Min Norge-resa 2017

Förra veckan upplevde jag något som jag länge drömt om att få uppleva. Jag ville upptäcka berg och fjordar i Norge. Jag ville få se magisk natur. Jag ville vandra. I en vecka roadtrippade vi och gjorde dagsvandringar i Norge varje dag. Hela resan blev bättre än drömmen och jag är otroligt glad över att jag fick uppleva allt häftigt. Ungefär allt vi gjorde var utanför comfort zone. Norge var magiskt!

Snöflingor på Gaustatoppen

På lördagen tog jag bussen till Borås, där inhandlade vi all mat som vi planerat äta under veckan och jag stekte fler pannkakor än jag någonsin stekt. För tidigt söndag morgon tog vi bilen till Norge. Första stoppet skulle vara vid Gaustatoppen och vi bodde på en camping i Rjukan.

Vi tänkte oss att vandringen till toppen skulle bli en lätt uppvärmning inför veckan. Jag var fortfarande spänd av förväntan inför alla äventyr, just eftersom mycket av det vi gjorde var väldigt nytt för mig. Jag har inte vandrat speciellt mycket i mina dagar, jag har knappt campat, men jag har viljan. Viljan till att lära mig. Viljan till att samla nya kunskaper och erfarenheter. Jag var inte orolig över dagsvandringarna vi skulle göra, för jag vill kalla mig tränad. Däremot var hela paketet lite läskigt.

Vandringen upp till Gaustatoppen, som för övrigt är avslutet på Norseman xtreme triathlon var väldigt stenig och det gick uppför hela tiden. På toppen låg dimman tät och hade vi gått upp en klar dag skulle man se en sjättedel av hela Norge. Nu såg vi knappt varandra. När vi började gå ner igen singlade snöflingor mot marken och termometern visade 2°C. Dessutom blåste det otroligt, så det var nog kallare än så. Vi var verkligen inte beredda på att det skulle bli så kallt, eftersom det var 20°C nere i dalen där vi bodde. Vi tog oss ner från dimman, något nedkylda och sedan lagade vi carbonara till middag. Äntligen var vi igång.

gausta1gaustagaustatoppen

Klippklättring till Kjeragsbolten

Flera av dagarna vaknade vi tidigt, fast någon stress syntes aldrig till. Den här morgonen åkte vi vidare i några timmar, uppe på fjällen och på vackra vägar. Utsikten var magisk även från bilen och vägarna var förhållandevis bra, något smala dock och man får se upp för får. Framåt eftermiddagen kom vi fram till Lysebotn där vi åt pannkakor och väntade ut spöregnet innan vi tog oss an vandringen till Kjeragsbolten. Återigen trodde jag att det skulle vara en av de lättare vandringarna under veckan, men den här dagen var jag otroligt nöjd över att ha klarat av. Man klättrade över klippor och drog sig uppför med hjälp av kedjor. Här var det tur att det inte var halt, inte mer regn än vad vi hade och att skorna hade bra fäste.

Upp tog jag mig lättare, men nedför var jag oroligare för. Men det gick också. Väl framme vid Kjeragsbolten regnade mycket och dessutom skickades vatten upp från klyftan att vi inte ville vara där förlänge för att inte bli jätteblöta. Dessutom blåste det kraftigt att vi inte vågade ställa oss på självaste bolten. När vi gick tillbaka sken regnbågen otroligt vackert över fjorden. Sen tog vi oss nedför berget och övernattade på ett fräscht vandrarhem i Lysebotn.

kjeragregnbagekjerag

Lugn och stillhet i Flørli

Från Lysebotn kan man endast ta sig via vägen över fjället som vi kom ifrån eller med färja. Så nästa morgon tog vi den lilla färjan till ett ställe mitt i fjorden vid namn Flørli. Där bodde det tre personer permanent och det kanske fanns ett tiotal hus i hela byn. Färjan var det enda transportmedlet och bilen fick endast plats på kajen. Jag ångrade lite först att vi stannade här för det kändes så dött. Men vi ville gå uppför de 4444 trappstegen som Flørli är känt för och därmed världens längsta trätrappa.

När vi hade listat ut att Flørli inte var större än det var, samt att den lilla receptionen som fanns vid kajen inte var öppen så tidigt på morgonen tog vi an trapporna och vandringen direkt istället. Uppför, uppför, uppför. Idag var det inte alls samma väder som föregående dagar. Idag var det för varmt i tshirt och shorts – eller så var vi inte på samma höga höjder att vädret var stabilare. Vi planerade för att luncha vid bilen och därmed vara tillbaka nere vid kajen efter några timmar igen.

