I morgon har det gått en hel vecka sedan jag vaknade upp tidigt, relativt pigg och åkte iväg till Sälen för att ge mig ut på skidorna hela dagen. Eller så var i alla fall tanken. Jag hade förberett mig på att åka hela dagen och ta mig ända till Mora. Men i verkligheten blev det inte på det viset…

Vi var ute i god tid, tack och lov. Utan någon som helst stress och absolut ingen repris på 2014s start. Vi befann oss startredo redan en halvtimme före starten och för mig var det bara skönt att ha tid på sig. Vädret var varmt också, så för den delen gjorde det inte att stå utomhus. Vid 07.17 någon gång kom vi äntligen iväg och passerade startlinjen för vidare färd mot första långa uppförsbacken. I år rullade det på hela vägen upp och det är jag glad för. Jag kände mig stark och jag följde strömmen. Väl uppe fick jag samma vallaproblem som förra året. Snöbollar under skidorna. Men med hjälp av pappa som också åkte och som hade bestämt sig för att åka i mitt tempo fram till första kontrollen i alla fall, lyckades jag få bort snön under skidorna och jag kunde staka vidare. Eftersom det var varmt väder var det mycket svårvallat och på morgonen, uppe på myrarna hade jag inget fäste alls och därmed var jag tvungen att staka. Och jag är inte så stark, det tog på mina krafter kan man säga. Men jag lyckades ta mig till Smågan.

Pappa är en mycket snabbare skidåkare än vad jag är, vilket gör att jag blir stressad av att han åker iväg före mig. Så vid Smågan tvingade jag honom att åka i sitt tempo, jag kunde inte låta honom stanna hos mig. Men precis vid det ögonblicket när han hade lämnat mig började mina problem. Det underfrös på mina skidor och jag fick genast ett tjockt lager is som gjorde att jag inte kunde ta mig framåt. Jag stannade upp ett bra tag vid spårkanten, försökte göra allt jag kunde för att få bort isen, men jag kunde inget göra. Bindningen ville inte jobba med mig heller och när jag hade tagit av mig skidorna, kunde jag nu inte få på mig dem. Där och då var jag ganska redo att ge upp. Jag ringde till och med till mamma och berättade att jag vandrar tillbaka till Smågan för att ta bussen till Mora. Men precis då jag hade bestämt mig, hade jag stått stilla i närmare fyrtio minuter så isen smälte sakta, samtidigt som isen i mina bindningar som gjorde att jag inte kunde få på mig skidorna igen hade också smält. Jag chansade på att fortsätta i alla fall till nästa kontroll, Mångsbodarna.

Men nu hade jag inte något sikte på Mora längre, jag såg bara Mångsbodarna. Jag hade bestämt mig för att åka dit och där lämna ifrån mig mitt chip. Så jag njöt. Jag njöt jättemycket längs vägen. Jag tog det precis i min takt, så att det fortfarande var roligt. Vädret var fint, jag hade bra glid och bra fästvalla när solen hade värmt upp spåren. Dessutom kom spårmaskinen och jag kunde åka i alldeles nydragna spår. Allt var fantastiskt. Jag flyttade allt fokus från rädslan över att bli sist också. Det spelade ingen roll i det läget för jag ville bara njuta av skidåkningen. (Och så ville jag inte vänta i Mora hela dagen på pappa, då kunde jag lika gärna fortsätta en bit till när det var så pass vackert).

I dem fina förhållandena som jag tillslut fick bestämde jag mig för att öva på mina svagheter. Jag övade på att byta spår, på att klara av utförsbackarna osv. Min kropp var däremot rätt slut redan vid åtta kilometer (men tills dit trodde jag att det skulle gå vägen). Det kunde jag ju ha räknat ut med endast 1,6 mil skidåkning och inte speciellt många andra träningstimmar i vinter. Dessutom med en värkande rygg och en halvbruten stortå, som tog stryk vid varje fall även denna dag. Det var ett tiotal vurpor, men ändå klarade jag ut det otroligt bra. Jag trillade i en ganska brant nedförsbacke, men det var inte mitt fel. Hon framför mig stannade och jag trodde jag skulle klara det förbi henne, men hon hade sparat någon ynka centimeter av sin skida i spåret som jag åkte i och efter det fallet fick jag ett stort blåmärke på låret.

