Och så slutade det

En Svensk Klassiker

För två veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur det började, alltså hur jag kom på att jag ville göra en svensk klassiker. Nu tänkte jag knyta ihop säcken och försöka få till ett avslut.

Jag var fast besluten att jag skulle klara av att göra en svensk klassiker 2013. Och det gjorde jag ju också! Jag klarade det! 2014 ville jag cykla Vätternrundan igen, jag ville simma Vansbrosimningen ytterligare en gång och jag ville testa på det “äkta” Vasaloppet. Då återstod endast Lidingöloppet för att klara min andra klassiker. Så varför inte testa igen?

Men vid första loppet, Vasaloppet sket det sig ganska rejält. Dock var jag inte jättebesviken, heller inte speciellt ledsen över det just eftersom det var första loppet och att jag hade en chans till att klara det på. När årskiftet till 2015 kom hade jag klarat av 75% av vad som krävs för en klassiker. Då var det bara Vasaloppet jag verkligen var tvungen att klara av.

Innan loppet var jag inte alls pepp på att starta, alltså jag ville inte åka Vasan, det enda jag ville var att klara av min andra klassiker. Så på den viljan hoppades jag på att jag skulle klara av målet ändå, men det räckte inte riktigt. Lite ledsen är jag över att jag faktiskt var så pass nära, men desto gladare är jag för att jag faktiskt kan säga till mig själv att jag har klarat av att göra klassikern. För 2013 klarade jag ju det till 100%.

Nu har jag inte någon plan på om jag ska försöka ge det fler chanser, det jag vet är att jag tror jag vill ge det åtminstone ett försök till. Men det kommer inte bli nästa år, för jag kommer ta en paus från Vasaloppet och komma tillbaka stark och då jag har en bättre teknik, samt skidträning i kroppen. Som det ser ut nu vill jag inte ha den stressen i kroppen nästa år också, därför kommer jag vänta ett tag. Jag har däremot inget emot resterade tre lopp. Dem skulle jag gärna göra om. Dem kommer jag göra om! I år kommer det garanterat bli Vätternrundan och sen får jag se om jag springer Lidingöloppet. Vansbrosimningen krockar med Parisresan och 2015 har jag ju faktiskt lagt fokus på cyklingen.

Jag tar med mig alla mina erfarenheter och jag ska försöka ge det en till chans i framtiden, men tills dess ska jag träna. För nästa gång jag ger mig in i det igen vill jag ha mitt andra klassiker-diplom.

Så började det

En Svensk Klassiker

Ja hur började det egentligen, alltså hur kom jag på tanken att försöka mig på en svensk klassiker?

När jag tänker efter nu sisådär 2,5 år senare har jag faktiskt ganska svårt att komma på vad som var gnistan till det hela. Jag minns inte hur jag först kom på tanken om att deltaga. Jag vet att det var augusti 2012 i all fall, som jag bestämde mig för att 2013 var året då jag skulle göra allt för att klara av en svensk klassiker.

Det kan ha varit för att jag vintern innan dess kom på att jag ville åka Vasaloppet året efteråt. Sen var det sommar-OS det året också, i London. Jag vet att jag var lite nedstämd för det, just för att jag just då också ville göra något sådant stort som att deltaga i OS. Men hur jag än gjorde ansåg jag att chanserna för att komma med i OS var små, mycket små. Och i vilken sport? Därför valde jag att göra mitt egna OS.

Att åka skidor nio mil, att cykla Vätternrundan, att simma Vansbrosimningen och att springa tre mil på Lidingö var väldigt stort för mig. Ett mycket stort steg från tidigare prestationer, dessutom krävdes det träning inför själva loppdagarna. Mycket träning. Det var nog det som triggade igång mig. Jag gick igång på att jag ville vara med i ett OS. Jag gick igång på att jag gick från en inte så tränande person, till att verkligen klara av de konditionssporterna, som dessutom krävde uthållighet.

Jag hade ju också varit inne på de fyra sporterna samma år och testat lite. Jag menar jag cyklade Tjejvättern och jag ville bara ha mer. När jag köpte mig ett par längdskidor ville jag åka Vasan. Simmare det var jag ju i grunden, dock hade jag aldrig simmat i sjön tidigare. Efter det var det bara Lidingöloppet kvar, så varför inte?

Då hade jag bestämt mig. Det var bara att anmäla mig till alla loppen och göra allt för att klara av mitt mål. Dessutom fick jag med mig pappa på vägen och det underlättade allt, samt att det blev mycket roligare tillsammans. Det här är också startskottet för min blogg, för det var vägen till “mitt OS” som jag ville blogga om.

Alltså det galnaste dygnet i mitt liv, först ta studenten och sedan gå i mål efter ett varv runt Vättern.