När vi kom upp på fjället, njöt vi av utsikten, svalkade oss vid en fjällsjö och sedan tog vi en lite längre vandring för att utforska stället innan vi försökte hitta vägen ner. Turen ner var ungefär så som jag hade föreställt mig att hela veckans turer skulle vara. Först över klippor, för att sedan gå in i skogen bland stock, sten och lera. Någonstans på vägen tappade vi turmarkeringarna och det var enda gången vi inte hade en aning om vart vi skulle ta vägen. Men tillslut hittade vi tillbaka till leden och humöret höjdes igen. Oj vad vi har letat ”T” i veckan.

När vi kom ner till kajen igen kunde vi leta reda på huset vi skulle övernatta i. Först var min tanke skeptisk igen. Men när jag hade fått lunch i magen och tagit en powernap började jag älska stället mer och mer. Hur kan man bo på ett ställe som bara har tre invånare och knappt något internet, dessutom bestod lilla byn bara av någon backe förutom kajen där färjan stannade ungefär två gånger om dagen? Framåt kvällen tog jag en lugn promenad och utforskade stället, jag satte mig på en klippa och blickade ut över fjorden. Mindfulness på riktigt. Och numera älskade jag Flørli. Jag, en rastlös själ trodde aldrig jag skulle klara en hel eftermiddag med ingenting på ett ställe man kände sig näst intill ensam på. Men nu var det livet jag levde på riktigt.

florliflorliflorliflorli

Turistigt på Preikestolen

Efter en otroligt skön sömn och en härlig ro i kroppen åt vi frukosten vid kajen i solen och väntade på att morgonfärjan skulle komma. Vi skulle vidare till Preikestolen och det var nog det här stället som jag trodde skulle vara finast. Och visst var det fint, men det var också väldigt mycket folk. Det var dessutom en lätt vandring till skillnad från början av veckan eftersom man underlättat i naturen och gjort stentrappor etc för att nästan vem som helst skulle kunna besöka platsen. Vi hade tänkt övernatta vid Preikestolens vandrarhem först, men det var fullbokat och därför stannade vi i Flørli istället. Jag är riktigt glad över att det just var fullbokat, annars hade jag aldrig fått uppleva lugnet i Flørli, utan bara alla turister vid Preikestolen.

Bergen och utsikten är mäktiga. Man blir aldrig mätt på det. Efter Preikestolen väntade en längre bilresa igen. Bilresorna är inte att underskatta, för man får se otroligt mycket då också. Flera timmar senare var vi framme i Odda där vi skulle bo på en camping i två nätter. Nu var bergen ännu högre och mäktigare, man kunde se glaciärerna på toppen och jag slungades tillbaka till känslan av fjällen på vintern. Stugan var bra, köket var minimalt och första kvällen fungerade inte spisplattorna att vi lagade mat på trangia. Stämningen på campingen var otrolig och man märkte att ungefär alla som bodde där, hade eller skulle, besöka Trolltunga. Nu var allt genast mer på allvar.

florlipreikestolenpreikepreikestolen

Längsta men häftigaste vandringen till Trolltunga

Vandringen till Trolltunga skulle vara den längsta, jobbigaste och den jag hade mest respekt för. Vi vaknade tidigt och tog bussen till starten, högt uppe på ett berg. Första kilometern gick rakt upp och när vi gick där tänkte jag inte så mycket på det, jag bara trampade på. Vi passerade många och sen när vi var uppe på fjället avverkade vi kilometer efter kilometer rätt snabbt. Vädret växlade om och ett tag var det riktigt kyligt, blåsigt och regnigt. Vi gick många gånger över snö och här var man heller aldrig ensam. Man märkte att turen var populär, men ändå var det en annan klass på vandrarna här. Jag skulle aldrig ge mig ut på sådana här vandringar oförberedd.

