5 årsjubileum

Igår 06.14 gick min start i Vätternrundan 2017, för femte gången. Jag har varit så sjukt nervös inför årets runda. Just kanske för att förra helgens lopp skulle sitta kvar i kroppen (trots att jag vilat hela veckan) och att jag i år ville chansa på att nå min drömtid – sub9h. Ett mål jag har haft uppskriven i fem år, men inte riktigt tänkt att den skulle bli av just 2017.

I år har jag cyklat mer än någonsin inför loppet. Jag har känt mig både stark och uthållig. Däremot har jag saknat snabbheten. Men på något sätt hoppades jag på att det fanns i benen ändå. Jag valde att starta med Örserums IKs sub9 klunga. Vi var alltså åtta herrar och jag. Lite likt förra året, men då siktade vi alla på 10h istället.

Cykeln strular och jag är nervös men laddad

Allt började med att jag i fredags kväll inte hade en fungerande cykel, men som vi med någon minuts marginal lyckades få hjälp med hos Öster Cykel. Det räddade verkligen min runda. Sen kunde jag pusta ut, efter att pulsen gick på högvarv av att jag mindre än ett dygn kvar inte hade en cykel. Jag laddade med mat, planerade vilka tider vi skulle hålla oss till, gjorde upp en energiplan och sen gick jag upp på Brahegatan i Gränna för att kolla på de tidiga cyklisterna innan jag sov.

Jag var riktigt laddad igår morse och det enda jag tänkte var positiva tankar. Vad kunde egentligen hända? Och om jag inte skulle orka, var det bara att släppa, likt förra året. Men vi hade lovat att försöka hålla ihop klungan fram till Boviken, så länge snitthastigheten låg på 34-35km/h.

Dimmiga första mil i hög fart

När starten gick körde vi på i dimman, det gick undan och vi låg före tidsplan trots en del körningar som slet extra mycket på oss. Jag hängde på bra fram till Gränna, men innan dess samlades väldigt många cyklister och det blev ryckigt. Längs med kullerstenen drog vi förbi de flesta, och farten i en uppförslutning slet otroligt mycket på mig att jag var nära att släppa redan här efter 8 mil. Men vi hade bestämt att vi skulle gå in i depån i Ölmstad, 5 minuter, för att fylla flaskorna. Jag peppade mig för där skulle jag få min återhämtning.

Vi körde hårt på platten, vi körde ändå hårdare nedför och uppför ska vi inte prata om. Jag är svag uppför, det har jag alltid varit, men i vår har jag ändå försökt träna på det. Men pulsen sticker och likaså mjölksyran. När vi kom till Kaxholmsbacken orkade jag inte med i klungans tempo och vi alla saktade in, ändå persade jag uppför den backen med över en minut. Jag var bland de svagare i klungan men hade ändå hoppet uppe om att orka hänga med grabbarna.

Måste Bankerydsbacken vara så fruktansvärt jobbig?

I Jönköping väntade min sista hejaklack, de tidigare hade stått i Gränna. Nu var vi över 5 minuter före tidsplan och vi hade snittat närmare 36km/h och hunnit med ett stopp. Jag visste att den jobbigaste biten för mina ben är just fram till strax efter Bankerydsbacken där i princip den sista långa körningen uppför är. (Om man bortser från de backarna som är mot slutet, men de brukar jag inte tänka på så mycket.)

Förra året väggade jag i Bankerydsbacken och klungan försvann, jag ville verkligen inte göra det i år igen. Målet var att orka med upp till Fagerhult, för därifrån visste jag att jag skulle orka hålla rygg. Benen blev tröttare och tröttare. Jag tappade klungan i just Bankerydsbacken, men i år kom jag ikapp när det gick nedför. Jag höll rygg till Habo, jag hade 5km kvar till Fagerhult. Kom igen Clara! Du orkar!

Repris på 2016 fast 1h snabbare

Men nu gick det verkligen inte att pressa mer, trots att jag hade fyllt på med energi regelbundet hela loppet. Jag släppte och kände befrielsen på något sätt, samtidigt som jag såg min drömtid rinna ifrån mig och klungan försvinna. Jag väggade trots allt inte i år och jag kunde köra på i mitt eget tempo för att hämta andan. I någon mil körde jag själv. Sen kom Team Rynkeby-vännerna från Värmland och susade förbi. ”Kom igen nu Clara”. Många visste om mitt mål och jag hoppade in i svansen på deras klunga. Nu gick det i rasande fart igen, utan att jag behövde göra åt alla krafter själv. Men ursprungsplanen var att stanna för att fylla flaskorna i Hjo, vilket inte de skulle göra. Men jag hade ingen vätska kvar att jag var tvungen att följa min plan. Det tog emot att släppa en bra klunga men vad skulle jag göra?

Jag var fortfarande inom min tidsplan trots att jag tappat klungan

Jag var trots allt enligt tidsplan för sub9 i depån. Jag fyllde flaskorna och stack så snabbt jag kunde, totalt på hela rundan stannade jag max 12 minuter (Ölmstad & Hjo). I efterhand hade jag varit ikapp ÖIK-klungan om jag inte hade stannat i depån, jag hade även haft TR-klungan att surfa vidare på framöver. Men så var det inte riktigt i verkligheten, för depån var rörig och jag behövde verkligen vätska. Som tur var stack ett gäng från Fredrikshof ut från depån framför mig och jag tryckte på för att hänga på. De verkade hålla en lagom fart för mig. Jag höll rygg länge, det gick lite ryckigt men milen försvann. Jag hann inte ens tänka på vad jag gjorde, mer än att fokusera på att cykla. Snart var vi i Boviken och de skulle in i depån, jag tänkte att jag klarade mig till målet. Nu tog det emot igen att släppa klungan för att köra själv. Men så fick det bli, jag har vaken tid eller behov av att stanna. Jag hade sparat krafter några mil och nu fick jag åka själv igen, men farten var inte för låg. Allt enligt tidsplan fortfarande.

Första gången jag ens kom att tänka på hur många mil det var kvar

När jag hade kört en bit själv igen kom ett par tyskar ikapp mig och de höll otroligt bra, men hög fart för att bara vara två. Jag tog rygg på dem och såg min chans att få vila lite. Det var precis innan de dök upp som jag för första gången reflekterade över hur långt jag hade cyklat. Hela dagen hade ju bestått av delmål att pricka av och inte alls om överlevnad längre (jämförelsevis mot första året jag körde). De där sju milen som var kvar oroade mig inte alls, det som mer oroade mig var att jag var tvungen att snitta minst 35km/h för att nå 9h. Och nu var jag utan någon klunga. Men kroppen var pigg, det var bara trampdynorna som brände lite.

Tyskarna stannade för att fota utsikten vid Hammarsundet och jag ville bara till mål. Jag hade sparat kraft och lite längre bort såg jag klungor som gick ut från depån. Om jag jagar ikapp kan jag få lite extra hjälp mot målet. Jag följde med Ride of Hope sub9 som hade startat några minuter efter mig, men de fick punktering med bara någon mil kvar att vi bara var löst folk kvar, som alla kämpade för att klara 9h. Det var inte mycket krafter kvar som jag hade att ta av nu och det var nära att jag började gråta för att jag inte orkade pressa mig mer. Däremot ville hjärnan så otroligt mycket. Att ta mig i mål visste jag ju att jag skulle klara, men i den hastigheten och ensam? Jag såg också att det fortfarande inte var omöjligt att klara 9h, så jag krigade och jag tappade aldrig hoppet. Pannbenet var starkt.