Öppet spår

En Svensk Klassiker, Livet i Sälen, Racereport, Träning

I morgon har det gått en hel vecka sedan jag vaknade upp tidigt, relativt pigg och åkte iväg till Sälen för att ge mig ut på skidorna hela dagen. Eller så var i alla fall tanken. Jag hade förberett mig på att åka hela dagen och ta mig ända till Mora. Men i verkligheten blev det inte på det viset…

Vi var ute i god tid, tack och lov. Utan någon som helst stress och absolut ingen repris på 2014s start. Vi befann oss startredo redan en halvtimme före starten och för mig var det bara skönt att ha tid på sig. Vädret var varmt också, så för den delen gjorde det inte att stå utomhus. Vid 07.17 någon gång kom vi äntligen iväg och passerade startlinjen för vidare färd mot första långa uppförsbacken. I år rullade det på hela vägen upp och det är jag glad för. Jag kände mig stark och jag följde strömmen. Väl uppe fick jag samma vallaproblem som förra året. Snöbollar under skidorna. Men med hjälp av pappa som också åkte och som hade bestämt sig för att åka i mitt tempo fram till första kontrollen i alla fall, lyckades jag få bort snön under skidorna och jag kunde staka vidare. Eftersom det var varmt väder var det mycket svårvallat och på morgonen, uppe på myrarna hade jag inget fäste alls och därmed var jag tvungen att staka. Och jag är inte så stark, det tog på mina krafter kan man säga. Men jag lyckades ta mig till Smågan.

Pappa är en mycket snabbare skidåkare än vad jag är, vilket gör att jag blir stressad av att han åker iväg före mig. Så vid Smågan tvingade jag honom att åka i sitt tempo, jag kunde inte låta honom stanna hos mig. Men precis vid det ögonblicket när han hade lämnat mig började mina problem. Det underfrös på mina skidor och jag fick genast ett tjockt lager is som gjorde att jag inte kunde ta mig framåt. Jag stannade upp ett bra tag vid spårkanten, försökte göra allt jag kunde för att få bort isen, men jag kunde inget göra. Bindningen ville inte jobba med mig heller och när jag hade tagit av mig skidorna, kunde jag nu inte få på mig dem. Där och då var jag ganska redo att ge upp. Jag ringde till och med till mamma och berättade att jag vandrar tillbaka till Smågan för att ta bussen till Mora. Men precis då jag hade bestämt mig, hade jag stått stilla i närmare fyrtio minuter så isen smälte sakta, samtidigt som isen i mina bindningar som gjorde att jag inte kunde få på mig skidorna igen hade också smält. Jag chansade på att fortsätta i alla fall till nästa kontroll, Mångsbodarna.

Men nu hade jag inte något sikte på Mora längre, jag såg bara Mångsbodarna. Jag hade bestämt mig för att åka dit och där lämna ifrån mig mitt chip. Så jag njöt. Jag njöt jättemycket längs vägen. Jag tog det precis i min takt, så att det fortfarande var roligt. Vädret var fint, jag hade bra glid och bra fästvalla när solen hade värmt upp spåren. Dessutom kom spårmaskinen och jag kunde åka i alldeles nydragna spår. Allt var fantastiskt. Jag flyttade allt fokus från rädslan över att bli sist också. Det spelade ingen roll i det läget för jag ville bara njuta av skidåkningen. (Och så ville jag inte vänta i Mora hela dagen på pappa, då kunde jag lika gärna fortsätta en bit till när det var så pass vackert).

I dem fina förhållandena som jag tillslut fick bestämde jag mig för att öva på mina svagheter. Jag övade på att byta spår, på att klara av utförsbackarna osv. Min kropp var däremot rätt slut redan vid åtta kilometer (men tills dit trodde jag att det skulle gå vägen). Det kunde jag ju ha räknat ut med endast 1,6 mil skidåkning och inte speciellt många andra träningstimmar i vinter. Dessutom med en värkande rygg och en halvbruten stortå, som tog stryk vid varje fall även denna dag. Det var ett tiotal vurpor, men ändå klarade jag ut det otroligt bra. Jag trillade i en ganska brant nedförsbacke, men det var inte mitt fel. Hon framför mig stannade och jag trodde jag skulle klara det förbi henne, men hon hade sparat någon ynka centimeter av sin skida i spåret som jag åkte i och efter det fallet fick jag ett stort blåmärke på låret.

I Mångsbodarna fyllde jag på med energi och pratade med medical care för att ta reda på när repet skulle dras, jag hade sedan tidigare bestämt mig för att hoppa av här. Dessutom var jag helt säker på att jag var nära repet. Men det visade sig att jag hade över 2,5 timmar på mig att ta mig till Risberg som är kontroll nummer tre. Jag vet dock att det är mycket, mycket uppför dit. Men alltså, varför inte?

Jag tog det lugnt, jag gick på ett par skidor uppför kan man säga och jag hade ungefär ett hundratal åkare bakom mig så sist var jag inte. Jag fortsatte att njuta. Jag kom till Risberg och jag hade åkt 3,2 mil. Då hade jag fått rejäla skoskav och jag insåg att jag hade två timmar på mig att ta mig till Evertsberg innan repet. Men det är på gränsen att jag skulle ta mig dit i samma tempo som jag hade åkte de senaste två milen. Och eftersom jag redan var ganska trött, hade skoskav osv så bestämde jag mig för att hoppa av och ta bussen sista biten istället. Jag hade ändå sumpat chansen att ta mig hela vägen till Mora.

Men jag är nöjd, så nöjd! Jag åkte 22 kilometer extra från att jag först tänkte tanken att jag skulle bryta. Jag fick en finfin solig dag på myrarna och i dem superfina spåren. Sen att jag inte var tillräckligt tränad, kunde jag ha rättat till innan kanske. Men ändå! Jag är nöjd över min skiddag och jag är nöjd över att jag tog beslutet att hoppa av i Risberg. Dock är jag lite besviken över att jag inte klarade min andra klassiker. Men det kommer fler chanser.