I Mångsbodarna fyllde jag på med energi och pratade med medical care för att ta reda på när repet skulle dras, jag hade sedan tidigare bestämt mig för att hoppa av här. Dessutom var jag helt säker på att jag var nära repet. Men det visade sig att jag hade över 2,5 timmar på mig att ta mig till Risberg som är kontroll nummer tre. Jag vet dock att det är mycket, mycket uppför dit. Men alltså, varför inte?

Jag tog det lugnt, jag gick på ett par skidor uppför kan man säga och jag hade ungefär ett hundratal åkare bakom mig så sist var jag inte. Jag fortsatte att njuta. Jag kom till Risberg och jag hade åkt 3,2 mil. Då hade jag fått rejäla skoskav och jag insåg att jag hade två timmar på mig att ta mig till Evertsberg innan repet. Men det är på gränsen att jag skulle ta mig dit i samma tempo som jag hade åkte de senaste två milen. Och eftersom jag redan var ganska trött, hade skoskav osv så bestämde jag mig för att hoppa av och ta bussen sista biten istället. Jag hade ändå sumpat chansen att ta mig hela vägen till Mora.

Men jag är nöjd, så nöjd! Jag åkte 22 kilometer extra från att jag först tänkte tanken att jag skulle bryta. Jag fick en finfin solig dag på myrarna och i dem superfina spåren. Sen att jag inte var tillräckligt tränad, kunde jag ha rättat till innan kanske. Men ändå! Jag är nöjd över min skiddag och jag är nöjd över att jag tog beslutet att hoppa av i Risberg. Dock är jag lite besviken över att jag inte klarade min andra klassiker. Men det kommer fler chanser.

Jag åkte senare till Mora och väntade på pappa som åkte riktigt bra. På kvällen tog vi bussen till Sälen för att äta pizza med resterande familj. Jag älskar Öppet spår, dock tyckte jag att funktionärerna var lite väl otrevliga i år. Speciellt dem i Sälen. Jag kommer dock inte åka Vasaloppet på något år framöver, jag ville egentligen inte åka i år heller, men jag ville så gärna klara klassikern igen.

Igår eftermiddag tog jag och pappa bilen till Göteborg för att springa Winterrun. Ett lopp jag tänkte springa förra året, då det var premiär men som sedan inte blev av. Men i år så ville jag testa. Jag gillar verkligen sådana lopp som man springer för nöjets skull och som sticker ut lite i mängden. Det skönaste med det här loppet var att det bara var en mil, att det var relativt nära hem och starten gick på kvällen. Så det tog inte hela dagen, bara för att man ville vara med i ett lopp. Vi hade hela förmiddagen hemma, sen vid ettiden tog vi bilen till Borås, där vi åt en supergod lasagne på ett café. För att sedan åka vidare mot Liseberg. Och eftersom hälften av loppet gick inne på nöjesfältet kände jag igen mig och visste hur det såg ut. Jag visste ju också vart starten låg och hur bra man då kunde planera logistiken. Tummen upp!

Vi var framme med lite mindre än en timma kvar till start, då var det bara att ta sig in genom huvudentrén, besöka toaletten och ställa sig i startfållan. Vid 17 gick startskottet och vi sprang tre kilometer precis utanför Liseberg, på gångvägar för att sedan avsluta med ett tvåkilometersvarv inne på nöjesfältet. Det hela sprang man två varv, något jag inte har gjort tidigare i något lopp men som jag uppskattade. Det var inte så mycket underhållning längs vägen, endast små eldlyktor eller eldkorgar (som inte alls var skönt att andas in, speciellt inte för mina astmalungor). Men ändå så kommer jag komma ihåg loppet, för det hade något visst på sitt sätt.

Jag var inte alls lika stressad eller nervös innan, som jag kan bli på andra lopp. Men då brukar det vara att jag stressar upp mig för allt runt omkring själva loppet. Det slapp jag göra igår, så otroligt skönt för mitt hjärta. Det enda jag var orolig för var vilka skor jag skulle välja att springa i, vanliga runningskor eller mina Salomon som tar halkan i snön, dock inte på is. Men väljer jag dem så kommer det belasta benen betydligt mer än vanliga skor… Så det var svårt att välja innan, men jag körde tillslut på vanliga runningskor då det inte verkade vara så halt. Men det var halt på vissa partier, dock inte tillräckligt för att konstatera att jag hade valt fel par skor.

