September ska bli bra

Allmänt

Jag inledde första september med att cykla igen, jag som inte har cyklat sedan Ironman för tolv dagar sen. Äkta cykellycka idag! Men jag fick korta ned rundan lite eftersom benet fortfarande krånglar. Den här månaden ska jag ta tag i det igen, jag vill må bra, jag vill kunna röra mig obehindrat.

Jag har bestämt att september ska bli bra. Jag har bara bestämt det! Jag har inte tränat så mycket efter tävlingen, för kroppen har behövt vila och återhämtning. Visst är det coolt hur kroppen fungerar? Jag hade fruktansvärt ont i någon dag, sen försvann det. Visst att cellerna fortfarande jobbar med att reparera, men nu har det gått så långt att jag mer känner mig slapp och lat. Jag saknar träningen. Jag har inte haft många timmars träning den senaste tiden. Dessutom består mitt ”nya liv” av att sitta mest hela tiden, vilket ryggen redan har tagit stryk av. Hur ska jag klara av detta? Min kropp och knopp måste röra på sig, den måste vara aktiv. I mitt jobb är jag mer än aktiv, jag har inte suttit ner såhär mycket som jag gjort den här veckan på flera flera år. Jag måste få röra på mig.

Jag vill fylla livet med glädje, jag får absolut inte glömma bort att följa mitt hjärta, jag måste göra något roligt varje dag. För det är vad jag mår bra av, om det så är att träna, kolla på något roligt klipp eller lyssna på en bra podd etc. Jag vill vara lycklig! Jag får inte glömma bort att skratta. På min anslagstavla har jag skrivit #LOVELIFE för att jag inte ska glömma bort varför jag lever. En stärkande påminnelse flera gånger om dagen. September ska bli bra!

Jag var väldigt nere i måndags, jag har klättrat lite uppåt. Jag är skadad i år likt som jag var förra året exakt den här tidpunkten på året. Att vara skadad är inte roligt. Att behöva göra saker man inte tycker är roligt är också påfrestande. Men september ska bli bra! Nu ska jag börja träna ordentligt igen, för att hitta energi och för att må bra igen. Jag måste träna. Det har gått en månad sedan jag cyklade Göteborg – Linköping, det känns som minst två. Ironman var verkligen augustis höjdpunkt och glädjeskutt. Augusti blev bra överlag tycker jag, men jag älskar livet när man ska vara med i ett lopp. Jag hatar tomheten efteråt. September ska bli bra!

[x] Få förståelse över vad som är skadat i vänsterbenet – gå till fysioterapeuten

[x] Inte glömma bort att skratta och ha kul – göra minst en rolig sak varje dag

[x] Träna på att säga Nej till det jag inte känner för och samtidigt tacka Ja till det jag verkligen vill

[x] ”Spend your money wisely” – tänka efter varje gång jag drar bankkortet

[x] Acceptera livets förändringar och försöka göra det bästa av det

[x] Skapa awsome rutiner

september

Idag började hösten för mig

Allmänt

Ja idag började hösten verkligen på riktigt för mig, alltså inte kanske sett till vädret men sett till tiden på året. För allt är verkligen nytt! Jag saknar allt som egentligen är Clara. Det känns som jag har tappat bort mig själv. I tomheten. Och det var lite det jag befarade hela våren-sommaren, jag hade hela livet planerat fram till den 20 augusti. Sen var det ett blankt papper. Jag valde att inte tänka på det bara.

Idag är det den 29 augusti, så egentligen skulle hösten 2016 börjat redan förra måndagen vilket den gjorde. Men planen blev lite ändrad, studierna tog inte den farten jag hade trott och jag skapade mig en riktigt fin återhämtningsvecka istället. För annars hade jag dött av depp, rastlöshet och tråkigheter.

Inte nog med att vi i tiden är inne i höstterminen 2016, det händer så mycket annat också. Syster Julia har flyttat hemifrån, rutinerna hemma är annorlunda. Träningen inför Ironman är över och jag ska börja om på något nytt. Sätta nya mål. Sommaren är slut, semestern är slut. Team Rynkeby 2016 är också över.

Jag är inte längre anställd av Jönköpings Simsällskap som simlärare, nu är har jag bara mitt jobb vid sidan av – för jag älskar det. Idag fick jag äntligen ha simskolor igen, som jag har längtat efter det! Simskolestarten för hösten drog igång igår.

Jag har börjat studera till sjuksköterska på Hälsohögskolan vid Jönköping University, med blandade känslor. Ser jag en ambulans vet jag exakt att det är det jag vill, när jag är på föreläsningar vill jag mest fly därifrån för det för med sig så mycket minnen. Minnen från Riga. Sjukt jobbigt är det! Drygt 2 år har gått sedan jag studerade sist. Dessutom känner jag inte en enda och jag är inte den första som börjar prata med någon.

Men jag ska ge det en chans, jag kände att jag måste komma vidare på något sätt. Jag har skapat bästa förutsättningarna för det hemma då mitt rum har förvandlats till något bättre – med en ordentlig arbetsplats som jag trivs vid (och en garderob som rymmer alla mina träningskläder). Jag måste bara acceptera.