Jag åkte senare till Mora och väntade på pappa som åkte riktigt bra. På kvällen tog vi bussen till Sälen för att äta pizza med resterande familj. Jag älskar Öppet spår, dock tyckte jag att funktionärerna var lite väl otrevliga i år. Speciellt dem i Sälen. Jag kommer dock inte åka Vasaloppet på något år framöver, jag ville egentligen inte åka i år heller, men jag ville så gärna klara klassikern igen.

Lidingöloppet 2014

En Svensk Klassiker, Racereport, Träning
Här kommer en mycket sen racerapport från mitt Lidingölopp i slutet av september…

Väckarklockan var ställd på tidig lördagsmorgon och vi kom fram till Lidingö väldigt tidigt denna gång. Så pass lagom i tid att vi fick parkering precis bredvid mässan och vi slapp gå allt för mycket för att komma till de olika ställena. Dock var det väldigt mycket folk som kom samtidigt som oss, så det tog ett tag att gå igenom expon. Men gott om tid hade vi ändå och en lunch hann vi äta, samtidigt som vi vilade och funderade på hur mycket kläder som behövdes. Det slutade med att jag sprang i underställströja, med en tshirt över. Jag tycker det oerhört svårt att klä sig i rätt mängd. Det jag kom ihåg var att förra året var det riktigt kallt och så fort jag gick var kylan inget att leka med. Då var jag också mer tränad än i år. Så gå fick jag räkna med att jag skulle göra.

När startskottet gick hade jag inte någon tanke på hur mitt upplägg skulle bli. Men 2013 års upplaga vet jag att jag hade sprungit en hel del innan, jag vet att jag sprang hela första halva sträckan och sen tog benen slut så då var nedförsbackarna superjobbiga att ta sig ned för. Vips blev det en helt annan taktik och redan från början saktade jag in uppför, gick nästan från backe nummer ett och ökade nedför, samt på platten. Jag testade om det skulle fungera.

Det gjorde det också. Det gick otroligt bra och jag sprang-gick alla de 30 kilometrarna och på så sätt underlättade jag på belastningen och jag blev inte alls slut på samma sätt. Det var alltså en lyckad taktik. Benen höll, hjärnan var verkligen med mig och jag njöt mycket. Tiden i mål blev snabbare än förra året, vilket jag inte trodde i starten. Så nöjd var jag i mål och nu återstår bara Vasaloppet en gång till för att klara av En svensk klassiker för andra gången.

Efteråt liftade en löpare med oss in till Stockholm city, som visade sig vara ett år yngre än mamma och gå på samma skola som hon gick i på lågstadiet. Så dem typ kände varandra när dem var barn. Är inte det coolt? Men innan dess letade jag och mamma efter pappa som sprang snabbare än mig. Vi hade sett ut en mötesplats, men så gick han till bilen istället och vi letade i över en timma. Men det är en annan historia.

Jag valde middagen för lördagen och jag ville testa på Stockholms bästa hamburgerställe, Phil’s Burgers på Kungsholmen. SÅ gott var det, kanske lite lite, men gott var det allt. Jag tycker absolut det platsar på topp10-listan i världen, som dem är listade på. Det kändes dock lite knasigt att gå in på en restaurang med träningskläder, när alla där var klädda i lördagsfina kläder. Men det fick gå för den gången. Så lördagen blev mycket lyckad och jag var så nöjd när vi åkte hem. Både över att ha kommit i mål i mitt andra Lidingölopp och för att ha fått smaka på dem burgarna.

Vasaloppet

En Svensk Klassiker, Livet i Sälen, Racereport, Träning

Min historia blev inte så lång den här gången. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli innan jag ställde mig där i Berga By för att ta mig de 90 kilometrarna från Sälen till Mora. Vi började med en ganska så lugn morgon, men ju närmre starten vi kom blev bilköerna längre och längre. Det hela slutade med att vi inte kom iväg förrän närmare 8.15 fast starten egentligen gick vid åtta. Men man kan väl säga att inte det gjorde så mycket eftersom det ändå inte spelade någon roll för min del var i det sista startledet jag startade, köa hade vi ändå fått göra hur som. Jag var inte speciellt orolig över att vi var lite sena för vi kom i princip 200 meter för att sedan snällt ställa sig i kön över tjärnen (den så kallade flaskhalsen, som i år kom en halv kilometer snabbare än vanligt, pga väderförhållandena). Och trots att vi var lite sena, var vi inte ensamma, för sist det var vi inte.

När vi väl kom till första backen efter ungefär en kilometer fick vi köa, köa och köa. Vi stod i den där backen i över 1,5 timmar, för att sedan komma ut på myrarna och börja åka på riktigt. Trodde jag i alla fall. Nu var inte fallet så det här året… Förra året var den första milen fram till Smågan alldeles fantastisk med endast stakning, solsken och underbar natur. Nu var det helt tvärtom. Temperaturen låg runt nollan vilket gjorde att i några meter inte ha något fäste alls, tills att nästa metrar ha stora snöbollar vid fästzonen under skidorna. Utöver det här snöade det, vilket inte gjorde det lättare. Eftersom det inte hade varit särskilt många minusgrader under natten hade inte spåren frysit fast och efter fjortontusen åkare fanns det inte ett spår och där befann jag mig.

