Fredagens prolog

Resor

Lund – Trelleborg / 61,5km

Äntligen var dagen här, dagen då årets häftigaste resa startar. Allt började på Barn och Ungdomssjukhuset i Lund, så först träffades vi i Jönköping för att åka med våra servicebilar ned till Skåne. Jag har faktiskt bara varit i Skåne en gång tidigare, Lund även då. Så bilresan var otroligt vacker på slutet, när man såg Helsingborg och det platta landskapet.

På BUS i Lund besökte vi barnen, samtidigt som en clown hade en föreställning. All logistik, väntan och värmen gjorde dagen lite seg för egentligen ville vi bara börja cykla. Men besöket på sjukhuset var mycket fint och berörande!

Fem svenska lag cyklade i en lång klunga från Lund till Malmö. Den känslan var otroligt häftig och en försmak på hur det kommer kännas om en vecka. Vi rullade in på Malmö torg för lite underhållning, för att senare splittras upp från dem andra teamen och Team Jönköping fortsatte sin färd mot Trelleborg och färjan mot Rostock.

Innan ombordstigning åt vi pastasallad och pustade ut i skuggan. Färjan avgick vid 22.45, så det var bara att hoppa in i duschen och somna sen.

Prologen var därmed slut och det var otroligt härligt att vi var påväg, för hela veckan innan var sjukt stressig för min del och när vi rullade iväg var det inget mer att göra, bara att hoppas på att allt jag behövde fanns nedpackat i mina väskor. Och det enda jag behövde fokusera på var självaste cyklingen.

Veckan som gått

Resor

Jag är hemma på svensk mark igen, efter att ha varit på resande fot i 1,5 vecka. Det känns konstigt att jag har varit iväg en sådan lång stund, för samtidigt har jag inte hunnit tänka på det. Jag har liksom levt i en slags bubbla. Visst har jag haft lite kontakt med familjen hemma under veckan, men väldigt lite. Jag har bara försökt vara i nuet och njutit av varje minut, för att göra den här resan till den bästa.

Rynkeby-resan tog slut i fredags och efter det har vi (jag och min familj) turistat i Paris. Men nu är det över, nu är det historia och minnen. Jag har verkligen inte förstått att det har hänt på riktigt, att resan som vi i teamet har planerat i nästan ett år är bakom oss. Jag förstod knappt att jag var i Paris. Som om jag levde i en bubbla, en bubbla med en miljö som var så otroligt härlig, i en bubbla som jag inte ville skulle spricka.

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja, men jag vill helst skriva ned så mycket som möjligt för att bevara alla minnen. Jag vill inte att det ska försvinna från mig. Jag vill inte tillbaka till verkligheten, jag vill bara vara i den bubblan.

När allt tog slut sådär tvärt i fredags, när vi kom fram till Paris kunde jag inte förstå att det var det vi hade kämpat för, det vi hade jobbat för, att det var så det skulle bli. Jag fick en tomhet i kroppen direkt och eftersom vi har semestrat någon dag efteråt har jag försökt att inte tänka på det för mycket, men tomheten väntar där på kö i kroppen för att släppas ut. Jag vet inte bara när jag ska tillåta den ta kraft. Jag måste bearbeta allt, jag måste förstå vad jag har varit med om. För det har inte gått in än.

När jag sitter här och skriver rinner tårarna ned för kinderna, jag vet inte vart jag ska ta vägen. För det har varit en stor del, en mycket stor del av min vardag och mitt liv absolut det senaste halvåret, om inte i nästan ett år. Så tar det bara slut! Just Paris-resan tar slut och allt arbete med teamet, men inte att Team Rynkeby fortsätter att samla in pengar till Barncancerfonden, inte att barnen slutar drabbas av cancer. Det tar inte slut förrän forskningen har lyckats bota den. Men min resa, min resa det här året den är slut. Den tog slut i fredags.

Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen! Det här är klart det bästa jag har gjort i mitt liv, det roligaste också, men samtidigt det jobbigaste. Jag kände på mig redan innan jag begav mig iväg för 1,5 vecka sedan att jag var rädd för att det skulle ta slut. Jag var lite nere och jag var lite arg osv, då hade inte självaste resan startat. Men jag såg att målet var nära och den här gången ville jag inte att det skulle vara nära för då är allt slut. Varför det här har gjort mig så känslosam, kan jag inte säga är något specifikt, det är helheten. Det är allt! Att göra det här projektet har ändrat min vardag och min livstil. Jag har älskat att göra detta!

Nu ska jag hem, jag ska försöka landa i tanken om att det är minnen. Att det är slut! Jag ska vila och på något sätt hitta tillbaka till livet jag hade för någon vecka sen. Jag ska komma ikapp när det gäller sömnen, för det har det blivit lite av den här veckan. Jag ska kurera mina fötter som värker, mina händer som värker och mina skav i baken. Samt att jag ska ta hand om min solbränna som börjar komma till det stadiet då den kliar och huden flagnar.

Jag har nästan inte varit inne på internet under hela veckan, jag har därmed stängt av allt som heter sociala medier, bloggar, nyheter och annat. Min dator har varit hemma, så det är näst intill rekord i antalet dagar som jag inte använt den. Mitt i allt detta så har jag semester, en vecka har gått och jag har en vecka kvar. Det här är underligt, allt känns konstigt och overkligt. Jag måste nypa mig själv! Hur ska jag förstå och hur ska jag inte bli ledsen? Hur kan en vecka gå SÅ snabbt, trots att jag har upplevt hur mycket som helst?

Nu cyklar jag!

Resor

Allt är packat och förhoppningsvis med i väskan, cykeln är trimmad till max, jag har en ofantligt stor mängd energibars i väskan och jag själv känner mig laddad till tusen. Senaste veckan ska vi inte tala om, för jag har knappt varit med om något stressigare. Men jag antar att det blir så när man alltid är en tidsoptimist. Nu äntligen har jag i alla fall bockat av allt som jag var tvungen att reda i innan avfärden. Så nu ska jag bara skriva klart inlägget och därefter försöka somna i värmen och kanske nervositeten. Jag kan säga att jag är glad över att ha varit sjukt stressad i veckan för jag har liksom inte hunnit tänka på att det är i morgon bitti jag far iväg. I natt är sista natten hemma på 1,5 vecka, vilket jag inte har förstått förrän nu. Jag har missat något, det är NU det händer, det är verklighet nu!

Jag har inte hunnit bli nervös än, jag är bara riktigt taggad och har velat cykla iväg för flera veckor sedan. Samtidigt är jag lite ledsen över att det här sedan är slut, helt slut. Men det tänker jag inte på nu, för först ska jag ha det superroligt i en vecka tillsammans med alla fina lagkamrater. Jag ska cykla och cykla och cykla. Det jag nu är mest orolig för är om jag har med mig tillräckligt med solkräm, för det kommer bli varmt. Vädret ute i Europa är otroligt varmt, temperaturer som jag absolut inte är van vid, eller jag knappt tidigare utsatt min kropp vid. Vi ska cykla över 130 mil i den värmen (jag hoppas det blir lite svalare i alla fall). Det känns som om jag kommer vara en kräfta när jag kommer fram till Paris om det blir som meteorologerna hävdar, trots att jag kommer använda rikligt med 50+ solkräm.

Jag kommer försöka vara i nuet så mycket som möjligt, bara det att jag nu faktiskt har semester, en efterlängtad semester har liksom försvunnit bakom allt. Igår jobbade jag min sista dag och jag tror det äär därför sommarvärmen har kommit! Den här resa mot Paris är min ledighet och min semester i år, jag kommer göra den så bra det bara går och skratta så mycket som möjligt mest hela tiden oavsett väder och vind, skavsår, eller solbränna. Det kommer nog bli lite tomt här på bloggen den kommande veckan, jag kommer absolut dokumentera allt, men jag måste hinna bearbeta mina tankar, samt ha tid till allt det jag vill göra. I första hand kommer njutningen i äventyret, så får det bli updates när jag är tillbaka på svensk mark igen. Men ni kan alltid följa teamets blogg där jag några dagar kommer skriva, eftersom vi i ”bloggruppen” kommer turas om. Min Twitter och Instagram ska jag försöka hålla kontinuitet på.