Jag har inte mycket inplanerat i höst, jag vill ta det lite som det kommer. I slutändan tror jag inte jag har svårt att fylla tomrummen, för det känns som jag kommer ha fullt upp ändå. Jag ska försöka ge studierna första prioritet, eller kanske andra (efter träningen). Men samtidigt vill jag inte tappa bort mig själv, jag som har mått otroligt bra hela 2016. Jag har känt mig levande, utan någon stress alls (som jag avslutade 2015 med). Från nyår var det som ett nytt liv startade och jag har älskat det *nu rinner tårarna*. Nu finns inget kvar…

Jag gillar inte förändringar – jag gillar bara utveckling. Just nu är det lite för mycket som händer på samma gång, tur att jag har lite trygghet kvar i alla fall och inte valde att flytta till en ny stad (eller land) samtidigt. Jag måste bara acceptera! Sådant är livet. Det kommer gå bra. Jag ska bara låta det ta tid, för det här är en stor påfrestning på mig – mentalt.

halsohogskolan

Återhämtningsveckan

Hälsa

Det har gått en vecka sen jag både simmade, cyklade och sprang i Kalmar, årets största mål och utmaning. I tanken känns det betydligt längre sen, men i kroppen är det lite annorlunda. Det var nog inte det allra jobbigaste jag hade gjort och trots att jag var en hel del tränad inför det så svarade kroppen med rejäl träningsvärk både här och där. Trapporna i söndags gick verkligen inte att ta sig uppför, för framsida lår var helt utmattade. Men kroppen är cool!

Återhämtningsveckan efter Ironman Kalmar kan man kalla den som har varit. För jag har mest ätit mat eftersom jag varit hungrig och illamående. Kroppen har inte velat röra på sig i samma utsträckning som innan och det är bra för jag måste låta den återhämta sig. I mitten av veckan var det riktigt nära att jag åkte på en förkylning, men jag sov nästan tolv timmar de kommande nätterna och slarvade inte med maten. Sen blev jag riktigt pigg! Välbehövligt.

I onsdags gjorde vi en ytlig plan för vad som händer framöver, för den 19 augusti 2017 då ska jag vara där i Kalmar igen och göra loppet jag hade planerat för i år. Jag vill uppleva det igen! Jag måste bara kurera min vad och allt vad det innebär först. Så lite ont som jag hade förra lördagen var nog det minsta jag haft sedan jag först fick känning i den. I måndags och tisdags var det hopplöst att ta sig någonstans gåendes. Jag haltade rejält och det gjorde ont i hela underbenet, jag var verkligen tvungen att planera in tiden för transport de dagarna eftersom allt tog så mycket längre tid.

ironmankalmar

Jag började egentligen studera i måndags, men den här veckan var en mjukstart med massa inspark som jag inte ville vara med på. Jag blev därför ledig och hade inte mycket att göra. Allt kändes så deppigt, för jag kunde inte göra något som var Clara. Jag var bara hemma och hade tråkigt. Men efter en lunch med Elin i tisdags förändrades hela veckan – så otroligt glad för det.

rodbetor_chevre

För i torsdags åkte jag till Göteborg för en helkväll på Liseberg. Eller innan dess var jag bara tvungen att stanna till i Borås för att simma några längder under solen. Som jag älskar att simma där, både inne och ute. Det var nog mitt sista utomhussimpass för i år, det känns bra att jag inledde säsongen där och avslutade den där också. Jag på ena banan och Colting på banan bredvid. Att simma var verkligen något kroppen behövde, den behövde röra på sig igen och det var underbart härligt.

Hela kvällen gick vi på Liseberg. Vi åkte allt man kunde åka, flera gånger. Det var en toppendag, inga köer till någon attraktion. Den längsta kön vi stod i var in i parken i en kvart. Det var dessutom en varm sommarkväll (vattenattraktionerna var nästan svalkande). Ljuvligt! Vi åkte tills vi började må illa och när mörkret lagt sig gick vi hemåt igen. Vi avslutade med Atmosfear och en utsikt över hela Göteborg i skymningens sken, jag älskar Atmosfear.

liseberglisebergliseberglisebergliseberg

Vi sov ut och efter frukosten åkte vi till Partille för att gå en promenad vid Kåsjön, vi avslutade med ett dopp i sjön. Jag kom på att jag inte hade tagit så många dopp i sommar, jag har mest simmat i sjöarna. Men även det här var nog det sista för säsongen och jag njöt. Det var underbart, typ 17°C!

För några veckor sen hade jag planer på att åka till Göteborg nu i helgen, men sen blev det inte så eftersom jag inte kunde springa det loppet jag hade tänkt. Jag måste vila benet mer. Då hade jag helt plötsligt inga planer för veckan. Men sen blev det en väldigt spontan trip till Göteborg ändå fast mitt i veckan och det behövde verkligen jag. Jag tankade massor av energi, umgicks med vänner, skrattade och hade det allmänt bra. Vad otroligt pepp jag blev igen, det var underbart att komma iväg.

kasjonkasjon

En långhelg på Öland

Allmänt

I lördags tävlade jag i Ironman Kalmar och med det tog vi en långhelg på Öland. För nu var det inte längre ett motionslopp, nu var det tävling på riktigt med allt vad det innebar. Bland annat obligatorisk registrering och race briefing på torsdagskvällen, samt incheckning av cykel med mera på fredagen. Så vi hyrde stuga strax utanför Borgholm.