Jag tog mig till första kontrollen, Smågan. Sedan gav jag upp, jag hoppade av och in i bussen stället. För mig var det inte värt att fortsätta de nio långa milen mot Mora. Elva kilometer räckte och var tillräckligt jobbigt. Jag såg inte ett enda skidspår, bara is, is, is samtidigt som terrängen var bucklig. Skidorna ville åt alla håll men inte framåt och under den korta sträckan jag åkte vet jag inte hur många gånger jag trillade. Likaså som alla andra gjorde. Man hade verkligen ingen kontroll över det och man var tvungen att åka på spänn hela tiden för att ta sig framåt. Så jag kämpade mig framåt och sedan var det inte värt att fortsätta. Redan i Smågan som är första kontrollen var jag elva minuter efter reptiden och hade jag varit fem minuter senare så hade de dragit repet för mig. Så jag förstod redan då att jag aldrig skulle ta mig i mål den dagen, fortsatt kunde jag ha gjort en mil till, till Mångsbodarna som är nästa kontroll men där hade jag garanterat åkt på repet och istället för att både förstöra min kropp, samt de underbara minnena jag hade från Vasan förra året valde jag att hoppa där jag hoppade. Jag var inte ensam kan jag meddela. Sist det var jag inte heller.

Jag känner mig nöjd över mitt beslut och att det var jag själv som tog det. Jag blev inte tvingad att hoppa av pga repet som vissa andra blev. Dock är jag lite ledsen för att jag inte kom i mål och var tvungen att bryta, men nu vet jag hur det är. Beslutet grundade jag också på att jag inte fått ihop så mycket träning i år och därför var det absolut inte värt det med de otroligt dåliga förhållandena, både när det gällde spår och väder. Men pappa han tog sig i målet, vilket jag är lycklig för. Jag kommer igen något annat år då spåren/vädret är så underbart som 2013. Nästa år hade jag tänkt köra på Öppet spår som passar mig så mycket bättre, inte så mycket folk och man har mer tid på sig. Men någon gång ska jag ta mig i mål på det “riktiga” Vasaloppet. Men samtidigt måste jag påminna mig själv om att jag har ju faktiskt åkt den sträckan förra året även fast det var Öppet spår.

Jag tyckte arrangörerna hade gjort ett bra jobb i dessa förhållanden, men spåren kan ha varit bättre (det fanns ju inte ens några! och jag var inte ensam om att tycka så). Och det var inte bara den första milen som var så, hela loppet var utan spår. Dock var det lite synd för jag var så laddad, så förberedd och hade verkligen övat psyket på att arbeta positivt. Kroppen var det heller inga fel på. Jag hade en toppendag rent psykiskt och fysiskt, men dessvärre ville inte vädrets makter samma som jag. Så hade jag fått se i alla fall några skidspår så hade jag tagit mig i mål, för det var min högsta önskan. Men nu blev det inte riktigt så och hoppas på att det blir en bättre vinter 2014/2015. Jag är mycket nöjd, nöjd över att kunna ta ett sådant beslut!

En sista summering

En Svensk Klassiker

Vill bara göra en sista summering med alla de tankar jag har samlat på mig under det här året och på vägen till mitt absolut största mål hittills, att göra En svensk klassiker.

Nu i efterhand är jag riktigt riktigt nöjd över attt ha klarat det. Det som till en början var näst intill omöjligt i mina ögon, i alla fall under de förhållandena jag hade då, det fanns där bara som en dröm. En dröm jag jättegärna vilja uppfylla, men för att göra det så visste jag att det krävdes hur mycket arbete på vägen som helst. Men jag tog den risken, jag tog den chansen. Fick med mig pappa på vägen och nu i efterhand är jag överlycklig att jag verkligen tog det steget.

Steget som började i Sälen, eller rättare sagt någon månad innan dess på Hallby. Det var min andra vinter som jag åkte längdskidor, innan dess hade jag knappt stått på ett par skidor. Men jag såg det som en utmaning, en utmaning jag verkligen ville lyckas med. Sen när jag väl var där i Dalarna bland alla andra tiotusen deltagare som gjorde samma sak som mig, vilken lycka jag kände då. Men efter att ha kämpat mer än dubbelt så mycket som jag hade gjort tidigare, när gryningen hade blivit skymning då spökade psyket för mig. Det var som att jag ville ge upp, tårarna bara rann och helst av allt ville jag tillbaka till stugan vi sov i. Mycket av det berodde nog på att jag inte var helt så förberedd som jag borde ha varit, likaså att min ork tog slut. Jag fyllde inte på så mycket energi som min kropp behövde. Men räddningen var pappa. Han åkte vid min sida hela den långa sträckan, även fast han kunde ha gått i mål flera timmar före mig. Men hade han inte varit där hade jag gett upp. Vasaloppet var även det loppet jag var från en början var mest nervös inför just för att skidor inte var min grej. Eller mestadels för att jag inte är en van skidåkare med den perfekta tekniken. Men jag tog mig i mål och tills nästa år när jag ska åka det riktiga som går första söndagen i mars, det som sänds på tv och jag ska vara mer förberedd, samt att bara tänka positiv oavsett vad som kommer i vägen.