Det är NU det händer, det är verkligen verklighet, den här gången är det inte destinationen som är självaste resan, utan resan dit. Varenda minut och varenda cykeltramp, i med och motgång. Jag ska dricka ofantligt mycket vatten för att inte få vätskebrist och samtidigt smörja med solkräm. Nu gör vi det här! Det jag har längtat efter under en sådan lång tid. Tillsammans är vi starka.

I morgon går bilen mot Lund och äventyret kan börja!

Rigalivet

Resor

För ungefär ett år sedan hade jag en ganska så fin tidpunkt i Riga, det var faktiskt den finaste jag hade där. Just för att jag bestämde mig för att ändra på livsstilen när jag åkte tillbaka dit efter påsken. Jag uteslöt gluten ur maten, jag åt regelbundet, jag tog bort sockret så mycket som möjligt och jag tränade en hel del faktiskt. Om det inte var för att jag byggde pannben på spinningcykeln i ett antal timmar så promenerade jag. Jag bestämde mig för att jag alltid skulle gå till och från universitetet. Huvudbyggnaden låg sju kilometer bort från min lägenhet och anatomikum som jag också ofta hade lektioner i låg kanske fyra kilometer. Vissa dagar kom jag alltså upp i närmare två mils promenader och sen kan man ju räkna ut själv hur många minuter det tog.

Jag tror att dem där promenaderna och den förändringen jag gjorde räddade mig. Jag hade något nytt att fokusera på, jag hade ett mål att nå, jag hade något att kämpa för. Och jag gjorde det. Jag var i min livs form om jag får säga det själv, kroppen har aldrig mått så bra som då. Men psykiskt mådde jag inte på topp, det gjorde jag aldrig under den våren. Men när kroppen mådde bättre, blev allt lättare. Dock ville jag bara göra det jag blev glad av och därför tog det emot att senare plugga inför dem sista proven. Det gick hela vägen ändå och det är jag otroligt glad över.

Det jag inte vill tillbaka är mathållningen, för den var jobbig. Att inte äta gluten var jobbigt, för jag gillar pasta och bröd är gott ibland. Choklad älskar jag och hembakat är också riktigt gott. Jag testade på det och kroppen mådde bra av det, men inte riktigt själen. Därför har jag sagt till mig själv att aldrig hamna där igen, men jag ser gärna att jag finner motivationen till dem promenaderna och den träningen igen.

Till sist, jag har släppt många tankar från förra våren. Men när jag kollade igenom mina bilder väcktes mycket till liv. Även att jag inte mådde bra då, så är jag glad över att jag har med det i mitt bagage. Jag har fått så många erfarenheter från dem månaderna och det livet. Det är ett helt år sedan jag bodde där själv och pluggade, det är snart ett år sedan jag flyttade där ifrån. Då tänkte jag tanken ”Jag vill aldrig mer komma tillbaka till Riga!”. Men nu såhär i efterhand skulle det vara lite roligt att åka dit över någon dag bara för att se hur det ser ut idag.

Riga

Resor

Vid den här tiden för ett år sedan, det var då jag bestämde mig för att ta beslutet om att flytta tillbaka till Sverige. Hoppa av läkarlinjen och bara ta livet som det kom. Bara jag slapp att bo i Riga! Jag kände ganska snabbt att Lettland inte var det rätta landet för mig och i mars förra året, precis efter att jag kommit tillbaka efter fjällveckan då bröt det ut ordentligt. Jag ser det framför mig att jag står där själv i en lift i Hundfjället, en regnig dag och jag var dyngsur, just eftersom det regnade. Jag hade en stund över till mina tankar och med vetskapen om att bara några meter bakom mig befinner sig min familj. Det var där jag ville vara. Det var där jag såg mig själv, på en resa med hela familjen, i Sverige. Jag ville vara där jag hade mina kära. Det var i den liften som jag bestämde mig för att jag ska göra klart första terminen, sen får det räcka.