När jag var yngre umgicks vi mycket med dom som äger stugan vi hyrde. Jag har varit där några gånger förut, men det var väldigt längesen att jag bara har svaga minnen kvar.

Efter lunch i torsdags åkte vi iväg och jag kan säga att vägen dit är otroligt tråkig (då gillar jag att både köra och åka bil). I alla fall var vi framme i Kalmar efter några timmar och jag registrerade mig, vi åt pizza och sen gick jag på mötet innan vi åkte över till Öland.

Bara timman senare när mörkret hade lagt sig kom faster, farbror och kusinbarnen. Vi hade kräftskiva tillsammans en torsdagskväll. Det var riktigt spontant och mysigt.

kraftskivakraftskiva

På fredagen åkte vi alla till Borgholm och gick lite där, vi handlade korv som vi grillade till lunch. Sen åkte jag med pappa till Kalmar igen för att lämna min tävlingsutrustning medan andra gick till havet för att ta ett dopp.

borgholm

Hela lördagen tävlade jag. Mamma, pappa samt Julia var i Kalmar hela lördagen för min skull. Som jag älskar dem! Resten hejade på i Färjestaden innan jag cyklade tillbaka över bron efter elva mil på Öland. Det blev en sen kväll efter en mycket fin dag.

oland1

Igår åkte vi hemåt, då kom mormor och morfar med kräftpaj och cheesecake – typisk god mat efter en hel lördag utan egentligen någon riktig mat.

Vår lilla trip till Öland i samband med Ironman var underbar, inga krav, inga måsten, bara avslappning och umgänge. Det var en riktigt mysig helg. Som en sista semester tillsammans för den här sommaren.

oland

Ironman Kalmar 2016

Racereport

Yay, Wihoo, Jaa!! Jag tog mig i mål i Ironman Kalmar 2016 och det är jag otroligt stolt och nöjd över. För i fredags kunde jag inte ens föreställa mig det, eftersom jag fortfarande haltade och hade ont i vaden. Eller egentligen visste jag inte att jag skulle ta mig i mål förrän jag var framme vid löpningen igår eftermiddag. Hur kände inte efter för mycket på morgonen innan start eftersom jag ville att vaden skulle vara hel. Jag ville det här så mycket och jag har tränat därefter det senaste året. 3,8km simning, 18 mil cykling och ett marathon.

Jag fick tänka om i planering dagarna innan, jag vågade inte hoppas. Istället för ett tidsmål ville jag bara ta mig i mål, som var min plan när jag anmälde mig för ett år sen.

ironmankalmar

Uppladdning

Jag laddade verkligen inte upp som jag hade planerat, jag laddade med vila. Jag tränade knappt på hela veckan utan hoppades att vila skulle läka muskelbristningen i vaden. Jag åt ordentligt med mat dagarna innan (inget annorlunda, bara större mängd). Jag försökte ta det lite easy. Alltså stressa ner, vara mindre nervös, ta det lite mer som det kom och sedan bara köra. Jag hade egentligen en plan, men visste inte om den skulle hålla.

Vi åkte till Kalmar i torsdags och bodde på Öland under dagarna. Som semester, utan några måsten, bara det som hade med tävlingen att göra. Jag var på race briefing i torsdags kväll och sen checkade jag in cykeln i fredags. Öland var som en avslappnande zon med familjen inför tävlingen. Jag sov mycket och gott om nätterna, på lördags morgonen vaknade jag och åt min vanliga frukost. Sedan åkte vi pigga mot fastlandet, trots att klockan var 05.00 och dimman låg tjock på ön.

Jag lämnade mina flaskor med Umara sportdryck i på cykeln, laddade ramväskan med U-bars och sen skulle jag egentligen kollat om det var luft i däcken – men det glömde jag av. Jag, mamma, pappa och Julia gick till hamnen och starten. Där tog jag på mig våtdräkten i lugn och ro. Jag var faktiskt inte nervös överhuvudtaget. Vi kollade på när PRO-damerna startade.

ironmanpro

Simning

Sen var det min tur att starta. Jag ställde mig i 1.00h-fållan. Jag var lite osäker på om jag kunde simma så snabbt, men sen tänkte jag att jag hellre ville kämpa för att hålla mig kvar än att behöva dra 1.10-gruppen. Jag valde rätt. Jag var beredd på hav och saltvatten, samt massor av maneter (sådana som inte gör ont) eftersom det visst skulle vara ett rekordår. Vattnet var varken salt och maneter såg jag inte skymten av. Jag simmade på i mitt tempo, utan att egentligen ha koll. Jag visste knappt hur simbanan gick, för dimman låg tät och det var massvis med båtar (funktionärer) och alla andra tävlande.

Jag följde strömmen av simmare, vi simmade in i kanalen vilket var otroligt häftigt med allt folk. Jag njöt, jag fortsatte armtag efter armtag emellanåt navigerade jag. Jag tänkte rätt mycket på vad jag skulle göra när jag var framme vid växlingen, jag längtade lite efter att komma ut på cykeln. Men när jag väl passerade sista bron och såg rampen till växlingszonen, fick jag istället panikkänslan ”nej det får inte vara slut nu”. Jag ville inte att simningen skulle vara över!