Sen kommer vi till tiden och min prestation. Jag tyckte det var ett riktigt roligt lopp, i mörkret och hälften av sträckningen inne på nöjesfältet. Men jag har inte sprungit sedan den 22 november, knappt tränat. Så jag var inte riktigt snäll mot min kropp. Jag visste också att jag inte kunde förvänta mig så mycket på att komma nära mitt personliga rekord, men redan innan bestämde jag mig för att springa just for fun och springa i mitt tempo, som jag klarade av för dagen. Det slutade med att jag sprang (rättare sagt gled/halkade) i mål på 1.08.16. Det långsammaste jag någonsin sprungit men ändå är jag nöjd över det. Det var drygt tusen startande, varav majoriteten var lite mer erfarna löpare kändes det som. Så tiderna pressades rejält. Men vad gör det? Jag hade roligt och en otroligt fin eftermiddag/kväll i Göteborg med pappa. Vid niotiden var vi hemma igen och då kände vi oss välförtjänta av en pizza.

Winterrun’s slogan är ”Light up your city”, så alla sprang med glow bracelets. Den mest lysande löparen vann pris, jag klädde inte ut mig speciellt mycket förutom att jag tog på mig mina mest självlysande löparkläder som jag fick i julklapp.

Här kommer en mycket sen racerapport från mitt Lidingölopp i slutet av september…

Väckarklockan var ställd på tidig lördagsmorgon och vi kom fram till Lidingö väldigt tidigt denna gång. Så pass lagom i tid att vi fick parkering precis bredvid mässan och vi slapp gå allt för mycket för att komma till de olika ställena. Dock var det väldigt mycket folk som kom samtidigt som oss, så det tog ett tag att gå igenom expon. Men gott om tid hade vi ändå och en lunch hann vi äta, samtidigt som vi vilade och funderade på hur mycket kläder som behövdes. Det slutade med att jag sprang i underställströja, med en tshirt över. Jag tycker det oerhört svårt att klä sig i rätt mängd. Det jag kom ihåg var att förra året var det riktigt kallt och så fort jag gick var kylan inget att leka med. Då var jag också mer tränad än i år. Så gå fick jag räkna med att jag skulle göra.

När startskottet gick hade jag inte någon tanke på hur mitt upplägg skulle bli. Men 2013 års upplaga vet jag att jag hade sprungit en hel del innan, jag vet att jag sprang hela första halva sträckan och sen tog benen slut så då var nedförsbackarna superjobbiga att ta sig ned för. Vips blev det en helt annan taktik och redan från början saktade jag in uppför, gick nästan från backe nummer ett och ökade nedför, samt på platten. Jag testade om det skulle fungera.

Det gjorde det också. Det gick otroligt bra och jag sprang-gick alla de 30 kilometrarna och på så sätt underlättade jag på belastningen och jag blev inte alls slut på samma sätt. Det var alltså en lyckad taktik. Benen höll, hjärnan var verkligen med mig och jag njöt mycket. Tiden i mål blev snabbare än förra året, vilket jag inte trodde i starten. Så nöjd var jag i mål och nu återstår bara Vasaloppet en gång till för att klara av En svensk klassiker för andra gången.

Efteråt liftade en löpare med oss in till Stockholm city, som visade sig vara ett år yngre än mamma och gå på samma skola som hon gick i på lågstadiet. Så dem typ kände varandra när dem var barn. Är inte det coolt? Men innan dess letade jag och mamma efter pappa som sprang snabbare än mig. Vi hade sett ut en mötesplats, men så gick han till bilen istället och vi letade i över en timma. Men det är en annan historia.

Jag valde middagen för lördagen och jag ville testa på Stockholms bästa hamburgerställe, Phil’s Burgers på Kungsholmen. SÅ gott var det, kanske lite lite, men gott var det allt. Jag tycker absolut det platsar på topp10-listan i världen, som dem är listade på. Det kändes dock lite knasigt att gå in på en restaurang med träningskläder, när alla där var klädda i lördagsfina kläder. Men det fick gå för den gången. Så lördagen blev mycket lyckad och jag var så nöjd när vi åkte hem. Både över att ha kommit i mål i mitt andra Lidingölopp och för att ha fått smaka på dem burgarna.