Men jag höll allt för mig själv, jag vet inte om jag kanske släppte ut några känslor. Men jag försökte. För egentligen ville jag bli en läkare och jag ville verkligen att det skulle gå vägen. Men jag kunde bara inte göra det där. I det lettiska systemet, i Riga. Jag flög tillbaka från Arlanda med en tanke om att Riga-äventyret kan vara slut till sommaren, men ändå försökte jag bearbeta alla möjliga utvägar eftersom jag ville bli en läkare. Det gick tillslut inte och jag tappade bort mig själv. Det var så pass psykiskt påfrestande och jag mådde dåligt, att jag kände att jag ville fly. Jag försökte finna glädjen, för det är vad som är Clara. Just glädjen! Men jag hittade den inte. Jag mådde sämre.

Min räddning var mina hemresor som skedde ganska tätt på slutet, när vi närmade oss sommaren. När jag åkte hem över påsken pratade jag med familjen om mitt beslut och det kändes så skönt. Officiellt blev det nog inte förrän när det nästan var sommar. Jag visste ju inte vad som skulle hända efteråt. Jag måste alltid ha en plan för mig, jag kan inte leva i ovissheten. Men eftersom jag mådde så dåligt (jag har aldrig varit med om jobbigare mental påfrestning) spelade det ingen roll i det läget att jag inte visste vad som skulle hända när jag kom hem (det slutade ju riktigt bra tillslut, hösten alltså).

Nu när jag tänker tillbaka och läser om mina egna tankar har jag det fortfarande svårt. Jag hamnar tillbaka i de känslorna jag hade då. Jag vill inte hamna där igen. För jag hade en svår period i somras/höstas där jag jobbade hårt på att hitta tillbaka, att komma tillbaka från min psykiska dal. Det har också gjort att jag omedvetet tränger bort det där halvåret, vilket kan vara lite sorgligt på sina vis också. För vissa saker skulle jag ju aldrig fått uppleva om jag inte hoppade på flyget från början. Jag fick uppleva en dagsresa till Litauen, jag fick många erfarenheter och insikter, jag insåg också hur otroligt bra land vi lever i etc.

Eftersom jag har trängt bort mycket från förra våren, samt att jag är tillbaka på samma ställe som jag var innan jag åkte iväg spelar det lite spratt i min hjärna. För för mig känns det alltid som att tiden står stilla på den platsen man inte befinner sig på (vilket den absolut inte gör). Det märks tydligt när man kommer tillbaka ett år senare (efter Oxford och Riga) och man inser vad mycket som har hänt på hemmaplan. Speciellt om man ser till simskolorna. Där har man kanske följt vissa barn i utvecklingen i flera, flera år, helt plötsligt har dem blivit ett helt år äldre och dem kan otroligt mycket mer och behöver knappt gå i simskola längre. Ett år som för mig känns som jag har hoppat över (i tanken i alla fall).

Varför känns som det att tiden står stilla när man själv inte befinner sig på den platsen? Oavsett vart jag befinner mig stannar ju inte tiden upp på de andra ställena… Eller känns det bara så för mig?

Oxfordtankar

Resor
För exakt ett år sedan satt jag på ett SAS-plan påväg hem från det bästa äventyret i mitt liv, hittills…

Jag kan inte förstå att det är ett helt år sedan jag åkte hem från Oxford. Har det gått hela 365 dagar sedan dess? Tid är märkligt, tid är overkligt! Jag kan inget annat än att tänka tillbaka till den tiden en dag som denna. För än har jag inte förstått att det är ett år sedan. Jag har faktiskt tänkt tillbaka till Oxford ganska så mycket den här hösten, eller hela året faktiskt. Jag har saknat det väldigt mycket, jag har saknat staden, landet, London, engelskan osv. Det kommer aldrig bli det samma igen.