Bara några veckor efter att snön försvann, var det dags att plocka fram cykeln för att få ihop de 100 milen jag så gärna ville få ihop innan det var dags, samma natt som jag hade tagit studenten. Eftersom allt hände på samma gång hann jag inte riktigt tänka på själva loppet så mycket i förväg förrän jag väl var ute på de östergötska vägarna och kämpade mot den kraftiga motvinden. Vätternrundan visste jag att jag skulle ta mig igenom, om det inte hände något. Jag gjorde absolut inte samma fel som tidigare, jag hade fyllt på mina depåer så orken hade jag hela långa loppet. Det jag inte hade var muskelstyrkan och vant rumpan för fjorton timmars cykling. Vätternrundan var det absolut jobbigaste loppet sett till vad kroppen klarade. Den smärtan jag hade när jag gick i mål, eller rättare sagt de sista fem milen. De var hemska! Dagen som började i kraftig motvind, övergick till en härlig solig dag med många minnen.

Simning hade jag inte utövat speciellt mycket under våren och sommaren. Men eftersom jag är en gammal simmare så finns tekniken och konditionen hade jag också från de tidigare träningarna. Så för mig var det inga problem att sätta upp stora mål inför Vansbro, heller inte någon risk att gå ut för hårt för att pressa tiden. Det som var det mindre roliga var att jag fick starta i en grupp bland mycket sämre simmare än mig. Men det här var det loppet jag gick i mål med ett stort leende på läpparna, samt att jag inte tyckt det var en pest någon gång under hela tiden. Så fort jag kom upp på bryggan ville jag bara göra om det. Det var endast småsaker som gjorde mig lite nervös inför detta, våtdräkten som jag inte hade simmat in i speciellt många gånger, samt att jag så gärna ville att glasögonen skulle hålla sig immfria så jag kunde se mina riktmärken. Allt gick som smort och maten efteråt i mässtälten var den bästa.

Vi avslutar vår lilla resa på Lidingö, med löpning. Jag är absolut ingen van löpare. Jag började gilla löpning våren 2012 och därmed började springa regelbundet. Men eftersom jag drog på mig en riktigt långvarig skada under hela vinterhalvåret var jag nervös över om jag skulle klara det. När jag kände att mina benhinnor var med mig ville jag inte gå ut för hårt med träningen inför det 30 kilometer långa loppet. Jag ansåg heller ta den tid det behöver och ha endast ett träningspass som är det längsta jag någonsin gjort (alltså själva loppet). Och så fick det bli, sen kunde jag ha varit lite duktigare på att träna annat inför dagen D. Men tiden försvann speciellt när det även här hände så mycket annat. Flera gånger innan, funderade jag på varför jag var så korkad att avsluta med Lidingöloppet (det jag minst av allt var säker på om jag skulle klara). Men nu en vecka efteråt förstår jag varför jag gjorde så och jag är glad för hur det blev. Även under detta loppet hade jag ingen som helst problem med orken men däremot ville inte musklerna i benen mer. När jag väl var i mål var jag stel och frusen men jag kunde så gott som röra mig normalt. Pappa åkte på något likt jag åkte på under Vätternrundan. Kroppen var liksom instabil i flera dagar efteråt.

Jag tänkte flera gånger under alla dessa lopp att jag inte kommer göra om dem, men lyckan man får när man är i mål. Den går inte ta ifrån en. Så direkt dagen efter vill man bara göra det igen och igen. Även fast man fick kämpa, även fast man hade ont, även fast psyket inte riktigt var med en, även fast vädret var på topp i år och kanske inte är det nästa gång. Ja, som ni redan kanske har listat ut så kommer jag göra om klassikern nästa år (om inget annat kommer i vägen). Det är det jag i alla fall ska gå för och helst av allt vara lite mer tränad och försöka prestera lite bättre under alla momenten. Jag tycker du också ska testa om du funderat på det någon gång. Lyckan är obeskrivlig när du klarat det, även fast det på vägen många gånger är tufft. Jag har haft ett kanonår, med att ha En svensk klassiker som mål. Sikta stort!

Några snabba…

En Svensk Klassiker

Nu när jag har avklarat En svensk klassiker kommer det nu en snabbsummering, för att sedan under morgondagen summera mitt stora mål i text.

Öppet spår (Vasaloppet) 90km, Vätternrundan 300km, Vansbrosimningen 3km, Lidingöloppet 30km

Roligast: Vansbrosimningen
Tråkigast: Lidingöloppet
Jobbigast för kroppen: Vätternrundan
Jobbigast för orken: Öppet spår
Jobbigast för psyket: Öppet spår
Jobbigast allmänt: Öppet spår
Lättast: Vansbrosimningen
Svårast: Öppet spår
Svårast tekniskt: Öppet spår
Lättast tekniskt: Vansbrosimningen
Mest tränad till: Vätternrundan
Minst tränad till: Lidingöloppet (Vansbrosimningen, men har redan tekniken)
Bäst förberedd för: Vätternrundan
Sämst förberedd för: Lidingöloppet
Godast mat: Vansbrosimningen
Bäst väderförhållanden: Svårt att säga eftersom vi haft nästan perfekt väder under alla loppen
Sämst väderförhållanden: I så fall blåsten på Vätternrundan, eller kylan under Lidingöloppet
Bästa arrangemang: Öppet spår
Sämst arrangemang: Lidingöloppet
Skulle mest av allt vilja göra om: Vansbrosimningen
Skulle helst inte vilja göra om: Lidingöloppet
Kunde ha gjort bättre: Öppet spår
Coolaste att varit med om: Vätternrundan (eftersom det studentdygnet var helt crazy)
Var mest nervös inför: Öppet spår
Var mest oroligast inför: Lidingöloppet
Bästa prestationen/placeringen: Vansbrosimningen
Sämsta prestationen/placeringen: Öppet spår
Höll på att ge upp på: Öppet spår
Mest nöjd över att ha klarat: ALLT! 