Det kan gå om du kämpar!

Med en mil kvar kom ytterligare en snabbare klunga ikapp och jag såg min chans. Det var bara att bita ihop och hänga på. För gjorde jag det skulle jag nog vara på rätt sida gränsen. När det bara är några kilometer kvar biter man ihop, släpper allt och kör allt vad man kan på både mjölksyra och adrenalin. Vila kan man göra i målet. Så fick det bli, så får det alltid bli!

Tiden stannar på 8.56 och jag är den lyckligaste i världen. Jag har aldrig varit med om en roligare dag. Vätternrundan är alltid årets bästa dag. Älskar det loppet. Att jag cyklade 30 mil hade jag ingen tanke på för dagen bara flög förbi. Väderförhållandet var perfekta och drömmålet var nått, likaså fick jag min femårsmedalj. Att jag bara var 14 minuter efter min ursprungsklunga som jag tappade efter typ 13 mil är jag nöjd över – de var 6st efter att jag hade tappat, jag var 1st. Väldigt mycket repris på 2016.

Lyckligast i världen hela kvällen

Jag är megaglad! Sen hade jag ett leende på läpparna hela kvällen. Ännu mer coolt var det att Annie Thorén körde med Team Mustasch och på 06.52. Coolt! Pappa kom i mål på personligt rekord också. Bra jobbat alla ni som cyklade Vätternrundan. Cyklade du inte i år, tycker jag absolut du ska göra det nästa år eller året efter det. Roligaste dagen på året.

Efter en hel dag med frukost vid 04-tiden och endast några flaskor sportdryck, några bars och gels var det riktigt gott med pizza i mål. Idag har jag slappat hela dagen och bäst av allt är att jag inte känner av rundan ett dugg i kroppen… förutom att jag har varit hungrig hela dagen. Men det är vardag numera. I morgon ska jag cykla igen och gå på afterbike här i lilla Gränna för att umgås med andra som cyklat något utav Vätternrundan-loppen i veckan.

Jag är redan sugen på nästa års runda och någon gång skulle det vara roligt att få hänga med klungan hela vägen från start till mål. Med ytterligare hårdträning inför nästa säsong hoppas jag på att det ska gå vägen.

I söndags cyklade jag och pappa Halvvättern 2017. Vi hade inga förväntningar, bara ett roligt träningspass tillsammans. Jag vaknade rätt sliten i kroppen efter Borås triathlon från dagen innan, framförallt var benen och ryggen trötta. Men jag tänkte att det får gå som det går idag.

Jag kämpade mig runt på gatorna i Motala för att fixa allt inför starten och tänkte igen ”hur ska det här gå?”. Det var riktigt varmt i starten men prognosen lovade regn framåt lunchtid. Så jag stod fast vid mitt klädval. Jag visste att jag var sliten och jag visste att pappa inte hade cyklat jättemånga mil. Förra året slet vi de 15 milen för att komma in på tiden 5.07, efter att pappa väggade. Att nå 5h hade nog varit lätt i år, om jag hade varit utvilad. Men att få någon drömtid det här året hade jag ingen tanke på.

Jag struntar att följa planen redan efter några minuter

När starten gick tog vi därför det lugnt, jag placerade mig bakom andra i samma startgrupp för att jag vet att om jag släpper rygg eller går förbi är det jag som får dra den större delen av rundan. Jag kan inte räkna med att pappa ska hjälpa till den större delen. Min enda plan var att lägga mig på hjul bakom några andra. Men efter bara någon minut inser jag att jag har gått förbi hela startgruppen och det är jag som är först i det långa ledet… ”Vad gör du Clara?”. Det var ju absolut inte min plan som jag nyss tänkt ut. Och blev lite arg på mig själv.

Men nu var jag först, jag fick bestämma tempot och det var jag som fick ta all kraftig motvind. Efter några kilometer kom en mindre klunga på fyra cyklister ikapp oss och frågade om vi skulle hjälpas åt. Såklart. Vi växeldrog till Omberg, sen orkade mina ben inte med i deras tempo uppför backen. Men väl uppe var det mina ben som var pigga och jag ville inte alls stanna, vilket de gjorde. Vi körde på så snabbt det gick i trängseln över Omberg.

Flera mil i lugnt tempo

När vi kom ut på slätten igen var det bara jag och pappa igen. Jag hade en lite snabbare klunga precis framför mig som jag inte ville släppa – för då skulle jag behöva dra i den jobbiga motvinden. Pappa orkade inte med. Och jag fick släppa klungan. Vi tog det lugnt för att han skulle återhämta sig. I flera mil cyklade vi lugnt. Över Tällekullen hade vi lite problem med bilar som var i vägen för att vi skulle kunna cykla i det tempot vi ville, att det gick lugnt även där. När vi rundat halvvägs och fick den kraftiga vinden i ryggen, vände allt.

Vi var jättelångt efter förra årets tid vid halva sträckan, men vi hade ju inget tidsmål så det gjorde inget. Men jag var otroligt pigg, pappa var pigg i omgångar. Att jag inte kände av lördagen ett dugg i benen var jag förvånad över. Jag som trodde att det skulle bli en slitsam runda. Det enda jag hade ont i var tårna, som hade fått en hel del blåsor dagen innan. Så mycket energi behövde jag inte fylla på heller under rundans gång.

Flowet i medvinden gjorde att vi cyklade in 23 minuter

Vi stannade en gång för att fylla flaskorna, i depån i Rök. När jag stannade insåg jag att jag måste upp på cykeln snabbt igen. För när jag cyklade kände jag inte av min trötta kropp, men när jag skulle gå gick det knappt. Sjukt stel. Efter fyra minuter var vi uppe på cyklarna igen och hjälptes åt att dra de kommande milen i den härliga medvinden. Vi kapade minut efter minut på bara några mil. Att det regnade en del tänkte jag knappt på. Jag var bara lycklig över att motvindspartiet var över och att målet närmade sig. Jag hade trots allt fått dra en stor del av rundan.

Drömgränsen var ju som sagt 5h, när jag insåg att vi hade en mil kvar till målet och med en liten chans att komma in under gränsen frågade jag pappa om han orkade köra. Men han var trött. Och det enda målet med rundan var att vi skulle få ett roligt träningspass tillsammans. Därför höll vi ihop från start till mål och skippade att försöka komma under 5h.

1 minut långsammare än 2016

När jag sen insåg att vi i alla fall kunde köra in på personligt rekord, alltså 2016 års tid, försökte jag peppa pappa och han den andra mannen som varit svans ett bra tag att det endast är några minuters mjölksyrecykling kvar. Men de hade inte många krafter kvar. I mål stannade tiden på 5.08. Surt. Men det var en tid jag aldrig kunde tänka mig när jag vaknade.

Helt överlycklig över hur kroppen presterade. Nöjd! Till skillnad från lördagens cykling kom jag in i cykelflowet redan från start och kände cykellycka hela rundan. Det var helt fantastiskt att cykla i söndags. Sen kunde vi nöjt åka hemåt. Otroligt rolig helg.

