för vad andra ska tycka, vad som kommer hända efteråt, rädd för att göra fel och mer “nej men inte ska väl Jag?”.

Men i år har jag verkligen försökt kämpa emot och vunnit över dem, i alla fall kommit en bit på vägen. Idag gjorde jag något som hamnade på den listan. Jag var med i Sveriges radio. Jag gillar inte att prata, jag gillar inte att prata i telefon och jag gillar inte att bli intervjuad. Allra värst är det att höra sig själv prata, höra sin egen röst. Men jag gjorde det och efteråt var jag riktigt nöjd över mig själv att jag faktiskt ställde upp. När jag sedan fick ljudfilen och kunde lyssna på det igen (eftersom jag var med i direktsändning) var jag nästan mer nervös än när jag faktiskt pratade med programledaren. Men det blev riktigt bra tyckte jag! Jag är nöjd över min prestation och så farligt var det inte att höra sin röst (även att det inte riktigt lät som i verkligheten enligt mamma).

Varför var jag då med i Sveriges radio? Dagen efter jag kom hem från Barcelona gick jag på ett spinningpass som avslutades med klassisk musik som slutspurt och jag blev liksom lite förvånad över det, för det hade aldrig hänt tidigare. Även att jag inte gillar klassisk musik egentligen, eller det är inte den musikstilen jag lyssnar på till vardags blev jag glad över att höra just det stycket och det passade riktigt bra till just spinning. Så jag twittrade om det. Var på Klassisk morgon i P2 svarar ganska direkt. Jag svarade tillbaka och dem frågar om jag kan ringa till dem för att berätta mer. Där tog det lite stopp för mig, jag läste tweeten men inte mer än så och sen var det bortglömt.

Igår ringde dem till mig, då hade dem hittat mitt telefonnummer någonstans och frågade om jag kunde vara med idag och prata om min spinningupplevelse. Först tänkte jag nej, vad finns det för intresse att lyssna på det? Men sen tänkte jag efter, jag kan ju göra det för min egen skull, alltså för att träna. Träna på att prata i radio.

Klockan åtta i morse ringde producenten och förberedde mig inför live-sändningen. Vid halv tio någon gång ringde programledaren upp och jag var nervösare än nervösast, det pirrade verkligen i magen. Jag hade aldrig pratat med henne och jag visste ju inte vad hon skulle ställa för frågor ens. Jag visste att vi skulle prata spinning, men inte mer än det. Jag tog några djupa andetag och tänkte att jag pratade med någon jag inte behövde vara nervös för att prata med. Det var alltså inte jag som valde att vara med i radion, dem kontaktade mig.

En liten udda händelse den här onsdagen och efter det fick jag någon slags superkraft i extraenergi att jag tog mig an andra jobbiga saker som jag bara har skjutit framför mig. Som att ringa till massa andra personer, eller maila några jobbiga mail. Nu när allt det är avbockat känns det otroligt skönt och jag har lättat en aning.

Klicka för att lyssna på intervjun

Det som stoppar mig

Motivation, Träning

Igår kände jag knappt igen mig själv, likt dem senaste dagarna. Men igår var verkligen värst. Jag kände mig otroligt lat, alltså lat i allt jag gjorde, eller rättare sagt så gjorde jag i princip inget eftersom jag inte orkade göra något. Jag satt länge stilla på stol och gjorde precis ingenting. Samtidigt var jag ofokuserad och riktigt omotiverad till allt. Som jag sa igår, jag ville inte jobba, jag ville inte träna, jag ville inte gå till affären, jag ville inte sitta vid datorn, jag ville inte blogga, jag ville inte kolla på film, jag ville inte slösurfa på mobilen, jag ville inte göra någonting! Jag hade ingen energi kvar. Lite kan kanske berott på att jag visste vad som väntade hela eftermiddagen, just jobb utomhus i bassängen i spöregn och 11°C värme (eller kyla kanske man säger). Förra onsdagen var hemsk, jag frös från första timmen och när jag kom hem var jag blå hela jag. Jag hade nog det i baktanken.

Men jag skrattade en hel del igår och det kändes så härligt. Jag tror att jag har skrattat lite för lite den senaste tiden. För det var underbart igår. Dock vet jag inte vad jag skrattade åt, men det är en annan femma. Jag somnade på kvällen och bestämde mig för att idag är en ny dag, med nya tag. Idag ska jag inte vara lika lat, inte lika omotiverad och jag ska försöka tränga bort rastlösheten. För även om jag ville träna, blogga eller annat igår så kom jag aldrig dit, för jag orkade inte. Och det var inte roligt!