Öppet spår 90km: 25 februari 2013, tiden 10:55:18
Vätternrundan 300km: 15 juni 2013, tiden 14:08:00
Vansbrosimningen 3km: 7 juli 2013, tiden 0:48:18
Lidingöloppet 30km: 28 september 2013, tiden 4:02:12

En svensk klassiker 2013

En Svensk Klassiker, Utmaningar

I och med att jag tog mig i mål i lördags har jag även klarat av mitt stora mål i år, att göra En svensk klassiker. Jag är en klassiker! Wihoo. Så lycklig är jag. Till en början trodde jag nästan det skulle vara omöjligt för min del att lyckas, det skulle kräva så fruktansvärt mycket träning, men det var ett mål som jag verkligen ville lyckas med. Nu har jag äntligen klarat av det. Under lite mer än ett år har ni kunnat följa min väg till Mitt OS 2013. Ja, för att göra en svensk klassiker för min del är som att deltaga i OS. Ett tag kände jag mig korkad över att avsluta med Lidingöloppet, just det lopp jag inte hade en aning om att jag skulle klara av (pga benhinnorna). Men nu i efterhand är det så roligt, så skönt och fantastiskt att ha gjort alla loppen i år. Jag är lycklig. Jag gjorde det! Nu är det bara att sikta på nästa mål. Vad det kommer vara kan ni som vanligt följa här (måste bara tänka ut det först).

Etapp 4 – Lidingöloppet

En Svensk Klassiker, Racereport, Träning

Hur kan Lidingö vara så stort? Jag menar kan man springa hela tre mil på den ön, men det kunde man ju och mestadels på skogsvägar (terräng). Det börjar med att vi hade gott om tid till start men eftersom det är vissa avstånd mellan både nummerlappsutdelningen, starten och målet så blir det en del att gå innan och tiden bara sprang iväg. Tillslut med sisådär en kvart kvar till startskottet är jag framme vid starten på gärdet, men eftersom jag redan visste innan att det skulle ta lång tid kan det ha varit bra att besöka toan (speciellt om man är som jag, absolut inte använder mig av skogen). Så 13.45 stod jag klar och redo i startfållan och då endast fem minuter kvar tills jag skulle ge mig iväg på min 30 kilometer långa runda. Lite stressigt blev det allt, som på vissa andra lopp jag har deltagit i i år. Speciellt eftersom jag knappt själv hade insett att det var den lördagen (28 september) som jag skulle göra den sista kraftansträngningen för i år och även den som jag under hela året varit mest nervös samt orolig för. Alla tankar var någon helt annanstans, det hade dem varit hela veckan innan, ja om det ens räckte. Allting hände verkligen på samma gång och gjorde att jag inte kunde fokusera på något. Men helt plötsligt var jag där ute, någonstans på Lidingö, bland alla andra löpare som skulle ta sig igenom det långa loppet.

Eftersom jag hade slarvat med träningen sedan jag kom hem från Playitas, alltså två veckor utan ordentlig träning och framförallt ingen löpning visste jag att jag inte kunde sätta upp för stora krav på mig själv. Så jag hade redan innan bestämt mig för att endast ta mig i mål. Det var exakt det jag ville göra. Hur, det spelade inte alls någon roll. Men där ute i spåret kände jag mig stark, jag kände mig nästan som under Midnattsloppet. Jag sprang och sprang, jag kunde absolut inte sakta ner farten i början för det jag absolut var allra mest oroligast för var reptiderna och började jag gå innan milen var avklarad kunde det bli tufft att hinna. Men mina ben de sprang på (eller i den takt jag springer, kanske det kallas jogging) jag hade i stort sätt inte några problem förrän jag hade passerat tiokilometersskylten (ca 1.09.00). Då var det något psykiskt som spökade, eftersom jag aldrig tidigare sprungit längre. Och milen den har jag inte sprungit många gånger heller för under Tjejmilen tidigare i september orkade jag inte ta mig runt hela springandes. Jag sa till mig själv att sålänge det inte är jobbigt, eller får ont någonstans så kan du fortsätta springa på.

Eftersom banan var riktigt kuperad med uppför, nedför, uppför, nedför osv så bestämde jag mig för att ta vara på farten nedför och ta det lugnare uppför och så höll jag på tills den sista reptiden vid 15 kilometer. Jag klarade det, det jag var mest oroligast för. Nu är det bara halvvägs kvar till mål och ingen som helst press på mig. Men det var även här kroppen sade ifrån, eller rättare sagt benen. De ville inte springa mer och den här gången var det inte benhinnorna (tack o lov) utan det var hela benen som var ansträngda av det jag höll på med. Jag hade inte en aning om hur min kropp skulle reagera vid den distansen just eftersom jag aldrig tidigare testat det. Så jag saktade ner tempot och började powerwalka. Konditionen var det inte fel på, heller inte orken, för trött det var jag inte. Jag ville verkligen springa längre, men benen sade ifrån. Så i stort sätt kan man säga att jag sprang ganska exakt första halvan av loppet och gick resterande.