Min tradition de senaste åren har varit att köra Tjejvättern, Halvvättern & Vätternrundan. Men efter att jag fick min femårsmedalj på Tjejvättern förra året letade jag efter en ny utmaning. Jag var mitt uppe i triathlontankar och anmälde mig till Borås Triathlon. När jag gjorde det i höstas kändes det helt normalt och genomförbart att köra Borås Triathlon på lördagen och Halvvättern på söndagen.

För någon vecka sen när jag började inse vad det var som väntade, undrade jag vad jag hade gett mig in på? Jag blev sjukt nervös. Tredje triathlontävlingen i mitt liv och första gången med halvironman-distans.

Jag har simmat ett pass 2017, jag har cyklat massvis och jag har inte löptränat speciellt mycket. Jag visste att jag klarade simningen på gammal rutin, cykelbanan provcyklade jag efter Göteborgsvarvet och visste att den skulle vara otroligt jobbig. En halvmara klarar man väl på vilja, om annars är det bara att gå. Försökte jag peppa mig själv med!

Målet var att inte komma sist bland de ca 170 startande. Tiden skulle väl hamna någonstans mellan sex till sju timmar. Nervös var bara förnamnet förra veckan. Men det visade sig att jag var nervös i onödan, för det gick rätt så bra.

1900 meter simning

I torsdags provsimmade jag ute i sjön. Jag har simmat sammanlagt 1500 meter i år och dessutom har jag cyklat en hel del att våtdräkten hade blivit en aning för stor. Jag visste att jag inte tappar jättemycket tid på simningen av att inte träna simning. Egentligen hade jag ingen aning om hur snabbt jag kunde simma de 1900 meterna. Dessutom var det tvåvarvsbana med några meter löpning på mitten. Det är jag absolut inte van vid.

Jag ställde mig långt fram. Jag tänkte bara på mig själv och fokuserade på navigeringen till första bojen långt därborta. Helst föredrar jag vattenstart, men idag var det start från land. Bara att gilla läget och försöka ta sig fram bland alla armbågar och fötter. Jag tycker själv jag är rätt bra på att navigera, det brukar gå rätt rakt men det är sällan jag hittar fötter att följa just den vägen jag väljer. Men jag körde på ändå, struntade i att jag inte kunde åka snålskjuts bakom någon annan.

Jag hamnade i ett lagom tempo. Snart var jag uppe på land för varvning och hade ingen aning om hur jag låg till. Kände dock att pulsen var hög på land och benen skakiga. Jag hade tänkt ut innan starten att jag skulle dyka från bryggan vid varvning. Vad gjorde jag inte när jag kom till bryggan – dök gjorde jag inte. Jag hoppade i istället och missbedömde hur djupt det var att jag höll på att dränka mig själv, samtidigt som jag hoppades på att ingen annan skulle hoppa på mig. Pulsen steg ännu högre och det tog ett tag innan jag kom tillbaka i tempot igen. Men snart hade jag simmat sträckan och var uppe på land igen för växling.

Jag visste inte hur snabbt jag simmat, jag kände bara att pulsen var skyhög och att benen inte löd. Jag gjorde en riktigt snygg entré upp från vattnet genom att göra ett dyk ner i gräset. Kollade på klockan för att försöka förstå varför jag var så skakig. Såg att jag hade simmat på 31.45. Det var en drömtid verkligen. Jag hade mer tänkt mig 40 minuter, just eftersom jag inte simmat något i år. Inte konstigt att benen inte bar. Jag var nog uppe som fjärde-femte tjej av 25. Otroligt nöjd och förvånad.

Foto: Borås Triathlon/Johan Valkonen

90km cykling och över 1000 höjdmeter

Växlingen tog lång tid, det är verkligen något jag behöver öva på. Dessutom skulle man springa långt med cykeln innan man fick börja trampa. Det drog ner cykeltiden rejält (3.25.53). Väl uppe på cykeln var fortfarande pulsen skyhög från simningen och jag visste vilka backar som väntade. Något jag är tacksam för är att jag hade testat banan för bara några veckor sen. Jag tog det lugnt i mitt eget tempo och försökte inte tänka på alla som cyklade förbi mig.

Först efter tre-fyra mil kom jag in i cykelflowet och pulsen hade stabiliserat sig. Nu kunde jag trycka på. Det var en tur och retur-bana och vid 180-vändningen var det först nedför för att sedan vända uppför. Där förlorade jag mycket kraft, genom att inte ha i rätt växel. Annars flöt cyklingen på bra och hemvägen gick bättre än ditvägen. Jag fyllde på med energi i form av sportdryck, bars och gels från Umara. Först när jag nästan var tillbaka kändes det som jag hade hittat den där powern jag brukar känna under cykelpassen. Men nu var det bara att hoppa av cykeln och springa in till växlingen.

21km löpning i solen

Andra växlingen gick snabbare. Sen stack jag ut på trevarvsbanan i solen. Det var inget jag hade planerat för, eftersom det som bäst skulle vara molnigt. Värmen tar mycket energi från mig. Alltid. Jag tänkte att jag skulle gå ut lugnt första varvet och att jag endast fick gå vid energistationerna. Jag höll planen och första varvet gick i samma tempo som jag alltid hamnar i. Jag kände av att pulsen gärna ville sticka, men benen var pigga.

Andra varvet lyckades jag öka tempot ytterligare och jag kände mig otroligt stark. Men precis när jag kom ut på sista varvet, blev jag riktigt trött. De sju kilometerna in till mål var kämpiga. ”Börja inte gå Clara!”, då är det svårt att komma igång att springa igen. Men jag var tvungen. Solen var stark och jag saknade energi. Fötterna värkte av att de hade suttit fast i ett par löparskor lite för länge. Sista varvet gick fem minuter långsammare än de första två. I mål var jag helt slut, men lycklig.

Otroligt nöjd över resultatet

Tiden stannade på 6.24.33 och det kan jag inte jämföra med Ironman i somras. För cyklingen var otroligt mycket mer krävande nu. Jag är mest nöjd över att jag simmade så pass bra trots ingen träning. Att jag sprang en halvmara på 2.19.36 avslutningsvis är jag väldigt nöjd med också. Dock är det just löpningen jag måste jobba på.

Borås Triathlon med Jonas Colting i spetsen var ett grymt arrangemang. Riktigt bra. Många härliga funktionärer och några man kände igen längs med banan. Jag själv dock, tycker inte riktigt jag passar in bland ”triathlon-folket” men det kanske man kan ändra på. Att jag var nervös kanske var bra, för det gick ju bra såhär i efterhand och att jag skulle komma sist var inget att oroa sig för. Men samtidigt, vad gör det egentligen om man kommer sist? Det viktigaste är att man vågar följa sina drömmar och ha roligt längs vägen.

Efteråt fick det bli ett uppiggande bad i den 14°C sjön. Under dagen hade jag bara tryckt i mig vätska och bars att kebabpizzan hemma smakade otroligt gott. Det blev en riktigt rolig lördag!

