Dagarna bara rusar förbi, framförallt månaderna. Tänk att det redan är mars månad. Utan att jag egentligen har tänkt så mycket på det. Jag försöker mest vara här och nu. Men egentligen vet jag inte om jag ens är det? Det känns som jag bara brottar mig fram genom uppgifter och måsten. När jag väl tvingar mig att inte göra någonting då har jag absolut ingenting att göra, då blir jag istället rastlöst.

Jag vet att jag måste vara fokuserad för att orka med den här månaden, samtidigt är jag inte mentalt här. Jag svävar i några andra tankar. Tankar som plötsligt växte fram förra veckan när jag hade en veckas ledighet. Det brukar bli så. Undra om det är sådana tankar som flyger på en direkt när man upptäcker annat än vardagen, eller om det faktiskt är något jag vill fortsätta tänka på? Det kanske är rätt väg framåt?

En full-fart-månad

Just nu ska jag bara kämpa på den här månaden, sen får jag andas. Jag vet dock att det inte är helt optimalt, den livsstil jag lever just nu. Jag åker på förkylning efter förkylning. Jag är småstressad mest hela tiden. Egentligen vet jag inte vad det är jag vill göra eller behöver göra. Jag har tappat motivation till det mesta och jag måste hitta det där gyllene som jag kan fylla dagarna med. Jag måste bara överleva och på vägen dit hitta en balansgång, med lediga stunder. När april är här då kan jag pusta ut. Då måste jag pusta ut!

Förra veckan var verkligen magisk och jag önskar jag var kvar där uppe på fjället. Men nu ska jag jobba massor och jag har massvis av plugg. I övrigt är det inte speciellt mycket planerat. Jag hoppas på att våren kommer och att jag kan ta de första cykelturerna för säsongen. Som jag längtar!

tandadalen