Det är det bästa äventyret jag har deltagit i, det är något jag är otroligt stolt över. Att jag klarade tolv veckor på i ett annat land, nästan helt själv. För att hitta mig själv, för att uppleva något riktigt häftigt och för att upptäcka att det är väldigt bra i Sverige. Jag vet att när jag kom till Heathrow så började jag nästan gråta för att jag skulle lämna allt, för att jag den dagen och veckan hade gjort allt för en sista gång. Samtidigt hoppade jag av förväntan över att få träffa min familj, se Sverige och till att vara hemma igen.

Tiden går och jag tror man kommer ihåg det man vill komma ihåg. Jag vet att det inte alltid var lätt där, men ändå är det just vad jag har i minnet. Jag vet att det inte alltid var lätt att alltid behöva kommunicera med engelska, även fast jag saknar det. Jag vet att jag saknade Sverige väldigt mycket vissa tillfällen, och nu saknar jag istället England. Jag saknar Oxfordtiden helt enkelt. Jag är otroligt nöjd över att jag har gjort det och jag önskar att jag kunde få göra det igen. Vilken höst det där var, i 2013. Även fast jag har trivts med hösten 2014 också.

En höst där jag kunde besöka London varannan helg, där jag åkte iväg på fina brittiska Christmas markets för att finna julstämning, kollade på när alla tomtar sprang och en höst jag älskade!

Kaunas

Resor

Lördagens andra och sista stopp var i staden Kaunas. Det är Litauens andra största stad (300 tusen invånare) efter huvudstaden Vilnius och har faktiskt varit huvudstaden i landet i mellankrigstiden 1919-1940. Mitt i staden möts två floder och därmed, likt Riga finns det en hel del broar. Staden är systerstad med Linköping och Växjö, vilket jag tycker de kan vara värda för staden var superfin. Riga är ju systerstad med Norrköping men mycket mycket mer nergången och förfallen, även fast det är en större stad. Människorna skillde sig åt också, självklart eftersom de är litauer men alla var trevliga och jag såg inte en enda hemlös/skum människa som annars Riga är täckt utav. Fattigdomen märktes inte alls av på samma sätt.

Besöket började med en guidad tur i Old Town. Därefter hade jag fyra timmar helt för mig själv och när jag ska upptäcka nya ställen vill jag helst göra det själv (eller med någon jag verkligen känner). Så jag bestämde mig för att göra det även den här gången, för att verkligen få se det jag själv ville.

Jag började med att gå från Old Town till centrum och kollade runt lite där. Sedan helt plötsligt hamnade jag ute på en liten halvö, där det var en stor mässa. Internationella jordbruksmässan och även farmersmarket där de sålde sina egentillverkade produkter. Riktigt coolt tyckte jag (hade jag gått med någon annan hade jag inte fått se det). Jag gick även in i ett stort tält och innan jag förstod att det var där alla djur var, då blev det ännu mer coolt och inte riktigt det jag i vanliga fall brukar göra. Dock ville jag inte vara där inne förlänge eftersom jag upptäckte hur luften var och allergisk som jag är var det inte den bästa luften. Men jag kollade i alla fall på alla djuren, lite snabbt bland allt folk. Massvis utav djur fanns det och vissa utav dem har jag inte sett på så nära håll tidigare. Hästar i olika storlekar, får, lamm, getter, fåglar, ankor, kalvar, kossor, tjurar, lamor, kaniner, höns, tuppar etc. Tjurarna var riktigt maffiga om man säger så. Hästar har jag heller inte sett på så nära håll tidigare, just eftersom jag är superallergisk. Men jag tror det har dämpats lite på senare dagar i mitt liv. Men trots att jag inte klappade några djur och inte befann mig där i jättemånga minutrar började jag nysa lite efteråt när jag kom ut i friska luften. Men det var helt kontrollerat så jag ångrar inte en sekund av att jag gick in där. Dock tyckte jag lite synd om djuren för att dels vara instängda i alla de små burarna och så allt folk som var där. Visst att det hade gått an om folket bara kollade, men alla skulle klappa, speciellt barnen och man såg att de inte var vana djurmänniskor.

