I ett år har jag tränat för det. Till en början tog jag det seriöst, på mitten tappade jag motivationen lite och sedan årskiftet har jag verkligen gått in för det. Jag har velat det här så mycket! Jag har tränat med två olika coacher och jag har verkligen försökt att inte hoppa över några träningspass. I flera år har jag haft det som en dröm. Drömmen om att gå i mål i en Ironman. Det här är satsningen mot Ironman.

Hela året har jag varit lite nervös över den 20 augusti. Vilka prylar jag skulle använda? Kommer jag verkligen kunna bli så tränad att jag klarar en Ironman med 3,8km simning, över 18 mils cykling och sedan ett marathon? Jag har aldrig sprungit ett marathon. Jag har tänkt att det är långt kvar till raceday. Nu är det bara några timmar kvar och allt känns så konstigt och overkligt. Har det redan gått ett år sen jag var här för att kolla in tävlingen och sedan ta ett beslut om att det är 2016 jag ska ge det en chans?

Jag har haft olika planer och mål under året. Först var det att ta sig i mål. Sen hade jag ett tidsmål, nu är jag återigen tillbaka på att försöka ta mig till målet. Allt har blivit lite annorlunda sedan jag fick ont i benet, peppen har försvunnit lite, nervositeten har försvunnit och jag har tagit ner taket en aning. Det känns lite som jag står utanför och kollar på alla triathleterna som ska tävla. Men det här är min plan för morgondagen.

Jag tror jag har koll på alla regler, jag har packat alla prylar och jag har bestämt hur jag ska göra med både energi och utrustning. Jag har även en plan som ser väldigt mycket annorlunda ut än för bara två veckor sen. Jag ska simma det snabbaste jag kan och målet är runt timmen. Är det lugnt klarar jag det, är det stökigt kommer det nog inte gå riktigt så snabbt.

Eftersom det helt omöjligt kommer gå så snabbt till målgången som jag hade hoppats på eller satt upp som mål kommer jag ta det lite lugnare i växlingarna och sedan sticka ut på cyklingen. Jag kommer cykla på min linjecykel (Rynkeby-cykeln) efter att jag fortfarande inte har blivit vän med tempocykeln. Jag tänker mer bekvämt och snabbt än ungefär lika snabbt fast med en förstörd kropp. Jag kommer ha med mig energin på cykeln och ta emot ny langning av pappa när jag är tillbaka i Kalmar innan den sista loopen på fastlandet. Jag är glad och nöjd om jag är ute på löpningen efter 7,5h från start.

Återigen kommer jag inte stressa överdrivet i växlingen, det är nu tävlingen börjar tänker jag. För simma och cykla kan jag. Även att jag kanske inte är van vid att simma så långt och snabbt i havet. Cykla har jag gjort över femhundra mil i sommar men kanske inte lika mycket själv.

Sen kommer löpningen och idag vet jag faktiskt inte hur det kommer gå. Kommer jag ens ta mig till målet? För jag ska försöka springa, jag har fått lite tips av sjukgymnasten. Men det gör fortfarande otroligt ont. Jag vet inte ens om jag klarar av att gå ett marathon med det benet. Jag kommer absolut fajtas så långt det bara går, för jag vill till målet även att det nog kommer ta många timmar den här gången. Ett pannben har jag. Men jag kommer ändå vara hård mot mig själv och är det så pass att jag haltar i flera mil, är det inte värt det. Då kommer jag igen nästa år istället.

Löpningen är redan min svagaste grej och eftersom jag inte har kunnat träna löpning de senaste veckorna eller ens kunnat gå normalt har jag varit öppen med förslag på olika alternativ. Men som sagt, jag kommer köra till hundra procent fram till jag kommit till andra växlingen. Är det ett beslut att ta, då tar jag det där och då.

Jag vill ta mig till målet om det så krävs flera timmar extra än tänkt. Jag kommer lyssna på mig själv och se det här som erfarenhet. Jag har ju bara gjort en sprint i triathlon tidigare. Det är otroligt mycket runt omkring som gör mig mer nervös än faktiskt själva tävlandet.

Hur det kommer gå får vi se i morgon kväll. Mitt startnummer är 321 och jag ska ha kul. Jag ska njuta och ha ett leende på läpparna mest hela tiden. För nu är det mer som en upplevelse än att plocka placeringar, för det klarar jag inte med vaden. Mest tråkigt är det för jag har tränat ett år inför det här, det har jag aldrig gjort med någon annan utmaning tidigare. Då har jag tagit allt som det kommit. Nu blir det nog en sådan tävling igen, för just nu känner jag mig inte alls så nervös som jag gjort för några veckor sen. Paniken har lagt sig också!

kalmar

Ironman Kalmar 2015 – i år finns det bara en proffsklass för damerna.