Jag inser nu när jag börjar skriva, hur svårt det är att få till en korrekt racerapport på ett lopp som hände för snart tre månader sedan…

Tankarna är absolut inte sådär fräscha och jag kommer inte ihåg detaljerna men jag skriver alltid en racerapport på alla lopp jag genomför och därför känner jag att jag måste ha en för min Tjejmil 2014 också. Så här kommer det, väldigt kortfattat och en aning censurerat med endast utmärkande händelser, eftersom det är så min hjärna sållar tankarna.

Lördagen den 6 september åkte bilen mot huvudstaden tillsammans med hela familjen. Nu när jag tänker efter så inser jag att det känns som det var igår, men när jag ska komma ihåg vad som faktiskt hände så var det ofantligt långt bort. Men vi anlände tidigt tidigt, som är vår nya vana. Att nästan vara på plats först av alla för att jag hatar att stressa och det stör varken mig eller någon annan i min familj att behöva gå upp lite tidigare på morgonen för att tjäna in dem timmarna i form av njutning och lugn. Så i expon på Östermalms IP kunde vi gå i lugn och ro, besöka toan utan att behöva köa osv. Jag köpte mig en TomTom Cardio Multisport klocka faktiskt, till ett riktigt fint pris. Jag köpte mig också ett par Nike Pegasus Air +31, eftersom jag har hållit mig borta från inhandling av löparskor ett bra tag.

Väl vid start hade vi också gott med tid och jag kunde se startskottet med de allra snabbaste löparna sticka iväg. Jag såg en del kändisar och jag hann även förbereda mig för min ganska så tidiga start (i startgrupp 6). Jag har ju sprungit två år tidigare, Tjejmilen är faktiskt min debuttävling och tanken i år var till en början att jag inte skulle deltaga. Men eftersom jag i april var bombsäker på att jag skulle bo i Stockholm under hösten så bokade jag mig en plats och då bommar jag självklart inte.

Loppet gick bra, ska jag vara helt ärlig kommer jag inte ihåg så mycket. Vilket betyder att det inte hände så mycket utmärkande saker, det jag vet var att jag fick håll efter vätskekontrollen vilket retade mig något så grymt. Just eftersom jag var ute efter en rekordtid. Jag hade ett sådant flow första halvan av loppet och verkligen älskade att löpa. Men så sprang farthållaren med skylten 60 min förbi mig och jag blev stressad. Jag försökte öka, men det resulterade i att jag fick gå en bit istället. Så jag tänkte om, jag tänkte positivt och jag försökte insupa allt runt omkring. Jag såg David Batra stå och heja på Djurgården, jag såg en och annan jag kände igen. I mål kom jag på 1.05.00, och därmed absolut inte ens i närheten av rekordet. Men vad gjorde det?

Vi åkte vidare till vårt hotell på Östermalm, vi tog det lugnt, vi skrattade och vi hade så otroligt roligt tillsammans som familj. På kvällen åkte vi till favoritrestaurangen i Gamla stan och efteråt tog vi en liten roadtrip i city. Som jag älskar att åka bil och bara kolla runt. Söndag morgon kickade vi igång med hotellfrukost för att senare orka med att avverka några timmar av shopping. Dagen blev inte så lång och jag minns att jag gjorde mina stora kap på lördagen. Vi var tillbaka i Gränna tidig kväll och jag var så glad över helgen. Över att vi som familj fick en fin helg tillsammans.

Resten får bilderna tala för…

Igår den 22 november 2014 var dagen då startskottet av Stockholm Tunnelrun avblossades. Det var ett lopp som endast arrangerades i år, just som invigning av Norra länkens tunnlar i Stockholm. Så 10km under marken, genom tunnlar med riktigt häftig underhållning. Det var det coolast jag varit med om och absolut det roligaste löparloppet. Hur kan man arrangera något sådant? Men det har ju också planerats i fyra år och nu äntligen är tunnlarna klara så att vi fick chansen, först av alla att se dem. Drygt 42 tusen löpare sprang, från hela Sverige, världen och dessutom en hel del kändisar. Det här var ju en upplevelse man inte fick missa, en upplevelse som jag fick vara med om och något jag är mycket nöjd över att jag anmälde mig till. Once in a lifetime…