I lördags avgjordes Göteborgsvarvet 2017. Damerna slog barnrekord trots inte optimalt rekordväder. Jag själv tog bilen till min vän Elin i Göteborg för att springa mitt tredje varv. Pressen hade jag redan sänkt och såg det som ett bra träningspass. Förväntningarna var låga och mina cykelben var lite trötta redan från start. Dessutom har jag inte sprungit speciellt många mil i år eller från min skada i höstas, absolut inte så långt. Det jag mest oroade mig för var värmen, men den försvann under dagen.

Jag gick ut lugnt i Clara-tempo

Min start var 15.01 och jag hade bestämt mig för att jag bara skulle lyssna på mig själv. Inte ryckas med i starten, inte ryckas med i någon backe. Bara fokusera på mig själv. Jag hamnade i ett lagom tempo som jag trodde skulle räcka hela vägen. Strax över 6 min/km höll jag de första 5K. De andra 5K gick visst lite snabbare. När jag hade passerat milen blev det tyngre och de kommande 5K gick lite långsammare igen. Jag ville så gärna ta mig till målet springandes. För vid tidigare lopp är det sällan jag har orkat hela vägen, utan att behöva gå mot slutet. Jag brukar liksom ryckas med i början för det känns så bra. Men inte i lördags.

Jag har lärt mig att våga ta i – det får vara jobbigt

Konditionen satte aldrig stopp för mig. Nu sprang jag inte med pulsband men det kändes som pulsen var relativt låg de första 15K. Många runt mig flåsade, men jag bara sprang. Om jag kände mig stark vid 15K-skylten skulle jag öka bestämde jag mig för där och då. Skylten kom och jag försökte öka lite. Om jag känner mig stark vid 3K kvar då skulle jag öka igen, vilket jag gjorde. 2K kom och nu gick jag på all energi som fanns kvar i kroppen. Två ynka kilometer klarar jag. Målet kom och jag var överlycklig.

Aldrig har jag känt mig så stark vid löpning. Allt fungerade verkligen. Lite väl mycket motvind på vissa ställen och mot slutet blev jag drabbad av att jag sprang i en startgrupp långt bak, det var svårt att passera förbi. Jag gick ut lugnt, höll samma tempo rakt igenom och på slutet ökade jag. Den taktiken har jag aldrig haft förut. Vid avenyn (15K) var mina lår riktigt stumma. Men jag krigade. Jag tror jag har lärt mig att när det är jobbigt är det inte farligt, jag har inte vågat pressa mig på det sättet förut.

Personligt rekord på alla sätt och vis

Löpning är jobbigt, för man får aldrig vila. Men av cyklingen i år har jag fått perspektiv på att 21K löpning inte varar i speciellt långt tid. Varje cykelpass är ju längre än så och det hjälpte mig mentalt, även att man kan få vila mer i cykling. Jag hade som mål att klara 2.10 – vilket jag gjorde. 2.08.46 stannade tiden på. Det är personligt rekord med typ 9 min. Jag kan inte vara mer än nöjd!

Under loppet hade jag ett delmål och det var att jag skulle dricka vatten eller sportdryck på varje station, just för att få i mig energi och inte få vätskebrist av värmen. Det blev verkligen lyckat. Men man blir inte mätt på att dricka och kexchokladen i mål var ljuvlig. Efteråt var jag hungrig och åkte hem till Elin för god lördagsmiddag. Elin som också sprang på personligt rekord – jättesnabbt!

Tuff söndagscykling i Borås

När vi hade vaknat på söndagen åt vi hembakat bröd till frukost och sen var jag redo för en tuff cykeltur i Borås. Min plan är att köra Borås Triathlon om tre veckor och cykelbanan där är verkligen jobbig. Nio mil solo och över tusen höjdmeter. Jag var bara tvungen att testa den, dock genade jag på ett ställe för att minska ner de backiga milen igår.

Att ha en halvmara i benen sedan tidigare eller att springa en halvmara efteråt? Vilket är värst? Jag var ändå förvånad över hur pigga benen var och hur jag orkade med. Sen åt jag rabarberpaj och kollade på hockey.

Idag är jag helt slut och benen är rätt slitna. Jag har tvingat mig själv till en vilodag, vilket jag är väldigt nöjd över just nu. Jag är otroligt nöjd med hela helgen. Helt perfekt! Stark löpning, energi i cyklingen, vänner och dessutom VM-Guld i hockey.

Nu gör vi den här veckan och helgen minst lika bra.

I måndags vaknade jag upp i en stuga i Tandådalen alldeles för tidigt och alldeles för pigg. Jag var otroligt taggad. Men klockan var bara 01.30 och jag behövde inte gå upp förrän 04.30. Jag somnade om och vaknade strax innan klockan ringde. Åter ingen galet pigg och laddad. Laddad för Öppet spår 2017. Jag ville det här så mycket och jag såg fram emot dagen. Jag var positiv och hade ett sikte inställt, jag skulle ta mig i mål i Mora. Det var den enda tanken jag hade.

För fjärde gången gav jag mig på äventyret

Det här var fjärde gången jag ställde mig på startlinjen i Sälen, för att skida de nio milen till Mora. 2013 när jag gjorde det för första gången var jag snabbast, bäst och tog mig i mål. Samma år som jag gjorde klassikern. 2014 testade jag på Vasaloppet, då kom jag till första kontrollen i Smågan efter en isig mil och väldigt få träningstimmar. 2015 gick jag tillbaka till att köra Öppet spår som är så mycket härligare. Då lika dåligt tränad och med kassa förhållanden. Jag tog mig till Risberg och sen hoppade jag in i bussen till Mora. Förra året tog jag en paus, jag klarade inte av stressen och jag har rätt dålig teknik att jag inte klarar mig nio mil på skidor utan snöträning.

Men nu har jag varit sugen i ett helt år på en revansch och att äntligen få ta mig till målet i Mora. En andra gång på fyra försök. Jag kunde inte riktigt fatta att det var den här dagen som det gällde igen. Jag blev sjuk förra torsdagen och det satt kvar i kroppen några dagar. Jag kände mig ändå pigg när jag vaknade i måndags och det enda jag hade i huvudet var att jag skulle ta mig till målet.

Mer säker på skidorna

I år var jag självsäker på min teknik, jag var mer tränad och att jag faktiskt kunde åka skidor. Jag kan åka skidor. I januari var jag på skidläger i Sälen, det var otroligt härligt och jag blev ännu mer säker på att jag faktiskt kan åka skidor.

Jag ville vara i tid vid starten och ha så mycket tid som möjligt i spåret, för repet skulle inte få ta mig. Jag och pappa var beredda i Berga By vid 07.00 när starten gick. Allt flöt på riktigt bra, det snöade och jag var lycklig. Jag skulle ta en kontroll åt gången och det enda jag hade hade som mål var att ta mig till Mora. Oavsett hur lång tid det tog. För att orka dit visste jag att det krävdes energipåfyllning, det var en till sak jag inte skulle missa.

Jag har aldrig åkt så bra skidor

Första backen till loppets högsta punkt gick otroligt bra, uppe på myrarna flög jag fram. Jag har ärligt talat aldrig åkt så bra skidor som jag gjorde. Mil efter mil flöt på. Jag hade riktigt bra skidor. Jag åkte på tejp i år. För vallan var ytterligare en sak som inte skulle få stoppa mig. Det gick snabbt för att vara mig, jag bytte spår och åkte om åkare efter åkare. Min svaghet har alltid varit nedför och att just byta spår. Jag hade otroligt bra glid att jag var tvungen att byta ofta. Självförtroendet flödade. Det var fantastiskt.