Efteråt gick jag till det jättestora shoppingcentret Akropolis. Hur coolt som helst med en skridskorink och bowlingarena samt biopalats högst upp och de två våningarna under var fyllda med affärer och restauranger. Jag gjorde inte så mycket mer än att kolla in hur det såg ut och sedan åt jag en god pizza till middag. Sedan var klockan 18 och det var dags att åka hemåt Riga igen. Närmare fyra timmar i buss tar det (25 mil, Riga – Kaunas) men det var det värt.

Dagen var helt underbar och innan hade jag inga förväntningar på dagen. Jag deltog för att få komma iväg. Och nu i efterhand, samt under dagen då var jag så glad över att jag tog beslutet att åka med. För så roligt jag hade, vad jag njöt och jag ångrar ingenting utav den fina lördagen. Alla nya intryck jag fick och all ny erfarenhet. Jag hade en jättebra dag i Litauen.

Sverige på kartan

Resor

Under Sverige-veckan var det inte bara skidåkning som gällde, det var även lite som att åka på en upptäcksfärd. För eftersom jag flög till/från Stockholm fick jag som knappt varit högre upp än det, se en hel del nya ställen. Bland annat passerade vi Gävle, även fast vi kanske inte var inne i city. Dalarna är faktiskt hittills det mest norr ut man kan komma för min del. Och där har jag besökt en hel del städer både sedan tidigare och på de senare åren (beror på att släkten på mammas sida kommer där ifrån/Vasaloppet/Vansbrosimningen). Något som också var nytt för denna gång var Sälens fjäll. Jag har varit i Sälen förra året eftersom starten av Vasaloppet går av stapeln där men mer än så hade jag inte sett. Sträckan Mora – Sälen via Vasaloppsvägen kan jag i princip varenda kurva på nu med tanke på att jag dels åkte den både i bil och på skidor 2013. I år däremot räckte det inte med det. Jag tror jag åkte den sträckan närmare sex gånger inom loppet av en vecka, varav den här gången inte riktigt hela vägen på skidor om man säger så.

På hemvägen stannade vi till i Uppsala, en stad jag heller aldrig varit i. Så det var roligt att få se den även fast stoppet inte var mer än en middag på IKEA, lite fick jag i alla fall se. Jag älskar att besöka nya städer (länder) och jag gillar framförallt att utforska vårt fina Sverige. För bara ett år sedan hade jag inte varit mer söder ut än Karlskrona i öst och Göteborg i väst. Men med skolan åkte vi på studiebesök till Lund så jag har äntligen besökt Skåne. I norr då? Numera då efter förra veckans lilla resa så är det Gävle i öst och Sälen i väst. Jag jobbar på att ständigt få besöka nya platser och någon gång vill jag verkligen till Norrland, där ett snöäventyr i Lappland hägrar. Gärna Abisko/Kiruna/Ishotellet i Jukkasjärvi och få se Lapporten.

Jag tog mig inte riktigt över mållinjen på skidor, men jag var där i alla fall!

Riga Stradins University

Resor

Ja så heter universitetet jag går på. De har 7000 studenter varav 14 procent är internationella studenter. Populärast är 1. Tyskland 2. Sverige 3. Norge. Totalt är det 12 fakulteter där Medicin och Tandvård är störst. Utbildningen pågår i 12 terminer där de 4 första mestadels är teoretiska och de senare år mer praktiskt (vad jag har läst mig till så behöver INTE utlandsstuderande göra AT-tjänst i Sverige efteråt för att få svensk legitimation, just eftersom utbildningen innehåller så mycket praktik. Om det stämmer är jag inte helt hundra på). De har tre lärosäten på olika ställen i huvudstaden, men använder sig av andra platser till sin undervisning också, bland annat sjukhusen. Det hela skiljer sig lite mot Sveriges tillvägagångssätt (nu har ju inte jag något att jämföra med men). Man läser flera kurser samtidigt (i Sverige vad jag har förstått är att man läser en/två kurser mer intensivt i några veckor). Veckan består utav ett antal föreläsningar, men också lektioner där i alla fall lektionerna är obligatoriska. På föreläsningarna är vi alla internationella studenter (ca 140) från den här terminen, medan under lektionerna är det bara vi i min klass. Vi är nio svenska studenter (4 tjejer/5 killar).

