I lördags avgjordes Göteborgsvarvet 2017. Damerna slog barnrekord trots inte optimalt rekordväder. Jag själv tog bilen till min vän Elin i Göteborg för att springa mitt tredje varv. Pressen hade jag redan sänkt och såg det som ett bra träningspass. Förväntningarna var låga och mina cykelben var lite trötta redan från start. Dessutom har jag inte sprungit speciellt många mil i år eller från min skada i höstas, absolut inte så långt. Det jag mest oroade mig för var värmen, men den försvann under dagen.

Jag gick ut lugnt i Clara-tempo

Min start var 15.01 och jag hade bestämt mig för att jag bara skulle lyssna på mig själv. Inte ryckas med i starten, inte ryckas med i någon backe. Bara fokusera på mig själv. Jag hamnade i ett lagom tempo som jag trodde skulle räcka hela vägen. Strax över 6 min/km höll jag de första 5K. De andra 5K gick visst lite snabbare. När jag hade passerat milen blev det tyngre och de kommande 5K gick lite långsammare igen. Jag ville så gärna ta mig till målet springandes. För vid tidigare lopp är det sällan jag har orkat hela vägen, utan att behöva gå mot slutet. Jag brukar liksom ryckas med i början för det känns så bra. Men inte i lördags.

Jag har lärt mig att våga ta i – det får vara jobbigt

Konditionen satte aldrig stopp för mig. Nu sprang jag inte med pulsband men det kändes som pulsen var relativt låg de första 15K. Många runt mig flåsade, men jag bara sprang. Om jag kände mig stark vid 15K-skylten skulle jag öka bestämde jag mig för där och då. Skylten kom och jag försökte öka lite. Om jag känner mig stark vid 3K kvar då skulle jag öka igen, vilket jag gjorde. 2K kom och nu gick jag på all energi som fanns kvar i kroppen. Två ynka kilometer klarar jag. Målet kom och jag var överlycklig.

Aldrig har jag känt mig så stark vid löpning. Allt fungerade verkligen. Lite väl mycket motvind på vissa ställen och mot slutet blev jag drabbad av att jag sprang i en startgrupp långt bak, det var svårt att passera förbi. Jag gick ut lugnt, höll samma tempo rakt igenom och på slutet ökade jag. Den taktiken har jag aldrig haft förut. Vid avenyn (15K) var mina lår riktigt stumma. Men jag krigade. Jag tror jag har lärt mig att när det är jobbigt är det inte farligt, jag har inte vågat pressa mig på det sättet förut.

Personligt rekord på alla sätt och vis

Löpning är jobbigt, för man får aldrig vila. Men av cyklingen i år har jag fått perspektiv på att 21K löpning inte varar i speciellt långt tid. Varje cykelpass är ju längre än så och det hjälpte mig mentalt, även att man kan få vila mer i cykling. Jag hade som mål att klara 2.10 – vilket jag gjorde. 2.08.46 stannade tiden på. Det är personligt rekord med typ 9 min. Jag kan inte vara mer än nöjd!

Under loppet hade jag ett delmål och det var att jag skulle dricka vatten eller sportdryck på varje station, just för att få i mig energi och inte få vätskebrist av värmen. Det blev verkligen lyckat. Men man blir inte mätt på att dricka och kexchokladen i mål var ljuvlig. Efteråt var jag hungrig och åkte hem till Elin för god lördagsmiddag. Elin som också sprang på personligt rekord – jättesnabbt!

Tuff söndagscykling i Borås

När vi hade vaknat på söndagen åt vi hembakat bröd till frukost och sen var jag redo för en tuff cykeltur i Borås. Min plan är att köra Borås Triathlon om tre veckor och cykelbanan där är verkligen jobbig. Nio mil solo och över tusen höjdmeter. Jag var bara tvungen att testa den, dock genade jag på ett ställe för att minska ner de backiga milen igår.

Att ha en halvmara i benen sedan tidigare eller att springa en halvmara efteråt? Vilket är värst? Jag var ändå förvånad över hur pigga benen var och hur jag orkade med. Sen åt jag rabarberpaj och kollade på hockey.

Idag är jag helt slut och benen är rätt slitna. Jag har tvingat mig själv till en vilodag, vilket jag är väldigt nöjd över just nu. Jag är otroligt nöjd med hela helgen. Helt perfekt! Stark löpning, energi i cyklingen, vänner och dessutom VM-Guld i hockey.

Nu gör vi den här veckan och helgen minst lika bra.

gbgvarvetgbgvarvet