Mina ben var dock ganska så trötta. Dels för att jag har haft FEM träningsdagar sedan Lidingöloppet i slutet av september, dels för att jag endast har sprungit 2,5 mil sedan samma dag och dels för att 1,8 mil av dem sprang jag i torsdags. Så Ja, prestationsmässigt var det inte riktigt min dag, men upplevelsen och underhållningen vägde upp så det var hur underbart som helst. Dock väldigt varmt. Dem varnade i början att det skulle vara samma temperatur inne som ute, vilket igår betydde tre plusgrader. Det var det absolut inte i tunnlarna, det var nästan varmare än en sommardag och jag hade alldeles för mycket kläder på mig trots att jag endast hade två lager. Men vi slapp frysa, det gråruggiga vädret och dessutom stundtals lite duggregn.

Det var lite likt Midnattsloppet, alla hade samma reflexväst för att verkligen få powerkänsla, handskar fick man också. I depåerna serverades det glögg och pepparkakor istället för energidryck. Jag förstår inte hur hur coolt man kan göra något, jag menar när det sprutas konfetti som liknade guld över alla löpare, när musiken är på högsta volym och bäst av allt var när det var en kilometer kvar till mål. Då gick det en puls genom blodet, likt en adrenalinkick, nästan så pass mycket att tårarna rann och jag bara njöt. Njöt av glädje, av lycka och för att jag fick vara med om detta. Tiden stannade kring standardtempo för mig, 1.05.12. Men jag är riktigt nöjd ändå, eftersom jag gick en del, speciellt i uppförslutningarna och så var tanken från början att deltaga för upplevelsen, inte för att få en rekordtid. För det visste jag att jag inte hade en chans på med tanke på höstens träningstimmar. Jag älskar lopp och jag älskar utflykter. Jag och pappa åkte till Stockholm över dagen och var hemma till lördagsmyset. Så ska lördagarna se ut!

22.05 i lördags kväll gick starten av 2014 års upplaga av Midnattsloppet Göteborg (för min del). Innan dess hade jag tillbringat hela dagen på Göteborgs gator med shopping, lite vila på hotellet och underbar lunch samt middag. Kanske lite för underbar för att kunna springa på det.

När mörkret började lägga sig tog vi bilen ut till Slottsskogen där tävlingsområdet var. Precis innan det första startskottet kom regnet, riktigt med regn och alla som inte tog skydd blev plaskblöta. Kanske inte det roligaste när det redan från början inte alls är en sådan där fin augusti/sommarkväll som det kan vara, som det faktiskt var förra året. Men när min (och pappas och Julias) start började närma sig så avtog regnet, så vi hade tur för att inte bli allt för nedkylda.

Starten gick och jag kände mig stark. Jag höll samma fart som pappa upp emot fem kilometer, dock tyckte jag det kändes som om man sprang i svagt uppför hela tiden. Det resulterade i att kroppen inte riktigt orkade med tempot jag hållt halva sträckan, pappa drog i väg och jag sackade in. Men sprang det gjorde jag fortfarande. Jag pushade mig själv till att verkligen försöka springa hela milen, utan att behöva gå. Runt där jag var tvungen att dra ned lite på tempot kände jag av att magen höll på att vränga sig, men som tur var kom regnet igen. Spöregn, så att jag hade något annat att tänka på och jag lyckades behålla allt.

Helt plötsligt var vi vid banans jobbigaste backe, uppför Masthugget. Hur lång och ganska så brant backe som helst. Förra året vet jag att jag klarade av att springa hela, i år gick det inte riktigt. Eller jag ansåg att jag tog mer slut av att springa och att springa gick lika fort som att powerwalka. Så jag bytte löpsteget mot raska promenadsteg och strax hade jag bestigit loppets jobbigaste del och därmed hade jag bara 2,5 kilometer kvar till mål. Det här klarar du Clara!! Mot målet i bekvämlig fart, min vanliga fart som jag alltid håller. Jag hade ingen koll på klockan längs med loppet men jag tyckte i alla fall att första fem kilometer gick snabbt, det kändes snabbt. Så i mål skulle det sedan bli en överraskning om vad tiden skulle stanna på. 1.03.13 sprang jag i mål på i lördags. Jag trodde att det skulle ligga där i kring, eftersom jag gått mer än vad jag gjorde förra året då jag var tre minuter snabbare. Men jag hade ju så gärna velat komma under timmen.