Jag sprang upp, utan att känna efter om vaden höll. Jag tänkte snabbt igenom stegen jag skulle göra, jag försökte få av mig våtdräkten men jag sprang för snabbt och snart var jag redan inne i tältet för ombyte. Jag tog av våtdräkt, badmössa, glasögon och tog på cykeltröja, fyllde fickorna med U-gels, astmamedicin (eftersom jag har haft extra problem med lungorna i sommar), tog på nummerlappen, hjälmen, strumpor och cykelskor. Jag skyndade mig, men växlingen gick inte snabbt.

ironmankalmarsimningironmansimning

Cykling

Jag sprang till cykeln, fortfarande utan att känna efter om vaden höll. Jag började trampa och fylla på med energi. Snart var jag ute på Ölandsbron. Jag var andfådd, men kämpade på ändå. Jag försökte rabbla reglerna för cyklingen och snart var jag ute på ön. Jag var en utav de lite snabbare på simningen att jag blev omcyklad av massor, det var kul när dem peppade och hejade. Dimman var fortfarande tjock.

Jag trampade på så mycket som hjärtat och benen ville, jag skulle ändå orka arton mil själv. Första depån kom, jag tog inget för jag ville se lite hur det fungerade. Vägen var väldigt rak, siffran som visade min hastighet var väldigt konstant hela vägen söder ut på ön. Jag fyllde på med energi i form av Umaras sportdryck från mina flaskor och U-bars varvat med U-gels. Jag var inte behov av någon annan energi. Jag funderade över om det var motvind eller medvind.

Depåerna kom tätt, vid depå tre tog jag vatten och det gjorde jag på alla resterande depåer. Jag försökte trampa så pass snabbt att benen skulle orka och inte höja pulsen för högt. Jag cyklade mycket på känsla. I motvinden gick det långsammare, i medvinden och där det var häftig publik gick det snabbare. Vi hade tur med vädret för det var ingen kraftig vind eller värme, eller ens regn.

Ölandsvarvet gick snabbt. Jag hade hejaklack strax innan jag skulle över bron till fastlandet igen. Efter rundningen i Kalmar fick jag langning av pappa med två nya flaskor med Umara sport. Jag valde att köra på energi jag vet är bra för mig. Sen kanske jag egentligen kunde tryckt i mig ännu mer än vad jag gjorde.

Jag hade nu knappt sex mil kvar på cykeln. Nu blev det backigare, jag blev hela tiden omcyklad men jag tänkte inte så mycket på det. För jag körde mitt eget race och jag tävlade alltid med sikte på målet.

Det började bli lite kraftigare vind och lite jobbigare backar, eller så var det jag som började bli lite trött. Hastigheten sänktes lite. Snart var även den sista loopen gjord. Vad jag tänkte på under sex timmar har jag faktiskt ingen aning om, jag vet att jag önsketänkte att jag skulle kunna springa och ta mig i mål. Jag njöt!

Jag var tillbaka i Kalmar och det var dags för den andra växlingen. Jag tog det lugnt och pustade ut. Tårna hade domnat lite annars kände jag mig fräsch och pigg. Den här växlingen gick faktiskt några sekunder snabbare trots att jag tog det väldigt lugnt. Jag var nervös över om vaden skulle hålla. Jag hade känt någon underlig känsla i vaden under cyklingen tre gånger, något jag aldrig hade känt förut. Bara jag kan cykla hela vägen!

ironmancyklingironmancykling1ironmancykling2ironmancykling3

Löpning

Jag lämnade cykeln, bytte till löparskor, bytte till annan tshirt, torkade bort salt i ansiktet och sen drog jag på mig vadkompressioner för det var sjukgymnastens råd. Dessutom hade jag timman innan löpningen tagit en Ipren och en Alvedon – också ett råd. Skulle jag kunna springa? Skulle jag kunna gå?

Jag startade lugnt, än sålänge kunde jag springa. Vilken publik det var. ”Heja Clara!” ropades överallt. Först tänkte jag hur många känner jag egentligen, sen kom jag på att det står namn på nummerlappen. Ett tag var det nästan jobbigt att alla ropade ens namn, sen vande jag mig och det blev bara häftigare. Vaden höll fortfarande, jag sprang hela loopen i city. Jag gick i vätskestationerna för att få i mig ordentligt med energi, nu hade jag inte någon energiplan längre – jag körde på känsla och på den energin som erbjöds.

Jag sprang/gick ungefär halva sträckan. Jag var pigg. Vaden gjorde inte jätteont, framförallt haltade jag inte. Sen tog det tvärstopp, jag började få ondare och ondare. Jag tog beslutat att gå resten, för i mål det skulle jag. Jag var fortfarande pigg. Har jag tagit mig såhär långt, då ska jag bara i mål också. Varje varv kändes längre och längre, men stödet från publiken var fortfarande kvar.

”Race with a smile Clara” ropade dem inne på läktaren vid mål när jag passerade för tredje och sista gången innan jag tillslut bara hade målgången kvar. De två första varven gick ändå rätt snabbt för att vara jag när det kommer till löpning, sista varvet gick långsammare eftersom jag var tvungen att gå. Det var frustrerande för jag ville springa, jag hade energi till att springa men jag hade inte en vad som höll.