Efter några timmars vandring och någon fikapaus var vi framme vid Trolltungan. Vi stannade och fotade, vi åt vår lunchlåda och sedan gick vi tillbaka. Vädret lättade och vi mötte många på hemvägen. 25 km gick jag den dagen och först nu på tillbakavägen upptäckte jag att första kilometer var brant. För nu gick det bara nedför. Vi var tillbaka vid bussen efter drygt nio timmar. 10-12 timmar var genomsnittet. Själva vandringen tyckte inte jag var svår, däremot var den lång och än en gång var jag glad över att jag var så pass tränad som jag är. För det är en härlig känsla att vara tillbaka vid campingen och känna sig nöjd med dagen, men inte helt slut.

trolltungatrolltunga

Ett lugnt och härligt avslut på resan

Efter Trolltunga bestämde vi att vi sover ut, äter frukost och sedan åker vi hemåt. Men att vi stannar på vägen och tar en sista lilla vandring och övernattar ytterligare en natt. Vi hade inte bokat något sovställe, men vi hade ingen tid att passa att lugnet som infann sig under fredagen blev fantastiskt. Istället för att stressköra hem. Bästa beslutet var att just stanna till på vägen, gå uppför till en utsiktsplats. Vila, njuta, äta, sola, sova lite och sedan var vi laddade för många timmar i bilen igen. Vi stannade till vid Vøringsfossen på vägen för att kolla in det pampiga vattenfallet och sedan fortsatte vi över fjället för att övernatta i Veggli.

Spontant och bra, en väldigt fin camping på vägen hem. För att nästa dag packa ihop och bege sig tillbaka till Borås. Min buss gick hem framåt eftermiddagen sen och jag kunde landa lite på bortaplan innan jag kom hem och körde racet hemma. En resa jag verkligen tankade energi på.

norgenorgevoringfossen

Några sista tankar

Jag är otroligt glad över att jag har fått uppleva den här veckan. Det blev bättre än jag kunde föreställa mig. Bäst blev den! Älskar rutinerna vi fick in, tänk om man alltid kunde leva så? Jag är glad över att jag var tränad och jag kände mig mer förberedd än många andra vi stötte på längs vägen. Alltså inget att vara orolig för. Inga krampor fick jag heller, inte ens ett skoskav. Jag som gick i nya skor och dessutom brukar jag ha lite problem med fötter vid längre promenader. Det enda var att jag slog i ena knät en dag, men det blev bara lite hål i tightsen och ett skrapsår på knät. På vägen till Trolltunga råkade jag halka i snön också, men det gick finfint. Sådana klantvurpor man skrattar åt.

Något jag verkligen har lärt mig efter resan är att ha med sig mycket olika kläder och använda sig av lager på lager-principen. Underställ, vandrarbyxor, skaljacka, vantar och pannband. Vädret ändras kraftigt på höga höjder. En ordentlig ryggsäck med extrasaker är alltid bra. Ta även med mat och vatten. Jag kände mig ändå väldigt förberedd för veckan, det var många vi mötte och gick förbi som jag inte förstod hur de inte kunde vara mer förberedda. Vi hade alltid hög fart uppför, medan det inte riktigt gick lika snabbt nedför. Alla vandringar vi gjorde var vi klara före uppskattade vandringstid och de var kring en mil långa men oftast med många höjdmeter.

Campinglivet var helt fantastiskt också. Alltså våra rutiner. Att äta frukost ute, vandra halva dagen, åka bil halva eller tvärtom, laga middag tillsammans och sedan sova gott. Hela veckan gick på repeat, men med nya upplevelser, nya smaker, nya platser. Jag vill göra detta mer! Man blev bortskämd av att vara ute och friluftsa så mycket en hel vecka.

Vädret ska man verkligen inte klaga på trots att det inte riktigt varit som sommar. Vi har haft både regn, snö, strålande sol och vind. Alla sorters väder och vad det verkar som bättre än i Sverige. Jag är glad att vi åkte tidigt på sommaren, för jag fungerar bättre när det är lite kyligare framför värme och dessutom var det försäsong och endast några veckor sedan snön försvunnit från många ställen att det inte kryllade av massa annat folk. Det är charmen med vandring, fjäll och natur – lugnet och stillheten. Och inte en tid att passa på hela veckan.

Jag har i några år velat köra Rockman swimrun just för att få upptäcka de vackra ställena, men nu har jag fått uppleva nästan alla ställen de passerar i loppet utan att behöva utöva swimrun och dessutom fått ta det i den takt vi önskade på ett semestrigt men aktivt vis.

Det här veckan var stora steg för mig att ta, nästa steg får nog bli att bära med sig packningen och tälta på vägen. Men där var jag inte riktigt ännu, jag som knappt tältat i trädgården ens. En dag vill jag göra sådana vandringar också. Och jag vill absolut till Norge igen! Bäst var det!

Och nästa gång något känns pirrigt läskigt, bara gör det. Man utvecklas, man får ny kunskap och det blir bäst! Jag är så glad!

norge