När jag kom till första kontrollen i Smågan fyllde jag på med sportdryck och snabbt var vi iväg igen. Det snöade och spåren var tröga. Men jag körde på. Jag försökte hitta ryggar, att dra gick otroligt trögt. Jag hade trots allt bara drygt sex skidmil i kroppen sedan tidigare. Det är nästan lika mycket som jag hade 2013 och då det gick hela vägen. Det året var det dock fantastiskt väder och förhållanden. Nu snöade det.

Kroppen var fortfarande sjuk

När jag kom till Risbergsbacken strax innan Risbergskontrollen sa kroppen bara stopp. Jag började bli trött och jag orkade inte åka snabbare än vad jag gjorde för tillfället. På någon sekund ville inte kroppen lyda. Jag fick inte luft. Lungorna knöt sig, tårarna rann och jag visste inte vad jag skulle göra. Pappa försvann uppför backen och jag visste att han hade medicin som skulle kunna hjälpa. Jag kämpade på lite till, men det gick inte. Kroppen mådde inte bra. Kroppen var fortfarande sjuk. Huvudet ville så mycket.

Om inte planen till Mora skulle hålla hade jag en backup att jag skulle ta mig halvvägs. Då hade jag ändå tagit mig halvvägs och jag hade dessutom tagit mig längre än förra gången jag körde. Men kroppen ville inte mer. Jag grät, för huvudet ville så gärna ta sig till Mora.

Jag har aldrig åkt så bra skidor som de första tre milen, det gick snabbare än första året och mycket mycket bättre. Jag kämpade de sista kilometerna till kontrollen, efter en paus i en snödriva för att få luft. Ytterligare en paus i en annan snödriva i slutet av en nedförsbacke när jag var nära att glida på en tjej framför mig, då var snödriva vid sidan av spåret min räddning. Eventuellt kanske jag blir Youtube-kändis på den vurpan. Men äntligen kunde jag skratta lite igen.

Såhär i efterhand var det klokt att jag tog bussen från Risberg i år igen, för jag mådde inte bra på hela dagen. Jag hade feber och ingen ork, jag ville inget annat än att sova. Jag kunde knappt gå till bilen sen, jag mådde dåligt och orken var helt borta.

Jag åt, jag sov och jag vilade mina tår

På kvällen åt vi traditionsenligt pizza och jag försökte komma till sängs tidigt. Jag sov och sov. När jag vaknade på tisdagen mådde jag inte heller speciellt bra. Jag vilade. När jag åkte skidor i januari hade jag fått en blå tå, under mina 35 kilometer som jag åkte i måndags hade jag tappat den nageln. Vilket gjorde ont i flera dagar efteråt.

Ett år i framtiden ska bli mitt år igen

En dag ska jag ta mig till målet igen. Jag vill så gärna kunna åka skidor bra. Jag vill vara med om den där upplevelsen som alla får vara med om. Om det blir nästa år vet jag inte, men jag känner att jag kan de första tre milen nu, någon gång vill jag åka de sista milen också. Arrangemanget är så häftigt och bra ordnat.

Idag vaknade jag också upp krasslig, så det har varit en heldag i soffan framför skidor. Först Vasaloppet. Får inte jag uppleva det själv vill jag vara med när andra upplever det. Sen femmilen i Lahtis.

Stort GRATTIS till alla er som har tagit er i mål i något av Vasaloppsveckans lopp. Ni är bäst!

Yay, Wihoo, Jaa!! Jag tog mig i mål i Ironman Kalmar 2016 och det är jag otroligt stolt och nöjd över. För i fredags kunde jag inte ens föreställa mig det, eftersom jag fortfarande haltade och hade ont i vaden. Eller egentligen visste jag inte att jag skulle ta mig i mål förrän jag var framme vid löpningen igår eftermiddag. Hur kände inte efter för mycket på morgonen innan start eftersom jag ville att vaden skulle vara hel. Jag ville det här så mycket och jag har tränat därefter det senaste året. 3,8km simning, 18 mil cykling och ett marathon.

Jag fick tänka om i planering dagarna innan, jag vågade inte hoppas. Istället för ett tidsmål ville jag bara ta mig i mål, som var min plan när jag anmälde mig för ett år sen.

Uppladdning

Jag laddade verkligen inte upp som jag hade planerat, jag laddade med vila. Jag tränade knappt på hela veckan utan hoppades att vila skulle läka muskelbristningen i vaden. Jag åt ordentligt med mat dagarna innan (inget annorlunda, bara större mängd). Jag försökte ta det lite easy. Alltså stressa ner, vara mindre nervös, ta det lite mer som det kom och sedan bara köra. Jag hade egentligen en plan, men visste inte om den skulle hålla.

Vi åkte till Kalmar i torsdags och bodde på Öland under dagarna. Som semester, utan några måsten, bara det som hade med tävlingen att göra. Jag var på race briefing i torsdags kväll och sen checkade jag in cykeln i fredags. Öland var som en avslappnande zon med familjen inför tävlingen. Jag sov mycket och gott om nätterna, på lördags morgonen vaknade jag och åt min vanliga frukost. Sedan åkte vi pigga mot fastlandet, trots att klockan var 05.00 och dimman låg tjock på ön.

Jag lämnade mina flaskor med Umara sportdryck i på cykeln, laddade ramväskan med U-bars och sen skulle jag egentligen kollat om det var luft i däcken – men det glömde jag av. Jag, mamma, pappa och Julia gick till hamnen och starten. Där tog jag på mig våtdräkten i lugn och ro. Jag var faktiskt inte nervös överhuvudtaget. Vi kollade på när PRO-damerna startade.

Simning

Sen var det min tur att starta. Jag ställde mig i 1.00h-fållan. Jag var lite osäker på om jag kunde simma så snabbt, men sen tänkte jag att jag hellre ville kämpa för att hålla mig kvar än att behöva dra 1.10-gruppen. Jag valde rätt. Jag var beredd på hav och saltvatten, samt massor av maneter (sådana som inte gör ont) eftersom det visst skulle vara ett rekordår. Vattnet var varken salt och maneter såg jag inte skymten av. Jag simmade på i mitt tempo, utan att egentligen ha koll. Jag visste knappt hur simbanan gick, för dimman låg tät och det var massvis med båtar (funktionärer) och alla andra tävlande.

Jag följde strömmen av simmare, vi simmade in i kanalen vilket var otroligt häftigt med allt folk. Jag njöt, jag fortsatte armtag efter armtag emellanåt navigerade jag. Jag tänkte rätt mycket på vad jag skulle göra när jag var framme vid växlingen, jag längtade lite efter att komma ut på cykeln. Men när jag väl passerade sista bron och såg rampen till växlingszonen, fick jag istället panikkänslan ”nej det får inte vara slut nu”. Jag ville inte att simningen skulle vara över!