Tillslut nådde jag målet, ungefär samtidigt som skymningen kom. Jag kämpade för att springa på upploppet och in under målportalen. Vilken lycka, vilken känsla och vilken stolthet – samtidigt en tomhet.

”Clara – you are an Ironman!”

ironmanlopningironmanlopning1ironmanmal

Känslan efteråt

Jag kramades lite med familjen som hade varit i Kalmar och hejat sedan 06.00 på morgonen. Jag duschade, jag bytte om, jag gick på toaletten för första gången sedan starten, jag åt mat. Äntligen riktigt mat, jag som hade varit hungrig under nästan hela löpningen även att jag tryckte i mig det som erbjöds vid stationerna. Dock kanske man inte blir speciellt mätt av vatten, chips och bananer. Jag fick min välförtjänta medalj, en finisher-tröja och sedan kom regnet. Jag var fortfarande hungrig när vi skulle åka tillbaka till Öland, så jag köpte mig en tunnbrödsrulle med räkor och sen började kroppen stelna till. Det tog evigheter att hämta alla mina prylar och ta mig till bilen.

Jag är en Ironman! Mitt måtto under hela dagen var som Ironman Kalmars slogan – Race with a smile! Jag var glad och njöt hela loppet. Jag kommer tillbaka 2017 och förhoppningsvis enligt planen jag hade tränat för i år. I can’t wait!

Jag har alltid tyckt att Ironman har varit stort och nästan ouppnåeligt, men den pressen hade jag inte behövt känna. Vill man så kan man. Jag har verkligen ett starkt pannben nuförtiden och mycket vilja. Jag har aldrig tränat så mycket inför en tävling tidigare och heller aldrig haft så mycket panik veckorna innan, men nu senaste veckan har allt lagt sig och jag har mer sett det som att mitt race är slut efter cyklingen – resten är bara bonus. Jag ville simma och cykla snabbt, sen fick löpningen gå som det gick. Jag har aldrig sprungit ett marathon förut.

Jag hade verkligen roligt och njöt hela dagen. Jag vill göra det igen! Det var nog inte det jobbigaste jag har gjort? Men kroppen var lagom rolig några timmar efter målgång och idag. Benen har inte velat lyda mig och de flesta lederna i kroppen har varit stela. Trapporna har varit som att bestiga berg. Fast förutom trötthet/stelhet har jag inte haft något värre än lite skav av sport-bhn. Men jag är lycklig och riktigt nöjd trots att det tog 13.32.25, för igår var det bara målet jag siktade på.

Längs vägen såg jag många jag kände, många jag inte kände hejade. Jag såg förebilder som Aron och Emma. Publiken var verkligen häftigt. Ironman Kalmar är riktigt bra arrangerat! Jag har inte riktigt förstått att jag har gjort det, att jag höll på hela dagen lång. Att allt bara kan förändras sådär i tankesättet, jag menar hade det varit det vädret en helt annan vanlig dag hade jag nog inte enbart cyklat i tshirt. Hade det varit ett marathon jag skulle sprungit hade jag aldrig startat med muskelbristning i vaden. Jag är glad!

ironmankalmar1

Satsningen mot Ironman

Drömmar

I ett år har jag tränat för det. Till en början tog jag det seriöst, på mitten tappade jag motivationen lite och sedan årskiftet har jag verkligen gått in för det. Jag har velat det här så mycket! Jag har tränat med två olika coacher och jag har verkligen försökt att inte hoppa över några träningspass. I flera år har jag haft det som en dröm. Drömmen om att gå i mål i en Ironman. Det här är satsningen mot Ironman.

Hela året har jag varit lite nervös över den 20 augusti. Vilka prylar jag skulle använda? Kommer jag verkligen kunna bli så tränad att jag klarar en Ironman med 3,8km simning, över 18 mils cykling och sedan ett marathon? Jag har aldrig sprungit ett marathon. Jag har tänkt att det är långt kvar till raceday. Nu är det bara några timmar kvar och allt känns så konstigt och overkligt. Har det redan gått ett år sen jag var här för att kolla in tävlingen och sedan ta ett beslut om att det är 2016 jag ska ge det en chans?

Jag har haft olika planer och mål under året. Först var det att ta sig i mål. Sen hade jag ett tidsmål, nu är jag återigen tillbaka på att försöka ta mig till målet. Allt har blivit lite annorlunda sedan jag fick ont i benet, peppen har försvunnit lite, nervositeten har försvunnit och jag har tagit ner taket en aning. Det känns lite som jag står utanför och kollar på alla triathleterna som ska tävla. Men det här är min plan för morgondagen.

Jag tror jag har koll på alla regler, jag har packat alla prylar och jag har bestämt hur jag ska göra med både energi och utrustning. Jag har även en plan som ser väldigt mycket annorlunda ut än för bara två veckor sen. Jag ska simma det snabbaste jag kan och målet är runt timmen. Är det lugnt klarar jag det, är det stökigt kommer det nog inte gå riktigt så snabbt.

Eftersom det helt omöjligt kommer gå så snabbt till målgången som jag hade hoppats på eller satt upp som mål kommer jag ta det lite lugnare i växlingarna och sedan sticka ut på cyklingen. Jag kommer cykla på min linjecykel (Rynkeby-cykeln) efter att jag fortfarande inte har blivit vän med tempocykeln. Jag tänker mer bekvämt och snabbt än ungefär lika snabbt fast med en förstörd kropp. Jag kommer ha med mig energin på cykeln och ta emot ny langning av pappa när jag är tillbaka i Kalmar innan den sista loopen på fastlandet. Jag är glad och nöjd om jag är ute på löpningen efter 7,5h från start.