Nu har jag två ytterligare chanser att klara av SUB60, för vissa kanske det inte alls låter som något svårt. Men för mig, förra årets Midnattslopp var det snabbaste jag någonsin sprungit och då var jag 40 sekunder ifrån. Jag hamnar i mitt komforttempo, alltid. Det går inte springa snabbare. Men sen kanske jag inte kan förvänta mig jättemycket heller, då de senaste månaderna, eller hela det här året, då jag inte riktigt lagt fokus på löpning och framförallt inte haft någon kontinuitet i det. Men nöjd det är jag allt ändå! Och hela helgen var underbar.

Jag laddade om och jag var revansch-sugen. Vi övernattade på ett pensionat någon mil utanför Vansbro, efter att tillbringat eftermiddagen och kvällen med diverse aktiviteter. Ett riktigt kraftprov från min sida att verkligen bo där, jag menar det var långt över min gräns för trivsamt. Men på söndagmorgonen var jag nöjd över att jag lyckades sova större delen av natten på det pensionatet, utan att bli ihjälbiten av alla mygg (som vi i Gränna inte är vana vid). Den här dagen startade jag 11.00 och i startled 1, vilket betyder att jag var granne med vinnarna i starten. Vi var återigen tidiga till start, men det känns skönt att slippa stressa, hinna med allt man vill hinna med och ta det lite lugnt också.

Starten gick och mitt sikte var att hålla höger eftersom Vanån kom just från höger med en kraftig ström i sidled, för att inte dra iväg allt för mycket var det att kämpa på redan från start. Efter de 200 första metrarna simmar man i Västerdalälven och motströms till mål. Starten var betydligt mer behaglig, ingen drunkningskänsla och inga ångvältar. Efter några minuter hade startfältet spruckit upp och jag kunde simma i min egen takt. Målet för mig var att simma under 20 minuter, men det kändes tungt. Värmen i vattnet hade stigit lite, men kylan var fortfarande inget hinder för min del. Med bara ett femtiotal meter kvar till målet, ser jag att jag kommer klara mitt mål. 18.26 (1km) blev tiden och när jag kom upp kände jag verkligen att jag hade gjort mitt bästa där, kroppen var utmattad och det var svårt att gå på en rak linje efter att man bara fokuserat på ett svart vatten.

Efter ett mindre lyckat lopp på lördagen blev söndagen riktigt riktigt bra. Skönt att avsluta på topp och kunna bevara det minnet framåt. Nästa år vill jag simma igen och då ska jag kapa tiden ytterligare samt förhoppningsvis ta ännu bättre placering än 67a. Om det inte blir Vansbro tjejsim så kommer det garanterat bli 3km. Men jag hoppas vi kan få tag i ett bättre boende så jag kan få simma två dagar även då. För det är verkligen superroligt! 

I lördags ringde väckarklockan redan vid 3 på morgonen för då var det dags att sätta sig i bilen för att vara framme i Vansbro till min start 10.15. Jag gillar att inte behöva stressa och liksom förra året var vi uppe i Dalarna i god tid innan start. Den här gången startade jag i startgrupp 2 (av 25), vilket betyder att många snabba simmare/eliten var runt omkring mig. Problemet var att temperaturen i vattnet inte var högre än var den var under Vasaloppsveckan, att den långa sträckningen på 3km var nedkortad till hälften pga säkerheten. Det gjorde ju att man blev lite oroad, för i så kallt vatten som 14°C har jag aldrig tidigare simmat i. Självklart hade jag ju våtdräkt och för mig var kylan inget som helst hinder. Något jag faktiskt inte tänkte på förutom i starten när jag skulle starta på lina ute i vattnet eftersom jag var i startgrupp 2 (3-25 har en öppen start där man väljer själv när man går i och simmar omkring sin starttid, alltså inte på ett startskott alla tillsammans), då blev det lite kyligt om händerna innan man kommit igång och blivit uppvärmd.