Så nu ska jag försöka att inte hitta på några ursäkter för allt idag. Här kommer mina vanligaste ursäkter till att jag ofta ställer in träningen för dagen. Bortsett från dem dagarna då jag har kommit in i ett flow och har massor av motivation, kanske till och med får till ett spontan-träningspass. Eller dem gångerna då jag har bestämt med någon annan, så som cykelträningen med Team Rynkeby eller som i morgon när jag ska vandra med några vänner. Då ställer jag ALDRIG in!

#1: Det jobbigaste med att träna är klädombytet… att först ha vardagskläder, byta om till träningskläder, av med träningskläderna för att duscha, på med vardagskläder igen.

#2: Att behöva duscha hela tiden. Jag älskar att vara ren, men jag ogillar att duscha, lika så ogillar jag att vara smutsig. Ekvationen går inte riktigt ihop.

#3: Vädret är inte som jag vill att det ska vara. Egentligen borde det inte vara något problem, det är bara att anpassa träningen efter vädret. Jag gillar att cykla i sol och att springa i regn. Men vädret lyckas aldrig vara så som jag vill ha det, antingen för blåsigt, för regnigt, för soligt (knappt hänt i år dock), för varmt, för kallt osv.

#4: Maten! Det går bra att cykla direkt efter mat, men att springa är en planering i sig. Min mage klarar inte av att springa för nära efter maten, därför måste jag låta det gå någon timma och då har jag nästan hunnit bli hungrig igen, eller så har jag hittat något annat att göra. Det är det jobbigaste med löpningen!

#5: Annat som hägrar, så som ett bra tv-program jag vill hinna se innan jag ska sova för natten. Eller en tvserie jag måste bara se. För det är ju betydligt härligare att kolla på film i sängen, med en chokladbit än att ge sig ut “mitt i natten” för lite träning. Eller??

#6: Jobb. Att jag har massor av jobb som ska avverkas den dagen. Det jobbigaste är att dagen efter kommer det ännu mer jobb och om jag tänker lika den dagen kommer det gå många dagar innan jag kommer iväg på träningspasset.

#7: Tiden på dygnet. Jag har mina rutiner om dagarna och helst vill jag att dem flesta dagarna ska se ut på det viset (kontrollbehov jag vet!). Vilket gör att när jag kommer hem om kvällarna, efter jobbet ska jag äta och eftersom klockan redan är sent från början känns det som om jag i sådana fall tränar “mitt i natten”, samt att jag är ganska trött. I själva verket är klockan kanske 22-23. Eller på morgonen, men eftersom jag gillar att vara vaken på kvällarna gör det svårt att ta mig upp tidigt för träning. Det är jobbigt att gilla kvällarna och gilla de tidiga morgnarna!

Men så fort jag har lyckats bekämpat punkterna ovan och kommit iväg på träningspasset så älskar jag det! Jag älskar även känslan efteråt, jag måste bara intala mig själv innan att jag älskar det både under tiden och efter ett pass. Är det bara jag, eller känner du igen dig på någon punkt? Kanske du har ett tips till mig?

Ge inte upp i förväg!

Motivation

Många säger till mig “Du vinner ju alltid och jag vinner aldrig!” Då svarar jag tillbaka att det inte alls är så, visst att jag kanske vann mycket ett tag eller om man säger såhär, 2012 var det året jag vann. Innan dess har jag aldrig haft tur och det är sällan jag har vunnit. Men förra året var det som vinstens år och det finns inget roligare än att vinna oavsett vad priset är. Men jag älskar att vara med i tävlingar också och när en tävling har mötts av mina ögon kan jag inte låta bli att deltaga. Jag kanske inte är med i de allt för jobbiga tävlingarna såsom att spela in en film som egentligen inte intresserar mig. Mycket ska intressera mig och det är då det är extra roligt. Så mot vad jag egentligen har deltagit i så har jag inte alls vunnit mycket. I snitt kanske jag är med i någon tävling varannan dag och då om jag råkade vinna kanske åtta tävlingar förra året är det inte så mycket mot vad jag ställt upp i. Vissa av tävlingarna glömmer jag bort direkt efter och vissa kämpar jag in i det sista för att jag verkligen vill vinna priset.

Samma sak ser jag allt annat också. Såsom jobbansökan, uttagningar, utmaningar och allt vad det kan heta. Det är många gånger jag tänker att jag inte har någon chans att vinna/bli uttagen, men i och med att jag har tagit steget att deltaga så har jag gjort mitt bästa. Och då kan jag känna mig nöjd, sen är det inte upp till mig längre.

“Jag kommer absolut inte att vinna tävlingen om jag inte ens har deltagit, jag kommer absolut inte bli uttagen om jag inte har ansökt” 

Så mitt råd till er är: Om ni vill vinna måste ni ställa upp i tävlingen, annars går det inte! Och med tiden så kommer även ni vinna, men det krävs många “nitlotter” innan dess. Så ge aldrig upp!! “Sålänge du har gjort ditt bästa är det inte upp till dig längre och då kan du känna dig nöjd!”