5 årsjubileum

Igår 06.14 gick min start i Vätternrundan 2017, för femte gången. Jag har varit så sjukt nervös inför årets runda. Just kanske för att förra helgens lopp skulle sitta kvar i kroppen (trots att jag vilat hela veckan) och att jag i år ville chansa på att nå min drömtid – sub9h. Ett mål jag har haft uppskriven i fem år, men inte riktigt tänkt att den skulle bli av just 2017.

I år har jag cyklat mer än någonsin inför loppet. Jag har känt mig både stark och uthållig. Däremot har jag saknat snabbheten. Men på något sätt hoppades jag på att det fanns i benen ändå. Jag valde att starta med Örserums IKs sub9 klunga. Vi var alltså åtta herrar och jag. Lite likt förra året, men då siktade vi alla på 10h istället.

vatternrundan1

Cykeln strular och jag är nervös men laddad

Allt började med att jag i fredags kväll inte hade en fungerande cykel, men som vi med någon minuts marginal lyckades få hjälp med hos Öster Cykel. Det räddade verkligen min runda. Sen kunde jag pusta ut, efter att pulsen gick på högvarv av att jag mindre än ett dygn kvar inte hade en cykel. Jag laddade med mat, planerade vilka tider vi skulle hålla oss till, gjorde upp en energiplan och sen gick jag upp på Brahegatan i Gränna för att kolla på de tidiga cyklisterna innan jag sov.

Jag var riktigt laddad igår morse och det enda jag tänkte var positiva tankar. Vad kunde egentligen hända? Och om jag inte skulle orka, var det bara att släppa, likt förra året. Men vi hade lovat att försöka hålla ihop klungan fram till Boviken, så länge snitthastigheten låg på 34-35km/h.

vatternrundan10

Dimmiga första mil i hög fart

När starten gick körde vi på i dimman, det gick undan och vi låg före tidsplan trots en del körningar som slet extra mycket på oss. Jag hängde på bra fram till Gränna, men innan dess samlades väldigt många cyklister och det blev ryckigt. Längs med kullerstenen drog vi förbi de flesta, och farten i en uppförslutning slet otroligt mycket på mig att jag var nära att släppa redan här efter 8 mil. Men vi hade bestämt att vi skulle gå in i depån i Ölmstad, 5 minuter, för att fylla flaskorna. Jag peppade mig för där skulle jag få min återhämtning.

Vi körde hårt på platten, vi körde ändå hårdare nedför och uppför ska vi inte prata om. Jag är svag uppför, det har jag alltid varit, men i vår har jag ändå försökt träna på det. Men pulsen sticker och likaså mjölksyran. När vi kom till Kaxholmsbacken orkade jag inte med i klungans tempo och vi alla saktade in, ändå persade jag uppför den backen med över en minut. Jag var bland de svagare i klungan men hade ändå hoppet uppe om att orka hänga med grabbarna.

vatternrundan7

Måste Bankerydsbacken vara så fruktansvärt jobbig?

I Jönköping väntade min sista hejaklack, de tidigare hade stått i Gränna. Nu var vi över 5 minuter före tidsplan och vi hade snittat närmare 36km/h och hunnit med ett stopp. Jag visste att den jobbigaste biten för mina ben är just fram till strax efter Bankerydsbacken där i princip den sista långa körningen uppför är. (Om man bortser från de backarna som är mot slutet, men de brukar jag inte tänka på så mycket.)

Förra året väggade jag i Bankerydsbacken och klungan försvann, jag ville verkligen inte göra det i år igen. Målet var att orka med upp till Fagerhult, för därifrån visste jag att jag skulle orka hålla rygg. Benen blev tröttare och tröttare. Jag tappade klungan i just Bankerydsbacken, men i år kom jag ikapp när det gick nedför. Jag höll rygg till Habo, jag hade 5km kvar till Fagerhult. Kom igen Clara! Du orkar!

vatternrundan

Repris på 2016 fast 1h snabbare

Men nu gick det verkligen inte att pressa mer, trots att jag hade fyllt på med energi regelbundet hela loppet. Jag släppte och kände befrielsen på något sätt, samtidigt som jag såg min drömtid rinna ifrån mig och klungan försvinna. Jag väggade trots allt inte i år och jag kunde köra på i mitt eget tempo för att hämta andan. I någon mil körde jag själv. Sen kom Team Rynkeby-vännerna från Värmland och susade förbi. ”Kom igen nu Clara”. Många visste om mitt mål och jag hoppade in i svansen på deras klunga. Nu gick det i rasande fart igen, utan att jag behövde göra åt alla krafter själv. Men ursprungsplanen var att stanna för att fylla flaskorna i Hjo, vilket inte de skulle göra. Men jag hade ingen vätska kvar att jag var tvungen att följa min plan. Det tog emot att släppa en bra klunga men vad skulle jag göra?