Återigen kommer jag inte stressa överdrivet i växlingen, det är nu tävlingen börjar tänker jag. För simma och cykla kan jag. Även att jag kanske inte är van vid att simma så långt och snabbt i havet. Cykla har jag gjort över femhundra mil i sommar men kanske inte lika mycket själv.

Sen kommer löpningen och idag vet jag faktiskt inte hur det kommer gå. Kommer jag ens ta mig till målet? För jag ska försöka springa, jag har fått lite tips av sjukgymnasten. Men det gör fortfarande otroligt ont. Jag vet inte ens om jag klarar av att gå ett marathon med det benet. Jag kommer absolut fajtas så långt det bara går, för jag vill till målet även att det nog kommer ta många timmar den här gången. Ett pannben har jag. Men jag kommer ändå vara hård mot mig själv och är det så pass att jag haltar i flera mil, är det inte värt det. Då kommer jag igen nästa år istället.

Löpningen är redan min svagaste grej och eftersom jag inte har kunnat träna löpning de senaste veckorna eller ens kunnat gå normalt har jag varit öppen med förslag på olika alternativ. Men som sagt, jag kommer köra till hundra procent fram till jag kommit till andra växlingen. Är det ett beslut att ta, då tar jag det där och då.

Jag vill ta mig till målet om det så krävs flera timmar extra än tänkt. Jag kommer lyssna på mig själv och se det här som erfarenhet. Jag har ju bara gjort en sprint i triathlon tidigare. Det är otroligt mycket runt omkring som gör mig mer nervös än faktiskt själva tävlandet.

Hur det kommer gå får vi se i morgon kväll. Mitt startnummer är 321 och jag ska ha kul. Jag ska njuta och ha ett leende på läpparna mest hela tiden. För nu är det mer som en upplevelse än att plocka placeringar, för det klarar jag inte med vaden. Mest tråkigt är det för jag har tränat ett år inför det här, det har jag aldrig gjort med någon annan utmaning tidigare. Då har jag tagit allt som det kommit. Nu blir det nog en sådan tävling igen, för just nu känner jag mig inte alls så nervös som jag gjort för några veckor sen. Paniken har lagt sig också!

kalmar

Ironman Kalmar 2015 – i år finns det bara en proffsklass för damerna.

Överansträngd Gastrocnemius lateralis

Hälsa

Min kropp gillar inte löpning, för jag blir alltid skadad. Den här gången tog jag det verkligen lugnt, gjorde enligt alla konstens regler och trodde det skulle gå vägen. Så kom bakslaget. Tidigare benhinneinflammation på höger ben, sen inflammation i Peroneus på bägge fötterna och nu en överansträngd Gastrocnemius lateralis.

Det finns en positiv del i att vara skadad – jag lär mig otroligt mycket om kroppen. Resten är bara negativt. Eftersom jag har årets största mål framför fötterna (eller kanske mitt livs största), Ironman Kalmar redan på lördag börjar jag bli lite orolig över hur det ska gå. Speciellt när jag har en vad som jag inte ens kan gå normalt på.

Är det en sak jag har lärt mig med mina skador så är det att söka rätt hjälp snabbt. Efter att först ha trott på självläkning/vila, sen testat diverse ställen är mitt bästa tips MedicRehab i Jönköping där jag alltid fått rätt och snabb hjälp som jag har behövt. Nu går jag alltid dit först.

Jag har gått med en dov smärta i vänsterbenet sen jag sprang en lördag för två veckor sen. Då trodde jag det bara var träningsvärk, sen var jag ute och sprang onsdagen efter. Jag testade på att vara lite traillöpare. Jag snubblade och jag gjorde en överraskande kraschlandning. Sen tänkte jag inte så mycket mer på den där rundan, men det kanske just var det passet som utlöste något (har jag kommit på nu i efterhand). För sen sprang jag inte förrän loppet som gick kasst för en vecka sen. Egentligen har smärtan ökat utan att jag gjort något.

När jag började känna efter kändes det som jag hade åkt på en benhinneinflammation, för det kändes precis som när jag hade det på andra benet för tre år sedan. Men den smärtan försvann lite med dagarna och vaden började bli stel istället. Det gjorde ont mest hela tiden.

I fredags testade jag att cykla och springa på den. Cykla gick, springa gick inte alls. Jag haltade hemåt och fick massage. Jag började inse att det inte var benhinnan, utan snarare Soleus (djupa vadmuskeln) som spökade då de två skadorna är snarlika varandra och ofta förväxlas. Sen har jag behandlat med stretch, tåhävningar, en Ipren-kur, smörjt med Voltaren, fått massage och vilat från löpning i hopp om att det ska gå över.

Igår åkte jag till idrottsskadeakuten som MedicRehab har, verkligen det bästa som finns! Jag har varit där förut och det är så smidigt för man får den hjälpen man behöver snabbt (varje måndag om man nu behöver det) via drop in. Jag hamnade hos sjukgymnasten.