Vädret var verkligen strålande i helgen, riktigt sommarväder med solsken och temperatur upp emot 26°C vilket gjorde att man lätt blev varm innan man hoppade i och då var det skönt att få komma i vattnet för avsvalkning. I och med att starten blev flyttad gjorde det att det blev trängre längs banan. Starten var verkligen hemsk, där man fick ligga i vattnet och vänta på startsignal bland alla andra hundratals simmare. När starten väl gick så skulle alla bara fram, ingen hänsyn till något och det var verkligen hemskt. Sparkningar, knuffningar, påsimmad av stora ångvältar och det var bara att simma i den takten de andra simmade om man hade tur, för på vissa ställen blev det köer till och med. I år var medströmmen riktigt stark, medan motströmmen skulle vara lite svagare. För mig kändes det som att motströmmen var betydligt starkare i år mot förra året, då jag knappt kom någonstans på varje tag.

I mål kom jag på 27.49 (1500m), vilket jag inte är så jättenöjd med. Jag är inte så jättetränad i år, men det loppet var verkligen hemskt bland alla andra deltagare. Man fick verkligen kämpa för att ta sig i mål och inte bli dränkt på vägen. Jag hade krafter kvar när jag kom i mål och önskade att vi kunde fått simma ordinarie sträckning. Men jag förstår tävlingsledningen att de som hade att göra över timmen på bara halva, har att göra upp över två timmar på hela och så länge klarar man inte att vara i så pass kallt vatten som det blir efter den tiden.

Förra året trodde jag att jag skulle vinna på att starta i tidig startgrupp eftersom de runt omkring mig simmade i samma tempo, men i år var det verkligen hemskt (jag som var lite irriterad på att få simma zickzack 2013 och det var inget att jämföra med hur förfärligt det var i år). Tror mycket har att göra med att det blev nedkortat och alla simmare spreds inte ut på samma sätt, så det var inte ens roligt. Förra året som var det roligaste jag någonsin gjort.

Nästa år simmar jag igen, då kanske i samma startgrupp, eller kanske i någon senare, vem vet. Jag längtar i alla fall att få simma hela sträckningen en gång till och då lovar jag också mig själv för att jag ska vara bättre simtränad. Jag vill så gärna komma under 48min som jag simmade på förra året. Vinnarna simmade jag med i JOW förra helgen och jag såg även många kändisar, så som Torgny Mogren, Emma Igelström, Richard Herrey, Lars Erlman, Aron Anderson, Oskar Svärd, Lovisa Sandström mm…

Även fast kanske inte loppet var det allra roligaste blev det en mycket lyckad dag, jag tycker det är coolt att se så många kändisar samt att starta så tidigt och stämningen i Vansbro är underbar den helgen. 

Under förra veckan hann jag med tre olika open water-lopp, bland annat Jönköping open water. Det gick av stapeln söndagen den 29 juni i Rocksjön. Där jag i år igen simmade 2800 meter. Den här gången var det betydligt fler deltagare än förra året och dessutom var den riktiga svenska eliten med i samma startfält som jag. Att simma tillsammans med de som vinner Vansbrosimningen flera år, att simma med de som är kända för simmarsverige är riktigt coolt.

Morgonen började lite mulet, men vid lunchtid när jag sprang i vattnet kom solen. Eftersom jag inte har simmat jättemycket det här året, var jag i princip otränad. Det gjorde att det blev jobbigare, men ändå blev jag nöjd med tiden. Trots att det gick fyra minuter saktare i år, mot förra året. Så jag sprang i mål på tiden 52.35, ganska så slut på ork. Men roligt var det och nästa år simmar jag igen. Tills dess vill jag ha simmat mer och kunna kapa fjolårets tid några minuter. Öppet vatten är på ett helt annat vis mot bassängsimning och många gånger roligare.

Det var det absolut roligaste jag någonsin gjort, vilket jag brukar säga om många lopp jag ställer upp i… men det här var verkligen det hittills roligaste jag varit med om. Allt gick så bra och kroppen höll. Mot förra året så gick det betydligt bättre i år eftersom jag orkade mer, jag hade inte alls så ont i kroppen och var mycket pigg i mål. Såhär en dag efter är jag bara lite sliten, väldigt pigg och så har jag återigen en del snygg solbränna (att jag aldrig kommer ihåg att smörja mig).