Jag var fortfarande inom min tidsplan trots att jag tappat klungan

Jag var trots allt enligt tidsplan för sub9 i depån. Jag fyllde flaskorna och stack så snabbt jag kunde, totalt på hela rundan stannade jag max 12 minuter (Ölmstad & Hjo). I efterhand hade jag varit ikapp ÖIK-klungan om jag inte hade stannat i depån, jag hade även haft TR-klungan att surfa vidare på framöver. Men så var det inte riktigt i verkligheten, för depån var rörig och jag behövde verkligen vätska. Som tur var stack ett gäng från Fredrikshof ut från depån framför mig och jag tryckte på för att hänga på. De verkade hålla en lagom fart för mig. Jag höll rygg länge, det gick lite ryckigt men milen försvann. Jag hann inte ens tänka på vad jag gjorde, mer än att fokusera på att cykla. Snart var vi i Boviken och de skulle in i depån, jag tänkte att jag klarade mig till målet. Nu tog det emot igen att släppa klungan för att köra själv. Men så fick det bli, jag har vaken tid eller behov av att stanna. Jag hade sparat krafter några mil och nu fick jag åka själv igen, men farten var inte för låg. Allt enligt tidsplan fortfarande.

vatternrundan

Första gången jag ens kom att tänka på hur många mil det var kvar

När jag hade kört en bit själv igen kom ett par tyskar ikapp mig och de höll otroligt bra, men hög fart för att bara vara två. Jag tog rygg på dem och såg min chans att få vila lite. Det var precis innan de dök upp som jag för första gången reflekterade över hur långt jag hade cyklat. Hela dagen hade ju bestått av delmål att pricka av och inte alls om överlevnad längre (jämförelsevis mot första året jag körde). De där sju milen som var kvar oroade mig inte alls, det som mer oroade mig var att jag var tvungen att snitta minst 35km/h för att nå 9h. Och nu var jag utan någon klunga. Men kroppen var pigg, det var bara trampdynorna som brände lite.

Tyskarna stannade för att fota utsikten vid Hammarsundet och jag ville bara till mål. Jag hade sparat kraft och lite längre bort såg jag klungor som gick ut från depån. Om jag jagar ikapp kan jag få lite extra hjälp mot målet. Jag följde med Ride of Hope sub9 som hade startat några minuter efter mig, men de fick punktering med bara någon mil kvar att vi bara var löst folk kvar, som alla kämpade för att klara 9h. Det var inte mycket krafter kvar som jag hade att ta av nu och det var nära att jag började gråta för att jag inte orkade pressa mig mer. Däremot ville hjärnan så otroligt mycket. Att ta mig i mål visste jag ju att jag skulle klara, men i den hastigheten och ensam? Jag såg också att det fortfarande inte var omöjligt att klara 9h, så jag krigade och jag tappade aldrig hoppet. Pannbenet var starkt.

vatternrundan15

Det kan gå om du kämpar!

Med en mil kvar kom ytterligare en snabbare klunga ikapp och jag såg min chans. Det var bara att bita ihop och hänga på. För gjorde jag det skulle jag nog vara på rätt sida gränsen. När det bara är några kilometer kvar biter man ihop, släpper allt och kör allt vad man kan på både mjölksyra och adrenalin. Vila kan man göra i målet. Så fick det bli, så får det alltid bli!

Tiden stannar på 8.56 och jag är den lyckligaste i världen. Jag har aldrig varit med om en roligare dag. Vätternrundan är alltid årets bästa dag. Älskar det loppet. Att jag cyklade 30 mil hade jag ingen tanke på för dagen bara flög förbi. Väderförhållandet var perfekta och drömmålet var nått, likaså fick jag min femårsmedalj. Att jag bara var 14 minuter efter min ursprungsklunga som jag tappade efter typ 13 mil är jag nöjd över – de var 6st efter att jag hade tappat, jag var 1st. Väldigt mycket repris på 2016.

vatternrundan2

Lyckligast i världen hela kvällen

Jag är megaglad! Sen hade jag ett leende på läpparna hela kvällen. Ännu mer coolt var det att Annie Thorén körde med Team Mustasch och på 06.52. Coolt! Pappa kom i mål på personligt rekord också. Bra jobbat alla ni som cyklade Vätternrundan. Cyklade du inte i år, tycker jag absolut du ska göra det nästa år eller året efter det. Roligaste dagen på året.

Efter en hel dag med frukost vid 04-tiden och endast några flaskor sportdryck, några bars och gels var det riktigt gott med pizza i mål. Idag har jag slappat hela dagen och bäst av allt är att jag inte känner av rundan ett dugg i kroppen… förutom att jag har varit hungrig hela dagen. Men det är vardag numera. I morgon ska jag cykla igen och gå på afterbike här i lilla Gränna för att umgås med andra som cyklat något utav Vätternrundan-loppen i veckan.

Jag är redan sugen på nästa års runda och någon gång skulle det vara roligt att få hänga med klungan hela vägen från start till mål. Med ytterligare hårdträning inför nästa säsong hoppas jag på att det ska gå vägen.

vatternrundan