Efter en undersökning av först framsidan och sedan baksidan är det Gastrocnemius lateralis (ytliga vadmuskeln) som är lite överansträngd och är svullen samt gör ont. Ingen skada skedd ännu, men muskelfibrerna är lite stökiga. Det bekräftades med ett ultraljud dessutom. Sen fick jag akupunktur så att muskeln skulle slappna av lite och en tejp för att öka cirkulationen.

Hade jag inte haft raceday redan på lördag hade det varit en lättare skada som så småningom skulle läka av löpvila (orsaken vet vi inte exakt). Men nu vill jag ju helst av allt klara av det där loppet som jag har tränat för det senaste året. Simma och cykla är inga som helst problem, löpning är dock ett stort problem och för tillfället skulle jag inte klara av att ens gå i mål.

Jag fick några knep och tips som jag ska ta till fram till dess och likaså mitt under loppet. Det ska inte vara farligt att springa på vaden (snälla skor och en litet förändrat löpsteg). Jag har dock gå/löpförbud fram tills lördag. Optimistisk som jag är håller jag tummarna för att jag är smärtfri om några dagar. Hur som helst kommer jag absolut starta i Ironman Kalmar och snart ska jag berätta min plan.

gastrocnemius

Lidingöloppet on tour Jönköping 2016

Racereport

I tisdags åkte jag till Hallby efter jobbet för att springa Lidingöloppet on tour Jönköping 2016. Jag hade fått nys om arrangemanget tidigare i somras och kände hela tiden att det skulle vara roligt att springa det. Jag hade egentligen inga förväntningar, bara en roligare tisdagskväll med löpning i skogen tillsammans med ungefär 170 andra löpare. Inte för att seeda mig till Lidingöloppet som många av de andra hade som anledning. Jag kände några som jag pratade med, på så sätt blev det lite socialt också.

Traillöpning är jag inte van vid. Jag väljer helst en platt asfaltsbana, gärna lite längre för jag springer ändå alltid i samma tempo oavsett hur lång sträckan är. Trots att solen sken, var det svinkallt och näst intill storm. Jag hade dessutom inte tränat efter helgens krassligheter med bröstkorgen och så hade jag en gnutta ont i vänstra benet – men jag tänkte att det gick springa ändå.

Efteråt funderade jag på om det verkligen var en bra idé det där. Jag var riktigt nere i botten och kände inte igen mig själv. Jag brukar inte vara negativ och jag brukar inte ångra i efterhand, för det är liksom lönlöst. Men den här gången kanske jag gjorde det ändå? Fast såhär några dagar efteråt när jag har bearbetat mig själv och tankarna har släppt lite, så fanns det faktiskt lite positivt med det där loppet också. Och det är det jag väljer att ta med mig!

Jag startade och tänkte att hej det här kommer gå vägen, det här kommer till och med gå bra. Fältet spred sig och alla hamnade i sitt tempo. Jag sprang själv och stressades inte så mycket av att de flesta försvann framför mig. Dock är jag alltid så orolig i förväg att jag ska bli sist när jag ställer upp i mindre lopp. Men vad gör det egentligen?

Banan blev trixigare, jag fick det svårare att springa för jag är inte van vid underlaget eller terrängen. Strax innan halvvägs drabbas jag av en sådan där panikattack, eller astmaattack. Som att någon tar ett styptag och tårarna börjar rinna för man inte vet vart man ska ta vägen, för syret kommer inte ner till lungorna.

Jag saktade ner, tog det lugnt, övervägde att ge upp och bryta. Tog en mugg vatten vid stationen och sen kom jag på att man inte bryter ett millopp. Jag kunde ju gå i mål och ta det som vilken annat äventyr som helst. Jag gick vidare, testade att springa. Pulsen var inte överdrivet hög, ändå fick jag ingen luft. Jag gick nog närmare 4km där innan målet. Jag blev omsprungen och omcyklad. Jag tänkte hela tiden att jag var sist.

Sen kom målet. Jag sprang över mållinjen väldigt besviken, arg och ledsen. Självförtroendet var verkligen i botten, jag vet inte ens när jag var så låg sist. Eller när jag var så negativ. Jag var arg för att lungorna inte vill samarbeta, för att den milen var riktigt tuff och mycket tuffare än riktiga Lidingöloppet. Jag var ledsen över att jag hade ont i vänsterbenet. Tiden tyckte jag då var urkass, men med tanke på att jag gick ungefär hälften så var det rätt bra ändå – om jag jämför med mig själv. Jämför jag med segraren tog det dubbelt så lång tid för mig. Jag kom inte sist!

Jag hade gått Hallby-milen en gång tidigare, förra året tror jag, men jag visste inte att den var så jobbig. Jag blev riktigt opepp på allting under det där loppet, nu tror jag knappt jag ska ställa upp i några fler löplopp i höst. För det gick så dåligt i tisdags och för att jag måste läka mitt ben – som nu verkar vara en inflammation i Soleus-muskeln. Jag orkar inte vara skadad! Framförallt vill jag någon gång kunna springa ett helt lopp, känna glädjen, vara vältränad och inte ha ont någonstans. Det är få löplopp som jag har känt det.

lidingöontour
lidingöontour

Glad av förväntan – inte lika glad efteråt!