Jag sprang upp, utan att känna efter om vaden höll. Jag tänkte snabbt igenom stegen jag skulle göra, jag försökte få av mig våtdräkten men jag sprang för snabbt och snart var jag redan inne i tältet för ombyte. Jag tog av våtdräkt, badmössa, glasögon och tog på cykeltröja, fyllde fickorna med U-gels, astmamedicin (eftersom jag har haft extra problem med lungorna i sommar), tog på nummerlappen, hjälmen, strumpor och cykelskor. Jag skyndade mig, men växlingen gick inte snabbt.

Cykling

Jag sprang till cykeln, fortfarande utan att känna efter om vaden höll. Jag började trampa och fylla på med energi. Snart var jag ute på Ölandsbron. Jag var andfådd, men kämpade på ändå. Jag försökte rabbla reglerna för cyklingen och snart var jag ute på ön. Jag var en utav de lite snabbare på simningen att jag blev omcyklad av massor, det var kul när dem peppade och hejade. Dimman var fortfarande tjock.

Jag trampade på så mycket som hjärtat och benen ville, jag skulle ändå orka arton mil själv. Första depån kom, jag tog inget för jag ville se lite hur det fungerade. Vägen var väldigt rak, siffran som visade min hastighet var väldigt konstant hela vägen söder ut på ön. Jag fyllde på med energi i form av Umaras sportdryck från mina flaskor och U-bars varvat med U-gels. Jag var inte behov av någon annan energi. Jag funderade över om det var motvind eller medvind.

Depåerna kom tätt, vid depå tre tog jag vatten och det gjorde jag på alla resterande depåer. Jag försökte trampa så pass snabbt att benen skulle orka och inte höja pulsen för högt. Jag cyklade mycket på känsla. I motvinden gick det långsammare, i medvinden och där det var häftig publik gick det snabbare. Vi hade tur med vädret för det var ingen kraftig vind eller värme, eller ens regn.

Ölandsvarvet gick snabbt. Jag hade hejaklack strax innan jag skulle över bron till fastlandet igen. Efter rundningen i Kalmar fick jag langning av pappa med två nya flaskor med Umara sport. Jag valde att köra på energi jag vet är bra för mig. Sen kanske jag egentligen kunde tryckt i mig ännu mer än vad jag gjorde.

Jag hade nu knappt sex mil kvar på cykeln. Nu blev det backigare, jag blev hela tiden omcyklad men jag tänkte inte så mycket på det. För jag körde mitt eget race och jag tävlade alltid med sikte på målet.

Det började bli lite kraftigare vind och lite jobbigare backar, eller så var det jag som började bli lite trött. Hastigheten sänktes lite. Snart var även den sista loopen gjord. Vad jag tänkte på under sex timmar har jag faktiskt ingen aning om, jag vet att jag önsketänkte att jag skulle kunna springa och ta mig i mål. Jag njöt!

Jag var tillbaka i Kalmar och det var dags för den andra växlingen. Jag tog det lugnt och pustade ut. Tårna hade domnat lite annars kände jag mig fräsch och pigg. Den här växlingen gick faktiskt några sekunder snabbare trots att jag tog det väldigt lugnt. Jag var nervös över om vaden skulle hålla. Jag hade känt någon underlig känsla i vaden under cyklingen tre gånger, något jag aldrig hade känt förut. Bara jag kan cykla hela vägen!

Löpning

Jag lämnade cykeln, bytte till löparskor, bytte till annan tshirt, torkade bort salt i ansiktet och sen drog jag på mig vadkompressioner för det var sjukgymnastens råd. Dessutom hade jag timman innan löpningen tagit en Ipren och en Alvedon – också ett råd. Skulle jag kunna springa? Skulle jag kunna gå?

Jag startade lugnt, än sålänge kunde jag springa. Vilken publik det var. ”Heja Clara!” ropades överallt. Först tänkte jag hur många känner jag egentligen, sen kom jag på att det står namn på nummerlappen. Ett tag var det nästan jobbigt att alla ropade ens namn, sen vande jag mig och det blev bara häftigare. Vaden höll fortfarande, jag sprang hela loopen i city. Jag gick i vätskestationerna för att få i mig ordentligt med energi, nu hade jag inte någon energiplan längre – jag körde på känsla och på den energin som erbjöds.

Jag sprang/gick ungefär halva sträckan. Jag var pigg. Vaden gjorde inte jätteont, framförallt haltade jag inte. Sen tog det tvärstopp, jag började få ondare och ondare. Jag tog beslutat att gå resten, för i mål det skulle jag. Jag var fortfarande pigg. Har jag tagit mig såhär långt, då ska jag bara i mål också. Varje varv kändes längre och längre, men stödet från publiken var fortfarande kvar.

”Race with a smile Clara” ropade dem inne på läktaren vid mål när jag passerade för tredje och sista gången innan jag tillslut bara hade målgången kvar. De två första varven gick ändå rätt snabbt för att vara jag när det kommer till löpning, sista varvet gick långsammare eftersom jag var tvungen att gå. Det var frustrerande för jag ville springa, jag hade energi till att springa men jag hade inte en vad som höll.

Tillslut nådde jag målet, ungefär samtidigt som skymningen kom. Jag kämpade för att springa på upploppet och in under målportalen. Vilken lycka, vilken känsla och vilken stolthet – samtidigt en tomhet.

”Clara – you are an Ironman!”

Känslan efteråt

Jag kramades lite med familjen som hade varit i Kalmar och hejat sedan 06.00 på morgonen. Jag duschade, jag bytte om, jag gick på toaletten för första gången sedan starten, jag åt mat. Äntligen riktigt mat, jag som hade varit hungrig under nästan hela löpningen även att jag tryckte i mig det som erbjöds vid stationerna. Dock kanske man inte blir speciellt mätt av vatten, chips och bananer. Jag fick min välförtjänta medalj, en finisher-tröja och sedan kom regnet. Jag var fortfarande hungrig när vi skulle åka tillbaka till Öland, så jag köpte mig en tunnbrödsrulle med räkor och sen började kroppen stelna till. Det tog evigheter att hämta alla mina prylar och ta mig till bilen.

Jag är en Ironman! Mitt måtto under hela dagen var som Ironman Kalmars slogan – Race with a smile! Jag var glad och njöt hela loppet. Jag kommer tillbaka 2017 och förhoppningsvis enligt planen jag hade tränat för i år. I can’t wait!

Jag har alltid tyckt att Ironman har varit stort och nästan ouppnåeligt, men den pressen hade jag inte behövt känna. Vill man så kan man. Jag har verkligen ett starkt pannben nuförtiden och mycket vilja. Jag har aldrig tränat så mycket inför en tävling tidigare och heller aldrig haft så mycket panik veckorna innan, men nu senaste veckan har allt lagt sig och jag har mer sett det som att mitt race är slut efter cyklingen – resten är bara bonus. Jag ville simma och cykla snabbt, sen fick löpningen gå som det gick. Jag har aldrig sprungit ett marathon förut.

Jag hade verkligen roligt och njöt hela dagen. Jag vill göra det igen! Det var nog inte det jobbigaste jag har gjort? Men kroppen var lagom rolig några timmar efter målgång och idag. Benen har inte velat lyda mig och de flesta lederna i kroppen har varit stela. Trapporna har varit som att bestiga berg. Fast förutom trötthet/stelhet har jag inte haft något värre än lite skav av sport-bhn. Men jag är lycklig och riktigt nöjd trots att det tog 13.32.25, för igår var det bara målet jag siktade på.