Ju längre jag kom, desto mer ont fick jag i benen. Det var även en ganska kall lördag så när jag gick längs med vattnet i det lite lugnare tempot började jag frysa. Abborrbacken som är så känd kom, för mig var den bara skön eftersom benen älskade uppför och värmen i kroppen steg. Nedförsbackarna den sista milen var en pina att ta sig igenom, den styrkan som behövdes i benens muskler hade jag inte. Jag såg även många andra som hade samma problem som mig (eller värre). Tillslut hade jag bara en kilometer kvar och jag kollade på klockan. Fyra minuter har jag på mig för att komma under fyra timmer, det hade ju varit riktigt roligt att göra det. Så jag bestämde mig oavsett hur ont jag en hade att börja jogga för att klara av tidsgränsen. Jag passerade målet efter 4.02.12 så jag lyckades inte riktigt med just det. Men det viktigaste och det största målet för mig var att ta mig i mål, vilket jag gjorde! Sen var det kanske inte riktigt på det sättet som det skulle ha varit (men jag var inte ensam), sist det kom jag inte heller. Så glad var jag! SÅ GLAD!

Pappa sprang också, han kom i mål nio minuter snabbare än mig. Men han kunde verkligen inte gå efteråt. Jag hade problem jag också, lite som att jag haltade just eftersom musklerna var ansträngda men jag kunde i alla fall ta mig framåt för att sedan byta om och bege mig mot hotellet.

Hade inte Lidingöloppet ingått i En svensk klassiker hade jag aldrig gjort det. En vidrig, lycklig, glad, trött och fri känsla hade jag efteråt. Tre mil kanske låter långt, det Är långt, men ska jag vara helt ärlig trodde jag att det skulle vara längre. Det som gjorde att kilometer efter kilometer flöt på var att jag vid varje steg var tvungen att kolla vart jag satte ner foten, just eftersom det var på skogsvägar med grenar, stenar och rötter. Jag är glad, jag är nöjd!

Etapp 3 – Vansbrosimningen

En Svensk Klassiker, Racereport, Träning

Racerapport för etapp 3 till att göra En svensk klassiker var det här… Jag och pappa begav oss hemifrån redan klockan 4 på söndag morgonen, vi hade inte en aning om hur lång tid det egentligen skulle ta att åka dit eftersom vi aldrig åkt exakt den vägen och eftersom vi inte visste hur mycket trafik det skulle vara. Det enda vi visste var att vi hade räknat ut tiden eniro rekommenderade samt med lite marginaler, då kom vi fram till att klockan 4 skulle vara lagom för att komma i tid. Alltså till vår start 12.30. Nu var det bara det är vi nästan var ensamma på vägarna i stort sätt de 35 milen och det gick mycket snabbare än vad som var tänkt. Vi kom upp till Dalarna och Vansbro som tredje bilen redan 8.15. Till och med före eliten. Men vad gjorde det? Visst att det kunde ha varit skönt med lite mer än tre timmars sömn på natten men att möta den underbara morgonen i strålande solsken, klarblå himmel, en glittrande älv och närmare 20 grader redan då var helt fantastiskt. Vi kunde i lugn och ro besöka toaletten, hämta ut deltagarkuvert, kolla igenom mässtältets sortiment både en och två gånger. Efter det slog vi oss ned på gräset 50 meter från mål och åt vår andra frukost i väntan på att eliten skulle gå i mål. Tid var inget vi hade räknat med att vi skulle ha innan, men det var hur skönt som helst att mjukstarta dagen med att se de första gå i mål.

När vi hade suttit där och kollat in de som gick i mål i de första startgrupperna, var det dags för oss själva att bege oss till startområdet. Det var en lång vandring i hettan, bland alla tusen folk. Jag var laddad till tusen, inte ett dugg nervös och det enda jag ville var att jag själv skulle simma. På med våtdräkten, på med den knallrosa  badmössan som vår stratgrupp hade, på med de nya glasögonen, smörja in nacken med lite ormsalva för att undvika skav, lämna ifrån sig sin packning och invänta starten. Det var startgrupper med flera hundra deltagare i varje, man såg vem som tillhörde vilken på mössfärgen. Det såg så häftigt ut när hela gänget med samma färg rörde på sig i uppvärmningen innan man fick springa i vattnet och ta de första simtagen.

Starten gick och jag skyndade mig i för att slippa alla bröstsimmare, för att slippa trängslen och för att komma iväg snabbt. Jag var i lite fel startgrupp mot mitt tempo, men det fick gå. Jag körde bara över någon enstaka i starten som inte flyttade på sig, eller rättare sagt flyttade på sig precis där jag skulle simma. Men snabbt var jag förbi de flesta och jag hade endast ca fem stycken från vår startgrupp framför mig. Jag försökte hänga på dem, men de var snabba och hade mycket bättre start än mig. Jag körde helt mitt eget race. Snabba tag, av all energi jag hade fått på uppladdningen. Jag ville framåt, jag ville ha en bra tid. När man simmar där ute i vattnet blir man helt vilsen gällande både tid och sträcka. Men halvvägs skulle jag tro kom jag på att det kanske inte var så bra att ha det snabba tempot redan från start, jag måste spara mig inför den sista kilometern som är motströms. I år var det också den kraftigaste strömmen på väldigt många år, alltså skulle det ta på krafterna.