Claradagen

Allmänt

Den 12 augusti varje år är det Claradagen, min namnsdag. Ibland firar vi lite mer, ibland tänker jag efter noggrannare, ibland passerar den bara förbi och andra gånger får man överraskningar. I år hade jag inte tänkt så mycket mer än att ha en mysig fredagskväll. Sen blev den här kvällen ännu mysigare.

Jo för efter en dag av jobb i kalla sjöar åkte jag hem, var lite för mig själv. Egentligen väntade jag ut regnet, men det slutade aldrig droppa. Att sticka ut på ett träningspass i regn är pannbensträning och något jag många gånger drar mig för, speciellt ett cykelpass. Att det börjar regna mitt under rundan är en annan sak, än att det gör det från början. Men fyrtio minuters rull i regnet fick det bli ändå. Jag ville testa mina race-kläder och lite annat. Jag hade ju inte cyklat på en vecka kom jag på.

Sen drog jag ut på en bricklöpning, för att känna på hur benet kändes. För jag har dragit på mig någon form av skada i vänsterbenet. Först trodde jag det var benhinneinflammation, nu tror jag mer det är något i vaden. Men jag orkar verkligen inte vara skadad, som jag ogillar det. Det tar allt det glada från mig. Löpningen gick kanon i en kilometer, sen kunde jag knappt gå ens. Jag gick hem, var lite ledsen och fick massage av mamma. Nu känns benet bra igen, men jag är fortfarande orolig och vill gärna veta vad som är problemet.

Efter träning åt vi en sen middag tillsammans. Vi tände ljus, mörkret föll och vi hörde regnet smattra mot fönstret. Vi åt räkmackor och kex med ostar. Efteråt åt vi chokladtårta som jag hade fått av mormor. Det blev trots allt en riktigt lyckad fredag och namnsdag.

claradagen5claradagenclaradagen7claradagen4

När helgen inte blev som jag ville att den skulle bli

Hälsa

Jag har haft en väldigt tråkig helg. Backar vi tillbaka till bara något år, så såg alltid mina helger ut ungefär såhär. Men nu är det inte jag längre. För jag älskar att upptäcka saker, hänga med på äventyr, röra på mig och göra något värdefullt med tiden. Som jag senare verkligen kan känna att det här är något jag sent kommer glömma. Egentligen är det så med alla dagar, men helgerna speciellt för då har jag extra med tid till att göra skojigheter.

Jag har haft semester hela veckan och med det sagt är jag nu inne på mina sista timmar för den här sommaren. Jag har haft fler dagar än någonsin, men nu känner jag mig klar med ledighet och semester. Jag gillar vardag, rutiner, roligheter och annat som är svårare att få till när det är just semester. Men samtidigt finns det saker jag gör på semestern som jag annars på året inte hinner med, men nu är jag klar. Nu vill jag jobba.

Jag hade en rätt lång jobbvecka förra veckan, sen fick jag en lagom fin helg för att inleda den här veckan med massor av cykling. Onsdagen hade både toppar och dalar för att sedan ha en kanondag i torsdags. Jag cyklade, jag åkte till Borås, jag umgicks med Team Rynkeby och jag kom hem sent. Det var en minnesvärd torsdag.

I fredags hade jag veckans första vilodag, redan på morgonen klättrade jag på väggarna för numera har jag prioriterat om tiden att jag ägnar stora delar av dagarna åt träning. När jag har vilodag har jag massa tid över till annat, men den här dagen hade jag inget annat att göra. Träna på min vilodag skulle heller inte vara det smartaste. Till slut följde jag med mamma och pappa till Jönköping för att shoppa lite, på kvällen åt vi räkor.

Jag har haft problem med lungor eller ja vad det nu kan vara, för varken jag eller läkaren vet. Jag gjorde en röntgen efter Parisresan som visade att det inte var några fel på varken mina lungor eller hjärta. Men i fredags kväll högg det till i vänstersidan och jag fick ont varje gång jag andades. Jag trodde det skulle gå över, men nu var det kraftigare än någonsin. Jag har fortfarande ont idag och därmed sket sig min träningsdag på Visingsö igår.

Jag såg fram emot att återigen få träna igår, för fredagen var inte speciellt rolig och jag var otroligt rastlös. Jag kände att jag slösade med tid på ingenting, så kan jag känna ibland. Så har jag känt hela helgen faktiskt. För igår skulle jag simma Visingsö open water, cykla och springa. Jag fick ställa in allt och istället göra ingenting. Vi städade lite, jag hade ont, jag var trött och mådde inte på topp. Tillslut visste jag inte vad jag skulle hitta på att jag började jobba, på min semester!

På kvällen letade jag upp två komedier och hade filmkväll i soffan. Vilket var otroligt länge sen jag hade sist. Sen somnade jag tidigt och sov många timmar för att idag fortsätta med ingenting. Jag har gjort vissa nödvändiga saker som jag borde göra inom en snar framtid, nu när det är avbockat känns det bra. Jag har jobbat och jag har längtat efter att det ska bli måndag för att få jobba på riktigt med simskolorna igen. Dessutom ett steg närmre att inte ha ont förhoppningsvis. Två dagar rätt lika varandra den här helgen.

Nu är det bara två veckor kvar av sommarlovet.

traillopningEn av topparna i onsdags, när jag var ute och lekte lite traillöpare för att senare göra en kraschlandning.