Längs vägen såg jag många jag kände, många jag inte kände hejade. Jag såg förebilder som Aron och Emma. Publiken var verkligen häftigt. Ironman Kalmar är riktigt bra arrangerat! Jag har inte riktigt förstått att jag har gjort det, att jag höll på hela dagen lång. Att allt bara kan förändras sådär i tankesättet, jag menar hade det varit det vädret en helt annan vanlig dag hade jag nog inte enbart cyklat i tshirt. Hade det varit ett marathon jag skulle sprungit hade jag aldrig startat med muskelbristning i vaden. Jag är glad!

I tisdags åkte jag till Hallby efter jobbet för att springa Lidingöloppet on tour Jönköping 2016. Jag hade fått nys om arrangemanget tidigare i somras och kände hela tiden att det skulle vara roligt att springa det. Jag hade egentligen inga förväntningar, bara en roligare tisdagskväll med löpning i skogen tillsammans med ungefär 170 andra löpare. Inte för att seeda mig till Lidingöloppet som många av de andra hade som anledning. Jag kände några som jag pratade med, på så sätt blev det lite socialt också.

Traillöpning är jag inte van vid. Jag väljer helst en platt asfaltsbana, gärna lite längre för jag springer ändå alltid i samma tempo oavsett hur lång sträckan är. Trots att solen sken, var det svinkallt och näst intill storm. Jag hade dessutom inte tränat efter helgens krassligheter med bröstkorgen och så hade jag en gnutta ont i vänstra benet – men jag tänkte att det gick springa ändå.

Efteråt funderade jag på om det verkligen var en bra idé det där. Jag var riktigt nere i botten och kände inte igen mig själv. Jag brukar inte vara negativ och jag brukar inte ångra i efterhand, för det är liksom lönlöst. Men den här gången kanske jag gjorde det ändå? Fast såhär några dagar efteråt när jag har bearbetat mig själv och tankarna har släppt lite, så fanns det faktiskt lite positivt med det där loppet också. Och det är det jag väljer att ta med mig!

Jag startade och tänkte att hej det här kommer gå vägen, det här kommer till och med gå bra. Fältet spred sig och alla hamnade i sitt tempo. Jag sprang själv och stressades inte så mycket av att de flesta försvann framför mig. Dock är jag alltid så orolig i förväg att jag ska bli sist när jag ställer upp i mindre lopp. Men vad gör det egentligen?

Banan blev trixigare, jag fick det svårare att springa för jag är inte van vid underlaget eller terrängen. Strax innan halvvägs drabbas jag av en sådan där panikattack, eller astmaattack. Som att någon tar ett styptag och tårarna börjar rinna för man inte vet vart man ska ta vägen, för syret kommer inte ner till lungorna.

Jag saktade ner, tog det lugnt, övervägde att ge upp och bryta. Tog en mugg vatten vid stationen och sen kom jag på att man inte bryter ett millopp. Jag kunde ju gå i mål och ta det som vilken annat äventyr som helst. Jag gick vidare, testade att springa. Pulsen var inte överdrivet hög, ändå fick jag ingen luft. Jag gick nog närmare 4km där innan målet. Jag blev omsprungen och omcyklad. Jag tänkte hela tiden att jag var sist.

Sen kom målet. Jag sprang över mållinjen väldigt besviken, arg och ledsen. Självförtroendet var verkligen i botten, jag vet inte ens när jag var så låg sist. Eller när jag var så negativ. Jag var arg för att lungorna inte vill samarbeta, för att den milen var riktigt tuff och mycket tuffare än riktiga Lidingöloppet. Jag var ledsen över att jag hade ont i vänsterbenet. Tiden tyckte jag då var urkass, men med tanke på att jag gick ungefär hälften så var det rätt bra ändå – om jag jämför med mig själv. Jämför jag med segraren tog det dubbelt så lång tid för mig. Jag kom inte sist!

Jag hade gått Hallby-milen en gång tidigare, förra året tror jag, men jag visste inte att den var så jobbig. Jag blev riktigt opepp på allting under det där loppet, nu tror jag knappt jag ska ställa upp i några fler löplopp i höst. För det gick så dåligt i tisdags och för att jag måste läka mitt ben – som nu verkar vara en inflammation i Soleus-muskeln. Jag orkar inte vara skadad! Framförallt vill jag någon gång kunna springa ett helt lopp, känna glädjen, vara vältränad och inte ha ont någonstans. Det är få löplopp som jag har känt det.

Glad av förväntan – inte lika glad efteråt!

Igår avgjordes JOW eller Jönköping open water 2016 i Munksjön, i centrala Jönköping. För femte året i rad, en andra gång i Munksjön och regn som vanligt. Det är alltid regn den här dagen! Jag har simmat JOW två gånger tidigare, 2013 och 2014, då gick tävlingen i Rocksjön.

Så mycket som jag har simmat sedan i höstas har jag inte simmat sedan jag slutade tävlingssimma när jag var 13 år. Inte att jag har satsat på någon simkarriär, mer att jag ska underhålla min simform och teknik. Det har gjort att jag vet att jag simmar lite snabbare i år än förr, då jag endast startade den här dagen utan någon som helst träning inför. Men samtidigt krävs det ordentligt med ökning i träningspassen om jag ska lyckas göra någon markant skillnad, det handlar alltså bara om några minuter.

Jag har simmat några pass ute, inför JOW. Men framförallt är träningarna och den här tävlingen som en träning inför Ironman. Hur mycket orkar jag och hur snabbt går det? Jag tycker JOW är en rolig tävling, just eftersom det är på hemmaplan och arrangeras av samma klubb som jag är anställd hos.

Jag hade väl inga förväntningar, jag tävlade i tävlingsklassen och jag visste att det skulle vara många deltagare. Närmare hundra startade i 2800 meter, medan 1400m och 600m som var före också hade en hel del deltagare. Men jag ville i alla fall simma snabbare än förr – och det gjorde jag! Jag simmade i mål på 44.45 och det är jag riktigt nöjd med. Jag vann till och med en startplats till John Bauer trail run.

På 14 plats bland damerna i tävlingsklassen, med endast nio minuter efter segraren. Jag är inte snabb, men jag är uthållig och nu hade jag förbättrat mig med flera minuter. Från 2013 med fem minuter och från Vansbrosimningen med fyra. Det här känns bra.

Jag vaknade tidigare än klockan igår, jag var nervös och det var pirrigt. Jag är alltid mest nervös för utrustningen, jag ogillar skav som jag ibland får av våtdräkten (numera använder jag alltid vaselin i nacken), badmössan ska sitta på plats hela tiden och framförallt får inte glasögonen imma igen. Det där med att inte se något är verkligen mitt största problem, som jag ogillar det. Ett par dåliga simglasögon kan förstöra vilket simpass som helst, speciellt utomhus när man måste navigera långa avstånd.