Jag simmade och simmade. Jag kom ikapp en hel del, många från startgruppen före oss, de med orangea mössor, alltså hade jag simmat in en hel kvart jämfört med dem. Jag kom ikapp fler och fler, sicksack var det som gällde. Jag började fundera på hur långt det var kvar innan svängen inför den sista kilometern kom. Jag visste att man skulle passera sju broar, varav två var på den sista biten. För att ha någon koll alls, började jag räkna broar jag hade passerat. Eftersom jag simmar crawl är navigeringen svår och det är inte lätt att se hur långt det är kvar. Tänk dig att på bara någon sekund samtidigt som du kollar upp ska se vart du ska ta vägen. Det får inte ta lång tid eftersom det då tar på krafterna och man tappar. Snart borde svängen komma. Det gjorde den också. De små gubbarna som satt i båten just precis där, visade att det var ca 850 meter kvar till mål (alltså mindre än 1km kvar, det visste jag inte från början) samt att de visade att klockan var 13.00. Jag hade alltså simmat de första 2200 metrarna på 30 min. Det här kan gå vägen. Jag vände upp i motströms, det blev genast kallare och musklerna fick jobba extra för att ta sig framåt. Jag brassade på allt vad jag kunde, inga krafter att spara på nu, det är så pass lite kvar.

Till de som man knappt såg om de simmade framåt eller bakåt, alltså de som knappt kunde simma, eller de som krafterna var slut på sa de funktionärer längs bryggorna åt dem att de skulle simma närmre bryggorna. Jag visste att man skulle simma så nära som möjligt för att minska motströmmen och spara på krafterna, dock hade jag kommit ikapp flera simmare från tidigare startgrupper, alltså var platserna nära bryggorna tagna av de mindre snabba simmarna. För att jag skulle ha någon chans att ta mig fram på ett någorlunda enkelt sätt, utan att simma in i alla var det ytterbana som gällde och därmed den kraftiga motströmmen. Jag simmade på, gav allt jag hade, för en gång skull kunde jag simma framåt och slapp sicksacka för att ta mig förbi. Eftersom jag inte hade använt benen speciellt mycket de första 2 kilometrarna var de inte riktigt vana vid prestation i det kalla vattnet, vilket medförde på gränsen till krampkänning på ett ställe sisådär 500 meter kvar. “Jag kan inte få kramp här!” istället började jag vänja fötterna och det hela försvann, om jag hade fått kramp så när inpå mål (såg fler som stannade och fick hjälp av sjukvårdarna mot kramp i fötterna) hade jag tagit mig i mål med hjälp av bara mina armar. Jag hade ju simmat de två första kilometrarna med bara dem, så de sista 500 metrarna borde jag också ha klarat. Jag älskar att använda mina armar när jag simmar. I alla fall fick jag inte kramp som tur var, det var fritt fram, publiken hade jag vid min sida. Det var bara att öka frekvensen på armarna och lägga på benen, ge allt vad jag hade ända in i mål. Men ca 30 meter kvar ser jag klockan som räknar. Jag startade 12.30, klockan slog precis 13.19.38 när jag kollade upp. Uppfattade jag rätt? Tre armtag till och jag kunde bekräfta att tiden var det den var. Hjärnan började inse, jag gav allt jag hade. Jag ville inte att den skulle slå över till 13.20. Där var jag i mål, riktigt yr när jag gick upp för rampen. Yr av utmattning, samt att jag inte har kunnat följa någon botten under hela tiden. Jag gick i mål av glädje och jag var så nöjd. När jag hade hämtat diplomet visade det sig att tiden blev ännu bättre än jag hade trott. 48.18 slutade med och alltså var jag snabbare än på Jönköping Open water som var 200 meter kortare.

Ombyte väntade och likaså leta rätt på pappa som startade samtidigt som mig fast han simmade bröstsim. Han är en riktigt duktig bröstsimmare och simmade in på 1.05.20, något han aldrig trodde var möjligt. Men galet bra tycker jag. Vidare väntade en underbar lunch och vi påbörjade vår resa hemåt igen. En mycket lyckad söndag med endast pappa, 71 mil i bil och 3 kilometer simning. 26 grader i luftern och 16,3 grader i vattnet. Ja hela helgen har jag faktiskt spenderat med pappa och det har varit den bästa helgen på väldigt länge.

Över min tid och prestation är jag meganöjd. Jag skrev i lördags att jag vill komma under timmen som har varit mitt mål. Jag insåg redan när jag bestämde mig för att göra klassikern att det endast skulle kunna vara på  simningen som jag kunde ha ett tidsmål, förutom att gå i mål då. Det var endast där jag visste min förmåga någorlunda och kunde pressa mig extra. När jag anmälde mig i höstas var målet att komma under 50 minuter men eftersom jag inte har simmat speciellt mycket i år, fick jag dryga ut det till timmen för att inte vara för orimlig. Nu i efterhand klarade jag av mitt första mål med nästan två minuter och hade jag hamnat i rätt startgrupp där simmare i mitt tempo fanns kunde det gått ännu snabbare, samt att jag nu vet bansträckningen. Allt var med mig, våtdräkten satt perfekt, glasögonen immade inte igen och inget skav.

Jag kommer garanterat att simma detta lopp fler år, det var hur roligt som helst och en fråga jag tänkte redan innan start var “Hur kan jag inte ha simmat detta tidigare!?”.

Tänk att jag simmade och tävlade mot han som vann Vansbrosimningen i Jönköping open water förra söndagen! Coolt tycker jag!