Under terminens gång blir man testad i så kallade Colloquiums med betygen från 1-10 där godkänt är över 4. Samt att vissa kurser är riktigt stränga med närvaron för att bli godkänt i kursen. Klarar man inte dessa test (3 försök för colloquiums) eller att man har ogiltig frånvaro så kan man inte komma vidare i sin utbildning och måste därmed gå om kursen man är underkänd i samtidigt som man måste vänta en termin för att fortsätta. Utöver det här så finns det en examensperiod i slutet av varje termin där man måste skriva examen (2 försök) i olika ämnen på allt man lärt sig under hela terminen. Vad jag har förstått så kommer jag ha en eller två kurser som slutar till sommaren i år.

K. Barona iela 109

Resor

Igår kom de sista sakerna som jag hade beställt för att få till den lilla extra känslan. Så under förmiddagen idag har jag storstädat allt även fast jag var tvungen att göra det när jag flyttade in för två veckor sedan. Så nu är allt på sin plats, det är städat, fint och jag älskar det. Jag har allt det jag vill ha och tror att jag kommer trivas här riktigt bra. För som jag har skrivit tidigare så är det här min trygghetszon just nu, men jag jobbar på att det utanför också ska kännas bättre.

Det är helt nyrenoverat så de första dagarna var rummen fyllda av renoveringssmuts fortfarande, men efter ett antal gånger städningar så är det rent och det börjar mer och mer bli inbott nu. Likadant gäller vitvaror och toaletten, allt är nytt. För mig är det perfekt! Jag bor på fjärde våningen med fönster ut mot gatan och jag är så nöjd med att jag valde som jag valde. Om någon undrar över storleken så vet jag faktiskt inte hur stor den är, men uppskattningsvis 25-30 kvadrat kanske (ganska så avlång) och jag gillar att jag har som en delning mellan kök/sovrum. Det här stället jag bor på är det som studentettor i tre sammanhängande hus med portkod utanför entrén, så det känns tryggt och än finns det fortfarande många lägenheter lediga (jag bor själv på mitt plan i min trappuppgång). Om jag får gissa så är det för att dem inte är möblerade, vilket många inte gillar. Men det var det enda jag var ute efter. Jag vill ha mina egna saker.

Jag tygger det ligger bra till i staden också. En kvart till ett stort köpcentrum och mindre än en kvart till City/Old town. Den populäraste spårvagnslinjen går precis utanför dörren och tar mig till de flesta ställen. Det lilla negativa är att jag måste byta till buss om jag ska ta mig till skolans huvudbyggnad, vilket gör att det tar en aning längre tid. Men majoriteten av gångerna går det från dörr till dörr på en halvtimme. Sträckan är inte speciellt lång men eftersom det inkluderar ett byte samt två gångsträckor (med ett antal övergångsställen och rödljus) så tar det lite längre tid (lite som att åka från Huskvarna till Jönköping).

En del av sakerna så som lite köksprylar hade jag med mig hemifrån. Men det mesta har jag handlat på IKEA här i Riga. Jag beklagar ljuset på bilderna men för att förtydliga så är väggarna i en ljusgul nyans, helt okey tycker jag. Och sen har jag kört möblerna i vitt med lite svarta/gråa detaljer. Sådan är jag! Hemma i Gränna har jag ungefär samma färger fast det går lite mer i svart, samt att jag inte har gula väggar. Det här känns bra!

Så om någon någon gång ska åka till Riga kan man alltid få bo hos mig. För jag har en extrasäng, utrymme och bor smidigt/bra. Om någon undrar efter hela adressen får man gärna höra av sig.