Starten gick (lite sent pga allt regn som öste ner), jag fick en rätt bra plats. Jag visste att jag inte hade någon chans till topplaceringar så jag simmade på i min takt, navigerade rätt rakt förbi bojarna. Ut mot Munksjöbron var det tuffast med motvind och vågor, hem mot Bauers brygga gick det betydligt lättare. Ett varv rundades och nu var det bara att simma samma sträcka en gång till innan målet. Jag kände mig stark hela tiden, jag försökte lägga mig bakom andra simmare men jag tyckte dem navigerade lite konstigt – så jag bestämde mig för att köra mitt eget race. Jag kanske gjorde åt mer energi på det, men det kändes ändå helt okey.

Jag gick i mål med en härlig känsla i kroppen, jag bytte om och sedan åt vi lunch på Bryggan för att invänta resultat. Jag kände mig faktiskt ganska matt i kroppen – tecken på att jag tog i!

JOW är en riktigt rolig tävling och igår var jag glad över att så många simmare runt om i Sverige hade kommit just hit. Kul!

Min upplevelsevecka fortsatte, för direkt från London åkte jag till Göteborg och bodde hos min vänner i två nätter. När jag vaknade på onsdagsmorgonen hade kroppen fått en lättare chock. I London var det max 15°C och i Göteborg var det strålande solsken och över 25°C redan klockan 08 på morgonen. Jag hade en hel dag för mig själv, så jag satte mig på Condeco för frukost och jobb. Vilken underbar förmiddag.

Innan jag åt en pasta på Vapiano (för jag hade längtat efter riktig mat och inte en macka i farten som är engelskmännens livsstil) gick jag till Löplabbet i hopp om att hitta ett par nya löparskor eftersom mina Pegasus är helt utslitna. Jag gick ut från affären nästan en timma senare, lite besviken över att inte ha påse med ett par nya skor i handen men oj vad mycket kunskap rikare jag var.

På kvällen skulle vi springa Blodomloppet i Göteborg. Det var en tvåvarvsbana på sammanlagt en mil i Slottskogen. Mina lungor mådde inte bra, men jag testade ändå. Det fick gå så långt det gick. Dessutom var det hett och solen stekte, absolut inte optimalt löparväder. Men det blev ju en härlig sommarkväll.

Jag orkade springa fem kilometer, i ett ganska högt tempo, sen sa kroppen ifrån. Jag varvade gång och löpning under det sista varvet, jag valde duscharna vid vätskestationerna och jag försökte få i mig vatten. Jag var riktigt pigg, men ändå ville inte kroppen. Jag såg det som ett träningspass med flera tusentals andra. Jag passerade målet på 1.06.04 och det är jag faktiskt nöjd med eftersom jag inte hade tränat på flera dagar, värmen och att jag inte hade fungerande lungor. Sen blev det picknick.

Onsdagen gick och på torsdagsmorgonen styrde jag bilen mot Borås. Jag ville simma i deras fantastiska simarena, idag var det dock premiär för deras utomhusbassäng. Jag valde lite spontant att riva av mitt simpass utomhus, under solen. Det var magiskt! Det var verkligen en höjdpunkt. Bortser man från Playitas i februari var det årets första utomhussimning. Kroppen jublade.

På eftermiddagen åkte jag till jobbet och avslutade majs intensivsimskolor. Den natten sov jag hemma innan jag på fredagen åkte iväg på nästa äventyr till Isaberg.

Igår kom min kusin från Norge hem hit en stund och vi cyklade iväg på en runda som gick på Halvvättern-vägarna och först igår insåg jag hur vackert det är på vissa av dem ställena. Tidigare har jag endast cyklat där under Tjej och Halvvättern i flera år på raken, men då har jag mestadels inte haft tid till att kolla på utsikten. Mitt i allt kom jag på att det redan hade gått två veckor sedan jag cyklade Halvvättern 2016 med pappa.

Helgen för två veckor sedan bestod av Tjejvättern under lördagen för att sedan ha ett studentfirande, under söndagen vaknade vi inte allt för tidigt för att åka till Motala igen för att cykla Halvvättern innan vi skulle hem och ha kalas en gång till. Det var en fin helg!

Jag mådde riktigt bra när jag vaknade, visst att jag kände av lördagens snabbcykling och jag hade ordentligt träningsvärk i rumpan, något jag aldrig har fått av cykling tidigare. Jag och pappa startade bland dem sista och det verkade bli en varm dag. Vi hade också bestämt oss för att hålla ihop hela vägen och jag hade noll förväntningar. Jag brukar sätta upp mål för Tjejvättern och Vätternrundan, men Halvvättern är bara en njutningsrunda.

Vi startade och hamnade bakom några snabba, vi valde att hänga på för att få lite hjälp. Det gick snabbt hela vägen förbi Omberg, vi var fyra minuter efter lördagens tidtagning. Vidare mot Ödeshög hamnade vi fint i en stor susande klunga, men efter ett tag ville inte de längst fram dra längre och det är så det är. Lägger man sig längst fram får man dra oftast en lång bit, för andra fulspelar. Jag kände mig stark och klungan sänkte tempot så jag valde att gå fram för att hjälpa till (vilket egentligen är livsfarligt för då får man ligga där tills man går slut på energi ungefär), men klungan hängde inte på, vi drog iväg.

Klungan splittrades och nya klungor bildades längs vägen. Vi släppte, andra släppte, vi hängde på andra, andra hängde på oss. Pappa började stundtals tappa lite energi, vi cyklade tillsammans bara vi två. Vi höll uppe tempot trots en hel del vind. Vi hade bestämt att vi skulle stanna i depån efter tio mil för att fylla på vätska. Strax innan dess tog pappas energi helt slut, tempot sänktes rejält. Hittills hade vi snittat de första tio milen på över 32km/h, vi var någon minut snabbare än lördagens tio mil.

Efter ett snabbt stopp i depån cyklade vi vidare. Vi hjälptes åt att dra i motvinden, men pappa var låg. När vi återigen hade fått upp farten och vi hade hittat några att cykla med, för att hjälpas åt fick han kramp och vi sänkte tempot igen. Där och då, med drygt tre mil kvar till mål tillät jag inte honom dra något mer. De första tio milen snittade vi 32km/h, sista fem 25 km/h ungefär. Jag tryckte i honom energi och sa ”orkar du hänga på, vi ska ta oss i mål tillsammans!?”. In mot Motala är det en härlig utför som jag älskar att köra slut på benen i, häng på!

Vi rullar i mål på 5.07 och jag var fortfarande pigg, jag kände mig stark. Jag kände mig så stark! Vi skulle ta oss i mål tillsammans, för jag hade fått hjälp av pappa de första tio milen då vi hade hjälpts åt. Jag hade kunnat cyklat snabbare på slutet, det vet jag men då skulle jag släppt pappa vid depån och det ville jag inte. Tiden är inte livsviktig och trots detta cyklade jag 50 minuter snabbare än förra årets premiär. Men med lugncykling på slutet kändes det mer som en träningsrunda och jag hjälpte både pappa och andra cyklister att ta sig till målet.

Jag var nöjd över hur kroppen svarade. Jag hade bara dygnet tidigare cyklat tio mil på hög ansträngning. För att sedan cykla Halvvättern ännu snabbare. Såklart att jag hade mina dippar, men jag kände mig pigg hela tiden ändå och att cykla var fantastisk.

Cykelfesten i Motala är verkligen en av årets höjdpunkter. Jag älskar att cykla alla landsvägsloppen!