Som jag skrev i fredags så skulle jag och pappa åka med Örserums IK, planen var att vi skulle komma under 12 timmar men att vi inte bara skulle gå på tiden, utan behövde vi stanna lite längre i depåerna för att samla energi så skulle inte 12 timmarsgränsen få hindra oss. Så det blev lite mer att vi bara skulle ta oss i mål, men självklart ville jag jättegärna få lite bättre tid än förra året. Målet passerade vi på tiden 13.46 och därmed 22 minuter snabbare än förra årets premiär. Hela vägen höll vi ihop som en klunga och alla anpassade sig efter varandra. Vilket team vi var!! Det gjorde ju självklart att årets runda blev så mycket roligare och att man slapp göra sig av med alla krafter precis hela tiden. Vi tog det i vår takt, en takt som passade oss alla elva (varav tre tjejer), utan att någon blev besviken på att det gick för sakta, eller att vi tappade någon. Jag var verkligen orolig för att jag skulle vara bromsklossen, speciellt uppför som är min svaghet. Men jag var stark, kanske inte lika stark som två män som egentligen hade kunnat köra ännu snabbare men valde att hjälpa oss runt samt att den enas fru var med i klungan och körde för första gången. Ett stort tack till dem eftersom det hjälpte oss så mycket. Den enda som inte var från Örserums IK var en tjej från Göteborg och hon var också riktigt stark och valde att ansluta till vår klunga redan från början. Att åka ihop är SÅ mycket roligare, man har något annat att tänka på och det går mycket snabbare trots att man inte gör åt med lika mycket kraft.

Vi rullade på väldigt bra hela vägen till Jönköping med en snittid på över 30 km/h vilket är det snabbaste jag någonsin kört under en sådan lång sträcka. Där och då trodde jag på att vi skulle klara 12 timmar, men sedan blev det tufft. Medvind på östersidan medan världens motvind när vi vände norr över. Samt att det är relativt backigt i väst som gjorde att tempot drogs ned en hel del. Jag tror nästan alla hade en dipp efter Bankeryd mot Fagerhult för där gick det inte fort, samt att det är den absolut tråkigaste biten. Vi stannade i alla depåer utom Medevi som är den sista, eftersom vi mer kände att vi hade orken att ta oss hela vägen in i mål. Vi tappade också tre från klungan med fyra mil kvar och vi åtta som var kvar valde att köra på i ett högt tempo med medvind i ryggen in mot mål för att komma under 14 timmar. Backarna kändes inte alls så jobbiga i år som förra året, vi plöjde både dem och vinden som ett ånglok.

Mitt livs första vurpa råkade jag också ut för, men det gick bra och var faktiskt lite skönt att veta hur det kändes. Efter det hade jag inte alls ont i rumpan längre och jag fick en adrenalinkick med massor av energi. Det enda jag fick var lite skrap på ena låret samt att cykeln fick rättas till lite. Allt sker ju så snabbt, så man hinner knappt reagera vilket gör att jag knappt vet vad som hände. Men han framför mig trillade och jag låg bakom, så jag körde på honom och gjorde en störtdykning ner. Som tur var var det lätt uppför och inte högre hastighet än 25km/h. Jag tror jag landade på honom vilket gjorde att det inte blev mer än ett skrapsår. Men det gick bra både för mig och för den andra.

Årets runda blev mycket lyckad och jag är så otroligt nöjd. Trots mindre träning än förra året kände jag mig mycket piggare, fräschare och starkare. Jag klarade att ta mig i mål utan några större skavanker, bortsett från att baken tar illa vid efter nästan 14 timmar på en cykelsadel (något jag måste lära mig är att skippa trosorna under cykelbyxorna för att kanske minska på skav). Spinningen gav verkligen avlöning och jag är jätteglad över att det gick så bra och så mycket bättre än jag trodde. Visst att tiden kanske hade kunnat kapas en aning, eftersom depåstoppen inte hade behövt varit så långa alla gånger, men det är sådant man lär sig efter att man fått till rutiner. Förra året slog det verkligen ut kroppen efter 25 mil, men i år så var det inte alls på samma sätt och i mål var jag mycket pigg. Mentalt var jag riktigt stark och det känns så skönt nu med en revansch från Vasaloppet. Och det kändes betydligt bättre igår än förra lördagens Tjejvättern som bara var 10 mil. Nästa år kör jag igen, men då ska jag få till ordentligt med träning innan. Underbart känns det!